Tjärdalar i Terjärv

Karta över tjärdalar i Terjärv
Tjärbränningen genom tiderna

En inventering och kartläggning av gamla tjärdalar har pågått i Terjärv under de senaste åren. Arbetet påbörjades för snart tio år sedan av Sven Hästbacka och det är främst hans förtjänst att inventeringen blivit av och nu är inne i slutskedet. Undertecknad har något hjälpt till med arbetet, främst då i Småbönders och skogarna däromkring.

Vid arbetet med uppteckningen har ortsbefolkningen varit mycket hjälpsam och kommit med många tips som lett till resultat. Då det antagligen fortfarande finns gömda och bortglömda tjärdalar här i Terjärv så fortsätter vi ännu med arbetet och är tacksamma för anvisningar om ställen som är intressanta och borde undersökas.

I detta nu har 204 tjärdalar lokaliserats och upptecknats samt utprickats på lantmäteristyrelsens grundkartor. Dessa bevaras vid hembygdsgården och här kan allmänheten begrunda vad terjärvborna gjort förr i världen och var de haft sina arbetsställen.

Liksom nästan överallt i Österbotten har tjärbränningen i Terjärv spelat en mycket viktig roll i befolkningens utkomst under gångna sekler. Att så många dalar har funnits på orten tyder på att tjärbränningen varit allmän i alla större hushåll. - En stor fördel har tjärbrännarna i Terjärv haft, naturen med den rikliga förekomsten av sjöar och vattendrag har förenklat tjärans utförsel, både tid och arbete har här inbesparats.

De upptecknade dalarna äro alla cirkelrunda och vanligtvis anlagda i backbrott där det har varit enklare att stensätta munnen för tjärans utlopp. Dalarna anlades på lättbearbetade marktyper, dock har ler- och glesa sandmarker undvikits, leran sprack i den intensiva hettan från törveden och sanden var för gles.

En stor del av Österbotten saknar den kuperade terräng som vi har i Terjärv. Därför har också olika daltyper förekommit. På jämna marker upptimrades dalarna, endast mittersta delen var av jord. Timrorna förbands med tvärbalkar och de Yttre kanterna som befann sig högt från markytan, vilade på pålar. Denna daltyp var arbetskrävande i anläggning och inte så hållbar som vanliga. Denna daltyp torde inte ha förekommit i Terjärv.

I äldre dalar var ett stort dalfat nedgrävt mitt under dalen. En stensatt gång förde fram till dalfatet och tjäran kunde därifrån ledas eller ösas i tunnorna. Denna daltyp var vanligtvis mindre än de som anlades senare. Det är ännu inte bekräftat om denna daltyp förekommit på vår ort, vissa tecken tyder på att så kan ha varit fallet.

En väl uppförd och väl skött dal kunde användas i långa tider,s nya dalar anlades först när skogen började ta slut och körsträckorna blev för långa till de dalar som användes. Att få fram något medeltal för hur länge dalarna användes har dock inte varit möjligt, härtill saknas både säkra källor och möjligheter att rekonstruera händelseförloppet på just denna punkt. Dock finns det belägg på att dalarna användes flera gånger, man brukade tala om att "lägga dalen" vilket betydde att dalfatet och tjärrännan ränsades och hela området ställdes i ordning för följande bränning. Innan inläggningen började togs granbark eller näver som lades under törveden, vanligtvis bara från mittpunkten och upp till halva dalen.

En stor del av dalarna har tagits i användning av skogens vilt.  Under dess vattentäta botten har djuren fått en skyddad boning, här har gångar grävts, härifrån har mången rävunge, gjort sina första trevande utflykter från lyans ombonade säkerhet till skogarnas farofyllda tillvaro. – Ett flertal dalar har söndergrävts vid jakt, andra har blivit jordtag eller ifyllts med bråte och många har nästan utplånats vid uppodlingar eller hamnat under vägar. Merparten av dalarna har dock bevarats överraskande bra och att restaurera någon torde inte bereda allt för stora svårigheter. Att terjärvborna vill bevara sina tjärdalar behöver väl inte påpekas, de är fornminnen som levandegör livet i flydda dar.

Merparten av de dalar som upptecknats är mellan 12-20 meter, i genomskärning och de är vanligtvis stensatta i nedre kanten. På endel ställen finns rester av murket trävirke kvar i dalbröstet och av tjärrännan. Den största dal som uppmätts ligger i Kåtabacka, 70 meter norr om vägen Räyrinki-Särkinkylä, dalen är på 24 meter i genomskärning. Vid denna dal har - enligt utsagor - också funnits en stensatt brunn. Det var viktigt med vatten, elden brukade ibland göra ansatser till att ta hand om befälet vid bränningen. Vatten var också mycket viktigt för de som arbetade med dalen och logerade i skogspörtena.

I närheten av "stordalen" vid Papas finns ett välbevarat tjärhus av sten. Övre delen och taket som antagligen varit av mindre hållbart material är borta. I övrigt finns på flera ställen gropar och lämningar i närheten av dalarna, något som tyder på att tjärbrännarna logerat på platsen.

Den bäst bevarade och mest intressanta lämningen efter ett skogspörte finns i Larsmo utskogar, sydväst om Höjbäcken. De delvis meterhöga stenfoten är bra bevarad, den stora eldstaden till vänster om ingången - vanligt förekommande i skogspörten - har något rasat ihop men ger i alla fall belägg på sin funktion. Några stockvarv som bildat väggarnas övre del är borta, likaså vattentaket. Som vanligt i skogspörten av denna typ har längs bortre långväggen en upphöjd brits med sovplatser funnits, två stora stenar vittnar ännu därom, de ligger kvar på sina platser vid kortväggarna, de har burit upp tvärstocken under britsen. Ett trettiotal meter från denna lämning - nere mot Höjbäcken - finns en tjärdal.

Denna dal och lämningarna efter skogspörtet hör inte till Terjärv. Då skogarna förr i världen var odelade och då det kan antagas att endel av manskapet som arbetat med tjärbränningen i dessa områden har kommit från trakter som hör till nuvarande Terjärv så har det intressanta objektet kommit med på ett hörn. Nämnas kan i sammanhanget att den naturstig som är under arbete i Höjbäcksområdet också kommer att gå via berörda lämningar.

Vattenvägarna användes i stor utsträckning vid tjärans utförsel till städerna. Terjärv hette tidigare Tervajärvi.(Terfwajärwi) Varför och hur namnet tillkommit och varför det senare ändrades till Teerijärvi (Terijärvi ) är åtminstone för undertecknad okänt. Att Terjärv med sina över 200 tjärdalar började kallas för Tervajärvi är på ett sätt logiskt. - Vi kan bra tänka oss att finnarna som ända från Porasjärvi och andra erämarker i inlandet kom ned längs Porasenjoki, uppfattade vårt vida sjösystem som en sammanhängande helhet. Då hela bygden under sommarmånaderna var insvept i och omgärdad av röken från de många tjärdalar som brann överallt och då kala avklädda tallar glänste i skogsbackarna och tjärbränningens fräna inträngande lukt svepte fram överallt så passade det egentligen mycket bra med namnet Tervajärvi. - Allt detta är dock bara tankegångar och spekulationer - en seriös forskning i ämnet kan ge andra slutresultat.

Tjärtransporten längs Porasenjoki (Kronoby å) har säkert varit ansenlig i tiderna(Tjärtunnorna både flottades och forslades ned med båtar). Runt Krokfors i Kronoby finns ännu lämningar av små stugor och pörten. Här, nedanom Petakoski - där ån är utvidgad som en vik - fanns ännu för några årtionden sedan beck som skomakarna brukade hämta därifrån. - Det kan tänkas att just Petakoski var en omlastningsplats för tjäran som fördes ner längs ån. Man stannade upp här, tappade bort tjärvattnet ur tunnorna och sedan bar det av längs "vangs-vägen", en gammal forväg som gick via nuvarande flygfält till Kulla i Såka och därifrån till Ventus. Från Ventus var sundet sedan segelbart och mindre båtar kunde därifrån ta kurs mot beckbruket. Dessa tankar om tjärtransporterna står Arne Krokfors för. Att också andra vägar anlitades vet vi, vintertid kördes tjärtunnorna med hästar till städerna för försäljning.

Tjärbränningen i Terjärv hör nu det förgångna till. Enligt Joel Granvik (Den Österbottniska byn,utg,1943)fanns ortens sista edsvurna tunnkrynare i Småbönders. Vem var han? Enligt Joel Granvik var han från Storbacka. Ännu i mitten på 1920-talet brann åtminstone tre dalar nämligen vid Ås, Vuojärvi och Sandvik. Enligt Runar Sandvik kom det 90 tunnor tjära från dalen där, tunnorna var dock s.k. halvtunnor och mindre än de vanliga. "Grännabb Leander", hemma från Laami i Esse var mästare vid bränningen och en stor del av tjäran gick åt till ett brobygge vid Penttilä i Kaustby. Också för eget behov reserverades endel och ännu idag finns det rester kvar i en tunna, tjäran har dock blivit tjock med åren, det var ju redan år 1924 som dalen på Sandvik brändes.

Varför görs denna inventering av gamla tjärdalar. Varför vandrar vi likt vagabonder i skogarna och söker rester från tidernas rastplatser, vad är det som driver och bultar och bankar på? Vad är det som gör att vi vill samla ihop fragment av gamla seder och bruk, av livet från svunna år? Vad är det som gör att människan idag söker sig tillbaka till forna stigar och vägar, till gårdagens boplatser och arbetsställen? Varför är det här som den historiska hungern bäst kan mättas?

Alla tidsåldrar har sina särdrag. Varje tidsepok har ett oskattbart värde som bara ökar med årens gång. - För varje sekel som ringes ut reses nya milstolpar upp och historien får nya blad. Som talar om att gårdagens bragder och slit för brödet har varit lika viktiga som dagens kamp för uppehället och morgondagens utstakade livsbana. Liksom alla våra dagar, alla våra gärningar engång har hört framtiden till så kommer de också engång att höra till det förflutna, till historien. Det hör väl till tidens gång att alla generationer har betraktat sin egen livstid som tidernas höjdpunkt och som egoistiska barn av vår tid så lever förstås också vi i den inställningen att just vår tid överglänser allt annat? Dock kunde folk redan för över 2.000 år sedan konsten att bränna tjära! Hur många kan det idag?

Heimer Furu

Ur ”Släkt och Hävd nr 22 1983”

Scannat och redigerat Elof Granholm 02.12.2013