Församlingen - skolans moder |
Skrivet av Runar Weckström |
2005-07-09 01:33 |
FÖRSAMLINGEN - SKOLANS
MODER Då Terjärv år 1667 bildade
eget kapell under Kronoby moderförsamling och 1671 fick egen präst, började en
ny epok i ortens andliga liv. Anteckningen om hans frånfälle, som är införd i
församlingens första bok över födda, döda etc. först mer än 45 år efteråt av
den fjärde kapellanen i Terjärv, Lars Häggman, lyder så: "Comministern Herr Carl Werander, som ifrån år 1671 varit denna
församlings första Lärare, afsomnade år 1699, den 18 Junii på 11 Sond. efter
Trinit. under Kyrketiden och begrofs där 9 nästfölj Julii af Herr Pr(eses) M.
Jacob Falander, och lades den förste uti den så kallade Prästegrafven."
Det genom generationer bevarade minnet av den förste egna prästen gömmer i
ordet "Lärare" en nyckel till förståelsen av kyrkans dåtida funktion
även på det pedagogiska området. Församlingens tillkomst
sammanfaller med stormaktstidens kraftutveckling även på det kyrkliga området.
Karl XI gynnade av religiösa och politiska orsaker uppkomsten av nya församlingar.
Vid denna tid pågick ett sjudande nydaningsarbete inom kyrkan under konungens
enväldiga ledning. Mellan åren 16861703 utkom den nya kyrkolagen, Svebilii
katekes, ny handbok, av vilken förresten ett exemplar skänktes av Karl XI till
Terjärv, ny psalmbok, ny skolordning samt ny Bibelupplaga. Ortodoxiens ivrande för
ökad läskunnighet betraktades inte som ett självändamål, utan avsåg att
bibringa gemene man bättre kunskap i kristendomens huvudsanningar. Redan vid
medlet av 1600-talet var allmogen på många orter läskunnig på grund av
prästerskapets bemödanden. Särskilt i de "norra prosterierna i
Österbotten" nåddes goda resultat. Sålunda skriver biskop Terserus år 1660
till Per Brahe, att han vid visitation i Österbotten funnit det vara ganska väl
beställt med det kyrkliga arbetet. "Kvinnfolk
och manfolk, så många som till förstånd komne äro, kunna mest i alla socknar,
helst i de norra prosterierna, alla både läsa katekesens hufvudstycken med
Luthers förklaring och svara till alla nödiga frågor, deras salighet
angående." År 1673 går biskop Gezelius uttalanden i samma riktning. I
somliga församlingar finns inga familjer, som saknar en boklärd, som kan lära
sig och andra. Han anser förklaringen härtill vara fliten hos lärarna, d.v.s.
prästerna. Terjärvbornas iver att få egen kyrka och präst beror inte bara på
det långa väglösa avståndet till moderkyrkan i Kronoby utan även på behovet av
egen Lärare. Kyrkans alltjämt stigande krav på folkupplysningen tog sig bl.a.
uttryck i bestämmelser om att ingen skulle få admitteras till Nattvarden, som
ej kunde "göra reda för sig uti
deras kristendomsstycken". Terjärvs första Kyrkobok
från år 1708 utgör sålunda endast en bok med anteckning av namn på dem, som
kommit till de anbefallda katekesförhören och läsförhören. Luthers lilla
katekes var den enda läroboken, och vitsorden i dess samtliga huvudstycken
antecknades skilt för var och en liksom datum för allas nattvardsgångar. Andra
data såsom födelse, vigsel m.m. saknas i denna bok liksom namnen på icke konfirmerade.
Kyrkolagen angav själv, att barn, drängar och pigor skulle lära sig läsa i bok
för att "se med egna ögon vad Gud i sitt heliga ord bjuder och
befaller". Ortodoxiens företrädare hade en nästan naiv tilltro till den
yttre formella kunskapens betydelse. Det var dock nödvändigt att genom sådan
skolning och en sträng kyrkotukt bryta med hedendom, vidskepelse och råhet hos
folket. Uppsikten över barnens
första kristendomsundervisning ålåg i första hand hemmen, varvid man fick
anskaffa utomståendes bistånd, om föräldrarna inte kunde sörja för den. Den
egentliga undervisningen sköttes av prästerna själva genom bibelförklaringar,
katekesutläggningar och katekesförhör. Predikan kom därför att få ett
framträdande pedagogiskt-didaktiskt drag. Redan i prästerskapets
privilegier år 1675 underströks dock även klockarens undervisnings- skyldighet.
Detta stadfästes i den nya kyrkolagen 1683. Ingen fick antagas till klockare
som inte kunde undervisa och lära ungdomen i församlingen att läsa och skriva.
Han hade att med all flit driva barnaläran. Praxis gestaltade sig dock olika på
olika håll. Den allmänna fattigdomen, långa avstånd m.m. hindrade
förverkligandet av bestämmelserna. Den svenska ortodoxiens
hedersamma insats i folkupplysningens tjänst lade grunden för det religiösa och
kulturella arbetet för århundraden framåt. Upplysningstiden och de religiösa
strömningarna i kyrkan ändrade inte något i den hävdvunna och lagstadgade
undervisningen. Man tycker sig dock märka, att den kyrkliga folkundervisningen
småningom försvagades efter skilsmässan från Sverige genom 180809 års krig.
Men så småningom vaknar ett nytt intresse för skolidén hos prästerskapet i
Kronoby-Terjärv. På en allmän kapellstämma i Terjärv den 9 januari 1825 bestämdes om att reglemente för ett blivande lånemagasin. I dess 15 § stadgas, att sedan "Magazins Fonden" stigit till 800 tunnor för andra gången "må det ankomma på Sockneboerne at i en framtid och derest omständigheterna dertill kunna föranleda använda öfverskottet till beständigt understöd antingen för någon Schola eller Fattighus inrättning inom församlingen ..." Protokollet är undertecknat
"På samteliga Teirijärfvi kapell
boernes vägnar" av magister Jonas Reinhold Granlund, som var kapellan
i församlingen 182139, samt av tolv skattebönder med kyrkvärden Nils
Danielsson Sandkulla och nämndeman Hans Björk i spetsen. Kapellanen Carl J.
Häggström anmälde påpassligt för kyrkostämman den 23 april 1854, att fonden med
säkerhet skulle stiga till den stipulerade mängden hösten 1854 och föreslog,
att den skulle användas till en skolinrättning, där undervisning borde meddelas
både i bokläsning ävensom i skrivning och räkning, samt i Finlands historia
och geografi, "såsom allt nyttigt
äfven för en bonde och honom ländande till upplysning, ty öfver kunskaper
behöfver ingen blygas, om han också vore af lägre stånd i samhället, utan
tvertderemot blifver han derigenom aktad och högre värderad". Det är
uppenbart, att prästerna arbetat på långsikt med avsikt att förverkliga tanken
på en folkskola i socknen. Det visade sig dock, att den icke gick att genomföra
ännu. Protokollet fortsätter: "Åsigterna
åter hos de samlade husbönderna voro alldeles stridiga i denna fråga, så att en
del ville hafva fonden använd till fördel för fattiga, andra åter till en så
kallad fattig-skola; men af en sådan beskaffenhet, att den vore föga bättre än
en vanlig bya-skola, der varje bond-qvinna, som kan läsa i bok, är duglig
lärarinna, ty att den skulle blifva af en så underordnad beskaffenhet visades
tydligen derigenom, att de fleste medlemmarna icke ville få sina barn
undervista i annat än i innan- och utanläsning och all annan kunskap är onödig
för en bonde, enligt deras låga tankar. Såsom förebärande till denna åsigt
framställdes otillräckligheten af fonden att den ej skulle förslå till
aflönande af en lärare med litet högre kunskaper än menige man vanligen innehar
men då denne lärare kunde af lönas årligen med Tjugo tunnor spannmål borde
redan för den lönen en bättre man kunna påräknas. Då ordförandens åsigter
icke öfverensstämma med församlingens i denna sak vill han för framtiden
förbehålla sig sin talan öppen och icke binda sig i församlingens nu uttalade
vilja". Kapellanen Häggström led
sålunda ett svidande nederlag. Inte en enda röst synes ha höjts för hans
planer. Hans uthålliga kamp för skolidéns genomförande i Terjärv väcker
respekt. Ehuru han var pietist till sin religiösa åskådning såsom många andra
präster på denna tid, väckte hans reformiver och något buttra sätt
församlingens ovilja. Från och med hans egid har vi vår första
kyrkostämmoprotokollbok i församlingens ägo. Ett av de första protokollen
berättar om hans kamp mot oseden att medföra hundar till kyrkan, vilka störde
gudstjänsten med sitt oljud. Strävan att förbättra skolförhållandena
kännetecknar hela hans ämbetstid. Men församlingsbornas mostånd hårdnade också.
År 1869 i maj måste han låta stämman behandla frågan om okynnesdåd mot apparaturen
i klockstapeln, såsom sandkastning på klockaxlarna, buller, oljud och ringning
av storklockan överända. Han måste också fatta beslut om stängning av
kyrkdörrarna efter gradualpsalmens slut på grund av det ständiga springandet in
och ut. Hans eftermäle i folktraditionen blev därför inte heller så bra det hade
förtjänat. I detta delar han sitt öde med de flesta framstegsivrare. Nederlaget i folkskolfrågan
bekräftades år 1859 totalt vid behandlingen av församlingens övriga
pedagogiska frågor. Detta år hade man på läsförhören bestämt, att söndagsskolor
avsedda att lära barnen stava och läsa skulle inrättas i de läslag, där
bokläsningen hos de mindre var svagare, än man av deras ålder kunde vänta, "isynnerhet hvad stafningen
vidkommer". Sådana söndagsskolor ordnades i Kortjärvi på fem ställen,
i Kyrkoby på fyra och i Hästbacka by på ett ställe. Skolmästarebefattningen
skulle byalagens husbönder på söndagseftermiddagarna utan ersättning turvis
bestrida, envar omkring en månad. Häggström hade sina dubier beträffande sina
husbönders lärarkompetens och tog därför upp frågan om att en längre tid, t.ex.
ett år, låta den person erfarenheten visat vara lämpligast fungera som
skolmästare. Enär ingen utan ersättning skulle åtaga sig att arbeta så lång
tid, föreslog han, att var och en skulle årligen erlägga några kopek till
skolmästarn för sina barn. Han skriver vidare om detta i protokollet: "Denna kostnad kunde nogsamt enhvar
vidkännas, då den blefve hvida mindre än en ordentlig byaskolmästare skulle
medföra, om den rätta kristna kärleken till sina barn bodde i hvarje faders och
moders hjerta och finge utgöra den rätta måttståcken å deras handlingar, men då
den saknas blir följden som äfven vid detta tillfälle förspordes, nämligen att
största delen af församlingens närvarande medlemmar satte sig emot all
betalnings erläggande till söndagsskolmästaren och ville att skolgången skulle
förblifva på den fot som här förut är omnämndt". Detta betydde, att
skolmästarturen även komme till den, som
"sjelf ej kände grunderna för stafningen och den rätta läsningen". Följden
bleve, att hans undervisningsmetod skulle vara "mindre ändamålsenlig, ja måhända skadlig för barnen". Att Häggström till sist
dock vann i denna strid framgår av en kyrkostämma, som hölls den 6 juli 1862
under ordförandeskap av fält- och kontraktsprosten Jacob Adolf Cajanus,
församlingens kyrkoherde. Utan att protestera gick församlingen med på att i
varje skoldistrikt låta uppteckna barnen och för varje söndag erlägga den
bestämda betalningen vare sig barnen var med eller inte. Den i Kyrkolagen av år 1686
ingående bestämmelsen om klockarens undervisningsskyldighet var inte fullt
klar. Huvudsaken var, att han kunde leda psalmsången. Klockarskolor kunde väl
inrättas tidigare i mera välbärgade församlingar. Men praxis förblev olika. I
Terjärv kunde detta förverkligas så sent som 1857, då klockaren Sund avled och
tjänsten som resultat av den ovannämnda skolstriden förenades med en nyinrättad
lärartjänst. Den var då avsedd till något vida mer, nämligen en fast folkskola,
såsom Reglementet utvisar. Den förste innehavaren blev klockareleven Carl Johan
Bergman, som för den ökade tjänstgöringsskyldigheten fick en löneförhöjning av
12 tunnor spannmål från Låne och Besparingsmagasinet. Domkapitlets Memorial angående
Reglementet för Skolinrättningen behandlades på kyrkostämma den 27. 12. 1857
och godkändes med smärre ändringar. Ett hemman för inrättande av nytt
klockarboställe inköptes genom beslut den 28. 9. 1856, beläget vid Märabacka, där
alltså skolan kom att hållas. Den började sin verksamhet hösten 1859. Det ihärdiga intresse för
folkskolidén, som pastor Häggström lade i dagen, måste ses mot bakgrunden av
utvecklingen på det religiösa och kulturella området i vårt land. Den
framstegsvänliga pietismen hade segrat över hela linjen och godkänts även av
kyrkans styrande kretsar. Intresset för kulturella strävanden var på 1840- och
1850-talen i Finland större än någonsin förut. Folkskolfrågan var under allmän
debatt. Alexander II lät kungöra sitt liberala program år 1856. Det upptog
bl.a. införandet av folkskolor i Finland. Då senaten gav tillfälle att inkomma
med förslag i den aktuella skolfrågan, inlämnade Uno Cygneus år 1857 ett opus
"Strödda tankar om den tillämnade folkskolan i Finland". Detta ledde
till hans utrikesresa på offentligt uppdrag och hans "Förslag rörande
folkskolväsendet i Finland", som sedan kom att giva prägel åt landets
folkskolförfattning år 1866. Denna skilde från början kyrkan och skolan åt i
administrativt hänseende, säkerligen till nytta för båda parterna. Kyrkans banbrytande arbete genom prästerskapet i Terjärv på det
pedagogiska området under århundraden når ett principiellt genombrott för
folkskolidén i den s.k. Klockarskolans tillblivelse. Mot bakgrunden av
svårigheter i form av fattigdom och hårt motstånd från allmogens sida samt med
hänsyn till det osjälviska uppsåtet, som tydligast kommer fram i C. J.
Häggströms skolprogram, har vi anledning ägna kyrkans insats för skolan vår
tacksamhet och honom vår hyllning för hans pioniärinsats för folkskoltankens
förverkligande på orten. Runar Weckström Ur Skolväsendet i Terjärv intill |
Senast uppdaterad 2005-07-09 01:55 |