Filosofiemagister
     NILS HEDLUND:

     FESTTAL VID TERJÄRV HEMBYGDSFÖRENINGS

SOMMARFEST DEN 12 - 13.7.1975

Vi kommer alla ihåg den episod från Fänrik Ståls sägner där gamle herr prosten sitter vid von Döbelns sjuksäng i Nykarleby och hur han sedan vid middagsbordet berättar om det snöpliga slutet på sitt besök. Prosten hette, av allt att döma Georg Mathesius, ty denna var vid tiden för 1808 - 1809 års krig kyrkoherde i Nykarleby, efter att dessförinnan ha verkat i Solv. Huruvida sammanträffandet mellan v.Döbeln och Mathesius har någon historisk bakgrund kan knappast bevisas, men osannolikt verkar det inte och Runeberg stöder sig nog i sin skildring på en gammal tradition.

Vid tidpunkten för sitt möte med v.Döbeln var Mathesius redan en gammal man med 75 levnadsår bakom sig.

Anledningen till att jag inför denna publik skall berätta litet om Georg Mathesius är, att han i över 20 års tid, från 1760 till 1781 var kaplan, eller som vi brukar säga, kapplan, i Terjärv kapellförsamling. Han föddes 1732 i norra Österbotten i Pyhäjoki socken, där hans far var kyrkoherde. Fadern var gift två gånger. Det första äktenskapet välsignades med 16 barn, och det senare, som fadern ingått med bondedottern Maria Niskanen, med 9 barn. Georg hörde till den senare kullen. Också om småbarnsdödligheten vid dessa tider var stor, var det en stor syskonskara han växte upp i. Då sonen Georg nått lämplig ålder, skickades han av föräldrarna till Uleåborgs trivialskola, och efter att ha genomgått denna begav han sig till Uppsala för att avlägga studentexamen. Vid Uppsala universitet inskrevs han den 17 oktober 1749 alltså vid 17 års ålder. Ehuru han hade för avsikt att bli präst, studerade han ekonomiska ämnen minst lika flitigt som teologi. Han levde ju i det s.s. nyttans tidevarv, då allt som hade att göra med ekonomiska spörsmål, jordbruk, industri o.d., väckte medborgarnas stora intresse. Följden för Georgs del var, att han aldrig i Uppsala blev färdig med sina teologiska studier. Han lämnade Uppsala universitet för gott 1752 efter 3 års mer eller mindre framgångsrika studier. Efter att ha återvänt till hemlandet blev Georg informator hos kyrkoherden i Kronoby, Gabriel Juslenius, som var gift med äldsta syster Anna. En av Mathesius' lärjungar vid denna tid var H.G.Porthan, som vistades i sin morbroders, kyrkoherdens familj(Porthan vistades senare nog en tid på Terjärv prästgård hos sin gamla lärare). Läraren och eleven begav sig sedan gemensamt till Åbo, den förra för att fortsätta den senare för att påbörja sina studier vid universitetet därstädes. Den 3 augusti 1757 promoverades Mathesius till magister vid 25 års ålder och kort därpå prästvigdes han. Något senare träffar vi honom som hjälppräst åt sin svåger i Kronoby, och  1760 utnämndes han till kapellan i Terjärv.

Om Mathesius egentliga verksamhet som präst vet vi egentligen inte mycket, men vi kan väl anta, att han var en nitisk ordets förkunnare, som med framgång skötte om att hans församlingsbor  fick sitt behov av andlig spis tillgodosett. Hans aktivitet i samband med kyrkans ombyggnad på 1770-talet är välkänd. Då jag i min ungdom en gång fick tillfälle att företa en granskning av sakristivinden här i vår kyrka, hittade jag där i en låda full med gamla kungörelser, ett intressant dokument, som införlivades med kyrkoarkivet. Kaplan Mathesius hade nämligen med tanke på de stora kostnader kyrkbygget skulle dra, gjort i ordning en insamlingslista för vidare befordran till den "hedervärda moderkyrkan" i Kronoby med anhållan om understöd för kyrkobygget. Listan returnerades i sinom tid fulltecknad med namn på medlemmar av moderkyrkoförsamlingen, vilka donerat stockar, bräder, spikar m.m. Det var en hel del byggnadsmaterial den rätt fattiga kapellförsamlingen på detta sätt erhöll, det som  vi vet något  mera om Mathesius arbete är för att befrämja, den materiella odlingen i bygden. Han var härvidlag en typisk representant för nyttans tidevarv, som den tid Mathesius levde i kallats i den svensk-finländska historien.

Redan under sin studietid i Uppsala hade han i sin studentnation hållit ett föredrag över frågan om prästernas eventuella skyldighet att vid sidan om sin egentliga gärning också syssla med ekonomiska spörsmål. Att svaret blev jakande kan ni ta för givet, då vi kastar en blick på Mathesius senare verksamhet. Hans intresse för ekonomiska spörsmål växte ytterligare genom hans kontakt med den berömde nationalekonomen Pehr Kalm vid Åbo universitet. Vi kan väl också anta att han mottog väckelser från sin som nationalekonom berömde kollega och ämbetsbroder Anders Chydenius i Nedervetil. Sitt eget jordbruk skötte Mathesius av allt att döma med stor flit och omsorg. Helt säkert utförde han på prästbolets åkrar mångahanda experiment rörande jordbruket. Resultaten av dessa redogjorde han bl.a. i "Svenska Patriotiska Sällskapets" hushållningsjournal och i tävlingsskrifter, som han sände till Svenska Vetenskapsakademien som svar på prisfrågor, som akademien den tiden hade för vana att årligen kungöra. Hans experiment och undersökningar ansågs såpass framgångsrika och viktiga, att Mathesius vid olika tillfällen erhöll både penningpris och medaljer som belöning. Bland annat hade han experimenterat ut ett speciellt sätt att skörda säd. Vad meningen med det nya skördesättet riktigt var, har jag svårt att begripa, men i varje fall skulle axen avskiljas från den stående säden och sedan på ett lämpligt sätt torkas. Då jag inte läst Mathesius redogörelse för proceduren och hur axen skulle avskiljas från den stående halmen, kan jag tyvärr inte ge dagens odlare några tips om, hur nyttjandet av de dyra skördetröskorna kunde undvikas och ersättas med Mathesius metod. Större praktisk betydelse hade Mathesius undersökning beträffande inredning av byggnader för sädestorkning. De enda han godkänner är rior med ugn. Alla andra metoder såsom torkning på hässja eller kall ria utdömer han helt, likaså torkning i badstugor och smedjor, vilket vid denna tid rätt allmänt torde ha förekommit. För sin redogörelse erhöll Mathesius silvermedalj. Därjämte beslöt Svenska Patriotiska Sällskapet, att den förtjänstfulla uppsatsen skulle tryckas på dess bekostnad.

Det var dock kanske främst under sina tjänsteresor Mathesius samlade material för sina undersökningar. I ett brev till Svenska Vetenskapsakademiens sekreterare Pehr Wa'rgentin säger han, att han tagit reda på församlingsbornas ekonomiska förhållanden och även bistått med råd, då sådana varit av behovet påkallade. Om Terjärv yttrar han sig sålunda: "Denna bondeby är en av de minsta i riket, men likväl finns här många, vilka möjligen skulle förtjäna höga myndigheters benägna uppmärksamhet. Allmogen arbetar i allmänhet med största intresse och en del av den synnerligen förståndigt. De tillgodogöra sig ekonomiska böcker, vilka jag lånar dem, och verkställa det som på denna ort är lämpligast". I många stycken var Mathesius en föregångsman på det ekonomiska området. Han framställde bl.a. förslag om uppgörande av ekonomiska tabeller dels länsvis dels omfattande hela riket. Sådana tillkom dock först på 1860 och 1870 talet men först 1910 började man uppgöra statistik i modern bemärkelse över jordbruket och dess olika grenar.

Men låt oss ännu ägna en kort stund åt en annan sida av Mathesius verksamhet, nämligen hans verksamhet som skald. På 1730-talet hade den svenska skalden Kolmodin, upphovsmannen till vår sommarpsalm "Den blomstertid nu kommer" utgivit en vidlyftig diktsamling, betitlad "Biblisk Qwinno-Spegel", i vilken olika bibliska kvinnor får sin versifierade biografi.

Antagligen inspirerad av detta verk beslöt Mathesius att skriva liknande biografier på vers över en del av representanterna för det manliga könet. Det blev med åren ett väldigt verk omfattande c:a 20,000 versrader. Om det hade utkommit i tryck hade det blivit en bok på åtskilliga hundra sidor. Verkets namn lyder i sin helhet: "Biblisk Manna-Spegel" i vilket de märkvärdigaste män av Gamla Testamentet föreställas, beskrivande deras levnadslopp med "deraf flytande lärdom, förmaning, warning och tröst i synnerhet för mannakönet". I dikterna låter författaren de olika personerna själva berätta om sina öden och erfarenheter och på basen av dessa ger de sedan goda råd i synnerhet åt "mannakönet". Noak och hans byggnadsföretag belyses mångsidigt, och i en fotnot ges t.o.m. en del sifferuppgifter beträffande arken. Arkens byggare hade som vi vet mindre angenäma erfarenheter av rusdryckernas fördärvlighet, och därför kan han också med en sådan indignation i rösten säga:

O leda fylleri, som kommit så i modet!
Du kjusar kropp och själ, förgifter hela blodet.
Til dåre och til narr, gör du den bästa man,
Til ful och mer än stygg, du skönhet skapa kan.

Ett ämne som ger anledning till många reflexioner är Josefs historia. Mathesius har också av den gjort en lång dikt, som börjar med att Josef säger farväl till sina bröder:

Farväl i arma barn, i mina bröder alle,
som mot naturens lag, mot mig så warit kalle.

Så vänder sig Josef med några saknadens ord till sina vänner och sitt hemland, och så är han färdig för den ofrivilliga resan och "omsider länder fram til de Egyptjers land". Om sin vistelse hos Potifar säger Josef:

I början av min tjänst, får jag en nedrig sysla,
Hvad trålar lära plä, derom får jag nu pyssla,
Men det ej länge är, förrän jag trappar fram,
At hafva mig som träl, hölt herren för en skam.
Han höjer mig då upp, först til sin kammartjenar.
En tid härefter än, min nådig Herre menar,
At äfven detta är en ringa tjenst för mig,
Ty flyttar han mig fram, i huset närmast sig.

Men det blev vissa komplikationer, såsom  vi kommer ihåg,
Josef fortsätter:

Jag mådde således väl, hos Potifar min Herre,
Men si hans Fru hon war mot mig nu mycket wärre,
Nog  hölt ock hon af mig, men mera än hon bordt,
Den saken har hon sielf, för Eder kunnig gjort.

Bäst har Mathesius kanske lyckats i sin långa dikt om Simson. Framställningen är klar, men man kan inte undgå att märka en viss torrhet och längtrådighet Hans rim är rätt ofta närbesläktade med nödrim och gör på en nutida läsare närmast ett löjeväckande intryck. Hjälten Simson säger bl.a.:

Fast jag är Guds Nazir, så felar jag rätt mycket,
Man ser ej städs hos mig Gudagtighetens smycket,
Dock genom Herrans nåd, ej låter synden ro,
Til slut får man mig se, på Herrens wägar gå.

Härefter berättar Simson om sitt stora fall och sin upprättelse med följande ord:

Jag ställer nu min gång, till dem som bo i Gasa,
Här stupar kullerbytt i häftig älskogsbrasa.
En sköka låckar mig, at öfva syndig ro,
Snart sprides detta ut till dem i Gasa bo.

Gasiterna ser med oblida ögon på främlingen och intränglingen Simson och förbereder sig att ge honom ett ordentligt kok stryk, i vilken avsikt de omringar huset, där Simson har sin herdestund. För att undkomma gasiterna, griper Simson till en list.

Om midnats tid jag går, af sängen hastigt opp,
Gör gäck och spe af dem, som hyste fåfängt hopp.

Vakterna förskräckas och Simson skyndar till stadens port,
som beskrivs på följande sätt:

Två dörar porten har, rät tämlig stoa starka,
De måste för min kraft begynna til att knarka.
Två stora döraträn, man äfwen finner här,
En skutbom ännu til wid denna porten är.

Således en rätt vidlyftig port, vilket faktum dock inte hindrar Simson att taga porten med sig upp på ett närbeläget berg. Detta kraftprov hade en mäktig inverkan på de gasiter, ty:

Nu darra såsom löf, de fräckaste Gasiter,
De önska aldrig mer, af Simson få visiter.
Bort med en dylik man, som staden så förstör,
Bort att han kommer in, ock slika under gör.

Och så fortsätter Simson mot nya äventyr. Sin dragning till sköna kvinnor blir han ändå inte så lätt kvitt, ty dikten slutar med följande strof:

Nyss slapp jag lykligt bort utur en skökas snara,
Nu råkar jag på nytt, i en än större fara:
Wid Soreks lilla bäck, får jag en kvinna si,
Hon måste nu för mig en olycksfågel bli.

Härmed säger vi farväl till de märkvärdigaste män av Gamla Testamentet och samtidigt till kapellanen i Teerijärvi Georg Mathesius. Som diktare orkar han inte svinga sig till några högre höjder, men som en representant för nyttans tidevarv har han helt säkert inlagt stora förtjänster om vår hembygds materiella förkovran. För hans helhjärtade arbete till förmån för våra förfäder är vi honom ännu i dag tack skyldiga.

Ur ”Släkt och Hävd nr 18 1975”

Scannat och redigerat Elof Granholm 03.12.2013