BORTGLÖMDA BOPLATSER

Vid Vuojärvi gårdsgrupp leder en gammal, stenig kärrväg förbi Gambel-Svede fram till Ny-Svede åkern, som har ett naturskönt läge i sluttningen mot sjön Furulottn.

Vid stranden står knotiga björkar och väldiga granar och vid det forna gårdstunet några klibbalar, som är mycket sällsynta i våra trakter. Fastän gömd av den frodiga markvegetationen kan man ännu spåra lämningar av en husgrund - en brosten. Men snart är alltsammans utplånat, begravd i skogens vida famn.

Det var här som Eirik-gubben (kusinerna Ingrid Granös och Hilma Forsströms farfar) utförde sitt livs dagsverke: bröt upp steinbackåkern, fiskade i de olika sjöarna och gillrade snaror och fällor i de djupa skogarna. Boplatsen kallas Ny-Svede eller Eirikas. Från Ny-Svede fortsätter den steniga stigen längs det skogbevuxna näset och mellan träden glittrar Furulottn och Stor-Vuojärvi sjöar. Halvvägs på näset som kallas Dalanabba, mötar en öppen åkerlycka och alldeles i närheten finns resterna av ett ytterst litet hus, vars bastanta gråstensväggar fortfarande står kvar. Här bodde i tiden Olla och Kalle med ungarna och sin get "tjilo" som gav dem en välbehövlig mjölkskvätt.

När "tjilo" drabbades av den nyckfulla våryran fördes den till en holme, som ligger i sundet mellan sjöarna Stor-Vuojärvi och Djuplottn. Här uppfördes åt den ett regnskydd av stenar och lövslanor och holmen fick namnet Tjiloholmen.

Sekler har flytt sedan de första nybyggarna bosatte sig vid dessa vackra, fiskrika insjöar. Här i naturens sköte levde de sitt stilla, anspråkslösa fattigmansliv, som säkert präglades av ödmjuk gudsförtröstan fastän hela deras tillvaro var en ständig kamp mot köld och hungersnöd.

När man står vid de vittrade resterna av deras bortglömda boplatser förstår man något av skaldeorden: - Böj ditt huvud, träd försiktig - helig är platsen, där fädernas hägnande andar bo.

Ines Renlund

Ur ”Släkt och Hävd nr 16 1973”

Scanning och redigering Elof Granholm 02.12.2013