JULMINNEN

"Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna.
Mig vinkar från förflutna år
så mången stjärna."

Varje år, när det lackar mot jul, för mig minnet tillbaka till barndomshemmet och barndomens hagar:  Gårdarna kring Kaitsjön och julfirandet där.   

För oss barn vid Hackas var Lilla julen en stor dag, som firades varje år med pomp och ståt i Viktors framstuga. Stugan var samlingssal och kammaren omklädningsrum. Scenen bestod av stadiga långbord vid dörröppningen. Sångerna hade inövats av gårdens dotter, Selma (Fors), som då var hemma från Amerika.

En liten episod kommer jag ännu livligt ihåg från en lillajulfest. Vi inledde med sång, och Inge (Grankvist), som då var en liten tulta på omkring fyra vårar, hade fått lov att stå med i kören, om hon bara höll tyst.  Det gick också bra ända tills Stilla Natt sjöngs. Då ville Inge också äntligen göra sin röst hörd. När vi, enligt Selmas anvisning, högtidligt och dämpat sjungit  - Stilla natt, då klämde Inge in i starkt fortissimo: - Heliga Anders! till publikens stora förnöjelse. Men vi förlät henne så gärna. Det var jul, och hon var alltför söt i sin vita klänning och med glitterband i håret. Kanske hon blev inspirerad av Anders Kaitajärvi, som satt främst på bänken bland publiken.

Fem penni kostade inträdet, som delades broderligt eller systerligt mellan oss alla, för pojkarna fick inte vara med. Vi ansåg dem alltför bråkiga.

Teater skulle naturligtvis också ingå i programmet. De flesta togs från EOS och omarbetades av Frida och Gerda, så att de skulle passa rollinnehavarna. Ett av dem, som vi tyckte var mest lyckat, var "Gåvan från Amerika".

S c e n. Torparen Silas och hans hustru sitter på julaftonen vid bordet i sin torftiga koja och sörjer över att de inte fått något livstecken från sin enda dotter i Amerika. Inte ens ett brev eller ett julkort till julen. Då knackar det på dörren och brevbäraren stiger in med ett stort paket, som innehåller olika grejor. Med fumliga fingrar får de gamla äntligen upp paketet och för sitt liv kan de inte begripa vad dessa grejor skall användas till (grejorna var ett gammalt härvträ och en  stor tratt och några mindre saker). Slutligen hittades bland alla manickar ett papper med bruksanvisning. Silas stavar mödosamt: - F-o-n-o g-r-a-f, Jasså, en fonograf. Det var visst något som man spelar på? Efter anvisningen har de äntligen mixtrat ihop fonografen. "Drag på veven", läser Silas, "och sätt sedan rullen in".  Under bordet, på vilket fonografen står, sitter vi tre hopkrupna, den yngsta Annie (Timmerbacka) var redan då en god sångerska, trots sin ringa ålder. -R-r-r-r-r brummar vi under bordet, när Silas drar upp och sätter rullen på. Så sjunger vi: - Mitt hem är så ringa dess dörr är så låg. - - Överväldigad och rörd till tårar utbrister gumman: -Silas, det är vår Milly som sjunger! Så kom då ändå julen in i det lilla torpet.

Den tiden var vår äldsta syster i Amerika. Dagen efter vår fest satt några av de äldre flickorna vid bordet i Viktors storstuga med ett pansarfat emellan sig och skrev brev till Irene. I brevet berättade de om lillajulfesten: - vi skulle så gärna komma till Amerika och spela fonografstycket för dig, men då det nu inte går skickar vi i stället härvträ (ritad i brevet). Då du kommer hem skall vi spela stycket. Men då syster Irene kom hem, hade de flesta redan vuxit ur barnrollerna. Men breven bevarar hon som kära minnen.

En stor dag var också "dan före doppare dan". Då skulle julklapparna köpas till nära och kära för kaffepengarna, som sparats under året. Att inte mor så noga förde räkning över vårt sparande är visst och sant, ty allt som oftast väckte hon oss på morgonen  med en kopp kaffe på sängen. Vi måste få något varmt inombords, menade hon, innan det bar i väg till skolan i Kyrkoby. Och visst var den vägen lång och besvärlig, isynnerhet vintertid, när vägen ofta var oplogad tidigt på morgnarna.

Det var en oskriven lag att Ellen (Lindvik) och jag skulle följas åt på julklappsköp till Andersas-boden - Karlströms. Oftast köpte vi likadana klappar: - Almanack, häftad och skuren för 10 penni, lakritsstänger, julkort, guttagubbar, samt mahorka till våra mammor. De var före sin tid och rökte pipa båda. På handeln fick vi varsin strut "Blomkvistas pastiller".

Så kom äntligen den största dagen: J u l a f t o n. Vad innebar den icke av fröjd och ögonfägnad för ett barnasinne. Nya grannrandiga trasmattor på det vitskurade golvet. Granen, nyss inhämtad och prydd, blandade sin friska fläft med nybakad vetebulla.

I den öppna spiseln puttrade lutfisken och risgrynsgröten.  Och som efterrätt vankades mors goda russinkaka, som smakade minst lika bra som Uddmans frökens pränikkor på "Utlago-dan" i Kyrkbyn. - - Men örat var på helspänn, och ögat vändes allt som oftast förstulet mot dörren. Kom han inte snart, Julgubben? Och äntligen! Tunga steg i farstun, dörrn på glänt, och in dansar det ena paketet efter det andra. Själv visade han sig inte, och då vi sprang ut, hade han redan forsvunnit bakom närmaste knut. När jag slutade att tro på julbockens existens, minns jag inte. Men det skedde långt förrän jag ville erkänna min upptäckt ens för mig själv. Man tror så gärna det man VILL tro.

I detta sammanhang kom jag att tänka på en skoldag kort före jul under min lärarinnetid. Jag hörde hur tredje klassens elever försökte ta första klassen ur den stora villfarelsen om julbockens existens. När tredje klassen en dag var ensam i skolan, tog vi saken upp till diskussion. Vi kom till sist överens om, att de elever i klass I, som ännu trodde på julbocken, skulle få ha sin lilla privata tro i fred. Det var ju bara roligt och skojigt att de ännu trodde på julbocken. Då reste sig skolans "store bror" i klassen och sade: -Ja, si int tror ja på na bockar mejr - bara på vedabottje. - - Månne det inte har gått så med oss som med pojken, fast i annan bemärkelse. Vi i vår krassa värld har tappat bort barnasinnet. Vi har blivit oss själva nog. Men inom oss gråter barnet och längtar tillbaka till sitt förlorade paradis. Vi kan inte bli barn igen. Men vi kan slå vakt om det som för oss är heligt och dyrbart.

Mycket i den moderna konsten och litteraturen försöker med all makt smutskasta och röva ifrån oss allt som vi anser vara heligt, rent och sant. Det skall dock inte lyckas.

"Det goda kan ej dö, det är Guds gåva.
Det måste leva att sin Herre lova.
Det kan blott slumra in en liten tid.
Men evigt kan det ej i mörkret sova.
Det skall uppvakna, segra och få frid."

Linnéa Wiik

Ur ”Släkt och Hävd nr 11 1966”

Scannat och redigerat Elof Granholm 02.12.2013