Terjärv korskyrka

I Österbotten togs det avgörande steget till en korskyrka med även i exte­riören avfasade inre hörn av Matts Honga i Terjärvs kapell 1774, där emel­lertid korsarmarnas yttre hörn gjorts rätvinkliga. Själva väggtimringen kvar­står till största delen orubbad och kyrkans skick fram till ombyggnaden 1877 har kunnat någorlunda trovärdigt rekonstrueras.

Av bevarat och delvis publicerat arkivmaterial framgår, att bygget var om­sorgsfullt förberett och att man inte ämnade ansöka om kollekthjälp.

Kyrkans räkenskaper för år 1774 upptar en mängd utgifter förorsakade av kyrkobygget. För syneförrättning har 6.4. till häradshövding Synnerberg be­talats 97 daler 28 öre och till Matts Honga 19 daler 4 öre, varefter Honga dessutom lyfte 10 daler 4 öre för skjuts vid virkesfördelning och 230 daler som arvode samt 28.12. för uträkning till nya kyrkobyggnaden med skjuts 34 daler 4 öre. För flaggan till kyrktornet betalades 16.11. 23 daler 10 öre. Föl­jande år köptes krita till kyrkans vitlimning för 20 daler, varefter målaren Westzynthius fick för själva vitlimningen 200 daler.

I en 1738 påbörjad »kyrkobok» med anteckningar om den föregående och nuvarande kyrkan, har under år 1775 införts en beskrivning av händelserna 1774 och 1775, återgiven av L. H. Sandelin 1894. »Sedan Församlingens Le­damöter kommit öfverens at bygga en ny Kyrka, i stället för den förra, som var ganska trång, och kunde ej inrymma flera än vid pass 400 Personer, före­togs i Herrans namn detta arbetet den 25 aprill förledit år efter förut skedt laga syn och votering, hvilket alt med mera flera deröfver författade skrifter nogare utreda. Allra först börjades med Klåckstapelens flyttning, som var fastbunden med den gamla Kyrkan. Byggmästaren Matts Lill-Hånga ifrån Gamla Carleby, lät rulla Klåckstapelen til det rum der den nu står. I 4 da­gars tid påstod detta arbetet. Efter några veckors förlopp blef Kyrkan så fär­dig, at der kunde beqvämligen hållas Gudstjenst, hvilket skedde för första gången Dominica Trinitatis. I början af October månad slöts med byggna­den. Innevarande år, i Aprill blef Kyrkan hvitlimmad och på vederbörliga ställen med grundfärgen struken. Nu gjordes ock altartaflan, som blifvit skänkt af några gudälskande vänner. Den 2 Julii, som var Dom. III post Tri­nitatis (3:dje söndagen eft. Tref.), blef denna nya kyrka högtidligen invigd, af Kyrkoherden i Gamla Carleby, Herr Magister Anders Chydenius, och en-ligit Församlingens åstundan, kallad, såsom den förra Kyrkan: Vår Frälsares Jesu Kristi Kyrka. Predikan af Församlingens Capellan, Magr. Georg Mathesius.»

Beskrivningen har sannolikt författats av Georg Mathesius (f. 1732, d. 1816), kapellan i Terjärv 1760—81 och känd för sina ekonomivetenskapliga intres­sen.

Det avgörande timringsarbetet tog förvånansvärt kort tid, från 25.4. till Trefaldighetssöndagen, vilken under ifrågavarande år 1774 inföll 29.5., såsom K. V. Åkerblom påpekat.» Att Matts Honga skulle ha dött 17.5.1774 medan bygget i Terjärv ännu pågick och sannolikt till följd av förkylning, är likväl ett misstag. Han avled först 18.5.1777 i Karleby av svullnad.

Den äldsta inventarieförteckningen med en beskrivning av själva byggnaden uppgjordes 1826. Kyrkan var redan då utanpå brädfodrad och rödmålad samt försedd med upptill halvcirkelformigt avslutade dörrar och fönster. Inuti var kyrkan målad och försedd med en 1777 målad altartavla och en 1818 förfärdigad predikstol. Altartavlan bestod av Kristus på korset och Nattvar­den samt till höger Kristi födelse och till vänster Paradiset.

Att predikstolen förfärdigats 1818 motsvaras av uppgiften i Heikki Kuorikoskis förteckning på sina byggnader, att han »1818 Ombygdt Kyrckan i Terijerfvi». Räkenskaperna för tidpunkten ifråga upptar endast årliga sam­mandrag av utgifterna men antyder å andra sidan inte heller förekomsten av större arbeten. Kapell- och kyrkostämmoprotokollen börjar först 1852. Pro­tokollet från prostevisitationen 23.1.1816 omtalar det förestående moder­kyrkobygget i Kronoby med Kuorikoski som byggmästare men säger om Terjärv, att där »allt sådant är i sin ordning», vilket bör uppfattas så, att några byggnadsfrågor ej var aktuella. Någon ändring av kyrkans arkitektoniska ge­stalt kan alltså ej påvisas på arkivalisk väg. Inte heller väggarnas under golvet tillgängliga gamla ytor och golvets undre sida ger anledning att räkna med ändringar i själva planformen.

En rekonstruktionsritning gjord vid Tekniska högskolan 1930 och förvarad i sakristian återger kyrkans plan och sydfasad före ombyggnaden 1877. I planen är även valvsystemet inritat. En jämförelse med väggtimringen och äldre inventarieförteckningars beskrivning av byggnaden med fönsterantal m.m. visar, att ritningen i stort sett är pålitlig. Korsarmarna består av rek­tanglar med ena långsidan mot mittpartiet. Östra korsarmen är något längre än de övriga, och här står även altaret mot en låg mellanvägg bakom vilken sakristian och dess farstu är inrymda. Mittpartiets hörnavfasningar är rela­tivt snäva och motsvaras i det numera icke bevarade innertaket av tunnval­vens tämligen smala avfasningar samt mittrundel. Vattentaken är valmtak med sinsemellan parallella takfall, och överst reser sig en åttkantig lanternin i två avsatser med karnissvängda takytor. I synnerhet valven, vattentaken och lanterninen torde ha ritats med ledning av äldre personers minnesbilder av Matts Hongas bättre bevarade kyrkor.

Några detaljer kan här ytterligare framhävas. Åtminstone korsarmarnas väggar lutar avsiktligt utåt, sidoväggarna kanske något mera än gavlarna. De yttre hörnen synes alla ha långa knutkedjor medan avfasningarna och östra armens mellanväggar timrats på kortknut. En exakt bedömning av situatio­nen försvåras genom den dubbelsidiga brädfodringen. De fyra bindbjälkarna i kyrkans mittparti ansluter sig icke till korsarmarnas sidoväggar utan något otympligt till de snett ställda hörnväggarna ungefär på samma sätt som i Ruovesi kyrka (1777—78). Motsvarande konsoler liknar dem som Honga nyttjat annorstädes.321 Både bindbjälkarna och konsolerna hör av allt att döma till Hongas skede. Deras ovanliga, i Österbotten varken tidigare eller senare förekommande läge beror kanhända på, att Honga med de inre avfasningarna även på denna punkt ställdes inför en alldeles ny situation.

Bedömd mot bakgrunden av svenska och tidigare österbottniska byggen samt varför inte även Orimattila framstår Terjärvs kyrka med avseende på planlösningen som särskilt beroende av Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, välvd 1773 och inredd 1773—74. Till och med sakristian och dess farstu föl­jer i princip samma schema. Sankt Olofs träkapell revs inifrån stenkyrkan först sommaren 1774 och har kanske genom sin liknande plan och sitt an­språkslösa material underlättat lösningens mottagande i Österbotten. Det­samma gäller kanske efterbildningen, Umeås 1723—25 byggda stadskyrka, som stod kvar till 1887 och till vilken Hans Biskop förfärdigat en predikstol 1735. Till sina övre delar synes Terjärvs kyrka i huvudsak ha följt Hongas tidigare korskyrkor med tvåvåningslanternin samt avfasningar och mittrundel i värvningen.

Den ovan nämnda fyrdelade altartavlan i Terjärv är fortfarande bevarad och inmonterad i en altaruppsats mot östra korsarmens tvärvägg. Av stilen och penselföringen att döma är bilderna målade av Erik Westzynthius d.y. (f. 1743, d. 1787). Dessutom var det uppenbarligen just han, som 1775 fick betalt för interiörens vitlimning. Än så länge är det oklart om altartavlan målats helt och hållet 1775 eller om den färdigställts först 1777. Om altaruppsatsens snickararbete vågar vi anta, att det åtminstone delvis förnyats vid kyrkans ombyggnad 1877.

För närvarande vet vi ingenting säkert om hur Matts Honga blivit bekant med planlösningen i Adolf Fredriks kyrka, genom självsyn eller t.ex. genom kapellanen Georg Mathesius. Otroligt är det likväl inte, att Honga besökt Stockholm och det märkliga kyrkbygget. Om ett tidigare besök vittnar kan­ske Lochteå (fi. Lohtaja) kyrka av 1768—69, byggd under Hongas ledning ef­ter hans egen 15.12.1766 framlagda planritning med Katarina kyrkas 20-sidiga plan och mäktiga murpelare som uppenbar förebild.

Hur viktig Terjärvs kyrkas planlösning blev för den följande utvecklingen var den tre år senare avlidne Honga inte i tillfälle att erfara.

------

Vid Terjärvs ovan presenterade kyrkas ombyggnad 1877 leddes arbetet av Jaakko Heikinpoika Kuorikoski  l. Rauma, som även svarade för plane­ringen i samråd med församlingen men utan effektivare kontroll från över­hetens sida. Terjärv hade 1868 blivit eget pastorat och hade sedan 1875 egen kyrkoherde.

Förberedelsernas huvudpunkter framgår ur kyrkostämmoprotokollen för åren 1875—77. Vid stämman 15.8.1875 konstaterades, att yttertaket vid nyligen verkställd besiktning icke visat sig så bristfälligt, att skada för kyr­kan därav vore att befara, varför reparationen skulle anstå tills »densamma blefve af behofvet påkallad». Vid stämman 31.10.1875 togs ärendet åter upp med hänvisning till föreskrifter givna vid senaste prostevisitation, då även andra bristfälligheter iakttagits, bl.a. beträffande brädfodring, stenfot och inredning. Församlingen ansåg nu, att den till ifrågavarande arbete föreslag­na byggmästaren »Jakob Rauma» från Kaustby, nyligen återkommen till sin hemort, borde om ärendet underrättas och kallas till nästa kyrkostämma. Uppdraget gavs åt kommunalnämndens ordförande Anders Karlsson Hässjebacka. Vid stämman 14.11.1875 beslöts om kyrkans reparation, att det högst bristfälliga taket »skulle ånyo byggas i plattare form än det nuvarande, som ansågs vara alltför brant och derföre svårare att underhålla äfvensom af mindre prydligt utseende; tornet skulle utvidgas, kyrkans väggar höjas och utrymme beredas för en läktare, som skulle anbringas ofvanför vestra in­gången, framför hvilken en förstuga borde inrättas». Stenfoten ävensom kyrkans inredning skulle behörigen repareras och uppsnyggas. Hela arbetet skulle uppdragas åt byggmästaren Jakob Rauma eller Kuorikoski, vilken lo­vade inom 3 å 4 veckor häröver uppgöra ritning och kostnadsförslag. Beträf­fande tidpunkten för arbetet yppades olika meningar. En del ansåg i likhet med byggmästaren, att det kunde företagas redan följande vår medan andra menade, »att virket, som under instundande vinter borde anskaffas, behöfde få torka under nästa sommar, hvarföre byggnadsarbetet borde begynna först derpå följande vår. Till denna sednare mening slöt sig flertalet af de närva­rande». Vid nästa stämma 28.12.1875 granskades och godkändes den av kyr­kobyggmästaren uppgjorda ritningen, likväl med den förändring, att alla korsen skulle byggas med upprätt stående gavlar. »Angående fenstrens hö­jande voro meningarne skiljaktiga, hvarföre denna fråga lemnades oaf gjord till dess väggarne erhållit sin erforderliga höjd». Materialförslag utlovades av byggmästaren inom två veckor, varefter man skulle sammanträda för att besluta om åtgärder för arbetets »sättande i verkställighet». Vid stämman 9.1.1876 upplästes och godkändes det av byggmästaren uppgjorda ma­terialförslaget, varpå kyrkorådets medlemmar fick i uppdrag att uträkna penningvärdet på materialierna. Slutsumman blev 6.607 mark finskt mynt.

Vid nästa möte 23.1.1876 upplästes och godkändes den nämnda värdering­en, men beslut om vidare åtgärder uppsköts till följande möte.

Vid stämman 6.2.1876 fick ärendet en ny vändning. Vid föregående stäm­ma hade åtskilliga av församlingens medlemmar yttrat, att den tillämnade re­parationen bleve alltför kostsam och betungande för de fattigare i försam­lingen, varför reparationen »borde inskränkas derhän, att, med bibehållan­det af kyrkans nuvarande form, skulle densamma till tak, brädfodring och stenfot behörigen iståndsättas äfvensom invändigt uppsnyggas». Vid omröstningen utröntes, att nyssanförda mening delades av flertalet. En ytterli­gare syn ansågs likväl böra verkställas och utsågs till synemän bönderna Jo­han Andersson Warg, Anders Mattsson Kolam, Anders Gustaf Mattsson Aspfors, Matts Andersson Bredbacka, Anders Andersson Sandkulla, Matts Mattsson Skytte samt bondemågen Nils Johansson Widjehag, biträdda av kyrkoherden CA. Mellberg och kyrkovärden. Synemännens förslag skulle meddelas församlingen vid kyrkostämma nästkommande söndag. Vid stäm­man 13.2.1876 upplästes och godkändes synemännens förslag, som innehöll bl.a. följande punkter; a) stenfoten skulle iståndsättas och rappas, vartill prövades åtgå 6 tunnor kalk; b) till brädfodringens reparation skulle anskaf­fas 20 tolfter bräder av 8 alns längd, 9 tums bredd och 1 tums tjocklek, var­jämte kyrkan utvändigt skulle målas med rödfärg samt dörrar och fönsterbå­gar jämte poster och foderbräder med oljefärg, ävensom alla bristfälligheter å dessa skulle avhjälpas och till fönstren på södra sidan borde anskaffas ru­tor av tjockare glas än de nuvarande; c) på taket skulle alla bristfälliga spån ersättas med nya, 26 tum långa och 9 tum breda, vilka kunde levereras av församlingens medlemmar efter beräkning av ett spån för varje skriftgången mansperson, varjämte hela taket skulle tillspikas och ånyo tjäras, kamstock­arna förses med ny fodring, de gamla takrännorna borttagas och nya inrättas ovanför trapporna; d) till avhjälpande av bristfälligheter inuti kyrkan borde anskaffas 1/2 tolft bräder av 1 1/2 tums tjocklek, varjämte kyrkans väggar och tak på inre sidan skulle målas med vattenfärg, men om bänkarnas mål­ning skulle framdeles beslutas. Vid stämman 5.3.1876 beslöts, att till bygg­mästare för kyrkreparationen skulle antagas bonden Matts Henriksson Smedjebacka, med vilken utan tidsutdräkt överenskommelse skulle träffas. Angående kyrkans invändiga reparation ansågs närmare böra bestämmas först sedan den yttre blivit verkställd, och skulle medlen till bestridande av kontanta utgifter för hela arbetet utgå ur församlingens kyrkobyggnadskas­sa. Om anskaffande av takspånen bestämdes, att detta skulle åligga endast hemmansinnehavare. Materialiernas fördelning å deltagarna uppdrogs åt bonden Gustaf Hästbacka.

Efter ett längre uppehåll var reparationsfrågan åter framme 21.1.1877. Byggmästaren Jakob Rauma hade vid senast gjord förfrågan angående över­tagande av kyrkoreparationen i skrivelse till ordföranden 18.10.1876 meddelat, att han såsom ännu fästad vid kyrkobyggnadsarbetet i Gamlakarleby, icke kunde bestämma något. Emedan tiden dock nu redan var inne för anskaffande av virke frågade ordföranden, om icke nu en ytterligare förfrågan i ärendet skulle göras hos byggmästaren. Sedan kyrkvärden C.G. Hässjebacka upplyst, att Jakob Rauma nyligen för honom förklarat sig villig till verkställande av ifrågavarande arbete, beslöts att genom kyrkvärdssonen, kommunalnämndens ordförande Anders Karlsson Hässjebacka utan tidsutdräkt träffa avtal med Rauma rörande tiden och villkoren för arbetets utfö­rande, varom församlingens medlemmar om möjligt redan nästkommande söndag borde underrättas. Emellertid borde utan dröjsmål åtgärder vidtagas till anskaffande av virke, vars fördelning å de deltagande uppdrogs åt bon­den Gustaf Hästbacka, varjämte församlingens kyrkvärd anmodades att ha tillsyn över virket, pröva dess duglighet m.m.

Till stämman 28.1.1877 hade byggmästaren Jakob Rauma på kallelse in­funnit sig. Han lovade verkställa den nödigansedda kyrkoreparationen och ansåg den kunna börja i medlet av nästkommande mars månad för en sum­ma av 700 mark jämte fritt uppehälle under arbetstiden. Han förbehöll sig därjämte sex ständiga timmerkarlar till biträden vid arbetet och övriga dags­verken efter behov. Församlingen skulle anskaffa alla materialier enligt av byggmästaren förut uppgjort förslag, vilket nu upplästes, varjämte försam­lingens medlemmar bestämde penningvärdet på det i förslaget upptagna trä­virket. »Beträffande kyrkans blifvande form ansåg hvarken byggmästaren eller församlingens närvarande medlemmar de beslutna förändringarne på­kalla särskilda, vederbörligen fastställda ritningar».

Vid nästa stämma 18.2.1877 förelåg från kyrkobyggmästaren en skrivelse, som föranledde ett beslut, enligt vilket kyrkans inre tak borde bibehållas orubbat, »såvidt den beslutna reparationen sådant medgifve». Bonden Jo­han Andersson Warg utsågs att med byggmästaren överenskomma om härav betingad nedsättning i arbetslönen samt göra förfrågan om icke till underlät­tande av arbetet takspånen finge vara sågade och deras bredd inskränkas till 8 tum. Virket ansågs böra anskaffas med det första och senast före medlet av nästkommande mars.

Vid stämman 8.4.1877 valdes till ledamöter i kyrkobyggnadskommittén kyrkvärden C. G. Hässjebacka, bondemågen Henrik Gustaf Byskata samt bönderna Gustaf Andersson Hästbacka och Gustaf Andersson Ahlsved. Härjämte beslöts, att kyrkobyggmästarens inkvartering och kosthållning ävensom fullgörandet av det åt honom utlovade arbetsbiträde av sex ständi­ga timmerkarlar skulle åt de minst fordrande utbjudas medelst entreprenad­auktion, som komme att hållas på Hässjebacka gästgiveri måndagen 16.4. samt att de, som oaktat därom skedd kungörelse ännu ej framforslat dem påförda bjälkar och takspån till kyrkobyggnaden skulle medelst ytterligare kungörelse tillsägas, att senast inom därpå följande vecka denna sin skyldig­het fullgöra vid äventyr, att sagda virke eljest komme att på den försumligas bekostnad medelst köp anskaffas.

Den följande stämman 6.5.1877 hölls ej längre i sakristian utan på Hässje­backa gästgiveri, vilket antyder, att reparationen kanske redan var igångsatt. Det av byggnadskommittén uppgjorda förslaget till fördelning av dagsverks­skyldigheten blev nu godkänt. Angående kyrkans inre tak beslöts utan motsägelse av någon bland de närvarande, att denna fråga skulle hänskjutas till byggmästarens prövning och avgörande.

Vid stämman 10.6.1877 på Häggmans kyrkoherdebol beslöts, att kyrkan skulle målas och dess yttertak tjäras, vilket allt med det första skulle företa­gas. Utvändigt ävensom till sin nedre del invändigt skulle kyrkan målas med oljefärg, varemot interiörens övre del skulle bestrykas med »vattufärg». Ar­betet skulle utföras av torparen Johan Johansson Lytz, biträdd av torparen Karl Johansson Storrank, samt under inseende av byggmästaren, åt vilken även bestämmandet av färgen överlämnades. Vardera målaren skulle erhålla samma dagspenning som envar av de sex ständiga timmerkarlarna.

Vid stämman 9.12.1877 var man åter samlad i sakristian. Kyrkobyggnads­kommitténs räkenskaper över uppbörd och förvaltning av byggnadsmedlen, granskade av vederbörligen utsedda revisorer, delgavs församlingen och god­kändes med obetydliga rättelser. Därjämte granskades förteckningen över resterande dagsverken och beslöts, att de dagsverksskyldiga skulle medelst i kyrkan skeende kungörelse kallas att på bestämd dag till kyrkokassan avbe­tala sina rester kontant, enligt beräkning av 1 1/2 mark för varje dagsverke.

Den genomförda reparationen fick i själva verket karaktären av en påtag­lig ombyggnad, som märkligt nog inte översågs av ÖAB eller approberades av Senaten.

Själva byggnadens tämligen väl bevarade utformning tillåter en närmare beskrivning. Västra korsarmen förlängdes verkligen ca 3 alnar så att den in­neslöt en tvärställd farstu och trappor till en läktare. Väggarna i samtliga korsarmar höjdes faktiskt ca 3 1/2 alnar och de motsvarande taken byggdes som låga sadeltak med tympanonfält. De gamla rundbågsfönstren däremot blev tydligen inte förstorade uppåt. Över mittpartiet med dess avfasningar timrades en åttkantig ättika med tympanonfält mot korsarmarna samt ett svagt konkavt tak i två avsatser, krönt av en åttkantig lanternin med kortare hörnväggar, karnissvängd huv och överst en liten oktogon som underlag för korset. Lanterninen omgavs med en altanbarriär i genombrutet arbete, vars motiv tillämpades i något annorlunda version på det konkava takets låga, lodräta mellanzon. Ättikans hörnväggar försågs med rektangulära fönster, korsarmarnas och ättikans tympanonfält med lunettfönster. Till exteriörens vågräta brädfodring anslöts smäckra pilastrar och särskilda bjälklagszoner med palmettmotiv och smäckra volutkonsoler i genombrutet arbete. Den in­re avtäckningen, som byggmästaren till slut fått avgöra, blev nu segmentvalv i korsarmarna och en åttasidig kupol över korsmitten, belyst av ättikans fönster men inte genom hjässan. Kupolens bräder var varken radiala eller böjda utan rättade sig efter kupoltrummans väggar. Bindbjälkarna över­kläddes med rektangulär rutindelning och palmettmotiv, väggytorna med lodrät brädfodring. Redan 1878 målades kyrkan såväl ut- som invändigt med oljefärg, utanpå röd med vita detaljer, innanpå sannolikt grå och vit.

Altaruppsatsen torde nu åtminstone delvis ha blivit moderniserad med bi­behållande av gamla detaljer och bildkompositioner.

Klemetti påpekade med rätta den omformade exteriörens likhet med Kaustby kyrkas under Jaakko Kuorikoskis ledning 1859 tillkomna nya skick men även likheterna med Kronoby kyrka, sådan den förverkligades av fadern Heikki Kuorikoski. Till Jaakkos mest personliga insatser i Terjärv skulle höra vissa delar av listdekorationerna. Klemetti ansåg därjäm­te, att Terjärvs kyrka i sin nya gestalt hör till det allra märkligaste, som över­huvudtaget byggts inom trästilen. Med denna kyrka avslutas enligt honom den finländska centraliserade korskyrkans självständigt utformade, enhetli­ga skede (Teerijärven kirkkoon päättyy Suomen itsenäisesti muotoillun risti-keskiön vaihe yhtäjaksoisena).

Vid närmare eftersyn visar sig kyrkan vara åtminstone en aning mindre märkvärdig än vad Klemetti låtit påskina. Den säregna effekten i förhållande till bl.a. Kaustby beror till stor del på att korsarmarnas tympanonmotiv och lunettfönster upprepas över ättikan. Denna upprepningsprincip, som tilläm­pats även på barriärmotivet, bidrar starkt till ett närapå exotiskt utseende. Tankarna förs nästan självmant till »nybysantinska» strömningar i 1800-talets ortodoxa kyrkoarkitektur. På denna linje framstår C. A. Setterbergs 1862 avsynade, ovan beskrivna Nikolaikyrka i Vasa som en fullt möjlig och rentav sannolik inspirationskälla. Särskilt kupoltrummans tympanongavlar kan ha inspirerat Jaakko Kuorikoski, som knappast undgått att bekanta sig med byggnaden. I Terjärv vore det alltså snarast fråga om en stegring av empirens tympanon- och lunettmotiv under inverkan av Nikolaikyrkans ga­vel- och rundbågsmotiv.

Vid senare reparationer och restaureringar har inga större ändringar skett i kyrkans arkitektur. Den framför södra korsets gavel tillfogade farstun med smalare och lägre volym upprepar avsiktligt 1877 års detaljformer.

------

Altaruppsatsen i Terjärv

Den tredelade altaruppsatsen i Terjärv fyller hela korväggen som en ikonostas. Inramningen har en enkel profil med en något svängd övre kontur. Uppe på krönet står små snidade figurer. Den mellersta tavlan pryds upptill av en snidad treenighetssol, och på krönlistens ytterkanter ses Moses med en stav och lagens tavlor till vänster och Kristus med segerfanan. Över den vänstra flygeltavlan ses två basunblåsande änglar, den ena med en sköld framför sig. Ängeln ovanom den högra tavlan har Johannes döparen som par. De docklika figurerna torde av stilen att döma vara snidade under förra hälften av 1800-talet. Flygelbilderna är placerade rakt ovanom var sin dörr, som leder in till sakristian. Mellanrummet mellan tavlan och dörren pryds av ett symmetriskt volutornament och en rund spegelknapp i en tät blomkartusch. Mellan Korsfästelsen och Nattvarden har fästs en oval rokokokartusch. På centraltavlan ses Kristus på korset och Johannes samt Maria ståen­de och Maria Magdalena knäböjande vid korsets fot. Nattvardsbilden har en nästan fullständigt symmetrisk komposition. På flygelbilderna ses Eva som stående räcker äpplet till den sittande Adam, och vidare änglarnas tillbedjan vid Jesu födelse.

Den enda uppgift man har om målningarna är, att de är målade 1777. Nå­gon har framkastat tanken att Johan Backman vore upphovsman till altar­tavlorna, men Backman hade dött redan år 1765 och måste därför uteslutas.

Det finns visserligen drag i Terjärv-målningen, som påminner om Backmans stil, i synnerhet i bilden av Adam och Eva, som tycks ha haft första bladet i Gustav Adolfs-bibeln från år 1618 som förebild. Men den kraft och själv­ständiga skaparglädje, som vi har konstaterat vara kännetecknande för Backman, saknas i Terjärv-målningarna. Inte heller har Terjärv-målaren lyckats sammanställa bildelementen till en helgjuten komposition, vilket Backman har klarat av i de ännu mer sammansatta kompositionerna i Karleby och Kronoby.

Vid arbetet med målningarna i Kronoby biträddes Backman av lärlingar. Erik Westzynthius d.y. hade år 1755 efter sin fars, målaren Erik Westzynth­ius d.ä.:s död flyttat till Backman som dennes lärpojke. Efter Johan Backmans död år 1767 fick Erik Westzynthius efterträda honom som målare i Gamlakarleby, och detta uppdrag skötte han ända till sin egen död år 1787.43) Det verkar sannolikt, att det är Erik Westzynthius, som fått utföra målning­arna i Terjärvs kyrka.

Ur ”Svenska Österbottens historia V”

Svenska Österbottens Landskapsförbund

1985