Landskapet i Terjärv

Hur ser vår bygd ut? Vad fångar ett vaket öga på de 206 km2 som utgör Terjärv, vad upplever vandringsmannen på de marker i vår bygd som varierar från 30 till 92 meter över havet? Är det en lottofullträff att bli född här, att få bo här?

Den kuperade landskapsbilden i Terjärv är ett särdrag. Sjöarna och Kronoby å, med sidoflöden har haft en mycket stor betydelse som färdvägar i forna tider. Samhällets omstrukturering lämnar spår överallt, nu ger vattendragen främst estetiska upplevelser med nostalgiska drag. Som yppar sig i att vandringsmannens blickfång möter mörka hemlighetsfulla skogstjärnar och sorlande bäckar. Medan allfarvägarna slingrar sig fram utmed susande skogar och glittrande vatten, ger resenären andlig mättnad.

En främling, en utomstående har kanske lättare att sakligt beskriva ett landskap, en bygd. Professor C.C. Böcker, uppskattad fackman på sitt område, reste omkring i Österbotten 1815. Han gjorde det som stipendiat utsänd av Kejserliga Finska Hushållningssällskapet. Om Terjärv skrev prof. Böcker bl.a. följande:

 “Teerijärvi står alldeles som en dröm från forntiden. Av 1.800 personer finnes ingen som lidit kroppsstraff och före kriget knappast en enda förförd kvinna”. I fortsättningen framhålles att Teerijärvi lämnar en av de småtäckaste belägenheterna i Finland med sina 42 träsk, avskurna av tämmeligen höga kullar där varje gård ligger som ett slott på en backe, omgiven av åkrar och albevuxna lindor. Ögat möter välbehållna skogslundar med vacker utsikt och ortens skönhet samt folkets enkla, rena seder ger kapellet ett visst romaneskt intresse, Teerijärvi omtalas överallt som Österbottens Arkadien.”

Förstås kände inte prof. Böcker till allt som hände under takåsarna i bygdens stugor. Även om torparen i sina bästa stunder kunde känna sig rik i all sin misär, så hade helg och söcken mycket av skuggsidor. Skildringen visar dock att professorn tjusades av vår natur, omdömet är kryddat med lyriska tongångar, nyanserad med känslofull sagolandsromantik.

Böckers upplevelser för snart 200 år sedan var dock ingen hägring. Vad hans öga då mötte det möter även dagens öga — tidernas morgon gav oss en vacker bygd med säregen tidlös charm. Med många idylliska smultronställen.

I tidningen Österbottningen av den 7 augusti 1953 skriver signaturen “Rurik” (Rurik Fordell) om en utfärd till Terjärv den 11 juli bl.a. följande:

“Jorden, den gamla fädernetorvan gav mig inte heller i år någon semester. Men jag beslöt i alla fall att med barn och blomma och nyförvärvad egen bil göra en tredagars resa till Småbönders i Terjärv. (Österbottens pärla). Jag önskar att jag hade en författares förmåga att kunna beskriva all den skönhet och fägring, ja allt vad en sommarnatt i den fagra småböndersbyn bär i sitt sköte. Det var natt. Ingen skugga, ingen sol bara sommarnattens klarhet över nejden. Alla andra hade gått till vila jag var ensam uppe. Jag tyckte att det var synd att sova bort den dyrbara och korta tid som jag hade till mitt förfogande.

Tegar som under dagen bärgats med svett och möda låg dödsbleka inramade av lövskogens högsommarprakt. Daggen hade fallit, vart strå bar en droppe, som gav en tydlig men dämpad glans i aftonrodnaden. Allt var tyst och stilla, det var lördagsnatt och sabbatsstämning över byn, men då och då bröts tystnaden av några ungdomars klara röster som ekade långt bort.

Jag tänkte bara — att om jag hade den äran att få säga: Jag är hemma från Småbönders i Terjärv.”

Rurik.

 Många poeter från Terjärv har i diktform nertecknat sin kärleksförklaring till hembygden.

Även emigranterna från orten har i lyriska tongångar lovordat födelsebygden. I främmande omgivningar, i en vilsen värld växte kärleken stark, breven till anhöriga blev många och långa, visor och dikter kom till. Hemgården och gamla stigar och åkrar med höga stenmurar omkring var ofta i tankarna, man drömde om sol och sommar i Terjärvs väna famn.

Det stannade inte enbart vid ord och toner. Hemlängtan blev till en brännande feber som aldrig gav vika, drömmar och tankar förverkligades i många fall. Man återvände till barndomslandet, byggde en stuga i Terjärv.

Om naturen i Terjärv skriver Henrik Österholm följande i SVENSKA ÖSTERBOTTENS HISTORIA 1.

 “Ett stycke inlands-Finland tränger mot havet genom Terjärv, Nedervetil och den övre delen av Esse. Terrängförhållandena återspeglas i släktnamn som Sjöbacka, Timmerbacka, Storbacka, Smedjebacka, Vistbacka, Hästbacka, Granbacka... Rödmålade gårdar, prydliga fähus och små åkerlappar med mäktiga stengärdesgårdar ligger utspridda på backarna. Landskapet har en helt annan karaktär än närmare kusten och i ådalarna, där gårdarna ligger tätt och åkrarna bildar stora, sammanhängande fält. Speciellt i Småbönders har en besökare svårt att föreställa sig, att detta är slätternas land.

Den brutna topografin i inlandskilen har gett upphov till en stor sjörikedom. Som en orm slingrar sig Peckassjön och Tvärasjön mellan skogsklädda backar. Den vidsträckta Heimsjön påminner om en fjärd i de inre delarna av Finland. Med de omgivande tallmoarna och de öppna mossarna ger Emetträsket ett intryck av att ligga i Lappland, medan de uppodlade backstuttningarna, björkdungarna och de små gårdsgrupperna kring Langvekasjön och Kortjärvsjön för tankarna till Tavastlands sjöbygder”.

Ingenting är varaktigt och evigt i vår natur. Förutom de geologiska processernas omskapande verksamhet, så har människan även en stor förkärlek för att böka och gräva i jorden, något som gör att lovtonerna om vårt Terjärv fördunklas med tidens gång.

Redan under 1700-talet utfördes omfattande sjösänkningar i Terjärv. Den främsta orsaken härtill var ökad befolkning och den kraftigt tilltagande boskapsskötseln — strandängar invid älvar och sjöar gav rikligt med foder åt boskapen.

Både under och efter senaste nyskifte skedde omfattande torrläggningar, både odlingar och skogsmarker uppdikades för att ge ökad avkastning. Dessa ingrepp samt tilltagande utsläpp från bosättning, jordbruk och industri gör att sjöar och vattendrag håller på att växa igen. Härtill bidrar även den naturligt utvecklingen. Landhöjningen vid våra kuster gör att älvarna blir mera stillastående, efter några årtusenden är de utraderade eller börjar rinna i motsatt riktning.

(Enligt beräkningar kommer vissa kustdelar av Österbotten att höja sig ytterligare 200 meter innan den rubbade jämvikten i jordskorpan är återställd).

Terjärvborna vill gärna ha sina sjöar och vattendrag bevarade, de är en stor tillgång, en resurs som berikar tillvaron. Här kan sport- och fritidsfiskarens önskemål uppfyllas, här kan paddlaren och båtentusiasten meditera i stillhet och ro, göra upptäcktsfärder och strandhugg bland lummigt grönskande stränder, där skyddande alléer av lutande träd speglar sig i hemlighetsfulla vatten. När semesterfiraren får sin efterlängtade smekmånad, då är villan vid skogstjärnen ofta målet, och när vandringsmannen gör sina strövtåg i skog och mark då smakar kaffetåren bäst invid rogivande vatten eller porlande forsar. Vid sådana tillfällen uppskattas tillfyllo den estetiska resurs som våra sjöar, älvar och bäckar innebär.

Även för främlingen i bilen, för turister och för den stora allmänhet som hör till vägarnas riddare, är våra sjö- och vattensystem något vi gärna, med en viss stolthet, uppvisar. Till en del för att de är så avvikande från den landskapsbild som normalt förknippas med svenska Österbotten. Men mest för att vattendragen har spelat en avgörande roll i vår bygds historia, våra vattenvägar var en grundbetingelse för den bebyggelse som först uppkom i Terjärv.

För att stävja igenväxten har olika byagrupper och föreningar påbörjat, och även slutfört, restaurering i flera sjöar. Goda resultat har uppnåtts och här har vi en framtida utmaning av stora mått. Även statsmakten har visat intresse för dessa aktiviteter och bidragit med ekonomiskt stöd.

Inför en större sångfest sommaren 1927, fanns i Österbottningen av den 14 juni följande osignerade text:

“Terjärv är härligt, kort sagt, i midsommarskrud! Utom festplatsen och den övriga Heimsjöstranden må bland natursköna platser nämnas, Dövnäs, Djupsjöbacka, Sandvik, Skytte, Högnabba, Granvik, Småbönders, Kovas m.fl. Det är allt platser, som naturen med slösande hand förlänat skönhet; kanske som ersättning för deras avlägsenhet. Där glittra blanka insjöar nedanför backarna, där porla skogsbäckar och där susar hemskogen sin tunga melankoli i folkkaraktären”.

Arvid Mörne uppehöll sig sommaren 1930 på Nabba i Terjärv. I ortstidningen Österbottningen hade han i juni en artikel där bl.a. följande kunde läsas:

“Terjärv är en äkta inlandssocken med långa, lugna åsar utefter synranden, med vida skogar mellan byarna och ett sextiotal insjöar utspridda lite varstans i landskapet. Hjärtat i Terjärv är Heimsjön. Omsluten av en rik bygd med granna tvåvåningsgårdar på strandkullarna. Här reser sig kyrkan inom ett mäktigt stenhägn, det vackraste av murar som hägna in gårdar och ägor och skänka en sällsam gammaltidsfärg åt hela bygden.

Historiskt sett är Terjärv ganska ungt. Därför uppvisar även folktraditionen och den äldsta bebyggelsen ett rikare material än på de flesta andra håll i Svenskfinland. En tradition som vittnar om ihärdig svensk nybyggaranda i en svårbruten mark, som väl består en jämförelse med den världsberömda finska sisun.

När Terjärv var kapellförsamling så fick, enligt folktraditionen, endast de rika begrava sina döda vid moderskyrkan i Kronoby, de underhöll ju prästen. De fattiga fick dra iväg dit utefter ån, om vintern på isen. Vid forsarna var man tvungen att gå upp på land och in i skogen. Här måste kistorna med övermänskliga ansträngningar släpas fram i den steniga vildmarken. “En fick ta liken vid handen och leda dem till begravningsplatsen”, förmäler den bistra folkhumorn.”

Så skrev Arvid Mörne när han vistades på Nabba 1930.

Heimer Furu

(Ur ”Hundra år för hembygden: Sparbanken i Terjärv 1891-1991, utkom 1992)