| Tragedin vid Svartsjöback daln |
| Skrivet av Ines Renlund |
| 2008-10-12 22:52 |
|
TRAGEDIN VID SVARTSJÖBACK DALN Ines Renlund Från Hästbacka ådal reser sig brant och hög inlandsisens grusås Sunabacka, byns äldsta boplats. Här röjdes de första åkerlapparna "lyckorna", som fick en stadig inhägnad av de uppbrutna stenarna. Nästan vid varje åker kryper och buktar tvenne väldiga gråstensrösen, och däremellan tränges en smal väg det så kallade "tåget". Högt uppe på backkrönet finns byns sydligaste utpost Skata, med tvenne typiska 1700-tals gårdar, som omges av risiga sekelgamla gårdsbjörkar, som rister och skälver för den oskyddade nordanvinden. Vid Dalahaga står ännu den gamla vindslitna lillrian med sitt nötta, tjärfläckade golv. För dessa ingrodda tjärfläckar betraktades rian i gången tid med en viss vördnad, med stor rädsla och stigande ångest. Sent en månljus vinterkväll, kom min morfar från skogen med sitt vedlass. Då han körde förbi rian, hördes plötsligt kraftiga bultningar där inifrån. Hästen ryckte till och satte av i sken - gubbens mössa flög av huvudet. Han hade hört den mångomtalade lillritontn. Morfar utfordrade hästen och tänkte - tontn - ja låt de' vara tontn, men jag måste återfå min mössa. På darrande ben återvände han till rian, men det var Palltn och Nenno, som i det flammande pärtblossets sken satte opp väven, då stugan var så liten måste de hålla till i rian. Nu söker vi oss långt tillbaka i historien. Det är krig och örlig i landet, och fruktan och skräck sprides till långt avlägsna bygder - det är tiden som senare kallats "lilla ofreden". Husbonden på Skata står vid den steniga Svedebacken och grunnar - var han kunde få låna några koppar utsädesråg, att så i den höga, frostskyddade strandåkern. - Då såg han en vandrare med näverränsel på ryggen komma uppför "tåget". - Åter en som "flyktar", mumlade gubben. - Noga betraktade moran den skygge främlingen, som kom till gårds. Under trasorna och skägget skymtade en djupt olycklig yngling. - Mickels långa skräckfyllda vandringstid var slut. Mickel visade sig var en riktig enstöring, sökte sig aldrig till bygemenskapen - till talko och arbetsgillen, deltog aldrig i det högljudda skrålet kring ölstånkorna, aktade sig för alla närmanden, fast mången piga inte hållit sig för god, att dela säng med honom. För sin avvisande hållning började "Skata lang finn", som han allmänt kallades, väcka undran och misstroende i den lilla isolerade byn, började betraktas som en brottsling, en förrymd fånge - en desertör. Men villigt utförde han sitt arbete, och på fritiden fiskade han i ån eller i Svartsjön och gillrade snaror och fällor i de vida skogarna. Trodde han sig helt ensam, sjöng han med djup, välljudande röst sorgsna, vemodiga melodier, som för den oinvigde påminde om begravningspsalmer. År lades till år. I fager försommartid höll Mickel och hans husbonde på med tjärbränning långt ute i Svartsjöbackskogen. Det doftade friskt av tjära och kåda och solvärmen dallrade över den närbelägna myren. Under natten drog ett häftigt åskväder med skyfallsliknande regn fram över bygden. Tidigt på morgonen gick bonden för att avlösa Mickel, men fann honom - död - ihjälslagen av blixten, som även splittrat den nyssfyllda tjärtunnan. - Där låg han ensam - fastklibbad i tjära. Mickel lades på en rad avhuggna martallar, och bars av villiga händer över den sanka myren upp till Skata. - Det var en tung vandring. Sina sista dagar ovan jord, fick han vila i lillrian, där de tjärfläckade golvplankorna, än idag berättar om tragedin vid Svartsjöbacka daln. Ur Släkt och Hävd nr 4, 1962 Redigerat av Elof Granholm 12.10.08 |
| Senast uppdaterad 2008-10-12 22:58 |
