MJÖLNARGUBBEN

Ines Renlund

När vi tänker tillbaka på vår barndoms skola, kommer osökt skolans gamla, trägna vedhuggare Johannes eller Jocka med in i bilden.

Jocka var liten och låghalt och plirade närsynt med sitt ena halvblinda öga. Men hans godmodiga gosselynne nedtrycktes ej av retsamma skolpojkar, ej heller av verklighetens grå, trista fattigmans vardag, utan hela det lilla gubbansiktet lyste upp så fort någon värdigades tilltala honom. Barnsligt och förtroendefullt berättade han på sitt naiva vis om allt, som låg honom nära.

Jocka var född på Gräftlande, men efter äldsta brodern, Matts, död såldes hemmanet och Jocka och hans äldre syster Maj flyttade till en liten stuga på Nörrbacka.

Maj var en skröplig, försynt och godtrogen gumma, med stora skäggprydda vårtor på hakan. Hennes tal var otydligt som ett litet barns, ty båda syskonen var ifrån barndomen märkta av sjukdom.

Deras far var Matts Mattsson Smedjebacka, mera känd under namnen Skäggo-Matt  och Mjölnargubben.

Han var bördig från Göstas, men efter föräldrarnas död hamnade han och syskonen bland främlingar.

Senare köpte Matts tillsammans med sin bror Johan ett hemman på Gräftlande. Den äldste brodern Gustav bosatte sig på Heimbacka torp och den yngste Simon på Mittesvik.

Matts var gift med Maja-Lisa Gustavsdotter från Nörrbacka (Hon var min farfars moster). Mjölnargubben bar ett långt svepande helskägg, och när han pratade, gled alltid fingrarna smeksamt genom det prydliga, järngråa skägget.

Han var en sträng pietist, som föga aktade på denna världens bjäfs och fågänglighet. Han gick varje dag till kyrkan iklädd den av många föraktade skörtarocken. Matts var en grubblande sökare, som trängde djupt i det fördolda och tolkade det på sitt eget vis.

Tidigt en söndagsmorgon fick kyrkobesökarna se honom högt uppe på kyrkans välvda torntak krampaktigt klamrande sig fast vid korset, under det hans långa skägg svepte för den friska morgonbrisen.

- Den som upphöjer sig, han skall bliva förnedrad. Dessa ord sved och brände djupt inne i den plågade gubben, men småningom fick han lugn och frid och kraft att ödmjukt bära spott och spe för sin tros skull.

En lördagkväll mötte Matts några uppspelta, övermodiga ynglingar på giljarfärd. Sin vana trogen sade han: -Tag Gud med er pojkar!  - -  Skrattande slet Jonnas Gustav skinnränseln av ryggen, löste opp den och sa: - Ja ,var har du Honom, hit med Honom!

Sådant ungdomsgyckel grämde djupt den åldrige Gustav senare. Då Matts satt på husbondeplatsen vid långbordet och läste stapplande och entonigt ur den tjocka, nötta huspostillan, hoppade på bordet en ivrigt sjungande grönsiska, glad och tacksam över friheten. Annars hölls den fången i en fin bur av videkvistar, ett verk av den händige Matts.

År efter år var Matts mjölnare vid Lillfors kvarn. Ensamheten och det ständiga dånet gav många tankar, många frågor, kanske även mycken fruktan och vidskepelse. Men där fanns tid till bön och förbön för byborna, för de egna och särskilt för sina stackars "i anden fattiga barn".

Det gavs ett varsel natten innan Mjölnargubben skildes hädan. Alla sov gott i hemmet på Gräftland. Då störs stillheten plötsligt av ett mullrande ljud, som påminner om de väldiga kvarnstenarnas gång. — Ett ryck  och allt blir tyst - dödstyst. Mjölnargubben hade malt sin sista mäld.

Ur "Släkt och Hävd nr 5 1963"

Scannat och redigerat Elof Granholm 05.12.2013