Asko Oinas (Ole Granholm)

Landshövding emeritus Asko Oinas minns

I september 1944 lämnar Asko Oinas, en 15-årig föräldralös yngling sitt hem i Kemijärvi. Tillsammans med sin två år äldre syster styr han kosan mot det okända. Destinationsorten är Terjärv. Den första natten övernattar han i kyrkan i Terjärv. Följande dag bär det av till Småbönders. Två veckor senare kommer brodern Jussi med ”skrapelkärro” till Småbönders. Den 700 kilometer långa färden på järnbeslagna kärrhjul på varierande underlag har räckt två veckor.

Vad blev det av den föräldralöse ynglingen som fick avbryta sina mellanskolstudier när tyskarna brände Lappland i krigets slutskede?

Jo, landshövding i Lapplands län.

Asko Oinas arbetade aktivt för samarbetet i Nordkalotten och för utvecklandet av olika utbildningsformer i norra Finland. År 1989 promoverades han till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet och två år senare vid Lapplands universitet. Nyligen fyllde Asko Oinas 80 år och meningen var att han skulle hålla festtalet på söndagen. Men han drabbades av lunginflammation och måste uppsöka sjukhusvård.

Därför kunde han inte medverka vid festen i Terjärv på söndagen. Festtalet framfördes av Kari Rytilahti som var fem år när han evakuerades från Kemijärvi. Första natten tillbringade han i ungdomshemmet i Terjärv.

Vi plockar i hälsningstalet där Oinas konstaterar att uppbrottet i september 1944 kom snabbt. På morgonen vandrade en polis runt i byn och meddelade om en eventuell evakuering. Han uppmanade befolkningen att packa sina tillhörigheter. På eftermiddagen kom han igen och meddelade att uppbrottet skulle ske omedelbart. Riktningen var järnvägsstationen. En del drev korna, andra kom med egna hästar, en del gick till fots medan en del fick skjuts med tyska fordon.

På järnvägsstationen var det kaotiskt. Människor, husdjur och bilar kom från olika håll och ingen tycktes veta vart man var på väg. Djur och deras skötare stuvades in i vagnar, barnen och deras vårdare samt äldre personer placerades i sovvagnar, medan unga och friska personer sattes i oxvagnar. Småningom kom man i väg, men resan gick trögt på grund av trängsel och den kaotiska situationen på järnvägsstationerna. För många tog reskosten slut och självfallet var det inte lätt att sköta de personliga behoven.

Efter ett par dygn var man framme i Gamlakarleby, där tåget tömdes. Människorna sökte sina djur och förnödenheter. Sedan gällde det att hitta sina nya ”hem”.

– Vår by Terjärv låg på 40 kilometers avstånd. Färden fortsatte. En del vandrade med korna, andra fick häst- eller bilskjuts. Den första natten tillbringade vi på hårda bänkar i kyrkan. Någon blund i ögonen fick vi knappast. Följande dag dirigerades vi till våra nya hem. Mottagandet var överlag vänligt och alla var behjälpliga.

För vår lilla föräldralösa familj var situationen en annan. Ingen kom emot oss och när vi gick in i huset lät husbonden förstå, att han inte kunde ta emot oss. Vi kunde inte heller förhandla eftersom de inte pratade finska och vi inte kunde svenska. Småningom kom en tolk till undsättning och allting ordnade sig. Efter en månad fick vi förflyttning till Kronoby.

– Speciellt för mig var detta en lycklig lösning. Från Kronoby kunde jag ta mig med järnvägen till Jeppo och fortsätta min skolgång i ”Kemijärvi mellanskola” som tillfälligt fortsatte sin verksamhet där. Från Manderbacka i Terjärv hade detta varit en omöjlighet.

Under försommaren 1945 inleddes återfärden. Om resan till Terjärv var besvärlig och fylld med överraskningar, var återfärden helt enkelt smärtsam. Resan tog fyra dygn, eftersom järnvägsspåren var i mycket dåligt skick och broarna hade tillfälligt iordningställs efter bombningarna. Det mest bedrövliga var att se följderna av Lapplands förstörelse. Rovaniemi var i ruiner och en stor del av Kemijärvi hade bränts. Vårt hem hade sparats, men det var svårt härjat.

– För oss som kom från Lappland var evakueringen – troligen också för er, bästa evakueringsvärdar – en traumatisk händelse. Uppbrottet kom snabbt och oförväntat och vi visste inte om Lappland och våra hem var förlorade för alltid. Lyckligtvis förlöpte vår evakueringsvinter i Österbotten på all sätt väl. Vi mottogs med vänlighet, fick hjälp och det vi behövde. Efter det fruktansvärda kriget fick vi erfara, att det bland människorna även råder en positiv inställning. Man förhåller sig förstående till andras problem och hjälp ges där det behövs.

– På mina egna och hela Lapplands befolknings vägnar vill jag framför ett stort tack till er Terjärvbor! Det är även av tacksamhet vi gör detta besök och vi får inte förbise fredstanken. Om dessa tankar som här framförts får dagens beslutsfattare och vår ungdom – kommande beslutsfattare – att förstå, att det inte är genom krig man löser problem mellan människor eller nationer. Krig skapar endast förstörelse och lidande. Förståndiga människor löser sina problem i samförstånd och genom att diskutera.

På Kemijärvi stads vägnar och med delegationens välsignelse inbjöd han terjärvborna på svarsvisit till Kemijärvi. Ni är varmt välkomna på en tidpunkt som passar er bäst. Sommaren och vårvintern är hos oss en lämplig tid, konstaterade Asko Oinas i sitt festtal som upplästes av Kari Rytilahti och till valda delar översattes av Marketta Widjeskog.

Ole Granholm

Kari Rytilahti framförde festtalet som skrivits av Asko Oinas som på grund av sjukdom inte kunde medverka vid festen. Här tillsammans med Marketta Widjeskog som höll hälsningstalet och fungerade som programledare under festen. (Ole Granholm)

Landshövding Asko Oinas minns

Matrikel om de evakuerade från Kemijärvi