Terjärv genom tiderna

De första uppgifterna om namnet Terjärv (eller Terffwierffwi som det då skrevs), går tillbaka till mediet av 1500-talet. Då beboddes området av l0 bönder. Att man hade valt detta område till boplats kan säkert sökas i att längs ån, som kallades Porasjoki. fanns ett antal sjöar, som bredde ut sig lik ett pärlband. Dessa av åsar eller kullar avskiljda sjöarna var fiskrika. Mellan åsarna fanns växtliga dälder, på vissa ställen nästan bördiga lunder, även om marken på åsarna ofta var stenig och vållade oerhört arbete vid odling. Skogarna däremot var djupa och innehöll rikligt med villebråd.

Det skulle dröja ända till 1600-talets mitt innan man var så pass många, att man kunde tänka på en kapellförsamling, ty det var långt till moderförsamlingen, först Pedersöre, senare Karleby och sist Kronoby. Från denna början har Terjärv (eller eg. Tärjärv som namnet skall uttalas) vuxit fram till det samhälle det utgör i dag. Orten har legat på sidan om de stora allfartsvägarna. Terjärv är ett förhållandevis smalt område, som likt en kil tränger in i ett övrigt finskspråkigt område. De närmaste grannarna är Kaustby, Vetil och Evijärvi i öster och sydost.  Dessa socknar var delvis svenskspråkiga och tvåspråkiga under 1600- och 1700-talen.

Terjärv består av tre huvudbyar; Kyrkoby eller Terjärv, Hästbacka och Kortjärvi byar. Inom dessa finns smärre byar eller gårdsgrupper. Den största av dessa är Småbönders längst i sydost. Vidare finns Högnabba, Djupsjöbacka, Dövnäs, Kolam, Emet och Drycksbäck. En särskild grupp utgöres av Särs-Backman gårdarna även kallade Skogsbyn. Kaitås-Emas är andra gårdsgrupper som inte kan rubriceras byar.

Av sjöarna är Heimsjön intill kyrkan den mest omtalade. Längs ån finns pärlbandet Rekijärvi, Kortjärvi, Tvära-sjön, Peckas, och Peto sjöar. Andra lite längre från ån belägna är Emetsjön, Kaitsjön, Emassjön och Vuojärvi sjöarna, de sistnämnda på gränsen till Esse (numera Pedersöre).

Liksom övriga österbottniska orter, drabbades Terjärv hårt av Stora ofredens härjningar. Kyrkböckerna tiger under dessa år. “Herren lät en stor ofärd drabba landet. . .“ Därefter följde en tid av tillväxt och framåtskridande. Några år efter det stora finska kriget 1908-09, eller år 1815. skrev prof. C.C. Böcker i en tidskrift om orten följande:

“Teerijärvi lämnar en av de småtäckigaste belägenheter i Finland. Inom föga mer än en kvadratmil finnes där omkring 42 träsk, avskurna av tämmeligen höga kullar. Var och en gård ligger som ett slott på en backe i mitten av en åker och albevuxna ängslindor. Ögat möter där oftare än i Tavastland välbehållna skogslundar, som giva utsikten en förträfflig hållning. Landets skönhet, och inbyggarnas enkla, rena seder ger detta kapell ett visst romaneskt intresse och Teerijärvi omtalas överallt som Österbottens Arkadien.”

År 1868 blev Terjärv en självständig socken eller kommun. Likaså blev församlingen självständig och fick sin egen kyrkoherde. Kyrkan hade nybyggts 1776 och 100 år senare eller 1877, var det tid för ytterligare en ombyggnad av kyrkan som då fick det utförande den har ännu idag.

Kommunen var självständig i 100 år därefter gick den åter samman med Kronoby och Nedervetil till Kronoby storkommun, om man använder ett. sådant uttryck. Församlingen behöll sin självständighet, men tillhör jämte Kronoby och Nedervetil den ekonomiska gemenskap som bildas av församlingarna i kommunen.

Folkmängden i Terjärv utgjorde i början av 1800-talet ca 1.800 personer. Den ökade till något över 3.000 personer vid 1900-talets början. När detta skrives utgörs folkmängden i Terjärv-området, församlingen. av ca 2.400 personer. Då bör man komma ihåg att emigrantregistret innehåller över l.800 namn på personer som emigrerat till USA, Kanada eller Australien. Därtill kommer alla de som sedan 1950 sökt sig arbete i Sverige eller närbelägna städer eller som efter slutförd utbildning sökt sig till arbetsplatser på annan ort.

Lantbruket utgjorde under flera århundraden den viktigaste näringen, i början kombinerad med jakt och fiske. Sedan tillkom tjärbränningen som en näring av stor betydelse, speciellt under 1700- och 1800-talen.

Det dröjde länge innan någon egentlig industrialisering slog rot i denna nejd. Det var först efter andra världskriget som en mera påtaglig industrialisering kunde förmärkas. Då fick vi flera av de industrier som verkar ännu i dag. Bl.a. Oy Terinit Ab som började som yllespinneri, men senare gick över till tillverkning av tyg och sport- eller fritidskläder. I mitten av 1950-talet startade Ab Rani-Plast, med olika plastvaror, film, säckar och påsar av olika slag. Denna industri är i dag ryggraden bland företagen, med ca 50 anställda och fabriker i både Terjärv, Lappfors samt Tervakoski. Därtill bedrivs husfabriken Terihus i Ranis ägo och av dess ledning.

Bland nyare, viktiga arbetsgivare i dagens Terjärv kan nämnas Oy Mini-Maid Ab, som tillverkar olika engångskärl av papper och som till stora delar står för porslinet vid KU:s årshögtid i sommar. Forséns Såg är en anrik inrättning. som hunnit fira l00-års jubileum, och i en modern inrättning sågar stockar och hyvlar trävaror av olika slag.

Då lantbruket alltmera koncentrerats till färre enheter har behovet av andra kompletterande arbetsplatser varit stort under hela efterkrigstiden. En näring som livnärt många efter 1960- talet är pälsdjursnäringen. Den har inte heller drabbats av samma våldsamma expansion, som i vissa kustorter men ej heller drabbats av lika hårda bakslag, som månget annat samhälle under näringens konjunkturnedgång i slutet av 1980-talet. Ortens pälsfarmare har slutit sig samman kring ett eget foderkök, Terjärv Frys, som av fackmän knappast noterats, men envist lever vidare och utvecklas i en period då de flesta andra drabbas av konkurser och nedläggningar.

En stabil faktor för utvecklingen på orten har den lokala Sparbanken utgjort. Sedan den i början av 1990-talet fusionerats för att klara av dagens ekonomiska påfrestningar, raderades dess verksamhet ut av Statsrådet genom en tvångsstyckning förra året. Huru näringslivet under kommande perioder skall klara sig och utvecklas, vilar nu i händerna på människor som ej är rotade i denna miljö eller verkat för dess utveckling tidigare.

Terjärvborna är till 90 % svenskspråkiga. Detta trots att nästan vartannat äktenskap är ett blandäktenskap, där ena parten talar finska. Terjärvbon har av ålder betraktats som religiös, men också konservativ. Folk är dock i regel gladlynta och humoristiska. Terjärvborna är patrioter vare sig de är hemma eller borta.

Ett dyrbart arv från fäderna är kärleken till sång och musik. För släktled efter släktled har sången tonat och fiolen ljudit i stuga och koja. Och var skulle musiken födas och trivas om icke vid sorlande bäckar eller solglittrande sjöar? Var skulle tonerna få djup om icke i hemlighetsfulla skogstjärnar eller av det tunga suset från furuskogarna? Var skulle fantasin få vingar om inte i längtansfulla lövskogslundar?

Det är därför knappast märkligt om Terjärvborna sluter upp kring sin egen församling. Den inneboende konservatismen har kanske gjort sitt till att frikyrkorörelsen har inte vunnit fotfäste.

Dock har väckelsens vindar genom tiderna gått fram bland människorna. Under mitten av 1800-talet verkade kapellanen J.W. Fontell (d.ä.) och åstadkom med sin förkunnelse en mäktig evangelisk väckelse, vars verkningar har sträckt sig långt in på 1900-talet. Under 1800-talets sista decennier upplevde orten också en märklig nykterhetsdrive, som starkt påverkade förhållandena inom såväl den kulturella som den kyrkliga verksamheten.

Den s.k. Äkerblomska rörelsen fick ett antal anhängare, men större delen av dem som blivit väckta och stannade på hemorten blev medlemmar i Terjärv Kristliga Ungdomsförening och Församlingskrets (nuvarande KU-föreningen). De vilka tillhört den evangeliska väckelsen hade redan tidigare slutit sig till Föreningen Evangeliska Unga. En viss polarisering kring dessa grupper var kännbar en tid. Efterhand har dock åsiktsdivergenserna utjämnats och det interna församlingsarbetet kännetecknas numera av långtgående samarbete och förståelse.

Den senaste kännbara väckelsevinden drev över bygden under tiden för andra världskriget och åren därefter. Från denna kan man spåra många ungdomar som senare studerat teologi och blivit präster, missionärer eller lärare, och även verksamma predikanter eller aktiva lekmän, såsom fallet var under 1920-talets början. Förbundet Kyrkans Ungdoms medlemskrets på orten är förhållandevis liten, endast ca 60 medlemmar. Därtill kommer att flertalet medlemmar är över 60 år. En ny väckelsevind över bygden är därför det mest aktuella böneämnet.

En annan orsak till bekymmer och oro är de nyaste strömningarna i tidsutvecklingen. Man frågar sig ofta om denna lilla ort som är vår hembygd kan klara sig i ett kommande EU? Skall denna bygd kunna fortleva och utgöra ett livsdugligt, för att inte säga livskraftigt samhälle, i en kommande föränderlig värld?

Vår bön är, att vi av vårt fulla hjärta, kunde också framöver instämma i nationalskaldens ord, i den psalm som ofta tonat ut över kyrkbacken i Terjärv:

“Här se vi det som mest är värt,
allt vad vi håller dyrt och kär.,
Ej fjärran finns en bygd, ej när,
som är för oss vad denna är.

 Här våra fäder en gång bott,
arbetat, kämpat, hoppats, trott.
Här även vi vår boning fått,
med samma liv och samma lott.

Här kommer våra barn också,
att snart på våra stigar gå,
ha det vi haft, se det vi sett,
och be till Herren som vi bett.”

Helge Smedjebacka

(Ur Kyrkans Ungdoms tidning "Människovännen  7/1994"
inför  KU:s sommarfest i Terjärv 9-11.6.1994)