MORFAR – Guttagubben

Jag hade en gång en morfar som kanske alla andra små flickor har eller haft. Han hette Matts och var född 1844  och dog 22 mars 1923. Han fick svår förkylning, influensa. Enligt min mening hade han bort få leva längre.

En gubbe var han bland många andra, det lärde jag mig senare förstå, varken stor eller liten, utan lagom i barnbarnets ögon.   Hastig till lynnet, rapp i vändningarna, när något var på färde, snar till vrede, men lika snar till förlikning. Sådan var han, den rara gubben. Öknamn var i bruk redan på den tiden. Han hade förvärvat sig namnet "guttagubben", antagligen därför att han handlade med vetebröd. Från Kaustby hämtade han sina varor som kaffe, socker, tobak, vetemjöl och annat smått för sin lilla "kammarhandel".

Det var lång och tung vandring med fullpackad rensel på ryggen från Pajala Riikas butik på Kappelsbacka och till morfars "dörakamar"  i Kortjärvi. Nu räknar vi avståndet till fyra kilometer landsväg, tidsenlig och bra. På den tiden var det en skogsstig, upptrampad av fäfot, och på vissa ställen svårframkomlig och säkert dubbelt längre än vad den nu är. Kavelbroar var anlagda över mossarna.

Jag har själv i min barndom vandrat denna stig med en fem kgs mjölpåse på ryggen. En sådan vetemjölspåse av tunt lärft och med många granna stämplar på kallades ”puspåse”. Påsen var tung för en jänta mellan 0-10 år att bära i sommarvärmen med myggorna ilsket sjungande kring öronen utan att man kunde fösa bort dem. Påsen tog bägge händerna i anspråk. Man ville ändå inte gå miste om att få följa med far till butiken. En guttastrut var inte att förakta på den tiden särskilt inte de gula karamellerna, halvrunda som månen är ibland på sin jordenruntfärd. När pappersstruten prasslade i förklädesfickan då glömde man myggen, värmen, påsens tyngd och den knaggliga vägen.   

                                 
Ibland försökte jag ta lika långa steg som far, men det gick inte i längden. Det behövdes minst tre steg mot hans två. Ja, så var det. Men det var gott och tryggt att få traska i fars fjät, fast svetten  lackade. Far bar nog en mångdubbelt tyngre börda än det sorglösa flickebarnet, som följde honom på hans vandringar genom sommarskogen. Gud signe honom! Nog var han bra. Ja - så stod det också i läseboken. Men det var ju om morfar, vi skulle berätta.

Jag minns honom alltid med en äkta röd tröja av flanell. Rött var hans färg. Den nyaste var söndagströja och den mera slitna och urblekta var vardagsplagg. Jag kan inte påminna mig honom en enda gång iförd kostym eller jacka, men i röd tröja och hängslen, som bildade kors på ryggen, det var morfar. Ja, vår morfar i alla dagar.

 Att morfar hade konstnärliga anlag vill jag påstå. "Han gjorde vad han ville, andra fick göra vad de kunde och hade lärt sig,” säger ett ordstäv, som passar in på morfar.

Sina rundnästa becksömsstövlar tillverkade han både åt sig själv och andra. Dessa var mycket olika min fars, som hade smal uppnäsa, var  dubbelsydda och kallades "åpokkor". Far hade nämligen varit i lära på Leppäniemi och var så nymodig.

Sina snöskidor gjorde morfar också breda och rundnästa. Det gick så bra att ligga på magen på två skidor och åka nedför backen. Huj vad det gick. Man föll inte. I värsta fall kunde man rulla några varv, om man släppte taget. Skidorna fortsatte färden, men själv låg man där lika vit och ren som snö. Härligt!

Morfar var skomakare, snickare, murare, målare, tapetserare, timmerman, fiskare och mycket annat. En sådan mängd stora braxnar som han lektiden om sommarmorgnarna fyllde flera såar med, har jag aldrig senare sett. Vid fähusbrunnen i morgonsolen rensades sedan fångsten av gårdens kvinnfolk. Fiskfjällen glittrade som silver, när de sprättes bort från fiskens våtblanka sidor av beskäftiga unga flickor med sol i blick. Barnens medverkan bestod i att "braka sappe" - en underlig tingest som finns i fiskens mage - om icke den vassa knivudden dessförinnan stuckit hål på den.

Solen lyste  - fisken sprattlade - flickorna skrattade - skatorna vädrade festmat, och sommaren var just här, då just.

- Åren flöt hän. Sommar blev höst, vinter och åter vår i ständig kretsgång. Innan man visste ordet av, var jag vuxen och morfar gammal. Yngre armar styrde nu plogen efter Pålle, tröskade på logen och grävde fram potatisknölarna ur jorden i höstens färgrika tid.

Efter några års bortavaro från hembyn leddes mina steg tillbaka dit. Detta för att stanna där under kommande år. För morfar tycktes detta passa bra. Han behövde en bastupiga, som skrapade hans rygg, när hans egna armar blivit så förunderligt korta och ovilliga att krökas bakåt. Läpparna hade blivit så darriga och huden så krusig, när han skulle klippa bort skäggfjunet under näsan och på hakan. Därtill behövdes en fastare och säkrare hand, som förde saxen på den levande ojämna ytan. Håret behövde också snaggas och rakklippas i nacken efter den tidens sed. Detta arbete belönades alltid med doppkaffe i mormors och morfars lilla sytningskammare, den förut varande handelsbutiken. En nöjd och nyter morfar kokade och serverade själv detta kaffe. Han kunde ibland också själv baka "kärvbröd", som han kallade det. ”Ti kan int nuförtidn baka kärvbröö toko som vi förr bruka baka till jul", sade han.

Mormor var med. Hon log sitt stilla rofyllda leende. En fredens människa, morfars motsats i mycket. Den bästa mormor i hela världen. Hon hette Johanna. Namnet är hebreiskt och betyder 'gudagåva'. Det var hon också. Nu var hon halvblind, ty starren berövade henne synen. Hennes vänstra arm rörde sig hela tiden, om icke den högra handen höll i den.

Morfar blev ganska döv de sista levnadsåren. Det var ingen lätt sak att högläsa för honom. En dag kom han med boken ”Genoveva” under armen och bad mig läsa den för honom. Det var en bedrövlig historia boken förtäljde. Morfar satt och hörde på medan tårarna trillade utför hans kinder genom skägget och dalade vidare. Så många sidor i gången orkade jag inte läsa, men jag har aldrig haft en mera uppmärksam åhörare under min levnad. Han liknade sjuåringarna i skolan, som med stora ögon och öron på spänn åhörde talet om barnet i krubban i juletid och om änglasången från himmelen.

Ibland kom han för att få höra psalmer och sånger spelas på orgeln. Då satt han så stilla på vedbänken invid kakelugnen medan tårarna rann. Han tyckte om musik och sång. Röst fattades honom inte, ”men ja er utan vändar." Så uttryckte han det själv. Han behövde någon annan, som sjöng med honom, för att han skulle kunna hålla tonen.

En hemmagjord orgel fanns i gården. På den brukade han också spela. Det var några ackord, som han inlärt, ackompanjemang till sångerna. Detta spelande kunde han hålla på med långa stunder och njöt synbarligen av det. Morfars spel hördes långa vägar, ty orgeln var utan ljuddämpare. "Nu spelar morfar rämsona", sade vi ofta sinsemellan. Morfar kunde spela "rämsona". Hans stående andaktsbok var "De trognas Andliga skattkammare" av Stefan Prätorius. Han hade fostrat sina barn i tukt och Herrans förmaning.

Söndagen var en vilodag. Då skulle alla hållas inomhus på förmiddagen under kyrktiden. Predikan höglästes för unga och gamla, som var hemma och inte gick till kyrkan. På lördagskvällen avstannade veckan arbete klockan sex, evad det var andtid eller annan tid. När helgmålsringningen ljöd, då begynte sabbaten. Arbetet fick vila. Söndagen var Herrens dag, "på den skall du ingen syssla göra".

Av John A Persson citerar jag: 

Helgmålsringningen.

Lördagsaftonens frid vilar över den tysta kyrkogården.
En böjd och åldrig kvinna, står vid den kära gravvården.
En tår trillar nedför hennes rynkiga kind.
Hon stryker den sakta bort med darrande hand.
Ett fjolårslöv brasslar till, lösrivet av höstens vind.
Det virvlar bort över gångens grus och sand.  
Utöver nejden dånar storklockans klang. Mäktig och stark.
Ännu en högtidsstund i livets höst beskäres den gamla till
glädje och tröst.                                                                                            ;
Dagarna kommer, dagarna går, åren jämt förnyas.
Än en vinter, än en vår - dagarna blir till år.
Åren bliver till sekler. Tiden rinner hastigt bort.
Livets timglas visar hän mot en annan okänd ort.

Edith Österlund

Ur ”Släkt och Hävd nr 13/1968"

Scannat och redigerat av Elof Granholm 13.11.2013