|
Tjärbränningen genom tiderna
Karta över tjärdalar i Terjärv
Artikel om tjärbränning i Terjärv
Tjärbränningen är en urgammal näringsgren. Redan 300 år f.Kr. var detta hantverk känt i Makedonien, detta enligt en redogörelse i Theoprastas (370-285) bok "Växternas historia".
Denna tjärbränning i historiens morgon hade både lik- och olikheter med senare tillämpade metoder. Redan då var dalen lutande mot mitten men törveden staplades stående och täcktes med rismattor och jord. För att leda bort tjäran hade ett rör dragits till 15 alnars avstånd från dalen så att tjäran fick svalna innan den uppsamlades. Här räckte tjärbränningen endast två dygn, på andra dagen före solnedgången var dalen utbrunnen och hade sjunkit ihop. Under hela tiden hölls vakt så att elden inte fick fri framfart, endast små lågor fick synas över mullbädden.
Det är delvis oklart när tjärbränningen kom till vårt land. Någongång på 1400-talet hade den dock redan fotfäste i Österbotten, vi har belägg på att tjära utfördes från Pedersöre till Stockholm redan då - en essebo blev där bestulen på två kittlar med tjära år 1481. På 1500-talet blev tjärbränningen mera allmän i Österbotten och kom under några århundraden att bli en av de viktigaste näringskällorna. (På 1750-talet stod beck och tjära för 71 % av alla exportinkomster).
Eric Juvelius, magister 1748, prästvigd 1749 samt i 27 års tid verksam som rektor för pedagogien i Gamlakarleby och därefter kyrkoherde i Kronoby (en av sönerna, Johan Henrik blev nådårspredikant i Terjärv) skriver 1747 att han är oförmögen att fastslå när tjärbränningen gjorde intåg i våra nejder. Att detta skett för mycket länge sen står dock klart - på många ställen ses nu tjärdalar fyllda med jord och bråte samt är överväxta med stora träd.
De äldsta dalarna var relativt små, deras genomskärning blott två famnar. Enligt Juvelius berättades det att föregångarnas sätt att bränna tjära var avvikande från senare metoder. Bl.a. samlades tjäran i ett kar som var nedgrävd i jorden mitt under dalen och den törved som användes var tagen av feta och kådrika talltoppar. Veden kapades (höggs) till en alns längd och bands i knippor, därav kommer namnet knippdalar.
Olika landsdelar har haft olikheter i arbetssätt vid tjärbränningen, Matthias Pazelius skriver 1751 att nya rön och ett bättre utnyttjande av skogen har börjat tillämpas vid tjärbränningen. Bönderna har börjat barka törvedstallarna på ett nytt sätt som Matts Försti i Lappajärvi kapell av Pedersöre socken var först med. Enligt den nya metoden avbarkades tallen i tre år, varje år en tredjedel av den tilltänkta törvedslängden. Tidigare lämnades en liten bit på vardera ändan av törvedsstocken obarkad, nu började man barka hela stocken. Dessutom skulle törveden härefter klyvas fin. Med dessa nymodigheter blev tjärutvinningen ända upp till fyra tunnor av en famn törved mot endast två med det gamla sättet. - Så skrevs det år 1751.
I landets södra delar användes också rötter och stubbar vid bränningen. Ett annat sätt var att barka endast en rand på tallen. När randen var full av kåda lösgjordes ett spån med kådan från tallen och efter ett år kunde samma förfarande igen tillämpas och trädet kunde därmed utnyttjas i långa tider. Detta sätt att ta tillvara kådan kallades att "miölca tiurar" och de fetaste tallarna kallades för "tiurtallar".
En famn törved innehöll inte samma massa överallt. Enligt Hans Henric Aspegrens skrift "Pedersöre Landtmän" beräknades 150-200 träd åtgå till en famn törved, därav var hälften myrtallar. Törveden höggs där längre än i våra trakter, genomsnittet var 5,5 aln. En famn törved var en 3,5 aln lång och lika hög bit av en trave.
Enligt andra uppgifter var törveden 4 aln lång. Törvedstraven som radades i en ring kring dalen gjordes sluttande så att regnvattnet rann bort, dess ena sida var fyra och andra sidan 5-6 alnar hög. En tre alnars bit av denna trave kallades för en famn törrved. Omförvandlad till nutida mått innehöll denna famn omkring 11,5 kubikmeter virke, löst mått.
Tjärbränningen i Terjärv utövades antagligen redan för över 400 år sedan. Från tidevarv till tidevarv har bygdens urskogar fallit för yxan och tjäran har varit det livselixir som givit våra förfäder tro och hopp när nöden gläntat på dörren och livskraften varit hotad. - Det var i första hand våra kusttrakter som fick offra sina skogar när tjärhanteringen började blomstra. Efterhand som skogen tog slut trängde man längre in i ödemarkerna, ofta var det stora skaror av tjärbrännare som bröt upp och drog iväg mot okända mål i inlandet. Vissa av dem slog sig ned i de då ännu odelade skogarna, de blev nybyggare som började hävda vissa områden som de ansåg sig ha nytta av och rätt till. Svedjebruket samt i någon mån jakt och fiske men framförallt tjärbränningen i de oändliga skogarna blev de livskällor som ödemarksfolket satte tillit till, tjäran gav alltid nytt hopp och mera livskrafter när nöd- och fattigår slog till. Denna tröst behövdes säkert, dagarnas vedermödor och det hårda livet både gav och tog sin tribut, tysta seniga män och okuvliga tärda kvinnor utförde här stordåd som endast vildmarkens ögon och natthimlens blixtrande, stjärnor blev vittne till.
När terjärvborna hade firat sin nödtorftiga påsk på 1700-talet, när kölden hade släppt sitt järngrepp och naturen började andas ut och förebåda en ny sommar, då vaknade livsandarna också upp och började vädra morgonluft. - Det var skogen som kallade på sitt folk i vårliga tider, alla arbetsföra i storfamiljen var i uppbrottsstämmning, karlar, kvinnfolk och flickor från 15 års ålder. Då arbetsstället ofta låg miltals från hemmet togs mat med för hela veckans behov.
Vistelsen i de vilda urskogarna var allt annat än en lustresa till sagolandet. Visst var det vackert och en stänk av förtrollad vildmarksmystik när solen lyste och värmde, när drivorna smalt, när åar och bäckar klädde av sig vinterns tunga päls och började flöda fritt. Men smältvattnet steg, det blev vått och en dyblöt sörja överallt, skorna som var rätt så primitiva genomblöttes och man blev genomvåt ända upp till knäna, särskilt då arbetet gick på mossar och låga marker där rännilarna gick fram. Här hjälpte dock ingen klagan, arbetet måste utföras, morgondagens bröd måste säkras.
Vårtiden från mitten av maj skattades som tjänligast att barka tallarna. Då gick arbetet undan när saven steg i träden. Under den heta sommaren drevs sedan kådan ut på den avbarkade delen och den sega massan gav tallen skydd mot vinterns köld. Endel tjärbrännare höll fast vid seden att barkningen helst skulle ske i nyet och vid klarblå himmel när det blåste från sunnan, trädet blev då fetare på tjärämne. Dessutom visade erfarenheten att tallar som barkats i nedanet och när nordan blåste, kunde torka bort. Det fanns också folk som lämnade den vita savhinnan kvar på trädet, andra igen trodde inte på detta förfarande. Det vanliga var att en tredjedel av den tilltänkta törvedsstocken barkades varje år, på nordsidan lämnades en obarkad rand så att trädet inte skulle dö ut.
Vid barkningen användes bandknivar med träskaft på båda ändarna, samma bandkniv användes också när stavämnena till tjärtunnorna förfärdigades. För att nå högre upp vid barkningen användes stege i någon mån men mycket vanligare var ett barkjärn med långt skaft,(katalia) på vissa orter hade detta barkjärn två skaft. Kvinnorna barkade nedåt mot roten, den lättare delen av arbetet. Sedan föll det på männens lott att barka uppåt så högt man nådde, ett barkningssätt som kallades att "halsa".
Ju längre en tall fick stå barkad desto fetare ansågs den bli. Före 3-4 år efter barkningen höggs ej träden, ofta fick de stå 5-6 år innan skördefolket kom med sina yxor och gav träden sina dödsstötar, feta träd som får oss att med all rätt - liksom Eric Juvelius - fråga "hvarifrån desse i sin torra boning få en så stor myckenhet kåda".
Nätterna tillbringades i porten som uppfördes i närheten av dalarna. Därinne fick dalfolket skydd mot kyla, regn och blåst. - Golvet var av jord och utefter ena långsidan fanns en upphöjd lave som sovplats. I närheten av dörren var an eldstad av sten, denna gav värme åt stela och våta lemmar och här torkades dyblöta kläder och skor.
Matbestyren skedde för det mesta utomhus. Grytan sattes på några stenar, eld under och så kokades en närande grov gröt eller mutti som åts med god aptit. Med surmjölk, hårt bröd och ibland en liten klick smör som tilltugg stillades hungern och nya krafter växte fram för morgondagen.
Småningom blev arbetet klart och storfamiljerna samt andra som städslats drog hemåt. Efterlämnande nakna träd för att stekas av solen under kvalmiga heta sommardagar. Det var en storslagen syn med tusentals avklädda tallar i ödemarkons tysta famn. De mötte sitt öde med rakryggad stolthet, överdrogs småningom av en skyddande helande balsam - like glädjetårar slipprade kådan sakta fram ur trädens inre, gav dem en gulbrun glittrande klädnad.
Hösten kom. Vildmarkens klockor kallade sina tjänare, yxhuggen ekade dagen lång, törvedstallarna tog avsked av blånande skyar. Det blev en kraftödande hård tid i de frostbitna markerna, tallarna föll en efter en och de höggs av i omkring fyra alnar långa bitar. Arbetet pågick i 4-5 veckor eller mera efter behov och extra arbetskraft fick ibland rycka in - det fanns folk som var med i tjärarbetet året runt, de tilldelades arbeten som de egna familjemedlemmarna inte han med. Vissa gårdar som låg lägligt till och som hade en företagsam husbonde brände alltid två dalar varje år och då behövdes extra arbetskraft.
När den första snön klädde marken i vitt, då kom körkarlarna och började köra törvedsstockarna till dalarna. I den snöiga skogen levdes ett riktigt rallar- och nybyggarliv med hårda tag och tunga dagar. I midvinterns skymningstider begav man sig till skogs när det började dagas, före det hade dock magen fyllts med den vanliga grova gröten och hästarna fått sitt morgonmål. Man genomblöttes ofta av arbetet, isfransar hängde i kjolarna på kvinnfolket när de liksom männen arbetade och ur den djupa snön grävde fram törvedsklabbarna som var isiga och hala. Både häst och lastdon voro skröpliga, ett vanligt lass bestod av endast 6-8 st 4 aln långa klabbar och i medeltal åtgick två dagar till att köra ut en famn törvedsämnen. Efter en middag av enklaste slag ställdes kosan ånyo till arbetsstället och körslorna pågick sedan tills mörkret gav avlösning.
Dygnets mörka del var lång. Ingen var dock overksam. Efter kvällens måltid - gröt igen - blev det tid för olika göromål. Endel splitade pärtor - de gick bra åt - en pärta brann hela tiden, instucken i väggsåtet ovanför ugnen. Andra gjorde pärtkorgar eller snickade träskedar slevar och yxskaft. Så rann timmarna bort, bakom väggen låg den tryckande svarta natten, den milsvida ödemarken, den tungt sovande skogen. Men det sammetsmjuka himlavalvet med miljoner tindrande stjärnor vakade över och sände hälsningar till de strävsamma människokrypen som beredde sig för nattens vila. - Pärteldens fladdrande sken, röken från stenugnen och bolmandet på kessupiporna gav skymmningen inne i pörtet en mättad och spöklik stämmning. Och när en fårad gammal gubbe i denna kusliga, omgivning började förtälja sägner och händelser från gångna tider - avbruten av skrien från urskogens djur - då upplevdes rysande stunder, alla skuggor fick liv och långa armar med gripande fingrar och då kunde det dröja länge innan sömnen med kusliga mardrömmar infann sig.
Här kan nämnas att också tjurar användes vid körslor till och från dalarna och i andra arbeten. Härom skriver Hans Henric Aspegren år 1777 bl.a. följande: Vad angår hästar, vilka underhållas med det bästa av höet, borde deras bruk, som kostsamma att underhålla, mycket dyra, lätt skrämda, krämpfulla och med åren alldeles odugliga, inskränkas efter möjligheten, och däremot oxar, som starkare, med den minst kostsamma födan underhållna, lättköppta och uppfödda, samt sitt fulla värde ägande i all ålder, vid körslorna brukas, åtminstone så vida, att hästarnas antal, vilka mycket väl kunde vara av hemavel, ej överskred oxarnas.
Samuli Paulaharju skriver i boken "Suomenselän Vieriltä" (utg. 1930) mycket märgfullt om tjärbränningen.Följande avsnitt visar hans starka inlevelse i ämnet: Juoksuahon vanha Ukko rakensi Kantasten turan kanssa Pirttikankaalle yhteisen tervakattilan, Juoksu-Erkki ajeli hyvällä hevosella ja Kantasten turan ajokkaana oli kuusivuotias kirjava sonni. Kiivaten ukot työskentelivät, koettaen kumpi enemmän ennättäisi päivän mittan. Kantasten tura löi sonniäijälleen tavattoman kuorman, ja juhta vetää junnasi sen perille kuin mies. Juoksu-Erkki ajokas ei saanut liikkeellekään sellaista puukasaa, mutta se sen sijaan kuljetti kuormansa nopeasti haudan äärelle,ja sitten Juoksu-ukko kiidätti juoksujalka noutamaan nopeasti toista panosta. Turan sonni taas mennen tullen junnasi samaa tasaista tahtiaan. Jos tura rupesi jutoaan juoksuttamaan, se tuli heti vetelälle ja pilasi tien. - Så skrev Paulaharju år 1930.
Julen var firad, almanackan visade att januari och ett nytt år inträtt. Kölden bara tilltog, travarna av törvedsstockar växte och omringade småningom hela dalen. Nu påbörjades klyvningen av de kådfulla törvedsklabbarna och här var den starka midvinterkölden till stor hjälp, ju kallare det blev desto lättare gick arbetet undan. Vanligen arbetade två män tillsammans, en i vardera ändan av klabben. Men också en ensam man klarade sig, härvid användes två yxor samt kilar vid klyvningen. - Svetten lackade i pannan, det blev varmt under kläderna, ångan och andedräkten från de metodiskt arbetande männen blev till vitgråa moln som sakta drog bort och upplöstes i rymdens oändlighet.
Den klyvna traven växte dag för dag och småningom kunde skogen och dalen lämnas för en tid, andra arbeten väntade på att bli utförda.
Dalarna rensades redan på hösten för följande sommars bränning. När arbetet med vårbruket var klart, när svedjeåkrarna var brukade och insådda, då blev det igen dags att packa kontarna, att fylla i surmjölkskaggarna och dra iväg till dalen, inläggningen av törveden skulle göras.
Det föll på barnens och kvinnfolkets lott att bära fram törveden. Av gammal vana och erfarenhet räknade mästaren ut underlagets storlek, fanns det t.ex. 30 famnar törved till förfogande så började inläggningen med tre vedlängder i det understa varvet. Männen fick det ansvarsfulla uppdraget att rada veden i dalen på rätt sätt, den skulle alltid slutta, lagom mycket inåt och den barkade sidan av törveden lades nedåt. Det ansågs för mycket viktigt att dalen fick rätt profil, blev den för flat kom det mindre tjära. Rätt utformad skulle den färdiga dalen se ut som en halvmåne. För att få törveden så tätt inradad som möjligt användes stundom stora träklubbor, dessutom fylldes alla hål med spånar och avhuggna vedbitar.
Allt arbete övervakades och fixerades mycket noga av den gamla väderbitna mästaren, uppväxt i tjärans anda och med röken från otaliga dalar inblandad i blodet. Som mästerlig ledare efter årtionden i tjärbränningens fängslande skola, kände han till och kunde ge råd om alla de småknep och konster som hörde till detta hedersamma och krävande yrke. I djupet av sin själ hade gubben vetskap om hur törveden skulle nerläggas och välsignas så att den eldiga kokande kitteln skulle ge bästa möjliga resultat.
När veden var inradad täcktes hela dalen med mossa och därpå jord som tilltrampades mycket väl. Mästaren var stundom häftig och sträng, han fordrade blint lydnad och tålde inget fuskverk, sådant kunde tillspillogiva åratals arbete. Men i sitt inre var gubben from och lugn, omgivningens friskhet med lukten av kåda och tjära, av rökblandad jord och en hoppfull förväntan gav krafter och styrka. Dessutom hade han läst och repeterat sin otryckta tjärbok mycket grundligt - varje rad, varje sida hade tagits om och om igen.
Alla stod i spänd förväntan och tjärmästaren bidade tiden med vaksamma ögon och sinnet på helspänn. - Midsommartiden var förestående. Det kom en afton då hela naturen öppnade sin välkommnande famn, när sjöarna låg spegelblanka och träden sov, när alla tecken tydde på ett lugnt och tjänligt väder. Mästaren samlade sina skaror och drog iväg till dalen. Väl framme togs näver och spånor som doppades i tjära varefter de tändes och med eld i handen och fjärrskådande blick i ögonen gick så gubben omkring den väntande dalen och välsignade den. Därefter fick hans medhjälpare lov att gå till verket med näverfacklor, dalen antändes först på läsidan i öppningar som lämnats ungefär en aln från markytan, tändningen fortsattes sedan tills elden var synlig i alla hål. När elden väl fått grepp om törveden lades torv och jord på tändningsställena, små lufthål gjordes ifall elden skulle ledas mot något håll.
Det blev liv i den avlägsna skogen, små fladdrande eldslågor flammade upp runt dalen och spred sig hastigt omkring nedre delen. Svarta bolmande rökmoln bäddade in omgivningen och steg småningom upp mot skyn i den ljusa sommarnatten. Elden spred sig snabbt och bet sig allt ivrigare fast i den feta törveden, den kastade sig fram och trodde redan att den var herre på täppan och att den här i den avlägsna ödemarken skulle få fira en riktigt färgsprakande midsommarbrasa, bränna ned hela dalen till aska.
Men den gamla mästaren stod på lagom avstånd, smånyste i skägget och styrde allt med erfaren hand. Just när elden fått lagom fart och trodde sig vara herre på stället, tog mästaren hand om befälet. Med träskor på fötterna eller ett bräde fastbundet under pjäxorna sprang tjärbrännarna upp på dalen och med en stång som hade ett tvärträ i ena ändan trampades och bultades jorden till så att de gnistrande och förhoppningsfulla lågorna innestängdes. Begravd under mullen flämtade elden till, sökte egna vägar och nådde den högsta punkten dalnaveln efter ungefär ett dygn.
När elden tyglades och inte slapp ut så gick den i stället till hämnd och angrep allt hårdare det brännbara i dalens innandöme. Det mullrade och knastrade, det kokade, puttrade och sjöd under mulltäcket och ångan från den kådrika törveden gjorde ibland ansatser till att befria sig från det tryckande oket och lyfta dalens övre del i luften.
Ju saktare och långsammare en dal brann desto mera tjära gav den. Törveden skulle helst bara förkolnas genom en intensiv hetta som så att säga drev tjäran ur veden och ur den brännande glödheta jättegrytan - de ståtliga tallarna som spirat och mognat till i den ljusa och fria naturen skulle här i underjordens mörker förvandlas till stelnande kol. Sedan de slagits i bojor och urpressats sitt glänsande livgivande blod.
I omkring tre dygn hölls dalen täckt så att endast ånga och rök slapp ut. Därefter gavs elden friare tyglar, dock sågs det till att den inte fick överhanden vid mittpunkten, hände detta så gick största delen av tjäran förlorad, något som också kunde ske om det blåste upp till ihållande storm. På grund av denna orsak anlades dalarna ofta i skyddade omgivningar och tillfälliga skydd av trädtoppar och kvistar byggdes mot vindsidan. I slutskedet av bränningen fick lågorna sticka upp mera fritt, man såg bara till att de var jämnhöga överallt. Dalens kummel blev så allt mindre och plattare och efter 7-10 dagar när ingen tjära mera kom ut fylldes mullagret på och trampades fastare så att det blev lufttät och elden därmed kvävdes. Så fick några dagar gå, därefter öppnades dalen och kolen togs tillvara, de var en mycket efterfrågad vara av smederna.
Ett dygn efter tändningen öppnades en tredjedel av rännans mynning så att luften fick tillträde och tjäran skulle finna vägen ut. Sedan måste rännan hela tiden under bränningen vara full av tjära så att drag ej uppstod. När tappen drogs bort ur rännans hål blev det liv och röra vid dalen. Först kom det en brännhet ånga, sedan vattenblandad tjära, å den tjocka något vit och grynaktiga rottjäran, som den kallades och som var det bästa råämnet för att koka beck av. Till sist kom den glänsande vackra brunaktiga tjäran som fick rinna ned i karet under rännan i dalmynningen och som därifrån östes i tunnor som fylldes, i en jämn takt.
Något av vidskepelsens dunkel låg förr i världen över saker och ting när viktiga händelser utspelades. När sälfångare och jägare var ute till havs eller på jakt, då nämndes fåglar och djur samt bössor och jaktredskap inte vid sina rätta namn. Tjärbrännarna förfor också på samma sätt, de var andaktiga och försiktiga och använde inte ordet "tjäran" utan sade "godset" när tappningen pågick. Eric Juvelius skrev 1747 att han inte fick någon ordentlig förklaring till varför så skedde. Vid direkta förfrågningar av tjärbrännarna om orsaken till detta förfarande kom svaret "det wil så ha sig".
Tjärröken var frän och inträngande. Men den betraktades allmänt förr i tiden som mycket hälsosam, någon bättre medicin mot bröstsjukdomar och andra krämpor fanns inte.
Tjärbrännarna och deras liv var nästan som en skild värld, här mättes styrka, seghet och kunskap med egna mått. Här fanns både lek och allvar med, här fanns både trakter och personligheter med färgstarka särdrag. Några avsnitt, fritt formulerade ur Paulaharjus "Suomenselän Vieriltä" ger kanske de bästa stämmningsbilderna från tjärbrännarlivet:
När tjärdalen skulle tändas leddes arbetet av "vanha tuhva itse". Han tog yxan, bet fast den mellan tänderna gick tre gånger kring dalen och kastade så yxan över denna i nordlig riktning. Så tog han några spånor, tände dem och gick med elden tre varv runt dalen, två gånger medsols och en gång motsols. Det var årtionden av realiteter som blandades med vidskepelse, en blandning som hölls helig. Dessutom hade mysterierna en effektiv inramning i vildmarkens otyglade omgivning.
Ofta hände det att tjäran inte kom ut fast tiden var inne. Då var det alltid någon som kände till vilka konster skulle tillämpas. - Kukko-Jussi från Perho kastade mängder av vatten över dalen och det hjälpte, Kauppis-Matti från Halsu gjorde på samma sätt och det hjälpte också. När Marju-Kirsti med sina konster förstörde "Pohjois-äijen tervateon" så måste hjälp begäras av Puukko-Jussi från Keisala. - Jussi räddade situationen, han gick ett varv kring den rökomgärdade jättekitteln och "heti syöksänti haudasta niinkuin musta koira, kadoten korpeen".
De stora skaror av hänsynslösa tjärbrännare som drog sig mot inlandet, mot Soini, Multia, Perho, Halsua, Kyyjärvi, Karstula och Kivijärvi, grävde och uppförde på vissa ställen mycket stora dalar. I Vihtasalmi fanns en dal som var 16 famnar bred (nära 29 m) och Kurvis tjärdal i Soini mätte tjugo famnar i tvärsnitt. Heinäsuo och Honkilahti dalarna gav vardera 400 tunnor tjära(1 tunna tjära omkr,125 l). Men den största kända tjärdalen ställde några lappajärvibor till vid Koirapuskaa. Här - i denna jättegryta var 200 famnar (omkring 2.400 kubik löst mått) törved inlagd och bredvid dalen fanns 600 tomma tunnor i beredskap, karet under dalmunnen drog sex tunnor tjära. - När tiden var inne för tappning drogs rörpluggen ut men ingen tjära kom. - Låt godset smälta sade då mästaren och satte fast tappen igen. Men så, mitt i allt brakade det till, tappen flög till skogs och den eldheta kokande tjäran började spruta ur röret med väldig fart, hela uppsamlingskaret fylldes genast och över bredderna rann väldiga mängder ut i omgivningen.
För lappajärviborna blev det en hetsig och tjärig röra vid Koirapuskaa. Med slevar och kaggar, med bara händerna tog man tillvara så mycket man hann. Flera hundra tunnor gav dalen i alla fall men omkring tredjedelen rann ut i skogen som en lavaström och brände omgivningen så att växtligheten dog ut.
Tjärtunnorna gjordes av händiga karlar både i hemmen och ute i pörtena. Redan under hösten fälldes träden, då klövs samt täljdes stavämnena till, vanligtvis användes gran men också tall kom ifråga. Tunnämnena sattes att torka under takåsen i stugan eller andra varma ställen. Innan ett träd för stavämnen höggs ned togs prov från en kvist, var kvisten vriden när den klövs så kunde man också vara säker på att trädet ifråga var vriden. Tunnämnena utjämnades med bandkniv på sidorna och kanterna hyvlades på en stråkhyvel som var fastsatt på stadigt underlag. Så sattes stavarna i ett sättband och de cirkelrunda ändstyckena sattes fast i laggarna. Tunnbanden gjordes av unga granar som växt långsamt och enligt direktiv från myndigheterna måste varje tjärtunna ha åtta band, fyra i vardera ändan.
De färdiga tunnorna mättes med vatten. Drog de det föreskrivna måttet 48 kannor (125,5 liter) så brändes "Crono-märket" på ena ändan och därunder krönarens namn. Krönare fanns i nästan varje by och de uppbar en viss lön för varje krönt tunna. Krönaren var edsvuren. Mätningen kunde också ske av sockenskrivaren. Alla bönder måste inrista egna bomärken på sina tjärtunnor.
Att tillverka tjärtunnor blev liksom mycket annat ofta en tävlan, den som var rappast i fingrarna blev mästare och hans namn nämndes med aktning. - Karhu-Matti från Jylhä och Jaakko från Möttös var perhonkyläs mästare. Men Kiviahos Jussi höll så hård fart att han när kvällen övergick i natt hade tolv tunnor färdiga. Och när en riktig överdängare till laggkarl hade en tunna färdig så kunde han hugga tänderna i tunnkanten, lyfta upp det färdiga kärlet, räta på nacken och ryggen samt med en nick på huvudet kasta tunnan över huvudet bakåt - något som inte alla pojkspolingar och nybörjare förmådde.
Under helger när vädret var vackert och tjärdalen brann i lagom takt utan behov av större omsorg, blev det också tid över för annat. Då kom grannar och gäster på besök, då kastade man loss från bestyren med dalen och ägnade sig åt lekar, upptåg och kraftmätningar. - Styrkan prövades på någon stor sten eller en full tjärtunna som lyftes från marken och kastades i luften, den som orkade med detta ansågs vara en riktig kraftkarl. Vem som var mest flyfotad prövades också, tjärtunnor placerades i en rad bredvid varandra och Vakkeri från Karstula som var mycket spänstig och lätt på foten, hoppade över nio tunnor. Men Elias från Vehkalamp var dock en klass bättre och klarade av dussinet fullt. — Så långt Samuli Paulaharju.
Bönderna gjorde vanligtvis själv sina tjärtunnor, inkomsterna blev härigenom bättre. Med vanlig arbetstakt gick ett dagsverke åt för att göra två tunnor, häri inberäknad också den tid som åtgick för att fälla råämnet och köra det från skogen.
De flesta tjärdalarna låg miltals inne i ödemarken, långt borta från vägar och vattendrag. När bränningen var över upplagrades tjärtunnorna på någon skyddad plats och övertäcktes med mossa, näver och ris. När senhöstens arbeten med tröskningen i riorna var över blev det tid att igen ta itu med tjärtunnorna. - Alla tunnor måste vara bräddfulla vid försäljningen, därför avtappades allt vatten som avsatt sig både ovanpå och i botten av tunnan genom därtill borrade "swickhål". Vattnet ovanpå tjäran var nästan rent och bortkastades medan däremot bottenvattnet var tjärblandat och togs tillvara, det hade en mångsidig användning, de "ludna hårskorna"1 smordes med det, likaså beströks boskapen med blandningen för att hålla ohyran borta. Som läkemedel för både människor och djur var tjärvattnet i långa tider något av en universalmedicin.
Det fanns också äventyrare och bedragare i tjärhanteringen. Somliga kokade tjärvattnet tills det blev tjockt och försökte sedan sälja det som fullgod vara. Andra igen blandade snö och is i tjäran eller försökte få vatten på tunnans insidor att frysa till is. Men bedrägerier lyckades sällan, alla tunnor granskades noga och varans äkthet utprovades med ett långt järnspett där kantalet också var utsatt. På tjäran som fästes på spettet sattes litet saliv eller vatten. Blev färgen rosenfärgad var varan bra, blev den vit- och mjölkaktig var tjäran undermålig och oduglig till försäljning. I det senare fallet sönderhöggs tunnan genast på torget eller handelsplatsen och ägaren ställdes sedan till ansvar för sin gärning.
Den största delen av tjäran kom till städerna på vintern. Det blev mycket körslor, endast två tunnor per lass kunde medtagas vid svårt före och med svag dragare endast en.
På orter som var lyckligt lottade med vattendrag användes båtar och dessa kunde lastas med ända till 6-8 tunnor. Här var förstås båtfärderna ut till havs förenad med många faror, det behövdes kraftiga tag och vaksamma ögon när skummande virvlande forsar skulle passeras. Som ett medeltal beräknades ett dagsverke för varje tjärtunna när den fraktades till staden till försäljning. Så någon förmögen man var det inte som småfrysande i släden återkom från stadsresan, dessutom var det vanligt att tjäran blev betald först följande år.
Det pris bonden erhöll för tjäran varierade kraftigt. Normala priser på 1700-talets förra hälft var 10-14 Dal. per tunna vilket var endast en niondedel av vad den kostade honom i tid och arbete. Vissa tidsperioder med stor överproduktion kunde priset falla med hälften - på 1600-talets mitt kostade enligt Juvelius "1 tunna tiära ej mehr äri 10 a 14 mark koppar". Men "den tiden war och penningen dryg och i högt wärde, derföre woro och wahrorne i mindre pris".
För att hålla tjärpriset lågt grundades i mitten på 1600-talet i Stockholm ett tjärkompani med ensamrätt att handla med och försälja tjära på världsmarknaden. Från alla håll inkom klagomål över kompaniets envälde och då företaget med åren invecklades i allt större svårigheter så upplöstes det efter några år. Efter en tid grundades dock ett nytt tjärkompani som verkade till "förra ryska feigden".
Tjärbränningens lönsamhet kan belysas med att i nödårstider fick bonden sälja sex tunnor tjära för att kunna köpa en tunna spannmål. Salt var en viktig vara men dyr. För att få sitt årsbehov av denna vara måste en familj i utbyte ge 1-3 tunnor spannmål. År 1762 kostade en tunna salt 32-72 daler kopparmynt, saltpriset var mycket högre under vintermånaderna.
Tjäran behövdes på världsmarknaden,inga andra impregneringsmedel med lika stor verkan stod till buds. Men våra skogar stod inte riktigt pall för den enorma exploateringen. Den 21 januari 1748 fastslogs en kunglig förordning vari stadgades att ett helt mantal inte fick tillverka mer än tolv tunnor tjära per år och på mindre skogrika områden fick inte stora friska timmerträd användas till tjärbränning. - Tanken bakom påbudet var att få ett slut på vanvården och slöseriet med skogarna.
Om den tidens skogsskövling skriver Hans Henric Aspegren 1777: Skogarna är på de flesta ställen så skövlade och fulla av allt slags hinder att varken folk eller fä vill komma fram. Kullblåsta svartbrända träd ligger efter skogseldar, fullvuxna träd efter lövtagning och nävertäckt lämnas liggande till förfång, samma sak vid timmer- och törvedshuggning där endast omkring halva trädet tages tillvara. Och då omätliga hyggen årligen åtgår till takved och miljoner stycken av störar, stavar och gärdsel årligen fälles så fanns det fog för orden "den barmhärtighet som annorstädes utöfwas emot skogen weta wåre intet af".
År 1745 höggs 5.120.000 tallar i Österbotten för tjärbränning. Man var redan då medveten om att skogen skulle bli totalt utplundrad och förintad ifall bränningen fick fortgå obegränsat. Att helt avstå från tjärtillverkningen var dock inte någon in på, man gick istället allt längre mot inlandet, miltals in i urskogarna, det ansågs vara bättre att utnyttja skogarna där än att låta dem ruttna bort. Dessutom var tjäran oumbärlig som handelsvara för Österbotten och för bönderna som med olika långa mellanrum hemsöktes av svåra missväxter var tjärbränningen då den enda möjligheten att uppehålla livshanken.
Den världsomtalade "Stockholmstjäran" kom till övervägande del från Finland och främst då Österbotten. Vårt lands andel av all handelstjära beräknades till tre fjärde delar,1689-1697 var tjärexporten från hela riket i medeltal 113,530 tunnor per år. Av denna mängd stod Sverige för 22.920 tunnor, resten 90.660 tunnor kom från Finland. Exporten nådde sin största omfattning åren 1780-1810, då exporterades i medeltal 166.000 tunnor tjära från riket. - Ett världsrekord som för all tid torde stå orubbat!
I själva verket var tillverkningen av tjära mycket större än dessa siffror utvisar. Tillverkningen för eget bruk samt vissa andra partier kom inte till myndigheternas kännedom.
Tjäran var i flera hundra år ett universalmedel. Den användes i stor omfattning för att göra kör- och arbetsredskap hållbarare och förlänga dess livstid. Den användes vid tillverkning av mindre båtar och vid skeppstillverkning. Den användes som medicin både åt människor och djur samt vid sårbehandlingar. Den användes för att förbättra skornas hållbarhet och som vattenavstötande medel. Dessutom var tjäran nödvändig vid brobyggen och vid olika träkonstruktioner som utsattes för direkta påfrestningar av solen samt vind och vatten.
BECKBRÄNNING
Beckbrännandet hade under vissa tidsperioder en avsevärd omfattning med positiv inverkan för befolkningens utkomst i Österbotten. Det var främst i våra kuststäder som denna förädling av tjäran hade ett ordentligt fotfäste
Becket kokades i stora kopparkittlar som nertill var kringmurade med en eldstad av tegel. Kittlarna kunde dra ända till 36 tunnor tjära, det var i första hand rottjäran som användes, tjärräknarna hade redan på förhand utmärkt
de tunnor som innehöll denna.
Tjäran kokades i ungefär ett dygn på jämn eld. Till skydd mot regn och blåst sattes ett tak över kokstället och på vindsidan kvistar och små träd.
Vid kokningen skedde en mycket stark rökutveckling och avdunstning. - För att tillvarata dessa kombinationer var över kitteln och under vattentaket tallkvistar fastsatta. Kvistarna blev vid kokningen mycket fuktiga och "svettdrypande". Under kvistarna fanns rännor som blandningen droppade ner i, den leddes sedan till större behållare. - Det var så den begärliga och allmänt beryktade beckoljan kom till.
När tjäran i kopparkittein hade kokat in med omkring en tredjedel och började spraka samt blev så tjock att den inte fastnade i tänderna vid tuggning, då upphörde kokningen. Genom en ränna leddes så becket till svalpannan som i regel var murad i jorden så att övre kanten var vid markytan. Där fick becket avsvalna så mycket att det inte helt stelnade utan kunde ösas upp i för ändamålet gjorda becktunnor.
Nu har tjärdalarna brunnit ut - elden har falnat - lågorna dött. Och den fräna inträngande röken har försvunnit från skog och mark. Men nejden som vi kallar vår hembygd är full av minnen från tjärbränningens förlovade tider. Minnen som sänder oss hälsningar från sekler då det glänsande svartbruna guldet var bröd för dagen, då tjärdalar var symboler för idoghet och framsteg. Samtidigt är dalarna också påminnelser om år och dagar när vår bygd formades och utvecklades, de minner om tider när skogarnas folk hade sina skördetider och glädjestunder.
Nästan överallt i våra bygder finner vi stelnade förvittrade monument över arbetsvilja och framtidstro. Vid otaliga backbrott finner vi ännu rester från avsvalnade tjärdalar, famnad av skogarnas sus, bekransad av mossgröna täcken. - Här blåser nu nya vindar, här vajar nu nya träd. Över lämningar som sover i frid över en arvedel med hårda tider och skiftesrika öden, över dagar som kanske var rika i all sin fattigdom.
Heimer Furu
Källskrifter till denna artikel är hämtade ur en samlingspärm som skoglig dr Eric Appelroth donerat till Terjärv Hembygdsförening. Därur har Samuli Paulaharju, Hans Henric Aspegren och Eric Juvelius stått för fakta- och grundtankarna.
"Lantbruket i Svenska Österbotten" och "Svenska Österbottens Historia" har också varit källor, likaså har Arne Krokfors delgett egna erfarenheter och vad som berättats honom. Under inventeringen av tjärdalar i Terjärv har ett stort antal personer berättat om vad de hört, sett eller upplevat om tjärbränningen. Deras utsagor samt egna tankar och iakttagelser bildar nu endel av stommen till vad som i ovanstående artikel anförts om tjärhanteringen i våra nejder.
Ur ”Släkt och hävd nr 22 1983”
Scanning och redigering Elof Granholm 02.12.2013
|
