Bosättningen i Terjärv

I flera sammanhang har det framförts att Terjärv med stor sannolikhet haft en svensk befolk­ning redan på 1300- och 1400-talen. Men verklig vetskap i form av skriftliga dokument föreligger inte, därtill får vi gå till mitten av 1500-talet.

Det finns flera varianter av hur utvecklingen i Terjärv fortgått sedan det koloniserades på 1500-talet. Vi följer här "Hemmanen i Terjärv. Av Hugo Lagström". Artikeln ingick i Österbottningen den 15 januari 1931.

"Den äldsta jordaboken för Terjärv är från 1549. Där uppräknas 11 bönder. Under de därpå följande åren övergives tre hemman, de återstå­ende 8 har brukats i oavbruten följd till våra da­gar. De är Granö två hemman, Storrank, Fager­näs, Lytts, Byskata, och Hästbacka två hemman.

1549 är Storrank det största hemmanet och säkert även det äldsta. Närmast i storlek och ål­der kommer Ravall å Hästbacka. De övriga hemmanen är relativt små.

Under senare delen av 1500-talet tillkom en­dast två hemman. Det var Kolam, som upptogs 1556, och Lillrank, som utbröts från Storrank år 1590.

I 1600-talets början sker en livlig kolonisa­tion. I nordväst tillkom Emmet år 1603. De sto­ra obebodda ödemarkerna vid Rekijärvi, Kortjärvi och högre upp fick sina första bebyggare. Framstegen markeras av Dövnäs år 1607, Kortjärvi 1613, Skytt 1619 och Vidjeskog 1623.

Mot slutet av 1600-talet skedde många hemmansklyvningar. Av de gamla stora hemma­nen uppstod nya. Nybyggen upptogs särskilt i Kortjärvi.

Under 1700-talet fortsattes nybyggarverksamheten med god fart. Till en början var hela Ter­järv en enda by. På 1830-talet indelades Terjärv officiellt i tre byar: Kyrkoby, Hästbacka och Kortjärvi.

Kyrkoby

Nummer 1—4 bildar Granö by. De två hemmanen från 1549 delades på 1690-talet så att Granö nr. 1, Granholm nr. 2, Granbacka nr. 3 och Skullbacka nr. 4 uppstod.

Nr. 5 Sandkulla och nr. 6 Timmerbacka sär­skildes först i slutet av 1600-talet, och nr. 7 Långsjö upptogs efter stora ofreden.

Nr 8, Storrank hade 1549 Per Andersson som bonde, den rikaste i hela nejden. År 1590 av­skiljdes en del såsom Lillrank. I slutet av 1600-talet delades Storrank, eller som det då kallades Ranckobacka i två delar. Ena delen är ännu Storrank nr.8, den andra delen Hässjebacka nr.9.

Nr. 10, Häggmans har fått sitt namn efter kapellanen Häggman. Nr. 11, Fagernäs är år 1549 ett litet hemman, Anders Andersson är ägare. Efter honom kom en ny bonde till gården med släktnamnet Porko och därför kallades hemma­net i långa tider så. På 1700-talet heter det Keurkal, vilket påstås härleda sig därav, att dess bon­de var hemma från Kyro. Det nutida namnet Fa­gernäs är en sentida försköning.

Nr. 12, Lytts tillhör även de gamla hemma­nens grupp. År 1549 bor där bonden Olov An­dersson. Han är den första terjärvbo som ståtar med ett eget släktnamn. Det skrives Lycthn och Lyttins på 1500-talet och man kan däri se adjek­tivet lytt. Senare skrives det vanligen Lydz. För 200 år sedan delades det i två delar: nr. 12, Lytts och nr. 13, Fors.

Nr. 14, Byskata kan blicka tillbaka på en över 400-årig tillvaro. År 1549 ägdes det av Lasse Olsson, inom vars släkt det sedan gick i arv i många led. I äldre tider kallades det Terjärv. Mot slutet av 1600-talet delades det i två delar: Nr. 14, Byskata och nr. 15, Björkvik.

Nr. 16, Kaitajärvi är från slutet av 1600-talet. Efter utbrytningen från Storrank år 1590 fick Lillrank nr. 17. I långa tider hölls det inom sam­ma släkt. Några årtionden före stora ofreden delades hemmanet och den andra delen blev Bredbacka nr. 18.

Nr. 19, Sågslampi, nr. 20, Sågfors och nr. 21, Särs är nybyggen från 1750-talet.

Hästbacka by

På "Hestbackan" bodde år 1549, 3 bönder: Olav Persson, Erik Jönsson och Hans Nilsson. Erik Jönsson övergav inom kort sitt hemman, men efter någon tid kom andra i stället, så att t.ex. 1629 fanns 4 bönder i Hästbacka. I mitten av 1600-talet förenades de fyra hemmanen till två, men mot slutet av århundradet delades de ånyo. 1730 fanns 6 hemman med namnet Häst­backa, de hade då olika namn. Nr. 1, Backman, nr. 3, Sunabacka, nr. 4, Hästbacka, nr. 5 Ravall, nr. 6, Smedjebacka och nr. 7, Varg. Nam­net Ravall syftar på Ragvald Månsson, som var bonde där 1590—1607 och stamfar för en stor släkt.

Nr. 2, Zittra upptogs på 1760-talet och nr. 8, Forsbacka avskiljdes redan i slutet av 1600-talet från de övriga hemmanen från Hästbacka. Nr. 9, Vuojärvi har i senare tider upptagits på mark som synes ha lytt under Smedjebacka.

Nr. 10—13 bildar Kolam "by". År 1556 slog sig nybyggaren Jakob Svensson ned på stranden av "Kuhulambi". Efter 50 år kom en granne, som dock snart reste sin väg. En annan kom i stället men denne höll ut i endast sju år, varefter hans hemman blev "alldeles och platt öde och skoggångit". Under 1600-talet var kolambonden till största delen ensam i byn. Mot slutet av århundradet delades Kolam i två delar och dessa snart därefter i två delar. Sålunda uppkom Knu­tar nr. 10, Kolam nr. 11, Bäxar nr. 12, och Aspfors nr. 13.

Nr. 14, Emmet. Den första bonden är här re­dan år 1603, han heter Markus Larsson. Med beundransvärd seghet fasthöll hans släkt vid detta lilla och avsides belägna hemman i släktled efter släktled.

Åsbacka nr. 15, Åsvik nr. 16, och Drycksbäck nr. 17, dateras från mitten av 1700-talet.

Kortjärvi by

Numrorna 1—3 ligger vid Rekijärvi. Äldst är nr. 2, Döfnäs, som upptogs redan år 1607 av Anders Jönsson. Därefter följer Näse nr. 1, som tillkom mot slutet av 1600-talet. Yngst är nr. 3, Gistö. Ännu år 1700 kallades det "nybygge" och ägdes av Anders Karlsson.

Redan år 1613 bor Jakob Olsson vid Kort­järvi. Han fick snart två grannar, men de redde sig dåligt, så att år 1654 är alla tre hemmanen sammanslagna till ett. År 1690 delas de ånyo, Kortjärvi nr. 4, och Ahlsved nr. 5, uppstod.

Sandvik nr. 6, är från mitten av 1700-talet, och Grannabba nr. 7, ännu yngre. År 1619 upp­tog Lars Persson "af skogh och mark på 6 åhrs friheet" nybygget Skytte nr. 8. År 1627 blev han "H.K. M:tz diurskytt" och nybygget fick en tid sköta sig själv. Senare kommo andra och fort­satte arbetet på "Skydt".

Högnabba nr. 9, Dalvik nr. 10, och Granvik nr. 11 upptogs i medlet av 1700-talet. Nybygga­ren på Dalvik, Johan Henriksson Byskata var svåger åt nybyggaren på Granvik, Johan Jo­hansson.

Nr. 12, Svartsjö och nr. 13, Furu är båda från 1680-talet. Nr. 14 Storbacka är omkring 30 år yngre. Nr. 15, Widjeskog är äldsta hemman i Småbönders. År 1623 bor här bonden Hans Olovsson, som synes vara broder åt bonden på Kortjärvi, Jakob Olovsson. Vistbacka nr. 16, är från 1750-talet. Nr. 17, Manderbacka från 1760-talet och nr. 18, Långbacka ännu yngre.

Det ligger mycket arbete gömt i utvecklingen från 11 hemman år 1549 till 276 självständiga odlingsenheter över 0,5 ha år 1910. De som nu bygga och bo i Terjärv, få tillgodogöra sig det arbete deras förfäder för århundraden sedan ut­fört. De har arbetat för sig, men också för sina efterkommande."

Så långt mag. Hugo Lagströms stu­dier över de första hemmanen och nybyggarna i Terjärv.

Redan två år tidigare skrev Lagström en över­sikt av utvecklingen i Terjärv 1554 — 1920. Arti­keln lyder:

"När Terjärv för första gången framträder på 1550-talet i de historiska urkunderna, är det en liten by i Poras fjärdung i Karleby stora kyrko­socken. Sålunda funnos i Terffwaierffwi by år 1554 endast 11 bönder och de fullvuxna skatteskrivna personernas antal var 56."

Under de följande 50 åren förblir byns storlek nästan oförändrad. År 1601 funnos 44 skatteskrivna personer. Byns mantal är då 12,5. År1607, då Kronoby socken bildades, och Ter järv hamnade med i flyttlasset, fanns i byn 15 bön­der. I 1633 års jordabok är böndernas antal 21, mantalet är nu 17,1/3.

I många år håller sig nu bondetalet kring 20. År 1650 finns i mantalslängden från Terffjärfwi by 19 bönder och 68 mantalsskrivna personer. Antecknade i mantalslängderna var endast per­soner som erlade mantalspengar, de utgjorde i allmänhet 30—40 % av befolkningen.

Jordaboken av år 1654 är intressant därige­nom att för de flesta hemman är personnamnen för första gången antecknade. Följande bönder noteras: Hans Olofsson Widieskogh 2/3 mantal, Staffan Påfwallssån Kårtjärfwi 1 mant. Erich Perssån Döfnäss 1/4, Lars Olofsån Tärfjärfwi 1, Hindrich Thomassån Tärfjärfwi 1, Per Olofssån Pårca 1/2, Matts Larssån Ranckobacka 1, Per Jönsson Lille Rancke 1, Matts Jönssån Gränöö 7/8, Matts Olofssån Gränöö 7/8, Jacob Mattsån Emedt 1/4, Daniel Perssån Hestbacka 11/2, Carl Mattsån Hestbacka 2, Olof Mattsån Kolamb 1,1/2, Anders Mattssån Kitajärfwi 1, Knut Mårtenssån Snåre 1, Matts Hinderssån Marijärf 1, Daniel Mattssån Marijärf 1,1/4, Margaretta enka Wandbacka 1/8 (öde) Philpuuss Pärssån Backända 1/2, Nyss upptaget, åtnjuter skattefrihet några år, Oloff Markussån 2, 1/2.

Vid denna tid begynner man anse att Terjärv är så stort, att det behöver en präst. År 1662 nämnes det såsom predikogäll och år 1669 är det eget kapell.

Tillväxten sker med god fart. År 1700 finns i "Teirijärfwi", såsom det nu stavas, 39 bönder och 174 mantalsskrivna personer.

Missväxter, farsoter och krigstider hämnar in­te utvecklingen. År 1749 är 668 personer kyrkoskrivna, och av dem 233 eller en tredjedel även upptagna i mantalslängden. Kvinnorna var 376 och männen 292. Detta förhållande var rådande i alla socknar, stora ofreden hade krävt sin tri­but.

I kapellet fanns ovannämnda år 65 hushåll. De var mycket stora, det kom i medeltal 10 per­soner per hushåll. Folkökningen är nu synnerli­gen stark. T.ex. år 1749 föddes 49 barn, vilket är mycket i förhållande till invånarantalet.

Den snabba utvecklingen fortgår ännu under de följande 50 åren År 1800 bodde i Terjärv 743 män och 770 kvinnor eller sammanlagt 1 513 personer. Hushållens antal var 191. Deras stor­lek var nu i medeltal 8 personer.

Folktillväxten i Terjärv 1810 — 1920.

Den närvarande kyrkoskrivna befolkningen år 1910 var 2 964 personer. 1920 var den 2 932 och sedan 1880-talet har den verkliga bosatta be­folkningen i Terjärv rört sig kring dessa tal.

Terjärv har i långa tider varit jämförelsevis tätt befolkat. År 1749 var invånarantalet i me­deltal 3,3 per km2. Endast Kronoby hade högre medeltal nämligen 3,4. Övriga omkringliggande områden såsom Nedervetil hade 2,3, Vetil 1,6, Perho 0,2, och hela Finlands landsbygd 1,5. Ter­järv gick dock inom kort förbi Kronoby och var i över 100 år den tätast befolkade landskommu­nen i Gamlakarleby prosteri.

Anmärkningsvärt är, att Terjärv, som är inki­lat bland finska grannar, så länge var helt svenskt. En uppgift från 1830-talet omnämner att i Terjärv kunde ingen enbart finska. 14 per­soner behärskade både finska och svenska, de övriga var mer eller mindre enspråkigt svenska.

Utvecklingens framfart speglas också i egen­domens tillväxt. År 1601 skattades Terjärv för 222 spannland jord. År 1810 angavs den öppna jordens areal till 713 tunnland och år 1920 utgör åkerarealen 2 302 ha. År 1601 fanns 136 mjöl­kande kor, år 1810 var de 1 053, därtill kom 23 oxar och 350 ungnöt. 1920 fanns 1 710 nötkrea­tur över 2 år och 740 under samma ålder.

Som synes en oavbruten utveckling. Ofärdsti­der har tidtals rått och medfört tillfällig stagna­tion. Men det positiva helhetsintrycket består."

Med dessa ord slutar mag. Hugo Lagström sin detaljrika artikel om ut­vecklingen i Terjärv åren 1554 — 1920.

Heimer Furu

(Ur  ”Hundra år för hembygden,Sparbanken i Terjärv 1891-1991” som utkom 1992)