När  Anders  Chydenius predikade vid en avrättning i Kronoby 1786.

Innevarande år har man firat nationalekonomen Anders Chydenius' 200-års minnesfest. Anders Chydenius var även präst, själasörjare. Hans predikan på avrättningsplatsen lär oss mycket om honom såsom präst, och genom den få vi kasta en blick in i livet i Finland på 1700-talet. — Värdet av ett människoliv har sjunkit mycket under senaste 200 år. Omöjligt är att säga, om detta sorgliga, hemska förhållande kunde avhjälpas genom att på gamla avrättningsplatser ånyo uppställa stupstockar, ånyo vässa bödelsbilan och avlöna bödlar - samt att prästerna skulle såsom Anders Chydenius predika, att Gud är icke blott barmhärtig utan ock rättfärdig.

Soldaterna Mathins Hjelt, Abraham Frod och Petter Lindström, vilka rånat, mördat och mordbränt barnaläraren Johannes Mattsson och dess hustru från Kronoby socken och Tervajärvi *) (nu Teerijärvi) kapell, avrättades enligt Kongliga Wasa Hof-Rätts dom den 12 april 1786.

Till Kronoby avrättningsplats år 1786 den 12 april hade samlats en stor folkskara, som nyfiket åsåg, huru bödeln eller avrättaren avhögg i tur och ordning högra handen och huvudet av tre män.

Därefter hördes såsom en susning genom folkhopen, emedan till stupstocken trädde en sextioårig gråhårig präst och började tala med av sinnesrörelse darrande men klar och tydlig röst.

Han var Teologie Doktorn, Prosten och Kyrkoherden i Gamla Karleby Anders Chydenius, som på tjänstens vägnar höll likpredikan.

»Nu har dessa tre mördares blod flutit. Det avdunstar ännu såsom de mördades blods rop om hämnd: Jorden, som befläckats med oskyldigt blod, att den skulle rengöras från förbannelse.»

Härefter får det närvarande folket höra en noggrann berättelse om soldaterna Hjelt, Lindström och Frod, vilka hade i avsikt att råna mördat barnaläraren Johannes Mattsson och dess hustru. Mordet hade begåtts mycket kallblodigt! Först mördades mannen, som försökte att slippa ut ur stugan. Hustrun bad om nåd, men Hjelt, som »hade bedövat sina öron och förhärdat sitt hjärta, stack henne med det grymma vapnet: bajonetten, som förfärdigats att begagnas emot rikets fiender.» Efter att ha rånat penningarna, ringarna och klockorna antände rånarna stugan och flydde. Men »Herrens namn vare evigt lovat och ärat! som hade genom små omständigheter uppenbarat dessa hemska brott, och beredde illgärningsmännen deras förtjänta straff.»

Den gamle darrar, då han betänker, vad allt som ingår i detta mord. Däri ingår månget dyrt förbunds och mången dyr eds brytande: dopförbundets, i vilket de »märktes med vår dyraste Frälsares korstecken», konfirmationen »i vars samband de första gången åtnjutit den heliga och dyra Nattvarden, där den av kärlek brinnande Frälsaren Jesus erbjöd dem genom sin lekamen och blods delaktighet kraft att leva heligt och gudaktigt». Och ytterligare: »Såsom soldater hava de vid en upprullad fana med ed svurit: att så sannt Gud hjälpe dem till kropp och själ; vilja så vara konungen och fosterlandet trogna och skydda dem till sista blodsdroppe. Men o! förfärliga menederi! dessa fridens och frihetens försvarare de sticka själv kniven i en oskyldig medbroders hjärta».

Ju längre prosten begrundar ärendet desto grymmare ser det ut. Han utropar: »Vems hjärta brister icke, vem öga tåras icke, då mördarena i sitt raseri överfalla en oskyldig!» För vilken orsaks skull! »Det förbannade begäret att röva från nästan hans egendom och tillhörigheter». »O, min Gud, har Satan så besatt syndens trälar, att de i sin ondska äro värre än skogens rovdjur. Och han förfäras: »Vi äro alla utsatta i fara att bliva av dylika eller deras likar rånade och mördade.»Om sådana mördares och tjuvars förbund skull finnas, vilket skydd skulle vi hava? Vilket lås våra ägodelar?»

Ett mord strider mot förståndet. Guds ord dömer det strängt:

»Du skall icke stjäla. Du skall icke dräpa. Du skall icke hämnas eller hata ditt folks barn. Förbannad vare han, som hemligt slår, och allt folk säge, Amen.» Åldringen känner sin bibel! Det ena bibelstället efter det andra åberopas, i vilka alla mord förbjudas. Dödsstraff för mord är i Bibeln påbjudet: »Hans blod, som människoblod utgjuter, bör genom en människa utgjutas.»

Den närvarande menigheten tiger. Soldaterna, som eskorterat de halshuggna, luta sig mot sina bössor. En och annan kvinna gråter. Den gamle prästen lyfter upp sin hand och pekar på de avrättades kvarlevor, som ånga i den tidiga vårluften. »Dessa avhuggna händer och huvud», ljuda orden efter en stunds tystnad, »skola nu steglas och deras kroppar skola läggas på likkärran, för att deras blodtörstande ögon skulle av korpar utgrävas och deras kroppar uppätas av örnar.» Avrättningsplatsen skall vara en levande predikan för långa tider. Den är vid allmän landsväg och kan ses av förbiresande. Många stanna för att betrakta korparnas måltid.

*
Predikan är lång. Menigheten får höra en noggrann beskrivning, huru Guds ord med avseende å dessa mördare har besannats: En ringa syremängd syrar hela degen. De hade som barn snattat, som ynglingar övat dryckenskap, varit ostyriga och lata. Lättjan efterföljdes av hunger och brännvinstörsten verkade penningebrist. »Ynglingar, som växa utan tukt och få hämnas små oförrätter, utvecklas småningom till våldsgärningar och mord.»

Verkställd avrättning talar allvarsamt till alla åskådare. Till präster säger den: »I haven fått av Överherden Jesus den hjärtat rörande befallningen att vårda hans dyrt köpta jord. Öppnen edra åhörares förstånds-ögon genom rörande samtal att inse, huru förfärlig synden är, och arbeten för att med Frälsarens försoningsblods kraft uppbygga levande gudsfruktan.»

Till föräldrar: »Eder förmanar jag: hållen icke edra barns första förbrytelser betydelselösa, huru ringa de än i sig själva äro. En styv nacke bör nedböjas i barndomstid. Ingen damm kan förhindra översvämmande vatten, intet medicin kan hjälpa en, döende.»

»O, I unga!» ropar talaren till unga män, som från närliggande församlingar samlats talrikt att åse avrättningen. »Umgåns med människor, som hava goda seder: undviken syndigt sällskap och förbannen varje steg, som I tager i drinkarenas, kortspelarenas och hädarenas sällskap.»

Även äldre husbönder få sin förmaning: »Vad kunde jag i dag säga till eder såsom varning? Jag hyser tvivel angående eder bättring, emedan jag såg senaste vecka eder stå på Gamla Karleby stads torg och I lyssnaden utan minsta sinnesrörelse dessa olyckliges skrik — och vad ännu svårare är, eder förhärdelse är så stor, att I just samma dagar druckna åkten på stadens gator.»

Soldaterna, som skamsna stått och sett på varandra, spänna sina öron, då åldringen talar till dem: »Fem soldater har jag redan — Gud förbarme sig — följt till stupstocken, och jag fruktar — — —. O, jag fruktar — — — Store Gud! tillintetgör min fruktan! O! att I i dag skullen förbättra eder!»

Slutorden ljuda till hela folkskaran gemensamt: »Du stora Herrens församling, som är här närvarande! Rannsaka detta grymma blodsutgjutande och syndens förfärande slut! Berätten denna hemska händelse för hemmavarande: berätten den där ofta för edra bara och barnabarn, att även de skulle förstå, vilken olycka väntar alla lata, olydiga och elaka. Undviken små förseelser såsom själva helvetet, och må de förfära eder såsom bödelns yxa.»

Menigheten instämmer i psalmen:   

»O, syndare, som säker är och trygger,
I syndens såsom ock dödens dvala ligger,
Vak upp och se dig om!
Det är hög tid;
Ännu vill Gud vara dig huld och blid.”

Bödeln vidtager med likens behandling enligt sitt reglemente. Folkskaran står gapande och ransakar sig.
Den gamla prästen avlägsnar sig allvarlig längs landsvägen.

Kansan Kuvalehti. 1929.


*) Å Heimbacka i Terjärv visas ännu i dag grunden efter »skolmästarns» nedbrända stuga. Folktraditionen berättar, även, att de tre mördarna hade efter dådet hunnit till Granöby, då man efter brandens upptäckt började ringa i kyrkklockorna. Då slog samvetet så en av de tre förbytarna, att denne återvände och bekände sin och kamraternas synder.                        
Red:s anm.

Scannat och redigerat Elof Granholm 22.11.2013