Fride Sandberg

"Får jag lov?" - frågade landshövdingens dotter

Debuterade som sextonåring

Det var en synnerligen välväxt och kraftig tioåring som tillsammans med sina lekkamrater löpte, hoppade och kastade störar och sto­ra stenar med pålagt täv­lingsmoment. Redan den tiden ordnades friidrottstäv­lingar i Terjärv och pojkar­na var trogna gäster på idrottsplanerna. Som sexton­åring ställde Fride Sand­berg upp i sin första täv­ling. Han ställde upp i seniorklassens spjutkastning och den första kontakten med "de stora" resulterade i en andra placering och en sked i pris, ett pris som Fride Sandberg värderar mycket högt Den var den första värdemätaren och den pekade klart framåt. Entusiasmen ökade och må­let ställdes högre. Följan­de år var han med i ring­ens tävling i Kronoby. Hans debut skedde i spjut men nu finns han på andra plats i prislistan för tre­steg och fjärde på 100 m. Trots att Terjärv och Nedervetil uppträdde gemen­samt utåt i ringtävlingarna fanns det plats för Sand­berg i laget och 1918 var han med i Lappfjärd då de fem representanterna från de två kommunerna i lag­tävlingen tog hem de fem första platserna. Så börja­de den stora medaljjakten på allvar, och när han de­finitivt lade upp hade han fjorton gånger blivit för­bundsmästare och 26 gång­er distriktsmästare. 80 me­daljer pryder en vägg i vardagsrummet och är en del av de 450 pris han vun­nit i hopp, kast och löp­ningar.

Vart tog det fina priset vägen?

Bland de rariteter som Fride Sandberg har i sin samling är J F. Hackmans kulstötarstatyett. Fordring­arna för den var att bli förbundsmästare tre år i följd i kula med ett resul­tat över 13 meter. Den bra­vaden gjorde Fride Sand­berg. Men han fick inte Hackmans fina statyett i marmor och guld värd 5.000 mk 1914 utan i stället en nästan ful kulstötare på ett träfundament. Och varför? Jo därför att det rätta och värdefulla priset är försvun­net. Det försvann innan det hann utdelas. Och hittills är dess öde obekant.

Hudiksvallsdamernas hederspris

Det är inte bara i det eg­na landet som Fride Sand­berg vunnit pris. Han var en tillgång för hela svenska Österbotten och hade ofta re­presentationsuppdrag i väs­terled. Han har flera me­daljer som han hemfört från Hälsingland och dessutom Hudiksvallsdamernas heders­pris.

— Den gången visste ung­karlen att han levde, säger Fride Sandberg med ett skälmskt leende. Jag fick priset, talade och skålade i mjölk och blev därför om­nämnd i tidningen dagen efter. Och så inte minst blev jag på dansen uppbjuden av landshövdingens dotter. De österbottniska idrotts­männen stod den tiden högt i kurs på andra sidan Bot­tenviken, något som de för­resten alltid gjort.

Skidade 70 km, blev mästare i hopp

Dagtraktamenten och re­sor i taxibilar var fullkomligt okänt på den här tiden. Var och en fick ta sig fram bäst man kunde till en täv­lingsplats och på egen be­kostnad.

Jag kommer ihåg en gång när jag en vintersön­dag skulle tävla i Jakobstad där mästerskapen i inomhushopp avgjordes. Jag kom inte på någon annan utväg att komma till Jakobstad än att stiga på ett par skidor. 70 km åkte jag och hoppa­de 9,43 m i stående tresteg eller mitt personliga rekord. Någon påstod då att det var 4 cm från världsrekordet, men det vet jag inte. Mästare blev jag i alla fall den gången också. Sämre gick det inte heller den gången då jag fick låna en cykel för att bege mig Gamlakarleby och ställa upp i en tävlan.

Bristfällig träning

— Jag är ganska överty­gad om att jag hade kun­nat bli mycket bättre om jag hade tränat mera rationellt och målmedvetet. Men det gjordes inte så på min tid.

Många gånger blev det så att tävlingarna var träning­ar, och inför en större täv­ling blev det någon upp­mjukning. Så var det inför förbundsmästerskapen i Ekenäs då jag blev trefaldig mästare. Jag kände på mig att jag borde göra några hopp och gick upp på vin­den för att hoppa i den mjuka fyllningen. Det sluta­de jag med i grevens tid, ty när jag kom ner satt al­la vettskrämda. Mellantaket höll på att falla ner. Gol­vet var täckt med fyllning och spikarna höll på att ge efter.

Det var värt mödan

När jag ser tillbaka på min tid som idrottsman och senare som idrottsledare kan jag inte undgå att inse idrottens stora fostrande be­tydelse inte minst för de unga. Att vara idrottsman betyder att underkasta sig ett visst tvång för att bli det, att träna sin kropp för en tävlings påfrestning. Att städse öva sig i redbarhet och vilja att göra sitt bästa och att alltid kämpa väl, men med rena medel. Det synes mycket, men jag vet, — det är mödan värt att nå målet, att få kallas en verk­lig idrottsman.

Max H.Furu

Ur "Stad och bygd 4/1960"

Redigering Elof Granholm 23.11.2010

***

Sandberg Nils Fritiof (Fride)  1899-1967. Klubbens (TUS) första stora namn inom friidrotten. Under flera år förbundsbäst i stående hopp. Aktiv under hela 30 år. 12 förbundsmästerskap och 22 DM-segrar. ÖID:s elitidrottsman nr 44. SFI:s förtjänstkors. TUS-ordförande under många år (1921-23, 1925, 1929-31) och medlem i Norra ID:s styrelse. Verksamhetsledare inom NID 1946-49.

Ur "Terjärv idrott 70 år" av Erik Stenwall (1982)