LÄSFÖRHÖREN

Skriftefärder

Läsförhören har sitt ursprung i de redan från den katolska tiden här­stammande skriftefärderna, som prästerna under fastan företog till olika delar av de ofta vidsträckta församlingarna. Denna sed, som antagligen hade uppstått i samband med prästernas uppbörd av sin lön in natura, legaliserades av biskop Juusten år 1573. Skriftefärderna bevarade rätt länge karaktären av uppbördstillfällen. Ännu sedan den egentliga upp­börden av prästutskylderna omorganiserats, uppbar nämligen prästerna vid skriftefärderna s.k. skriftermålspenningar och sina påskpenningar.

Också vid senare tiders läsförhör har ett slags uppbörd förekommit, nämligen uppbörd av vinpengar. Ehuru dessa icke kom prästen person­ligen till godo, är det möjligt, att insamling av vinpengar är en lämning av den i äldre tider i samband med skriftefärderna föranstaltade upp­börden.

Kalasen

Det var vanligt, att prästerna på sina skriftefärder drog omkring med stort följe. Den bespisning, som härvid föll på allmogens del, blev ofta nog ganska betungande för allmogen. Då bespisningen icke blott ansågs vara en skyldighet, utan även utgjorde ett tillfälle för de olika gårdarna att visa, vad de förmådde åstadkomma, är det naturligt, att kalasen ofta blev synnerligen vidlyftiga och de facto utgjorde den viktigaste bestånds­delen i skriftefärderna. Mångahanda missförhållanden kom även tidtals till synes. Brännvinet flödade i strömmar och slagsmål uppstod. Ofta var prästen ingalunda den sämsta att taga sig till bästa. Ville han vinna och behålla allmogens gunst, borde han ha samma vanor som menig man. Detta var ju under långa tider en förutsättning för att prästen skulle vara omtyckt. Denna åskådning måste medföra synliga följder, och snart fäs­tes även regeringens uppmärksamhet just på de missförhållanden, som i detta avseende visat sig i samband med skrifthållen. Följden var, att skriftefärderna år 1625 helt och hållet förbjöds genom hovrättspresiden­ten Nils Bjelkes försorg. Ehuru straff utfästes för tredskande, visade det sig omöjligt att bringa skrifthållen att upphöra. Detta berodde främst på att de trots missbruk dock motsvarade ett verkligt behov i våra vidsträckta församlingar.

Missbrukens avskaffande

Rothovius försökte under sin tid få skrifthållen förflyttade till kyrkorna. Endast i speciellt avlägsna byar skulle församlingsmedlemmar­na få samlas på bestämda ställen till skrift. Rothovius' bestämmelser angående skrifthållen var överhuvudtaget något vacklande, emedan bis­kopen måste foga sig i ett förhållande, som ej stod att ändra.

Förbudet mot skrifthåll av år 1625 förnyades sedan 1644 av drott­ning Kristina och 1681 av Karl XI, som i sitt brev av den 8 februari uttryckte sig: "Efter som härefter också alle skriftehåll på Landsbygden hoos Almogen skola vara afskaffade, dock detta intet förståndet om Socknebuden". En förklaring av dessa rätt obegripliga bestämmelser gav biskop Gezelius i sitt cirkulärbrev av den 24. 6. 1694, i vilket säges: "Att med de redan 1626 förbjudna skrifthållen och Sockneresorne ej kunde förstås de Sockneförhör, dem enl. Kyrkoordn. Cap. 24 § 22 ovill­korligen Pastores åligger att årligen besörja". Länge tycks begreppen om skrifthåll och vanliga förhör ha blivit oklara för regeringen.

Från Gezeliernas tid skedde dock en klar uppdelning i skrifteförhör, som hålles i kyrkan och i samband med vilka nattvarden utdelas, och de förhör, som föranstaltades ute i socknen och vid vilka undervisningen i läsning och kristendomens huvudstycken intog den viktigaste platsen. Till dessa sistnämnda förhör skulle 20—30 familjer åt gången samman­kallas. Allt överflöd i mat och dryck borde nogsamt undvikas.

Egentliga läsförhör

1686 års kyrkolag innehöll sedan de första allmänna bestämmelserna om läsförhören, men någon kategorisk befallning om deras hållande innehåll den inte. Den kungliga förordningen av år 1726 förutsatte där­emot som prästernas plikt hållandet av läsförhör, likaså konungens brev av den 20. 3. 1735. Under 1700-talets lopp uppmanades sedan prästerna många gånger till flitigt föranstaltande av läsförhör.

Vad läsförhören i Terjärv angår, är det ytterst knappa uppgifter, vi kan erhålla om dem. Sällan omnämnas de i visitationsprotokollen, och det första omnämnandet är först från biskop Haartmans visitation år 1784. På denna visitation klagades över att läsmöten ute i byalagen på lång tid icke ägt rum i moderkyrkoförsamlingen. Församlingens leda­möter brukade sammankomma till prästgården på en viss tid av året för att underkastas förhör. "Ungdom och gammalt folk weta lärarne intet af", sades det. I kapellförsamlingen torde dock dessa förhör i de olika byalagen regelbundet ha ägt rum, eftersom härom intet nämndes, då visitator uppmanade kyrkoherden i moderkyrkoförsamlingen att åter­upptaga den gamla seden.

Gingerslagen

I kapellförsamlingen kom dessa läsförhör att hållas vanligen en gång om året, men de kunde av allt att döma också förekomma ett par gånger inom samma byalag, om behovet så påkallade. Byalagens antal hade från år 1737 varit 7, nämligen Småbönders, Kortjärvi och Näse-gårdarna, Lyttsbacka, Granö och Emet, Rankby, Hästbacka by samt Kolam. Förhören hölls i kapellet om hösten, emedan kyrkoherden även var när­varande på dessa och han antagligen höll läsförhören i moderförsam­lingen om våren, vilken även tycks ha varit den vanliga tiden. Nattbolen indelades i tvenne delar, av vilka den ena kom på kyrkoherdens den andra på kapellanens lott.

Nattbolens eller gingerslagens antal växte småningom. År 1807 var deras antal 8. Detta antal förblev oförändrat åtminstone till år 1825, men 1836 uppgavs redan deras antal till 9. Denna indelning blev sedan ett 20-tal år i kraft. Ännu år 1856 uppgavs samma antal, ehuru försam­lingens medlemmar var till antalet icke mindre än 2400. Vid jämn för­delning skulle således på varje nattbol ha kommit 260 personer. År 1856 klagades över nattbolens storlek, ty det blev omöjligt att utan svårighet undersöka varje persons läskunnighet. Därför uppmanades pastor att åstadkomma en jämkning i avseende å läslagen och därvid se till att på varje läslag kom högst 250 personer. Nattbolens antal ökades till 10. Efter denna ökning var nattbolen efter en förteckning från år 1862 föl­jande: Kolam, Hästbacka, Bredbacka, Kyrkoby, Lyttsbacka, Granö, Emet, Kortjärvi, Skytte samt Småbönders. Den växande folkmängden gjorde dock, att läslagens antal efter 1882 måste ökas till 14, vilket antal ännu är gällande.

Gästabudstillfälle

I allmänhet besöktes läsförhören flitigt. Detta berodde helt säkert till stor del därpå, att läsförhören om vintern kom att motsvara, vad bröllo­pen var om sommarn. De var nämligen gästabudstillfällen, då allmogen hade möjlighet att sammankomma och resonera över saker och ting. Själva undfägnaden var ju inte heller att förakta, och i äldre tider rådde vid läsförhören helt säkert en lika uppsluppen glädje som vid de stora bröllopen, isynnerhet som kalaset vidtog, sedan de mindre angenäma förhören undanstökats och läsförhörsnervositeten lagt sig.

Vad platsen för läsförhörens hållande beträffar, så förefaller det, som om de tidvis skulle ha hållits i kyrkan. Vid sådana läsförhör kunde naturligtvis inga kalas förekomma. Läsförhör i kyrkan tillhörde dock en äldre tid, ty 1836 omnämndes särskilt, att förhören hölls turvis i de olika gårdarna och icke i kyrkan som under gångna tider varit vanligt.

Programmet

Läsförhören inleddes med sång och bön. Därpå följde förhör i kris­tendomens huvudstycken, främst då katekesen, samt i innanläsning och stavning, varpå prästen i hela församlingens närvaro tillkännagav de framsteg speciellt barnen gjort. De försumliga näpstes och varnades och fick nöja sig med ett hälft kors ( / ) på sin läsesedel. Förhöret avsluta­des med en bön och en psalm. Därpå fick sexmannen offentligen redo­göra för det sedliga tillståndet i byalaget. Då denna redogörelse skulle ske offentligen, är det naturligt, att mången sexman drog sig för att påpeka eventuellt förekommande missförhållanden. Också kunde det väl hända, att sexmannen påverkad av personliga känslor tillät sig göra angrepp mot någon personlig ovän. Även vissa andra förrättningar an­knöts till läsförhören. Så valdes på dessa t.ex. sexmän. Även insamlades, såsom tidigare nämndes, vinpengar av de församlingsmedlemmar, som var berättigade att begå nattvarden.

Gengärdskalas

Med läsförhören förenades, som av det tidigare framställda kommit till synes, ett kalas. Detta blev så mycket mer nödvändigt som avstån­den var stora mellan gårdarna och läsförhören räckte en hel dag. För att inte läsförhörshållningen under sådana förhållanden skulle bli så betungande för den gård, där förhöret för gången hölls, var det sed, att varje deltagare förde med sig matvaror, främst bröd, som sedan sam­fällt begagnades vid kalaset. Om också det gamla namnet på läsförhör, nämligen gengärds- eller "gingäls"-kalas kan ha avseende på de medel­tida och även senare läsförhörens art av uppbördstillfällen, är det säkert, att en senare tids folketymologi uppfattat benämningen som härledande sig från seden, att var och en som gengärd eller gengåva hämtade med sig mat till kalaset.

Vad förplägnaden i övrigt beträffar, var den ju inte under äldre tider så mångskiftande men desto rikligare. Maten var ungefär densamma som på bröllopen. Bland rätterna kan nämnas kött och potatis, strömming och korngrynsgröt, senare risgrynsgröt, oftast ugnstekt. I senare tider var plättar och pannkakor med vispad grädde samt paj, som man lärt sig tillreda i Amerika, de vanligaste efterrätterna. Sedan dessa sistnämnda rätter tillkommit, hade dock kalaset inskränkt sig till undfägnad av enbart läsförhörshållarna, prästen, klockaren och något biträde. Bland dryckerna var i äldre tider brännvinet allmänt. Det efterträddes senare enbart av svagdricka.

Sådana läsförhörskalas har ej på långa tider hållits. Om morgonen, då barnen begav sig av till läsförhörsgården, fick de endast en färsk ostbit i fickan och därmed fick de nöja sig till hemkomsten. Annars är de uppgifter vi kan erhålla om läsförhören i gångna tider synnerligen knappa. Några officiella uppgifter om t.ex. vidtagna straffåtgärder finna ej från Terjärv, ej heller har traditionen något att förmäla därom.

Nils Hedlund

Ur ”Skolväsendet i Terjärv intill 1960”