Festtal vid hembygdsfesten 8.7.1979

Skrivet av Bror-Anton Granvik

2008-02-05 23:50

Festtal vid hembygdsfesten
i Terjärv den 8 juli 1979

Professor Bror-Anton Granvik

När en människa passerat 60-årsstrecket, måste hon i de flesta fall medge, att de viktigaste perioderna är förbi och att det, som ligger framför en är ett slutförande av verksamheten på den inslagna linjen, ett kvalitativt finslipande av de uppgifter man gjort till sina samt slutligen en kritisk analys av det, som livet haft i beredskap åt en. Resultatet av återblicken må bli hurudant som helst, det förgångna står kvar för en högre värdering och fortsättningen består i en förberedelse för det oundvikliga.

Med åldern följer också ett återkallande och ofta också ett skönmålande av under långa tider av ens liv glömda händelser. Denna melankoliska längtan hem, tillbaka, denna nostalgi är något som ständigt återkommer hos åldrande människor. Den kommer fram hos utflyttade i hemlandet, hos emigranter i Sverige, Amerika eller var som helst i världen och jag tror, att vi terjärvbor i förskingringen är rätt angripna av denna längtan. Och varför skulle det inte vara så, ty vi har en hembygd, som i de flesta fall motsvarar de drömmar, som under en människas livsförlopp växer fram med accelererad fart.

Förutom de "riktiga" terjärvborna finns här i dag säkert en hel del utflugna, antingen födda i Terjärv eller ättlingar till terjärvbor, som sökt sig tillbaka till den sommarfagra hembygden för att under en kort tid återuppliva gamla minnen eller ta upp kontakter, som alltid har en tendens att bli lösare. Det är något som kallar, drar och som slutligen driver en att göra beslut av en länge närd plan. Man vill återse de kära platserna, föräldrar, syskon, släkt och vänner, kanske i stillhet få hänge sig åt minnet av någon kär anförvant ute på de vackra och väl underhållna begravningsplatserna. Detta är kedjan, som binder generationerna samman till en helhet, som vi skall värna och utveckla för att sedan ännu starkare överlämna i arv åt våra barn.

Personligen hör jag till de människor, som inte ens efter ett rätt hårt liv vill idealisera den omgivning eller de förhållanden, som jag utan socialt eller ekonomiskt tvång frivilligt lämnat. Detta beror delvist på en inbyggd egenskap att försöka se realistiskt på saker och ting, men säkert också på ett yrke som är mycket jordnära. Jag varken kan eller vill jämföra förhållanden i staden och på landet. I alla fall har jag en känsla av att människorna på landsbygden i många avseenden besparats från mycket av den stress och oro, som hör samman med ett urbant liv. Den hårda, maskinnära staden har ett kallare grepp om människan än landsbygden, där man tillsvidare hos oss i de flesta fall har en levande natur att ty sig till. Ett rutinarbete som dirigeras av maskinen inom fyra kala väggar, kombinerat med en fritid i asfaltens och stenens tecken, visserligen kryddad med raffinerade möjligheter till nöjen, kan inte skapa samma känsla av harmoni, som de fria vidderna och de djupa skogarna. Å andra sidan får man inte heller glömma de större möjligheterna till ett bekvämare materiellt liv och till större kulturellt utbyte. Jag tror dock att den höga levnadsstandardens materiella möjligheter inte ensamma kan skänka människan lycka, utan att kontakten med sådant som harmoniserar med det finaste inom en själv, sann gemenskap med människor, djur och en levande natur, skapar betingelser för sinnesfrid. Det finländska samhället med sin väna natur, och speciellt det fagra Terjärv, har förhållanden som stämmer sinnet lätt och skapar känslor av tillfredsställelse. Jag hoppas, att jag inte överdriver, när jag säger att förhållandena i Terjärv i många avseenden är lyckliga. Här finns företagsamma och strävsamma människor, som har möjlighet till olika ekonomiska kompletterande verksamhetsformer inom ramen för en sällsynt vacker natur.

Jag skulle utgående från denna korta karaktäristik på vår hembygd vilja ta upp ett par egenskaper för den agrara miljö jag känner. Denna miljö är enligt mitt förmenande demokratisk och naturvänlig, två begrepp som idag framförs med en till tjatighet gränsande intensitet.

Jag har som gammal terjärvbo upplevt den österbottniska bondemiljön som typiskt demokratisk. Tjänstefolk har duat sitt husbondefolk, t.o.m. umgängesformerna med präster och annat herrskap har många gånger gått kraftiga genvägar, för att nu inte tala om de helt fria kommunikationerna man och man emellan. Skild mathushållning har inte heller förekommit. I ett fall har dock ett stort undantag gjorts - och det gäller förhållandet till föräldrar och äldre. Det är klart att umgängesformerna uppmjukats, men grundtonen, högaktningen för de äldre, finns kvar. Ett långt liv ger erfarenhet och försiktighet, dvs. vishet, och dum den som inte respekterar och utnyttjar detta. Ett av de misstag som en ung människa kan göra, är att tro att allt började hända, när man själv föddes och speciellt när man själv började delta i ledningen av samhällets utveckling. Att vördnaden för sina föräldrar medför välsignelse har vi otaliga bevis på i det dagliga livet. Själv ar jag helt övertygad om den djupa innebörden av fjärde budet, som förutom en fordran även ger utfästelser. I detta avseende tror jag, att vi terjärvbor med vår medärvda religiositet har en rikedom, som leder och hjälper. Jag vågar hoppas att så skall vara fallet även i framtiden. Yvs ej över fädrens ära - var gärna stolt över det förgångna, men framför allt, ta lärdom av det som skett och skänk det din vördnad.

Det andra populära begreppet är naturvänlighet. Man kan knappast i dag öppna en tidning utan att stöta på ordet och utan att bli serverad redogörelser för konflikter mellan s.k. naturvänner och annat folk. Oftast är det vi, som sysslar med jord- och skogsbrukets primär- och sekundärproduktion, som får sitta emellan. Utan att gå in på detaljer är min uppfattning att jordbruket trots maskiner, gödsling och bekämpningsmedel, ännu i dag i princip är naturvänligt. Undantag finns och överdrifter förekommer, men när man uttalar dom över utförda rationaliseringsåtgärder borde man komma ihåg, att jordbruket har ett stort allmänt försörjningsansvar och är belastat med synnerligen pressande ekonomiska pålagor i olika former. Den hjälp forskningen redan gett och med säkerhet kommer att ge, bör noteras med tillfredsställelse.

Den största syndabocken just nu är väl nog skogsbruket. Det låtet sig inte göras, att inom ramen för ett kort allmänt föredrag försöka klarlägga frågan i hela dess vidd, men ett par ord kan var på sin plats. I egenskap av skogsman, framförallt teknolog, men under inga förhållanden teknokrat, får man vid rannsakning av sitt samvete lov att medge, att biologernas varnande finger ibland höjts med berättigande, när vi för ivrigt kört fram avancerade tekniska lösningar, tillsynes för tillfället ekonomiskt berättigade, men kanske inte alltid med full kännedom om de biologiska konsekvenserna. Arbetskrafts- och lönsamhetsfordringar har tvingat oss att rationalisera, det är ett faktum som man inte får glömma. Skogsbruket är ingen lekhage och får inte bli något självändamål, utan måste utgöra den fasta ekonomiska verksamhet, genom vilken vi skapar grundförutsättningar för vår höga kultur. Detta utestänger givetvis inte andra verksamhetsformer. Det är givet att det tunga arbete har fordrat åtgärder i underlättande syfte och att tänka sig en återgång till enbart muskelarbete både i avverkning och transport är orealistiskt. Tvärtom fordrar skogsodlingsarbetena en ytterligare utbyggd mekanisering. Min uppfattning är att endast den, som känner till den moderna teknologin och dess möjligheter till skadegörelser fullt kan inse de faror, som stora och tunga maskiner medför. Enligt mitt förmenande borde vi stanna upp och tänka, försöka få lösningar, som inte rationaliserar bort människan, utan hjälper henne att göra arbetet lättare, angenämare och mera lönsamt och framför allt betraktar den mänskliga insatsen som den viktigaste delen av landsbygdens arbetsliv. Det är inte i socialt, politiskt eller ekonomiskt avseende vara lyckligt att kallt gallra ut människan för en kortvarig ekonomisk vinst med påföljande arbetslöshet och flykt från landsbygden. På lång sikt, t.ex. en skogs omloppstid, vet vi inte vad vi i biologisk avseende förorsakar med en hård mekanisering. - Dessutom vet ingen heller i dag vad en arbetslöshet faktiskt kostar.

Enligt min uppfattning har man i Terjärv förmått utveckla det goda utgångsläge en gammal agrarbygd har kunnat erbjuda. Jord -och skogsbruket har fått behålla sitt och sekunderas nu på ett föredömligt sätt av handeln och industrin. Rent generellt kan man uttrycka det så, att det inte är förenligt med traditionell uppfattning, att bönderna i en gammal jordbrukarbygd vid samhällsplaneringen "generöst" lovas rätten att utöva sitt yrke, jord- och skogsbruk, i den mån detta inte stör t.ex. turism och rekreationsverksamhet. Om så sker har man inte endast trampat ned en yrkeskår med rättmätiga verksamhetskrav, utan man har även nonchalerat de ekonomiska aspekter, som bör beaktas vid all planering. Framåtskridandet fordrar nya företagsformer, där den ena inte behöver utestänga den andra.

Den utveckling som skett i Terjärv är unik, när det gäller traditionella och nya verksamhetsformer, något som länder driftiga företagare till heder. Jordbruket har alltid varit småbrukarbetonat i dessa trakter och detta har förorsakat emigration under långa tider. När man följt med utvecklingen under det senaste halvseklet, kan man inte undgå att märka en väsentlig skillnad. Idoghet, sparsamhet, förmåga att specialisera sig har åstadkommit under. Jag tror att många vågar säga, att terjärvborna av i dag i det stora hela mår bra. Det stora framåtskridandet till trots har den sociala strukturen utvecklats gynnsamt, de politiska förhållandena är stabila, den språkliga balansen har bibehållits och mig synes det, som om aktningen för de stora allt överskuggande värdena skulle ha bibehållits. Att språkförhållandena i vår hembygd har bibehållits länder också den finskspråkiga befolkningsdelen till heder.

Jag uppfattar min hembygd som en trakt, som jag är stolt över och som jag gärna vill vara med om att förkovra. För att använda modärn terminologi är min hembygd den grogrund, där mina rötter finns, där de vuxit ut, sökt sin näring, brett ut sig och burit upp ett träd, som jag i dag får kalla min släkt. Att söka, förstå och respektera sin bakgrund betyder inte att man glömt helheten. Tvärtom tror jag att den, som upptäckt och kunnat placera sig själv, har större möjligheter att inrikta sina ansträngningar på hela fosterlandets förkovran, ja sist och slutligen på arbetet vår arma mänsklighet till fromma.

Det har inte alltid varit modärnt att tala varmt om hembygd, rötter och fosterland. För en pedagog, som under många år följt med ungdomens beteendemönster och utveckling, känns det befriande att konstatera att vi håller på att återkomma till ett allmänt anammande av tidigare andliga värden. För ett tiotal år sedan nödgades man konstatera att ungdomen i beklaglig omfattning kastade loss från traditionellt tanke -sätt och handlande och gett sig ut på den stora frihetens, kanske förvildningens stormande hav. Det verkade som om vi upplevde en period av nedklassande av gamla värden och ett uttalande av en stark dom över det samhälle, som förfäderna byggt upp och utvecklat. I dag kan vi föräldrar och äldre se framtiden an med ett helt annat sinnelag, ty vår ungdom är på ett annat sätt mogen och villig att föra vårt värv vidare och knyta det till traditionernas stora och starka väv.

Vad vi föräldrar och äldre borde komma ihåg är, att det tekniska samhälle, som vi har i beredskap åt våra unga, är hårt och krävande. Svårighet att vinna inträde till läroanstalter och högskolor, höga fordringar i dessa och slutligen stora svårigheter att få tjänster, som motsvarar utbildningen, utgör en tung press på dem, som skall börja sitt liv. Vi skall försöka mildra stötarna, visa på det mänskliga i all knivskarp konkurrens, utan att för den skull ge avkall på det, som har bestående värde. Jag tror att vi har en stor styrka i en kristlig syn på allt vad vi företar oss. Denna har tidigare burit upp många terjärvbor i svårigheter och så är med säkerhet fallet även i framtiden.

Vad är hembygdskänslan eller kärleken till hembygden för något? Vad är det som gör att man vill komma tillbaka? Är det ett aktivt, egoistiskt behov att visa upp vad man åstadkommit efter en längre eller kortare tids bortavaro, en presentation av prylar man skaffat sig, ett bevis på att man klarat sig bättre borta än hemma? Kanske så är fallet i några fall, men generellt gäller detta inte. Det finns djupare orsaker, kanske liksom hos flyttfåglarna, en dragning till utgångsmiljön, till ursprunget. Det är en känsla som suger, drar och fordrar åtgärder, ger tillfredsställelse, men också ofta besvikelse. Det finns en osynlig gräns, som man alltid överskrider när man kommer till hembygden. Denna förnims som en behaglig känsla av samhörighet och tillfredsställelse. Ankomstriktningen spelar t.ex. för mig ingen roll, om jag kommer via sumpmarks- och sjödistriktet över Evijärvi, Vetil eller Kaustby, längs bördiga ådalar från Esse-hållet eller utmed gamla kända vägar från Karleby, Kronoby och Nedervetil, känner jag alltid när hembygden vidtar.

Under varje besök kan man följa med förändringarna, förbättringarna som man glädjer sig över och som betyder så mycket för bygden, men även besvikelserna i form av övergiven bosättning som för Terjärvs del har synnerligen ringa omfattning, men som i alla fall tyder på att vårt fosterland ännu inte helt förmått ta hand om sina medborgare. Denna utglesning av bygdens bosättning, utgallring av befolkningen som man känner och som man är van att placera inom en bestämd omgivning, har alltid en smärtsam inverkan. Här kan man givetvis påvisa en stor brist på logik hos den bortflyttade; själv har man lämnat bygden, men man väntar i alla fall att andra skall stanna kvar. Sådan är människan! - Det är målet för den hemvändande att få besöka gamla kära platser och försjunka i stilla meditation över sitt liv, begynnande med barndomens kära minnesbilder av far, mor och syskon och fortsättande med hågkomster om upplevelser med lek- och skolkamrater, barn- och ungdomstidens glädjeämnen och sorger samt slutligen övergången till nuet i form av kontakt med släkt och vänner, men framför allt att få bli mottagen och godkänd som den terjärvbo man alltid förblir. Det är högtid att även få besöka platser utanför de egentliga hemknutarna, uppleva den rogivande, ännu oförstörda vackra naturen. Ringen sluts under en dylik dag som denna, stora människoskaror besjälade av gemensam kärlek till hembygden. Sin fulländning når hembygdskänslan där uppe i den vackra helgedomen, som fylld med folk visar att terjärvborna ännu vill och har förmågan att tro på det, som varit ledstjärnan för många generationer före oss. Kontakten med rötterna, bakgrunden och hembygden fullkomnas vid en ödmjuk och tacksam begrundan vid våra hjältegravar, men framför allt vid våra föräldrars, anhörigas och förfäders gravar. Gud välsigne hembygden!

Ur Släkt och Hävd nr 21, 1980
Redigerats av Elof Granholm 05.02.2008

Senast uppdaterad 2008-02-06 00:07