Ett tragiskt människoöde

Alfons Skullbacka

Vårvintern 1820 begav sig några inlandsfinnar med hästforor till Gamlakarleby och rastade som vanligt vid Åsbac­ka gårdarna. Enligt sägnen re­tades finnarna med kvinnfol­ket där på gården och gjorde dem på dåligt humör. När samma män på återresan kom till "Åsdjöstas" som de ovan­nämnda gårdarna också kallas larmade   kvinnfolket karlarna, som samlats till talko från de närmast intill liggande byarna. Som vanligt var den tiden skul­le till trakteringen höra bl.a. brännvin, varför en del av talkokarlarna var något berusade och ville  tillrättavisa fridstörarna och tukta dem för deras förehavanden på morgonen. Det blev ett rejält slagsmål av det hela och man var inte så noga med vad slags tillhyggen som användes. Hans Carlsson Åsbacka använde som tillhygge en vedhalva och kom att slå till något för hårt. Mannen han dämde till blev liggande — död. Minst av allt menade han detta — att dräpa — endast aga.

För denna ohyggliga handling instämdes han till urtima tinget i Kronoby den 25 maj 1829. Och enligt utdrag ur dom­boken "Dömdes Hans Carlsson Åsbacka för dråp att halshug­gas och dess kropp skulle afsides i kyrkogården läggas".

Domen blev hård, men dråp är dråp och enligt lagen före­stavades dödsdom för den som tager annans liv.

Den dödsdömdes fader, häradsnämndemannen Carl Emet, en välfrejdad och aktad man, tog händelsen mycket hårt. Han ville inte se sin son dödas så bryskt, utan inlämnade till Kejsaren en nådig anhållan om förskoning av sin sons liv. Följande år kom utslaget från Kejsaren och hade följande lydelse:

"Bonden Hans Carlsson Åsbacka medelt Kejsarens nådiga utslag av den 2 februari 1830 förskonas för det honom för dråp dödsstraffet, samt dömd att straffas till 40 par spö, kyrkoplikt och livstids arbete vid gruvorna i Sibirien.- - - " Hans äktenskap upplöstes av häradsrätten. Han fick behålla livet men han skulle lida mycket.

Den 17 september blev han sänd till Sibirien och i anslutning härtill har följande strofer upptecknats:

Nu femton på var sida
fastklavad vid en stång.
Vi gå att straffet lida,
och vägen är så lång. 

Och V det märket inbränd
som vi i pannan fått.
För att bli igenkänd,
om vi på rymmen gått. 

Om fader, moder agat,
och straffat oss i tid.
Så skulle de ej klagat,
Sibinje fångens slit. 

Farväl du. Kristi kyrka
i dig få vi ej mer,
Den sanne Guden dyrka,
som av de fromma sker.
 
Farväl min trogna maka,
vi träffas aldrig mer.
Och barnen vid din sida,
er lämnar jag nu här. 

Farväl min fader, moder,
och mina syskon all.
O, vad mitt hjärta blöder,
Farväl för tider all. 

Farväl i alla andra,
glöm ej vår uselhet.
I, som i frihet vandra,
och än har ledighet. 

Bed Gud för oss i nöden,
att illa blir till väl.
Vårt lidande till döden,
vartill vi gå. Farväl. 

E.S.

Hans Carlsson Åsbacka var vid avfärden till Sibirien en ung man — endast 27 år. Han var född på Emet hemman där han hade sina föräldrar och syskon. Han kom från en stor familj, hade fyra bröder och tre systrar, av vilka bröderna Anders och Johan övertog fä­dernegården. Hans själv hade tagit utlösen och köpt en hem­mansdel av Åsbacka hemman och antog släktnamnet Åsbac­ka. Han gifte sig mycket ung, endast 18 år gammal, med Bri­ta Johansdotter Nygård, född 6 juni 1802. I äktenskapet föd­des fyra barn, varav två dog vid späd ålder. Hans frånskilda hustru med sina små barn kom att utstå mycken försakelse och många umbäranden. Hus­fadern togs bort och skulden på hemmanet och böterna för hans brot blev övermäktiga. År 1830 den 2 november såldes hemmanet, men i köpekontraktet fanns dock ett förbehåll: köparen skulle ansvara för allt trävirke, som behövdes för att ställa i ordning en liten stuga "som för all framtid skulle tillhöra Brita Johansdotter Åsbacka”

Förlusten, av maken och fa­dern kändes tung. Det var inte fråga om materiell fattigdom, utan dess mera den tragiska händelsen och ett upprivet tom som gjorde livet för de anhöri­ga så svårt. Hans Åsbacka var trots allt en mycket godhjär­tad och redbar människa, och det var minnet av maken och fadern som gjorde saknaden efter honom så stor.

Men hustrun Brita skulle in­te behöva sörja sin make länge. Hennes hälsa, bröts och den 5 januari 1833 lämnade hon sin vandring i denna jämmerdal. — endast 30 år gam­mal. Om henne kunde sägas: "Och mor hon grät tre år å rad, så blev hon lagd på bår". Hon efterlämnade två små barn, dottern Brita och sonen Leander — 8  respektive 7 år.

Om hemmet förut verkat tomt efter deras bortförde far; huru obarmhärtigt kallt och tomt var inte hemmet nu, när även mor gått bort för alltid. Nu ha­de de små barnen varken mor eller far att gå till med sina små bekymmer och förtroen­den. De hade visserligen far i livet, men han var så långt borta, till honom kunde de in­te gå — och ingen annan fanns i hemmet som kunde ta hand om dem. De behövde inte lida nöd, men de hade inget fast hem att bo i. Årligen bortauktionerades de  — än till den ena och än till den andra — än hit än dit — både till sven­ska och finska hem.

Följande auktionsprotokoll ger oss ett besked om huru so­cialvården var ordnad på 1630 —1850-talen, och på vilket sätt barnen i detta fall omhänder­togs:

— Enligt 14 dagar förut kungjort termin till dennes, uppbjudes genom offentlig auktion till den minstbjudande till ett års tid ifrån denne dag räknat, Hans Carlsson Åsbackas omyndige barn, sonen Leander och dottren Brita, emot anständig uppfostran med föda och skjötsel, samt följande kläder, nämligen till sonen Leander, ett par färdigt gjort Wadmals Byxsor, ett par| Hurst Byxsor och två Hurst skjortor, ett par pull strumpor och två par vidstickade dito, ett par nya vantar och tre par skor och ett vardags Lifstyck, samt till dottren Brita, en fär­dig  gjort kyrkklänning  af ull tyg, eller till tröja och kjortel, en vardags kjortel af lintyg, af dito ett förkel och en vardags Halsduk, tre par skor, ett par Ull strumpor, och två par vidstickade dito, ett par vantar, två Hurst överdel och  särkar och dessa kläder böra utgivas efter de omyndigas behov, samt deras förut hafda kläder böra utöver detta vårdas och vid­makthållas, till slut erindras om att ho som helst som stan­nar för endera af  dem, böra om deras Läsning och Kristen­doms kunskap försorg draga, ytterligare tillägges dottren Brita en Silkes Halsduk af 3 rbls värde och en ny myss med mörkröd Botni och Påsömnad, samt bandet dertill.

Sedan auktionsskillingen för­minskades af åtskilliga stanna­de Bonden Matts Henricsson Timmerbacka för dottren Brita och alla ofvannämnda vilkors fullgörande för en summa af Tjugu tre (23) rbl 24 B.RGs hvilken summa skall utbetalas vid  årets  slut eller därifrån förräntas.

Samt för sonen Leander och alla dessa föreskrevne vilkors fullgörande stannade Bonden Jacob Danjelson Hånka ifrån Kaustby af G:Karleby  socken för en summa  af Tjugu åtta (28) rbls RGs som och får stå obetalt  till årets slut, och dessutom utan betalning söka läkemedel för sonen Leanders ögon med en resa till Ullava med den kostnad som sig dervid tilldrager.

Med ofvannämnde Wilkor och betalningstid är vi å ömse sidor till alla delar nögd, Teerijärvi d. 1 November 1834.

Matts HenricSon Timmerbacka          Joel Danjelson Hånka          Anders CarlSon Emet

                                                                förmyndare

Hans Åsbacka var en arbetsam och skötsam människa. Därom vittnar uppbevarade bo­uppteckningspapper och auk­tionsprotokoll. Dessutom var han mycket fäst vid sin hem­bygd, sin kyrka och sina när­maste.

Under vistelsen i rannsakningsfängelset och under fång­enskapen i Sibirien tillverkade han små skrin av trä,   med halmdekor, vilka han sedan sände som en hälsning och ett minne till sina anhöriga och släktingar. Ett av dessa skrin (finner man på Sandvik, där han hade en syster och två andra på Skullbacka, där han hade en kusin.Längtan till hembygden var säkert stor. Men de välkända stigarna och vännerna fick han aldrig åter­se. Hans Carlsson Åsbacka blev för alltid borta. Endast hävder­na talar sitt tysta språk om vad som hänt under tider som flytt .