Forna tiders storbröllop,
kalaskockar och matkärl

"Festfanan signande vajar mot sommarskyn,      
och storbonden står på sin trappa och nickar
hälsande gäster välkomna till byn".

Ja, det var på första dagens morgon av storbröllopens tvenne dagar. Dessförinnan hade huvudkocken varit en vecka i farten med förberedelserna för bröllopet — främst då med bröllopsbrygden. Dessa bröllopskockar eller huvudskaffare, en gång inkomna i konsten att be­räkna huru mycket bröd och smör, potatis och kött samt gryn och frukt som skulle åtgå för 1000—2000 personer blev liksom yrkesvana på området och tingades år efter år av alla brudpar som knöto hymens band.

Till en av ortens äldsta hu­vudskaffare i Terjärv som min­net kan återkalla från ett halvt sekel tillbaka i tiden kan räk­nas Hans Hansson eller Vitsve­di-Hans. Född fattig bondson år 1844, tjänstgjorde han som drängpojke på större gårdar, bl.a. åt fem (5) hemmans hus­bonden Borgar-Heick, vars högra hand och kassaförvaltare han var.   Det berättas att Heickas äldsta sondotter kom att begära förlovnings- pengar åt sig av drängen Hans. Efter sitt eget giftermål med Ann (inom parentes sagt så höll Hans och Ann sitt "stordjesbo" på Björkbacka, en av hans f.d. husbön­der Gustav Mickelsson bjöd på bröllopsplats) omhänderhade Hans Hansson garvaresysslan på Fors´ garveri och ut i bygden skötte han förtro- endeposten som bröllopskock.

— Vid kalasborden förde Vitsvedi-Hans kommandot. Hans bärande stämma kontrollerade. Det gällde också att få ordning och reda i det hela ty då bröllops- gåvorna förut gavs i penningar, så kunde storbröllopen arta sig till rena inkomsten. –

En 60-åring som var med i ett pojklag vilka i trygghet lägrat sig vid kaffebordet på ett bröl­lop tycker sig ännu höra Hans´ utrop: "Hörne, småpojka, int er hä' määra et ni ska' siti jär å dopp är ti mett! Hä' kombär meddasvaln   baket."

Men åren gå och Vitsvedi-Hansas jordiska tillvaro ända­des årtalet 1925 och många andra ha sen dess fått ikläda sig hans post. — Tider svinna hän och nya gå in med större krav, både i moraliskt och hy­gieniskt avseende — även på bondbröllopen.

      

                             Hans Hansson                                                  K. J. Sundell

Var det ohygieniskt med förplägningen på forna tiders stor­bröllop undrar det unga släktet av i dag? — Ni kan själv ge edra omdömen om ni föreställer er ett större bröllopslag bänka­de omkring många och långa matbord och alla gäster inom räckhåll äter ur samma fat och dricker ur samma stop.

Emellertid fanns det en per­son vi kunde kalla honom folk­hälsans förkämpe på vår ort, som tog upp frågan som aktu­ellt spörsmål, sammankallade i mars 1906 medelst en kyrklig kungörelse till kommunalstäm­ma i och för att behandla frå­gan om inköp av en kalasservis för bröllopsbehov. Initiativta­gare var kyrkoby folkskolas första pedogog, läraren K. J. Sundell.

Ett sammanträde kom till stånd och framlades frågan: Huru erhålla medel för inköp av en servis för hela kommunens räkning? Ett förslag förekom av den för sina humoristiska inlägg välkände Alfred Skytte på Högnabba: ”Om vi jaktvänner jär i Tärjär sko´ sammanslå oss, skut rovfågla å säle spärringklor för ända- måle.”

— Stämmoledaren lät höra ett klingande skratt, tackade för visat intresse, men ansåg att en sådan insamling  skulle draga för långt ut på ti­den så att tuber- kulosen, som vunnit så stort insteg i socknen, hann skörda för många rov ur de  breda lagren.

Upprepade stämmor hölls utan att komma till något av­gjort resultat och lär. Sundell beslöt sig för att på egen hand inköpa en kaffe- och matservis för 600 personer och hoppades genom en låneavgift få den i framtiden betald. De första som omhänderhade den nya servisen var Selma Lytz och Bernt Bergman, vilken av den förstnämnda sköttes omsorgs­fullt i närmare 20 års tid. Hästbackabyborna invigde den­samma den 1 juli 1907 på Gjöstas-Mattis och Selmas bröllop.

Denna bröllopsservis, som folkskolläraren K. J. Sundell, salig i åminnelse anskaffade i kampen för folkhälsan existe­rar ännu — många gånger söndrad och många gånger för­stärkt genom inkasseringar på bröllopen. — En komplettering med historiska anor erhöll ka­lasservisen genom att en gryta; mätande 450 liter och som använts   som kokgryta för rysk-finska militärreserven på Merijärvi- åsen, efter vilkens upphörande pjäsen gick på auktion inköptes och skänktes till ser­visen av Karl Granholm (Granö Gammelsto'-Kalle).

Och bröllopskockarna fortle­va, medan storbröllopen för­svunnit och världen därigenom blivit ett nöje fattigare. Våra nuvarande huvudkockar i kyr­koby omnejd Elvira och Runo Renlund innehar även servisen och har de tjänstgjort på inal­les 35 nutida bröllop och blivit väl inkomna i beräknandets- och kalas- kokningens egen konst. De omhänderhade även, tillika med sakkunnige kolle­gan Hildur Byström, ett av de senast hållna storbröllopen i Terjärv nämligen dubbelbröllo­pet i Granöby den 4—5 augusti 1946.

Om man slutar att spinna på hågkomstens trådar med att anteckna en scen ur våra öster­bottniska bondbröllop; det var, väl också med den som stämningen nådde sin kulmen. De s.k. pojk- och gubbdanserna äro avslutade och alla gäster sitta tysta i krans runt gårdsplanen med teglasen i händerna och hornmusiken tonar ut i mäktiga ackord:

"Jag  bjuder eder alla en skål till att dricka. Till avsked en skål..."

Melodin var så klangfull och vemodsmättad att när den ef­ter 50 år vidrör minnets strän­gar finner man den oersättlig.

 
Emma Björkbacka