JÄTTERÖSEN OCH FORNFÖREMÅL

I Terjärv församlings arkiv finns en gammal bok där pärmarna, utgivningstid och bokens namn är borta. Innehållet i boken är intressant, här framkommer en hel del noterbart från gamla tider.

I boken står det att den 1 januari 1880 utgjorde folkmängden i Teerijärvi 2,854 personer. Där kan även läsas att kyrkan helt nyligen blivit grundligt reparerad och ombygd, så att den ser alldeles modärn ut.

Utgående från dessa data kan det tänkas att ifrågavarande bok utkommit på 1880-talet. - Kyrkan i Terjärv ombygdes år 1877 under Jaakko Kuorikoskis ledning.

Vi låter valda delar ur boken tala:

I Teerijärvi finnes en hel del jätterösen. Dessutom äfven fördjupningar i marken, likt dem i Esse. Jag uppräknar dem, "Gående från nedra ändan af församlingen till den öfra". ( Vem är denne "jag"? Anm. av red.)

Vi tar nu några av de "Fasta fornlämningar" som "jag" har beskrivit i boken.

Invid Vambacka torp 1/8 mil norrut från Snåre, hafva funnits några gropar, men stället har förvandlats till åker, så att ingenting mera syntes af dem. Där har äfven hittats en rund sten med hål i mitten, men upphittaren kom ej mera ihåg, om stenen blifvit hittad i en sådan grop eller ej.

På Tohtobackharjo, en rullstensås, finnes en verst norrut från Emet flera runda gropar. En karl hade försökt gräfva i dem, men blifvit så illamående, att han måste upphöra. Kol hade han funnit.

Ej långt norrut från Bexar på en stenas, Fulisbackharjo finnas tre högar ungefär 18 f. långa, 12 f. breda och 1 fot höga. I midten på alla är en fördjupning. De blefvo undersökat 1878 men ingenting hittades.

En half verst österut från Smidibacka, på den branta norra sluttningen af Heimbacka finnes en stenhög, 18 fot i kvadrat, byggd så, att norra sidan är alldeles tvärbrant och den södra öfvergår i backsluttningen. Den består af medelmåttiga och stora stenar. Invid högens norra sida finnes i jorden en fördjupning. Allmogen berättar, att den är en jättegraf. Orörd.

Detta om fasta fornlämningar. Om lösa fornfynd skrives i boken:

Vid gräfningar i härvarande jätterösen har ingenting blifvit funnet, men däremot har en hel del mängd stenredskap blifvit upphittade här och där. Dessa hafva åter till största delen blifvit insamlade af skallfogden Törn i Kortesjärvi, som för sådant ändamål vandrat i dessa trakter. Han berättade för mig att han en gång haft en hel mansbörda med sig därifrån. Jag antog att de blifvit inlämnade till Universitetets Historiska museum men där finnas de ej, utan hafva de troligtvis hamnat i D:r J.O.I. Ranckens i Wasa privatsamling, ty med honom skall skallfogden T. stått i förbindelse.

Ehuru jag kom senare, lyckades jag likväl äfven erhålla flere sådana, hvilka jag lämnat till Historiska museum och här nedan vill uppräkna.

1 ) Af bonden Anders Andersson Vistbacka en rätmejsel af sten. Dess fyndort är ej känd, ty den har funnits bland en kringvandrande skomakares verktyg och sedan, då denne dött, stannat i gården.

2) Af bonden Johan Andersson Vidjeskog en rätmejsel med mera tvärt bett, som länge legat i gården, utan att kändt till hvar den blifvit funnen.

3) Af bonden Karl Storbacka en skadad stenyxa, som vid gräftning blifvit funnen på två kvarters djup i en närbelägen åker.

4) Af Anders Furu en stenyxe, funnen under mossan på en sten i närheten af gården.

5) Också från Furu en yxe af svart sten, funnen i någon åker i gårdens närhet.

6) Från Svartsjö en kantig stenyxe, som blifvit funnen på en åker i närheten af gården. Åkern hade flere år varit i bruk utan att yxen blifvit upptäckt. Det troddes, att den fallit dit från himmeln.

7) Af torparen Matts Wambacka fragment af en rund sten, 39 mm. tj., med från hvardera sidan gjort hål i midten, funnen i närheten af torpet. Se n:o 1 af rösena ofvan. ( N.kat.n:o 2045).

8) Från Lillbäck en sten med hål i midten, funnen i gårdens närhet på ung. 3 kvarters djup i icke odlad mark.

Dessutom omnämnes följande:

9) Vid sandtagning i närheten af torpet Lillvik 1/8 mil från Särs hade hittats en svart stenyxe af samma form som den från Furu, men den hade förkommit.

10) På Björkbacka hade äfven hittats ett stenredskap, som sedan förkommit.

Några andra intressanta plock ur boken i församlingens arkiv:

År 1738. Var en ovanlig kall dimba om nätterna midsommartiden, hvilken hade med sig och förorsakade många slags flussar och andra sjukdomar.

År 1739. Var ävenledes, dock skadde frosten intet särdeles åkrarna ved dätta Capell, hvarken dätta el. dät föregående året, utan allenast ved Småbönderna och några andra byar, som pläga vara mast frostnämde.

År 1740. Blef säden äfven här mast allestädes bortfrusen, undantagande några Byar ved Räkijärfvi och Teirijärfvi, som fingo sprickande säd.

1741. Inföll åter missväxt dels genom vintersädens ruttnande till största delen, dels och genom frost. Dätta året begynte ett olyckeligit krig mäd ryssen.

1743. Välsignade Gud mäd en härlig växt på åker och äng.

1763 i Juuli månad, dödade rödsoten och rödmässlingen några och 40 personer. Den 17 Juuli blefvo 20 personer på en gång begrafne, och d. 24 ejusdem, 15 personer. Dessa sjukdomar stannade ej förr än vid slutet af September, voro dock i Aug. och Septembr. ej mycket dödande.

1764 blef mast öfverallt en välsignad årsväxt på åkrar och Svidjor. Säden kostar dock almänt 54 a 60 sm Rmt tunnan.

1770 den 5 October framfödde Carl Johan Kortjervis hustru ett besynnerligt missfoster. Missfostret ägde tvänne hufvuden, fyra händer och två fötter. Till midjan syntes 2:ne menniskor med välskapade lemmar, men sedan nedåt allenast en menniska. Till sitt kön var detta missfostret en Qvinna.

På en sockenstämma den 28 maj 1767 bestämdes "at vid Bröllop, Barnadop och begrafningar skal hädanefter icke Brännvin ständigt hållas på bordet, hvarken under eller efter måltiden, utan skall gäst åtnöija sig med en sup til frukost, tvänne supar under middagsmåltiden, och en sup vid början af aftonmåltiden, hvarjemte en sup kan bestås emellan middags och aftonmåltiden, åt den gäst som sådant åstundar, men ej mera".

Redaktionen för Släkt ocvh Hävd Nr 23/1986

Scannat och redigerat Elof Granholm 13.11.2013