| Bjongubben - Skrivargubben |
| Skrivet av Antas-Jock |
| 2008-06-21 12:05 |
|
Bjongubben - Skrivargubben
Bjongubbsgröten blev på sin tid så ryktbar i Terjärv, att en och annan av den äldsta generationen ännu talar om den. Vem var Bjongubben? Han föddes på Rymbacka torp nära Sandviken i Terjärv, enligt uppgift 1819 och var sedan under en del av sin mannaålder boende på Vuojärvi hemman i samma socken. Men motgångar av olika slag bl.a. en reumatisk åkomma i benen, vilken hade som följd, att han vid gåendet, måste använda käpp i vardera handen tvang honom att sälja hemmanet och sedan bodde han med sin hustru i en liten stuga vid Bjonviken av Vitsjön i västligaste delen av socknen. Han hette Matts Vuojärvi. Han hade nämligen, då han blev bonde antagit hemmanets namn som tillnamn, vilket nästan ända hittills varit vanligt i Österbotten. (En stor del av männen i socknen hette förresten den tiden Matts eller Johan, i dagligt tal Matt och Jock eller Janne. Ofta fanns det på samma backe eller i samma gård flera män med någotdera av dessa namn, varför man hade Stor-Jock, Lill-Jock, Måg-Jock, Dräng-Matt, Sona-Matt, osv. I Nedervetil hette man Karl Johan (Karl-Junno), i Gamla- karleby Alexander (Sander) och i Kronoby Leander). Matts Vuojärvi var en förståndig, talför och gemytlig man, ägde en viss berättartalang och hade gott minne. Ehuru han på äldre dagar, sedan hans barn begivit sig ut i världen, för en stor del av sitt uppehälle hade att tacka grannarnas godhet och givmildhet, var han alltid välkommen i gårdarna. Sedan han försiktigt satt sig ned, lagt sina käppar åt sidan och fått sin 10-pennispipa och språklådan i ordning, saknade han icke lyssnare. Då han berättade, kunde han, tack vare sitt goda minne, ofta använda citat, vilka han vanligen inledde med orden: - Så så' ha' tå på e'te sätte', eller - så säger ha' på e'te vise' Ju mera spännande händelseförloppet i berättelsen blev, desto mera vinnlade han sig om att lägga sina ord väl, gjorde små pauser och tryckte allt emellan åt tungan mot gommen, så att det hördes en liten smäll. Endast få allmogemän kunde den tiden skriva, men Bjongubben hade på egen hand tillägnat sig skrivkonsten så pass väl, att han även blev anlitad vid uppsättandet av köpebrev, hållandet av bouppteckningar och arvskiften, varför han även i grannbyarna kallades "Skrivargubben". Han skrev även ett stort antal brev åt amerikaänkor och andra, som hade anhöriga bortom Atlanten och icke var skrivkunniga. Breven skrev han med omsorg. Den ofta önskade påminnelsen om att sända hem penningar framställde han ofta i försiktiga ordalag. Sålunda skrev han en gång från en torparhustru till mannen: "Låt komma en liten skänk av din goda förtjänst, ty här är det nu erbarmligt dåligt tider, ja, här är tom. många av bönderna, som icke på långan tid sett kronans mynt". Stundom satte han fast brevet utan att läsa upp huru han "satt ihop" det, vilket avsändarna inte tyckte om. Och mottagarna klagade över att det sakliga innehållet var magert, ehuru breven inte var korta. Inledningen och "avkortandet av de enkla och simpla raderna" i slutet ävensom de "tusenfaldiga hälsningarna" upptog icke heller så liten del av utrymmet. Men gubben var även kock, dvs kalaskock. Den ännu gängse seden på orten att använda manliga kalaskockar (hövoskaffare) har således redan gamla anor. Som "hövoskaffar" torde Vuojärvi i allmänhet klarat sig bra. Ett undantag må dock antecknas som bekräftelse på regeln. I december månad 1871 firades ett bröllop hos V:s granne, en av de större bönderna i socknen. Stark köld rådde, varigenom matanordningen försvårades. Även förberedelserna för kalaset hade därigenom försenats. Men innan gästerna började anlända, var "djäsbossalns" väggar och tak beklädda med fransalakan, storspeglar utplacerade och "brudhimmeln" på sin plats i taket. Vigseln skedde i kyrkan och tills bröllopsföljet anlände till bröllopsgården skulle maten, kött och potatis samt grynsgröt, vara kokad. V hade föresatt sig att sin granne till heder denna gång åstadkomma en bättre gryngröt än vanligt. Gröten kokades i en "steisgryto" (värmhusgryta), som denna gång utgjordes av en kopparkittel, rymmande 70 kannor (75 liter). Till denna mjölkmängd lade V, en "fjälong" (8 kappar) korngryn. Det föll sig naturligt i kölden att V, och hans biträden i "steisse" emellanåt stack sig in i stugan för att prata med brännvinsskaffarna, som handterade de ståtliga pokalerna av vilka "Eirikas sillpokalen" som drog 18 jumfer (0,8 liter) var särskilt kännspak. Om det sedan berodde på de manliga skaffarnas intresse för pokalerna eller enbart av den överhövan stora mängden gryn i grytan, men det ville inte gå riktigt ordentligt med rörandet, utan grynen hopade sig i stora klimpar på bottnen och sist blev gröten "verbränd". Det blev stor misstämning bland kockarna och V. fick motta barocka förebråelser. Han sände då ett av sina biträden att begära litet brännvin för att hälla i gröten, så att den vidbrända smaken skulle försvinna. Men då mannen återkom med brännvinet, tyckte både han och V att det var alltför litet för en så stor gryta. Om de båda i stället drack, söp upp det, skulle det ändå kännas nånstans. Brännvinsskvätten kom inte heller i gröten. Det stora ögonblicket var emellertid inne i bröllopsgården; brudföljet anlände från kyrkan. Sedan alla trakterats med kaffepunsch ur de nämnda bägarna, gick V till bröllopsvärden, Hans Hindrik, med litet av sin gröt i ett stenfat, som han bad honom smaka på och bedöma. Denne var på bästa humör och ville inte bedröva sin granne och kock, utan höll god min och sade: "Gröten ä´bra!" -Ja så meint ja' å", sa V. och ljusnade upp i anletet. Men tyvärr hade hans gröt dålig åtgång. Ehuru den värmdes upp och framsattes flera gånger under kalaset, blev en stor del över. För att förnöta tiden vandrade V ofta omkring i gårdarna och satt ganska länge, då han kom. Därigenom blev han underkunnig om människornas föreha- vanden, planer och bekymmer, och man hörde även gärna hans omdömen och råd i olika angelägenheter. Han verkade för att fred och sämja skulle vara rådande och sökte förmedla om det blev tvistigheter om t.ex. gärdesgårdar, bete m.m. Och dock hade han själv i sina "välmaktsdagar" haft flere processer. Bl.a. förde han en vidlyftig process med sin granne "Borgarn" vid Vuojärvi. Denne hade byggt en kvarn vid Broforsen i Storbäcken och V. anklagade honom för att han genom kvarndammen dämt upp vattnet i Storsärs träsk, så att höavkastningen där minskades med flera tiotals skrindar om året. Detta sitt påstående skall V även genom vittnen ha lyckats bevisa, varför "Borgarn" dömdes att bortskaffa kvarnen, till vilken för resten ingen kärrväg ledde närmare än på 3 kms avstånd. Grannarnas hjälpsamhet sökte "Bjongubbe o mora" efter förmåga gottgöra genom arbete. Om vintern hackade de granris åt bönderna och om höstarna skar de och tog upp potäter. V. brukade även erbjuda sig att vaka hos sjuka; han kunde nämligen utan svårighet vaka 3 á 4 dygn å rad. Vid begravningar brukade han stundom, sedan de egna och närmaste samlats kring den öppna kistan i hemmet och innan man sjöng ut den döda, uppläsa ett av honom för tillfället skrivet tal. Senare delen därav framställdes vanligen så, som om den döde skulle ha uttalat till sina egna tacksägelser, förmaningar m.m. och kunde dessa "granna tal" stundon förhöja den allvarliga stämningen i sorgehuset. "Bjongubben" avled år 1889 några veckor efter hustrun. Det lilla bysamhället, där han under så många år gjort sina mödosamma vandringar och i vars liv och utveckling även hans till synes betydelselösa person och gärning uppskattades, sörjde självmant för både hans skötsel under sjukdomen och för begravningen. Skrivet av Antas Jock, som på 1880-talet fick sin första skrivpenna och sitt första skrivpappersark av Bjongubben. Jock, som är avliden sedan 25 år tillbaka i tiden, hade i sin barndom slitit sina pjäxbottnar i Österbottens Arkadien i trakten av Herbarsforsen. Släkt och Hävd nr 8, 1964 Bidragsgivare: Lars Bexar Redigerats av Elof Granholm 21.06.2008 |
| Senast uppdaterad 2008-06-21 12:14 |
