|
Glimtar ur Mååg-Jokkas Anders liv
I. F I S K A R E
I tidiga sommarmorgnar,
så snart solen gäspat sig vaken,
gick Anders med knäande steg
ut till den lockande skogssjön.
En massa metspön,
med olika krokar
bar han på axeln,
samt en burk
med kryllande lockbote i näven.
Framme vid den
solglittrande sjön,
steg han ned i en ranglig eka,
hopade försiktigt ut
till kanten av den
tätväxande sävvassen,
i vars skydd
det växte vita näckrosor.
Med några sävstrån,
band han fast ekan
och agnade sina många metkrokar.
Spottade ritualenligt på
lockbetet
och slängde ut de många
revarna.
Han kände väl till alla
abborställen
och visste på pricken
var den silverglänsande
mörten gled.
De kloka gäddorna lät sig
luras
och hamnade sprattlande
på den gistna ekans
botten.
När solen klivit högst upp
på middagsstegen
och fiskarna blivit lata
och sömniga,
knöt fångstmannen till
sin halvfyllda säck
och gick med lätta,
sviktande fjät
den långa vägen tillbaka
till byn.
På den höga stentrappan,
som ledde upp till farstun
och farstukammaren där
han bodde,
hade byns husmödrar samlats,
i väntan på fiskarens återkomst
med dagens fångst.
II. F Å G E L F Ä N G A R E
Vintrarna var för Anders
skogens och snarornas tid.
Det var många orrar,
tjädrar och ripor,
som fick sätta livet till
i fångstmannens snaror.
Han ville inte ont
för ondskans skull,
mot någon levande.
Men han måste ha mat
till livets uppehälle.
Sin fågelfångst sände han
med vår far till staden.
Där betalade fruarna
ett bra pris för varan.
III. A M E R I K A F A R A R E
Anders hade varit över
till det stora landet i väster.
Han visste nogsamt hur hård
kampen för brödet var.
Både här hemma
Och bortom den
oberäkneliga oceanen.
Där i det främmande landet,
hade han lärt sig dansa "jigg".
När han var på sitt soligaste humör
gav han uppvisning i sin danskonst.
Klackarna smällde,
när fötterna rörde sig,
som virvlande trumpinnar.
Med stora beundrande ögon
följde vi barn hans rörelser,
när han visade prov
på denna sin danskonst.
IV. (namnlös dikt)
Anders var "gambälpojk"
men han tyckte om alla
barn i byn.
Han gungade dem på sitt knä
och sjöng:
"Viti, viti snärona.
Grannas basto luutis,
våro stugo knuutis.
Bäter ti haa ein lihlan pojk
(flicko)
än ti vara uutan."
(Både orden och melodin var hans egna)
Anders Granbacka var född i Granöby, Terjärv. Hans far hade antagligen varit mååg i gården och därför fick sonen Anders heta "Måågjokkas Ant".
Hemmanet övergick så småningom i andras händer och under min uppväxttid bodde Anders i en av gårdarnas "framstuga". Denna gård kallades "Tjyrola Kaaljonnas".
Anders var både originell och klok. Han bytte halmen i sin sängmadrass enbart till de stora högtiderna jul och midsommar. "För" som han sade " när man gjort en bra grop åt sig i halmdynan, så skall man väl inte för fort "pila bort den". Allt emellan kunde han säga: - Nu har ja fått så roko ögona, så jag djiter noo fara ti Viibäs et smöri åt mi. Anders Granbacka, originalet, amerikafararen och barnavännen dog år 1928.
Elin Hedenheim
Ur ”Släkt och hävd nr 16 1973”
Scanning och redigering Elof Granholm 02.12.2013
|
