| Skogsbyn |
| Skrivet av Ines Renlund |
| 2012-07-08 10:47 |
|
Skogsbyn Fattigt och strävsamt hade de första nybyggarna, som på 1600-talet flyttade till Skogsbyn och uppförde sina enkla hem på stranden av det stora, fiskrika Stor-Särs träsket eller - som det i dagligt tal kallas - Stor-Särs sjön. Sjön var vacker och vattenrik och i dess mitt syntes den steniga,trädbevuxna Holmen. Runt sjön stod den stora orörda skogen där det fanns rikligt med villebråd, vilka fångades med saxar, snaror och fällor. Fisket gav även nybyggarna ett smakligt tillskott till den annars torftiga kosten. Det är också sjön, som gett de olika gårdsgrupperna sina namn. "Stor-näs", det stora höga näset mellan sjörna Stor-Särs och Lill-Särs. "Mittersvik" (dessa båda heter gemensamt Backman), "Särs" och "Lillvik". Ute i markerna kan man träffa på gamla tjärdalar. Men nu susar hundraåriga furor i de gamla "dalafaten" och halsen eller "dalahalsen" har rasat igen. Dock var det en gång företagsamma män, som byggde dessa dalar och högg virke eller "törve" ur dåtidens värdelösa skog för att efter bränningen få den eftertraktade tjäran både för eget behov och för export. Ur den utbrända tjärdalen fick man även kol för gårdssmedjan. I vår tid har skogen ett annat värde, men vi skall betrakta dessa dalar som minnesmärken från en gången tid med andra näringsfång och andra levnadsvillkor. På sveden mognade nybyggarnas första skörd. Men innan marken utarmades måste åkern röjas. I dag är den gamla sveden stenig, albevuxen hagmark. Flitens minnesmärken är de väldiga gråstensmurarna, som inhägnar våra åkrar. Från steniga skogsbackar bröts de upp med den tidens primitiva redskap. I sanning en kamp för brödet. Väg år 1798 Vid den gamla vägen på Lågbacka finns en mossbeväxt gråsten med årtalet 1798, ett märkesår för bebyggarna i Skogsbyn. Då hade man nämligen fått upp en körväg till Kyrkoby. Tidigare hade man endast Svartsjöbackvägen, som ledde till Hästbacka byn. Fodret för nybyggarnas kreatur bestod uteslutande av olika slags naturgräs, vitmossa och tallkvistar och foderbristen var ständigt ett bekymmer. De svältande korna gav nästan ingen avkastning. "Särs-sjö domen" Budkavlen sändes omkring. Den 21 februari 1763 samlades gubbarna mangrant hos myndiga nämndemannen Anders Forsbacka i Hästbacka by. Närvarande var Matts Mattsson Särs jämte samtliga Hästbacka åbor. (Dit räknades inbyggarna runt sjön med undantag av Särs). Efter en livlig diskussion fick Särs sjön sin slutgiltiga dom. Den skulle bli hösjö. Detta stämmoprotokoll kallas fortfarande för ''Särs-sjö domen". Sjöns utlopp Storbäcken utgrävdes och fördjupades. Vattnet sjönk sakta från de höga stränderna, "sjöbandet". Efteråt uppdelades sjön efter vars och ens insats i torrläggningen. Från denne tid har både Stor-Särs och Lill-Särs varit hösjöar. Mycket foder har under tidernas lopp utvunnits från den gamla sjöbottnen med stor möda. Det var att i tidig sommarmorgon inne i ladan dra på sig gårdagens upphängda, dyvåta kläder och med mås-andra på fötterna ge sig ut i det stundom iskalla, dyiga vattnet, med lie mejades fräken till strängar, vilka efteråt inbärgades i båten, sen började knoget att föra den tungt lastade, delvis vattenfyllda båten till stranden. Det våta fräknet hässjades eller utbreddes på marken for att torka. Total torrläggning 1930 Sjöarna Stor-Särs och Lill-Särs finns icke mer. På deras plats surrar nu traktor och skördetröska. Den "bottenlösa" sjön har blivit fast och god åkerjord tack vare den stora, omfattande torrläggningen på 1930-talet. Vad som då åstadkoms kan nog räknas som en av kulturens största vinningar i vår bygd. Ines Renlund Ur Släkt och Hävd nr 2, december 1961 sid. 19-20 Redigering Elof Granholm 08.07.2012 |
| Senast uppdaterad 2012-07-08 10:50 |
