SÖNDAGSSKOLAN

Ursprung och  syfte

Det förefaller oss lämpligt att i närmaste anslutning till skriftskolan uppta till behandling frågan om söndagsskolan, emedan åtminstone en form av söndagsskolor intimt hörde samman med skriftskolan. Ehuru en rot leder just till denna inrättning, kan vi fastslå, att söndagsskolor även har sin grund i en strävan att meddela de yngre barnen, isynner­het de svagare, extra undervisning i stavning och läsning. Om vi också betraktar senare tiders söndagsskolor som i främsta rummet ett lån från utlandet, kan vi dock icke låta bli att fastslå, att frön till densamma redan fanns i vårt land, innan söndagsskolor med kanske något annat program men kanske mest med annat ändamål enligt utländskt mönster begynte hållas hos oss.

Söndagsskolinrättningen anses ju härstamma från England, där bok­tryckaren Robert Raikes (1735—181]) år 1780 grundade den första söndagsskolan. Jämförelsevis snabbt utbredde sig idén även till Finland, och 1832 har ansetts som det år, då den egentliga söndagsskolans lösen­ord hos oss första gången uttalades av kapellanen J. F. Bergh i Nurmijärvi. Han använde såsom lärare främst sina skriftskolbarn, men snart ficks även äldre personer intresserade i arbetet. I Bergs söndagsskolor undervisades barn i Abc-boken, katekesen och bibliska historien.

Dess insteg här

År 1810 omtalas söndagsskolan för första gången i Terj ärv som en inrättning, där den ungdom, som var i ålder att infinna sig till skriftsko­lan, undervisades. Alla sådana barn uppmanades att framdeles "ovägerligen" infinna sig hos den, som om söndagen predikade, för att icke alle­nast påminnas om, vad den dagen i kyrkan förekommit, utan även för att handledas till en grundlig kristendomskunskap, på det att de "så mycket större nytta måtte kunna vinna i skriftskolan". På samma gång uppmanades såväl yngre läsande barn som även äldre personer att in­finna sig till dessa andaktsövningar, som denna gång hållits hela som­maren. Visitator nämnde även med fägnad, att en tydlig verkan kunnat iakttagas hos skriftskolbarnen, som under skriftskolans korta tid aldrig hunnit vinna tillräckligt djupa insikter i sin kristendomskunskap.

Huru länge en sådan söndagsskola hållits som förberedelse för skrift­skolan, kan ej med bestämdhet sägas. Antagligt är dock, att sådan begynte hållas först, sedan på synodalmötet i Åbo i september 1807 frågan upptagits till behandling. Enligt det församlade prästerskapets mening borde dessa skolor hållas för att hindra ungdomen att missbruka sina söndagar. Det hade nämligen varit vanligt, att söndagseftermiddagarna tillbragts med dans, kortspel och dryckeslag. Biskop Tengström, som framställde förslaget, förmodade, att dessa söndagsskolor även skulle ha ett välgörande inflytande på den ungdom, som var i ålder att besöka skriftskolan. Såsom vi av det föregående fann, blev åtminstone i Terjärv söndagsskolorna just i främsta rummet en förberedelse för skrift­skolan. Som en direkt följd av förslaget på synodalmötet var sedan domkapitlets cirkulärbrev av den 23. 12. 1807, där prästerna uppmanas att hålla söndagsskolor, där sådant blott var möjligt. Dessa söndagssko­lors nödvändighet påpekades även på det följande synodalmötet i Åbo år 1825.

Annan form av söndagsskola

Huru länge söndagsskolor i Terjärv sedan existerade i sin dåvarande form, kan ej bestämmas, ty de omnämnes senare blott en gång, nämligen år 1813, då det vid en visitation sades, att söndagsskolor hållits hela sommaren.

År 1859 infördes dock en ny form av söndagsskolor. Vid de detta år hållna läsförhören hade det framgått, att bokläsningen, i synnerhet stavningen, bland de yngre barnen i några av de nattbol, i vilka försam­lingen var indelad, var svagare än man kunde vänta i avseende till bar­nens ålder. Det beslöts för den skull på en kyrkostämma den 1 maj 1859, att söndagsskolor skulle inrättas i de nattbol, där den ovannämnda företeelsen framträtt. Till följd av detta beslut kom söndagsskolor att inrättas på fem ställen i Kortjärvi by, på fyra ställen i Kyrkoby och i Hästbacka by på ett ställe. Angående dessa skolors organisation är det skäl att omnämna, att husbönderna i respektive byalag turvis om sön­dagseftermiddagarna skulle sköta skolmästarbefattningen. Någon ersätt­ning för sin undervisning skulle de inte erhålla. Var och en var skyldig att under en månads tid vara söndagsskollärare.

Att detta system hade sina risker, insåg nog många församlingsmed­lemmar själva. Det kunde ju hända, att turen kom till någon husbonde, som ej själv kunde grunderna för stavningen. Att detta på denna tid då och då kunde inträffa, får man väl ta för givet. Församlingsborna ansåg också, att en sådan persons undervisningsmetod komme att vara mindre ändamålsenlig, ja t.o.m. skadlig för barnen. För undvikande av detta föreslog kapellanen Häggström, att undervisningen borde bibehållas en längre tid, t.ex. ett år, hos den person erfarenheten visat vara den lämp­ligaste. Detta skulle naturligtvis medföra ett besvär, som ingen kunde åtaga sig utan ersättning, och ordföranden föreslog därför, att var och en för sina barn, som besökte skolan, skulle erlägga några kopek till skolmästaren. Ordföranden ansåg också, att detta skulle bli billigare än att anställa en speciell byskolmästare. Största delen av den församlade menigheten satte sig dock emot betalandet av något som helst arvode, och det första förslaget godkändes följaktligen.

Att detta system inte länge skulle kunna följas är naturligt, och det blev i praktiken i det närmaste kapellanen Häggströms förslag som följ­des. Detta framgår av ett klagomål, som söndagsskolläraren i Lyttsbacka by, bonden Nils Eliasson Kaitajärvi, gjorde år 1862. Han ville näm­ligen avsäga sig sin lärarbefattning på den grund, att den utfästa ersätt­ningen av barnens föräldrar icke erlades. För övrigt rådde även annars mycket slarv vid skolgången. För att få dessa olägenheter avhjälpta be­slöts, att de barn, som anmälde sig både i detta och andra söndagsskol­distrikt, borde av läraren antecknas, och envar erlägga den bestämda av­giften för varje söndag skola hålles oberoende av om barnen varit när­varande eller ej. Härmed lät sig bonden Kaitajärvi nöjas och förklarade sig villig att fortsätta med skolhållningen.

Huru länge det befanns nödigt att upprätthålla dessa söndagsskolor, är ej känt, Söndagsskolor av nutida art begynte hållas först år 1875 av den första kyrkoherden i den sedan 1868 självständiga församlingen, Carl August Mellberg. Han bistods i sitt arbete av sin fru och sin dotter, Betty Mellberg. Senare började enskilda personer deltaga i söndagsskol­arbetet, och söndagsskolor grundades ute i de olika byarna, helt säkert till stor båtnad för den kristliga barnaundervisningen.

Ur ”Skolväsendet i Terjärv intill 1960”