Artikel i Österbottningen fredagen den 24 juni 1983, sid 12, skriven av Birgitta Östdahl

"30 år som hälsovårdare - Hon känner tre terjärvgenerationer"

om hälsovårdaren NINNI FINELL

(Redigering Elof Granholm 30.07.2013)

30 år som hälsovårdare
Hon känner tre terjärvgenerationer

□ — Friheten var större förr och därmed också arbetsmotivationen fastslår Ninni Finell vid en summering av utvecklingen inom hälsovårdssektorn. Ninni Finell firar trettio års jubileum som hälsovårdare i Terjärv.
□ När hon som nyutbildad hälsosyster sökte tjänst hade hon att välja mellan två på hälsokartan mörka punkter Sideby och Terjärv. Ninni Finell valde den senare platsen och det har hon inte ångrat.
□ — Jag älskar mitt arbete bland mänskor, utbrister Ninni Finell, som känner Terjärvborna i tre generationer. Hon är en spontan och rakt-på-sak-mänska som trivs med att ströva i naturen.
□ Terjärv är för Ninni den vackraste platsen som finns. Hon är Karlebyflicka och fick genast den rätta kontakten i sin arbetsmiljö tack vare dialekten.

Som ung flicka hade Ninni Finell sitt yrkesval klart. Det skulle handla om matlagning. Hon gick i husmodersskola i Pojo och planerade att utbilda sig till hushållslärare.
Under Pojotiden träffade hon en väninna som praktiserade på sjukhus. Ninnis intresse för sjukvård väcktes. Hennes syster skulle bli sjukvårdare men nu blev det så att båda systrarna Finell sökte till Statens Svenska sjuksköterske-hälsosysterskola i Helsingfors. Efter en dryg treårig utbildning blev Ninni färdig hälsosyster år 1953.
Länshälsosyster Hedvig Suksdorff uppmanade Ninni att söka till Sideby eller Terjärv. Orterna var så kallade mörka fläckar på hälsovårdskartan. Där behövdes krafttag. Det blev Terjärv för Ninnis del.
På sommaren -53 kom den tjugotreåriga flickan Ninni till det natursköna Terjärv. Hon fick genast ta itu med en kikhostepidemi. Ingen ordinarie hälsovårdare hade tidigare jobbat i Terjärv och det innebar att det inte fanns något kartotek över Terjärvborna. Ninni Finell fick alltså börja från början.

Kikhosta

Vid Hästbacka byacentral inrättade Ninni ett mottagningsrum uppe på vinden Möblerna till mottagningsrummet fraktade hälsovårdaren själv dit med en dragkärra. Mottagningen kunde börja. Terjärvbarnen hade drabbats av en kikhostepidemi. På den tiden vaccinerades inte barnen mot kikhosta. De drabbade barnen skulle vaccineras ett par gånger i veckan.
—  Jag minns ännu serenaden som hördes till mottagningen när mammorna kom med barnen uppför backen, berättar Ninni. Redan när barnen såg huset satte de igång att skrika.
Epidemin klarades i alla fall av och i oktober samma år fick Ninni Finell ordinarie tjänst. Till de första arbetsuppgifterna hörde iståndsättning av ett kartotek.
—  Jag tog cykeln och åkte från gård till gård och skrev in barnen, säger Ninni. Det var ett utmärkt sätt att bli bekant med Ter jävborna och att lära känna sitt nya arbetsfält.
—  Jag blev väl emottagen överallt säger Ninni. I vissa gårdar försökte man sig på att prata högsvenska, men se, det behövdes inte. Ninni var en hälsosyster som pratade dialekt och den rätta kontakten uppstod från första början. Hon är ju inte precis blyg heller, karlebyflickan.

Ingen läkare

Den första tiden var arbetsam men lärorik. Ingen läkare fanns på den tiden i kommunen. Länshälsosystern Hedvig Suksdorff var till stor hjälp.
—  Hon verkade som något av en arbetsledare, säger Ninni.
Det fanns också ett fyrtiotal tuberkulospatienter som behövde vård. Skolrådgivningen skulle köras igång m.m. Arbetsuppgifterna räckte till. Förutom hälsosystern fanns en diakonissa. Den tidens diakonissor sysslade verkligen med sjukvård.
En barnmorska fanns också i Terjärv. På den tiden handlade det om hemförlossningar som upptog barnmorskans tid. På Ninnis lott föll barn före skolåldern, naturligtvis skolbarnen och även vuxna. Mentalvårdspatienterna och socialvårdsfallen har hört till de mest krävande arbetsuppgifterna, framhåller Ninni Finell.

Sidomottagningar

Hälsosystern höll sidomottagningar i byskolorna. Hon minns med glädje då mammorna brukade sitta med småbarnen på vedlåren i skolan och vänta på hälsosystern, som kom släpande på vågen och annat nödigt sjukvårdsmaterial.
Nu finns inga sidomottagningar längre, behovet är heller inte lika påkallande eftersom nästan alla är bilburna. Äldre mänskor blir mest lidande men de kan gott behöva den omväxling som ett HVC besök ger.

Centralen visste

Sommartid användes cykeln och vintertid utgjorde mjölkbilen ett fortskaffningsmedel. Ibland anlitades taxi. Kommunen höll hälsosystern med cykel. När Ninni åkte iväg till en by var hon oftast borta hela dagen.
—  Jag passade på och besökte alla som var i behov av hälsovård, uppger Ninni. Hembesöken är det bästa arbetsredskapet för en hälsosyster ännu i dag. Tyvärr lider arbetssystemet av tidsbrist. Hembesöken ger en fin kontakt och ger uppgifter om barnets bakgrund.
När Ninni for iväg på sina hembesök meddelade hon byns central var hon fanns. På kvällen då Ninni återvände var inte arbetsdagen slut. Telefonen ringde och hälsosystern skulle hjälpa.
Någon egentlig ledighet kunde man inte tala om. På nätterna ringde folk och det gällde att rycka ut vid behov.
—  Ibland önskade jag att jag valt hushållsläraryrket, erkänner Ninni. Men följade dag gladdes jag igen över mitt givande arbete, säger hon. Lördagar var arbetsdagar och varannan söndag hade hälsosystern jour. I början av 1960-talet susade Ninni fram på moped. Mopedåkandet var kallt även sommartid. På slutet av sextiotalet blev det dags att skaffa bil. Ninni var den första kvinnan i Terjärv med egen bil, och visst behövde hon bil.

All-round

En hälsovårdare skulle göra så gott som allt förr i tiden. Det hörde till vanligheterna att åka med barn till olika sjukhus. Närmaste barnläkare fanns i Seinäjoki minns Ninni. Vid akuta fall skulle hälsosystern åka med patienterna in till sjukhuset. Numera sköter sjukhusen om transporterna.
 - Endast i enstaka fall, exempelvis om det är fråga om någon ensam åldring, åker jag med uppger Ninni.
Ninni har arbetat ett halvt år på ett barnsjukhus. Hon ville ha reda på barnens bakgrund och hemförhållanden för att hjälpa barnen på sjukhus. Det blev för tungt.
—  Jag engagerar mig för djupt i patienterna. På ett sjukhus är det inte möjligt, säger Ninni, som med glädje återvände till Terjärv.

Utvecklingen

Samhället utvecklas så även hälsovårdssektorn.
—  På gott och ont, säger Ninni. Nu är det möjligt att hålla arbetstiderna, men byråkratin har tagit överhanden. De mänskliga aspekterna kommer i kläm. Kurvor och olika slag av handledningar skall efterföljas. Ninni vill följa intuitionen.
Alla kan inte bli lika långa eller väga lika mycket. Det har gått till överdrift med kurvorna när det gäller barn framhåller Ninni. Hon har god hand med barn.
— Jag älskar barn utbrister hon. Det bästa ett barn kan få är kärlek, trygghet och goda vanor, vilket också innebär att barnen bör ägnas mera tid.
Patienterna i allmänhet borde få mera tid och uppmärksamhet. Vid olika sjukdomsfall borde det finnas någon som kan ställa upp och prata. Ninni Finell opererades för cancer för fem år sedan. Hennes egen situation har gjort att hon bättre kan sätta sig in i en insjuknad mänskas situation. Ninni mår bra och jobbar vidare — hon är beviset för att hoppet finns kvar, trots att man drabbats av cancer. Hon har arbetat oförtrutet som pionjär inom hälsovården i Terjäv. Fritiden har hon ägnat åt föreningsliv. Röda Korset och Folkhälsan har haft en hängiven medlem i henne. Krafter för att orka vidare i sitt arbete har hon hämtat från naturen. Hon har tre önskningar: Att forskningen inom cancern skulle ge resultat. Att man hittar orsaken till sjukdomen och kunde finna ett botemedel. Den tredje önskningen är att läkarsituationen i kommunen skulle bli stabil. Den mörka punkten Terjärv har blivit en ljuspunkt.

Birgitta Östdahl