BYSKOLAN

Av privat natur

Vi har i det föregående betraktat den ambulatoriska skolan som en särskild skolform från år 1881 och vi finner det därför motiverat att till åtskillnad från denna skilt behandla byskolan, härmed avseende den undervisningsverksamhet, som bedrevs av vara skolmästare och barnalärare långt tillbaka i tiden och ännu in på 1900-talet.

Vi har funnit, att församlingen gett den ambulatoriska skolan en fast organisation och att den ambulatoriska skolan var en senare tids företeelse, som med ledning av tillgängligt materiel rätt val kan belysas. Däremot är det svarare att uppdraga några fastare konturer för ifrågavarande byskolor.

Byskolorna var alla frammanade av prästerskapets mer och mer nitiska krav på ökad barnundervisning. De kungliga resolutionerna åren 1723 och 1762 gav prästerna stöd for deras strävanden och med hänvisning till resolutionerna uppmanades föräldrarna att anställa barnalärare.

Det är dock troligt, att de första byskolorna tillkom på församlingsprästens initiativ och hade av församlingen ekonomiskt stöd. Däremot fick de med tiden en alltmer privat karaktär. När ambulatoriska skolan inrättades, hade vi tvä likartade skolformer jämsides, ambulatoriska skolan i församlingens regi och byskolan i målsmannens regi.

Johan Mattsson (1763-85)
Matts Andersson Sunabacka (1807)
Anders Andersson Forss (1807)

Den omständigheten att Johan Mattson växte upp och uppfostrades i prästgarden, hade goda kunskaper och blev tydligen på den nya kapellanens initiativ barnalärare låter förstå, att han var att betrakta som ordinarie. Han hade förmånen att få bygga sin stuga på boställets mark, och av intresse är också, att han efter utnämningen till barnalärare antecknas i kyrkböckerna bland församlingens herrskap i rangordning (präst-klockare-barnalärare). De två senare omnämnda barnalärarna, som tillsattes på allmän kyrkostämma år 1807 och placerades i varsitt distrikt, var ju också att betrakta som ordinarie lärare.

Kyrkans inflytande på de gamla byskolorna gjorde sig särskilt gäl­lande i avseende å lärarval. Det var synnerligen viktigt, att de första insikterna i kristendomens huvudsanningar gavs på rätt sätt, och därför skulle prästen övervaka, att endast kristligt sinnade och väl skickade personer valdes till lärare. Ifall något drag av irrlära kunde påvisas hos läraren, var det prästens sak att ingripa och avstänga honom från tjänstgöring.

Lärarnas arbetsförhållanden och lönevillkor kan ej närmare belysas, men det var vanligt att arbetsprogrammet uppgjordes av prästen och att lönen erlades av envar, som lät betjäna sig av undervisningen. Lön erlades i form av spannmål och inskrivningspenningar, men för det mesta var lönen så lågt tilltagen, att den var föga lockande.

Ett helhjärtat intresse

Många av dem, som ägnade sig åt barnundervisningen, kom därför att framhärda under mycket ogynnsamma yttre betingelser men för­mådde ändå utföra ett välsignelsebringande arbete, därför att de upp­bars av ett helhjärtat intresse för uppgiften och kände kallelsen. Ofta var det äldre, varmt religiösa personer, som skötte den elementära under­visningen. De samlade omkring sig hemgårdens, släktens och grannarnas barn och undervisade dem i stavning, innanläsning och kristendomkun­skap, vilket kunde ske på rent personligt initiativ. Efterhand som de vun­nit praktik och kunde åstadkomma resultat i undervisningen, kunde de anställas av en hel bygrupp som lärare, vilket måhända skedde på fram­ställning av sexmannen. Beroende sedan på den enskildes förmåga och uthållighet kunde samma lärare anlitas i flera byar och verka så gott som året om med några veckors undervisning på varje ställe.

Elever, som på detta sätt fick den första underbyggnaden i byskola av denna art, kunde sedan övergå till följande stadium. Längst tillbaka i tiden fick det stanna vid förberedelse för läsförhör och skriftskola mest på egen hand, men i senare tid var det skolmästaren eller klocka­ren, som fick överta den fortsatta undervisningen. När den kyrkliga ambulatoriska skolan kom till, blev denna mellanstadiet mellan byskolan och Bergmansskolan — senare mellan byskolan och folkskolan, tills den ersattes av småskolan.

A-säger-A, d-a-m, A-dam

Läsundervisningen började med Abc-boken som lärobok. För att underlätta det nog så knepiga inlärandet av bokstäverna kunde lärarna ibland utveckla en prisvärd uppfinningsrikedom. De olika bokstäverna förknippades med alla tänkbara föremål ur barnens egen miljö. Johan Hagberg hade ett eget alfabet, A för Apotiskan, B för Barnaflickan o.s.v., som lästes högt i kör och blev en trevlig ramsa för eleverna. Maria Furu väckte intresse med att låta barnen dra sig i håret för bokstaven H, i näsan för N och i örat för Ö. För bokstaven B knackade man i bordet och för D visade man en krokig rygg. Maria Storrank eller Mom­mos-Maj var modern och hade "Storstava" d.v.s. bokstavslappar att rada ut på en tavla. Alla lät de tuppen värpa ett och annat gott i belöning, när det gick bra med inlärandet.

Sedan alfabetet inlärts utantill, fick eleverna öva sig i att uppsöka och ange givna bokstäver i en text. Härefter skulle de sammanställa bokstäver till stavelser och ord. Detta skedde enligt gammal bokstavs­metod sålunda, att bokstäverna i varje stavelse uppräknades, innan sta­velsen uttalades. I ord med flera stavelser gick det till på samma sätt, stavelse för stavelse och sist hela ordet. Man stavade och lade ihop.

Härvid var "bokpicko" ett oundgängligt hjälpmedel. Härmed pekade man på varje bokstav, som uppräknades, och underströk man det hela ordet, när det lades ihop. Detta skedde med eftertryck och engagerade på ett effektivt sätt eleverna isynnerhet vid läsning i kör. Ibland fick försigkomna elever läsa före, d.v.s. leda körläsningen, vilket var en sporrande utmärkelse.

Eftersom det finns tydliga bevis för att det bland vår allmoge fanns Bokpicko, ett oundgängligt hjälpmedel både skriv- och läskunniga personer under förra hälften av 1800-talet, är det tydligt, att dessa måste ha fått undervisning. Men vilka som här meddelade undervisning, förutom redan nämnda, har vi i brist på upp­gifter ej förmått utreda. Under senare delen av århundradet uppträder många namn, men helt säkert har också många fallit i glömska. Någon fullständig och rättvis förteckning över de mångskiftande byskolornas lärare kan vi sålunda inte prestera, men för att ytterligare belysa bysko­lan som sådan skall vi stanna inför några särskilt markanta profiler bland lärarna.

Maria Fox  29. 11. 1816—1. 5. 1896

Foxas-Maj, som hon kallades, var född och uppvuxen vid Foxas, ett torp mellan Hästbacka-Kolam bygrupper. Här levde hon tillsammans med föräldrarna, backstugusittaren Anders Fox och hustrun Cajsa. Vid 7 års ålder deltog hon första gången i läsförhör och år 1833 gick hon i skriftskola. Hennes vitsord utvisar, att hon hade goda insikter i de ge­nomgångna kurserna.

Kapellanen Häggström (1849—61) beflitade sig om de ungas läs­kunnighet och han var därför mycket fordrande i skriftskolan. Det var en given sak, att trögläsarna skulle gå 2—3 år i skriftskola, innan de fick begå nattvarden. När "Nabb-Kaal" var i skriftskolåldern, blev han av föräldrarna skickad att gå i Foxas-Majas skola. Han kom att ha en lång skolväg, men en viss lättnad fick han därigenom, att han rätt ofta fick åka med, när lyttsbackaborna körde hem hö från Kolam by. Våren 1853 var han klar med skriftskolan, och efteråt kunde han säga: "Mä lite hjölp av kamrat Jungar, så klara ja mi någorlunda bra".

Värre var det med Nicklas, som kom att gå tre år i skriftskolan. Men han tog det inte särskilt hårt. När Häggström undrade, om han inte blygdes att gå tre år i skriftskola, så genmälde Nicklas: "Tess länger a gar, tess meir får a lär si".

Förutom att Foxas-Maj förberedde trögläsarna för skriftskolan i 1800-talets mitt, så var hon senare mycket beryktad som barnmorska. T.o.m. kom självaste kyrkoherden att kalla på henne en gång. Hon bodde dåmera på Pilkkabacka, sedan hon 1862 ingått äktenskap med skogsvaktaren Anders-Gustav Mickelsson, inflyttad från Larsmo. Gubben tyckte inte om hennes utövning av barnmorskeyrket. Hon kunde näm­ligen ibland säga: "No ha han lova mi struk mang gäng, men int ha hä komi na än".

På ålderdomen levde Maj ensam och hade många gånger sjå med att samla hem veden. Det var därför förtretfullt, när "Trimpos-Ant" stal hennes ved. Men engång var hon så knepig, så hon märkte sina vedträn under barken, och när hon sedan fann dem hos Ant, så var det enkelt att få bekräftelse, och Ant kunde inte längre förneka sin illgärning.

Maria Storrank  27. 12. 1834—24. 5. 1894

Om henne berättar folkskolläraren Artur Hedlund följande: "Mommos-Majas skola var en av de allra första och mest kända läro­inrättningarna i vår kommun. Lärarinnan var en trogen och uthållig arbeterska. Sällan eller aldrig tog hon sig ferier förutom då sjukdom hindrade henne i arbetet. Sommar och vinter stod dörrarna öppna i Mommos-Majas skola, och där arbetades ihärdigt från klockan nio för­middag till klockan sex eftermiddag med endast två timmars middags­rast. Men nog lärde man sig också läsa där "som tå vattne rinder".

Tänk att små abc-darier på 5—6—7 år kunde förmås att sitta och stava i abc-boken och Nya Testamentet oavbrutet under fyra timmar varje förmiddag och ännu två å tre timmar på eftermiddagen. Men Mom­mos-Maj hade särskilt goda medfödda pedagogiska insikter. Hon förstod konsten att intressera barn. Började någon parvel visa trötta gäspningar, ja då föreslog gumman, att vi skall läsa "Allså-ein", och alla skrek vad de förmådde i långsam korusläsning, medan gumman slog takten med flugsmällan i bordet. För att liva intresset och bereda nödvändig omväx­ling i läsningen, fick vi emellanåt ropa ut de självljudande bokstäver, som förekom i orden. Och alla skrek så att öronen rodnade: "A-e-i-e-sannerligen, ä-e-säger, a-jag, e-e-eder" o.s.v. Pojkarna tyckte, att denna läsform var särskilt livande, då vi fick tjuta av alla krafter och isynner­het om vi kunde överrösta flickorna.

Under eftermiddagstimmarna fick vi även syssla med "storstava". Mommos-Maj var så modern i sina undervisningsmetoder, att hon hade lösa bokstäver, både lilla och stora alfabetet. Varifrån gumman skaffat sig detta hjälpmedel för undervisningen är en gåta. Men ett ypperligt hjälpmedel var det. Ty gumman behövde bara säga: "Om ni bånä läser bra för förmeddan, så får ni plock storstava på ettmeddan". Och vi var genast färdiga att gripa an med alla krafter, ty den som inte följde upp­märksamt med och visste, var det gällde att fortsätta läsningen då hans tur kom, fick inte vara med om det roliga på eftermiddagen. — Först sammanställde vi våra egna och kamraternas namn, men stundom gav gumman oss "summaarbete" och sade: "Nå bånä! Jär får ni nu stor­stava. Om ni stavar i hop Beelzebub räätt, så får ni ga heim". Och vi tog itu med Beelzebub, ansträngde alla våra små krafter, så att svetten lackade. Vi plockade och ordnade storstavar på alla möjliga sätt, men vi kunde inte rå på Beelzebub. Och slutligen kom gumman och sade små­leende: "Ja, bånä! Hä er ein svåran beta ti dras mä. Å kanstje ni råår betär må a, tå ni vaal stör. Men nu ska ja hjälp är". Och så hjälpte hon oss, så att vi äntligen fick gå hem. En annan dag fick vi kämpa med Melchisedek, Sorobabel, Aristarcus o.a. Ty gumman sökte alltid fram så svårstavade namn som möjligt, och det skulle räcka till för hela efter­middagen.

Mommos-Maj var uppfinningsrik. Så snart hon märkte, att någon började gäspa och tröttna, hade hon genast ett livande medel till hands. Emellanåt fick vi stiga upp från våra platser. Gumman med sina ofär­diga fötter intog en bredbent och stadig ställning mitt på golvet och ropade åt oss: "Nå bånä! Nu ska vi ryttjis å om ni får å kull mi nu, så får ni ga heim". Vi rusade till, anföll gumman från alla håll, skuffade, slet och drog. Men då vi bildade en flerdubbel ring kring gumman och skuffade emot varandra, så stod hon naturligtvis stadigare än vanligt. Och efter en stunds stretande och bråk säger gumman: "Ja, tå ni ä så roko, så ni intt får åkoll mi nu, så säss vi åter ner åsta läsa". Litet för­argade och skamsna kunde vi känna oss, men det var slut med gäsp­ningarna. Sömnen hade flytt och vi satte oss framför våra Nya Testa­menten igen och tog i med förnyade krafter.

Bäst som någon igen höll på att slumra in, viskade gumman: "Lyys bånä, lyys! Hör ni hur tuppe stankar! Nu ska vi skåda ett, vems tupp som värper". Vi skyndade oss att öppna abc-böckerna. Och mycket riktigt! Tuppen hade verkligen värpt. Där var än i den enas och än i den andras abc-bok en lakritsbit, kringla, karamell eller pastill. Och glädjen över godsakerna var stor, likaså tacksamheten mot den snälla värpande tuppen.

Mommos-Maj var en barnalärarinna av äktaste skrot och halt, som med kärlek och intresse ägnade sig åt sitt arbete. Därför var hon också synnerligen uppfinningsrik, då det gällde att väcka och sporra sina lär­jungars arbetsintresse. Hon förstod den svåra konsten att taga barnen på rätt sätt. Genom allehanda enkla medel och tricks gjorde hon arbetet lätt. Och vi lärde oss verkligen läsa utan tårar.

Maria Furu  9. 1. 1838—5. 10. 1910

Maria Furu började med att undervisa släktens barn i stavning och läsning och höll skola i hemgårdens framstuga på Långbacka i Småbön­ders. En av sonsönerna, sedermera folkskolläraren J. H. Furu, fick den första undervisningen i hennes skola hösten 1899 tillika med andra 7—8—9-åringar från Långbacka, Papas och Storbacka, sammanlagt c. 20 barn. Med hennes grundläggande undervisning från oktober till in på vintern var J. H. Furu beredd att som 8-åring för första gången vara med och läsa på ett läsförhör. Detta var på Kvarnbacka det sista året kyrkoherden Fontell var här.

Som läsebok användes först abc-boken och sedan Nya testamentet. Bokpickor, gjorda av pärtor, användes av eleverna så som i det före­gående beskrivits.

Maria Furu höll skola i flera år hemma, och ibland var hon även kallad till Ena by i Evijärvi, där hon om vintrarna höll 6—7 veckor skola med barn, som hade svenska som modersmål.

Oskar Storbacka  19. 5. 1882—13. 4. 1952

Oskar Storbacka höll skola på flera olika ställen i Småbönders och Kortjärvi by. Hösten 1900 höll han skola på samma ställe och med delvis samma elever som Maria Furu året förut. Han undervisade för­utom i läsning och kristendomskunskap även i skrivning, räkning och sång. På Österbacka höll han skola i storstugan, där gårdsfolket sam­tidigt höll på med sina vanliga sysslor. I allmänhet hade man inga raster i byskolorna, men Oskar Storbacka bröt mot gammal praxis och införde raster, vilket föranledde gubbarna att förtrytsamt undra, hur barnen skulle lära sig någonting, när de för det mesta är lediga.

Det berättas, att Oskar Storbacka var en god lärare. I sin religions­undervisning var han synnerligen nitisk och kunde ibland häruti bli rörd till tårar. Själv hade han gått i folkskola i Småbönders och som lärare haft J. Still, som ansågs vara frikyrklig. Kyrkoherde Fontell misstänkte, att Oskar Storbacka hade frikyrkliga åsikter och företog sig därför att i två dagar åhöra hans undervisning. Resultatet härav blev, att Storbacka mitt i terminen måste avbryta skolhållningen.

Sedan övergick han till zigenarmissionen, och kom på grund härav att bära namnet "tattarprästen". Han var gift med ärkebiskop Johans­sons brorsdotter. En tid verkade han i Västindien, men återvände där­ifrån, när hustrun dog. Genast efter hemkomsten besökte han Terjärv år 1947. Han höll då flera möten i olika byar och berättade om sina resor och sin verksamhet. Sitt släktnamn hade han ändrat till Jalkio.

Andra byskollärare

Maja-Greta Djuplund, dotter till skomakaren Eric Eriksson Djup­lund höll skola i Kortjärvi by på flera ställen på 1860-talet och en tid framåt. Hon kallades "Skol-gungo", emedan hon ofta satt med armarna i kors och gungade av och an medan hon pratade. Hon hade också lösa bokstäver och siffror, som hon använde i undervisningen.

Matts Nauklin höll skola i Hästbacka by på 1870-talet. Han var en som gick på roten och vistades mycket vid Klockars. Beryktade var Nauklins "paijona" d.v.s. lyckönskor, leksaker, prydnadsföremål och dylikt, som han tillverkade och saluförde. Målfärg gjorde han själv vad han behövde, rött av tegelstensmodd och grönt fick han genom att tugga rågbrodd.

Tekla Wickman, Aptekas-fröken, höll skola på 1870-talet bl.a. i Nygårds "oppistugo" på Sandvik. Hon var sträng som lärarinna och slog med linjalen på fingrarna vid behov. Hon var dotter till apotekaren och gifte sig senare med en präst.

Lisa-Greta Byskata, Trampis-Lisa-Gret, var syster till Mommos-Maj och höll skola i Lyttsbacka by på 1880-talet. Oskar Björk gick i skola för henne år 1888.

Maria Fors, Kamas-Maj, höll skola i Lyttsbacka by på 1890-talet. Bland eleverna må nämnas Matts, Selma och Gidion Björkbacka.

Sofia Österbacka, Halt-Fia, var krympling från födelsen och känd barnalärare överallt i Terjärv ännu in på 1900-talet. Till att börja med utgick hennes lön med 10 penni per elev i veckan, vilket var gängse ersättning i seklets början. I Lyttsbacka by höll hon exempelvis skola läsåret 1902—03 med 22 elever. Skolan flyttade från gård till gård varje vecka, och sålunda kom föräldrarna att turvis svara för lärarin­nans kost och utrymme för skolan. Hon använde krycka, men vanligt var, att eleverna drog henne på kälken, när hon skulle färdas mellan gårdarna.

Märkte hon, att en elev höll "bokpicko" på fel rad vid stavningen, så kunde hon slå adepten med linjalens vassa kant i huvudet och ropa: "Tu ska föle ett!" Hon tillät inga raster för eleverna. De måste begära tillåtelse att gå ut, och det hände ofta våta olyckor för endel blygare elever.

Ellen Bygden höll skola 1907—8 på Djupsjöbacka. Skolans ambu­lerade från gård till gård för en vecka i varje gård. Hennes lön var 25 penni per elev i veckan, vilket var god lön för en 14-åring. Gift Fors­ström och bosatt i New York.

Anders Bygden, nu i New York, började som 16-åring och höll skola två vintrar i Kortjärvi by.

Viktor Bygden, orgeltrampare, förberedde ungdomarna i Kortjärvi by för skriftskolan genom att år för år samla dem i sitt hem och under­visa dem grundligt i katekesen. Det märktes också tydligt i skriftskolan, vilka som gått i Bygdens "aftonskola". Även yngre barn fick deltaga i kurserna.

Vidare må nämnas Adolf Byskata, Matilda Dahlbacka, Tyko Hed­lund, Maria Edsvik, Maria Högnabba, Gustav Storbacka, Edla Vidjeskog, Emil Forsander, Artur Hedlund, Tyko Hedlund, K. E. Videskog, Marta Wickman, Irene Wiik, Ester Furu och Helga  Dahlbacka, vilka under längre eller  kortare tid verkat som barnalärare.

Byskolan har haft sin givna uppgift och utfört ett betydelsefullt arbete. Alla dess lärare har arbetat under synnerligen enkla förhål­landen, och många av dem har livet ut burit på tunga bördor, men ändå kunnat göra en viktig insats i samhället. Detta frammanar aktning och respekt, när vi nedtecknar dessa notiser.

Erik Granvik

Ur "Skolväsendet i Terjärv intill 1960"