En del av torpen finns ännu kvar ( 1960 ).  På bilden det
som finns kvar av Torp N:o 40 på Bredbacken i Kolamby

De gamla soldattorpen

 "O fosterland vad gav du Dina söner,
som govo allt för dig, vad gav du dem?
Ett  torp i skogen  eller tiggarstaven,
ett liv i armod och ett kors på graven —".

Z.Topelius

SLÄKTFORSKARNA i Terjärv har gjort en utredning om soldattorpen, som publi­ceras här. Förteckningen över torpen är ett utdrag ur soldatroteringslängden upp­gjort år 1807 av A. Forsén.

Karl den XI, konung. 1660— 97, införde en ny grund för infanteriet. Av egen erfarenhet hade han kommit till insikt om bristfälligheterna i det gamla systemet: utskrivning och värvning. Genom det nya systemet, det s.k. ständiga knekthållet, skulle staten all­tid ha till förfogande en övad armé. Organisationen sköttes av det s.k. yngre indelnings­verket för infanteriet.

Hela tyngden lades på bön­derna. Ett antal av dessa, tre till fem bönder, bildade en rote och bönderna i varje rote skulle hjälpas åt att på utmar­ken uppröja ett torpställe för soldaten. Där skulle uppsättas en stuga med ugn eller "skor­sten uti, dock icke över nio al­nar i längd och bredd, samt en bod av sex alnars längd och bredd, ett litet fähus och fo­derlada. Till torpet skulle höra åker till en halv tunnas ut­säde, en kåltäppa och ett styc­ke äng som avkastade ett par vinterlass hö.

Knekttorpen kom således att inrättas i alla byar då i knektkontrakten bestämdes att varje landskap skulle uppställa ett regemente på 1.200 man.

Det nya systemet, indelnings­verket, var genomfört i Sveri­ge på 1680-talet samt i Finland följande årtionde, med undan­tag av Österbotten. Hela sys­temet vilade nämligen på att allmogen frivilligt skulle åtaga sig detsamma och i stället bli befriad från utskrivningar till krigstjänst vilka verkställdes så ofta och strängt, att de be­rövade hemmanen välbehövlig arbetskraft. Men bönderna i Österbotten hade den uppfatt­ningen att detta system bara skulle öka deras börda och motsatte sig förslaget. Först ef­ter 40 år lyckades regeringen övertala allmogen att anta det nya systemet och den 14 au­gusti 1733 underskrev allmo­gens ombud i södra Österbotten knektkontrakten i Vasa vilka stadfästes av konungen den 12 december samma år. Från bör­jan av år 1734 började de til­lämpas i de svenska socknarna från Nykarleby till Lappfjärd.

Knektkontraktet mellan re­geringen och Österbottens all­moge var upprättat. I kontrak­tets 39 paragrafer fastställdes roteböndernas skyldigheter och soldatens rättigheter. Enligt detta kontrakt skulle soldaten erhålla sex daler silvermynt i städsel, en ko, en tunna spann­mål hälften råg och hälften korn och i "släpkläder": en vadmalsrock och en väst, ett par vadmalsbyxor, ett par pjäxor, en skjorta, en halsduk, ett par ull­strumpor, en hatt, ett par ull­vantar och en luden ränsel av kalvskinn. Soldatens årliga lön utgjordas av trettio daler kop­parmynt med avdrag av tre da­ler som innehölls till en omgång släpkläder vart fjärds år. Österbottens regemente var indelat i åtta kompanier om 150 man. Under Lilla ofreden (1741) tillkom en ny institution: var­geringen. Detta var en soldat­reserv. Vargeringskarlarna var vid vakanser skyldiga att rycka in som ordinarie soldater. Ett nytt truppförband, Vasa rege­mente, på 750 man uppställdes så sent som år 1807 men också detta hann vara med om den avgörande striden.

Huruvida Karlebynejden hörde till de mest oppositionslystna mot Knektindelnings­verket är ej känt, men först år 1804 antogs rotesystem med torp och soldater i Kronoby socken dit Terjärv by då hörde. För Kronobys vidkommande är soldattorpen utredda av kanslist Arne Fröjdö (Införda i denna tidning 1960 /Öb)/).

Numera vet man i bygderna knappast om att sådana torp har funnits eller var de stått än mindre vem som bebott dem. Det har kanske därför sitt intresse att få kännedom om soldattorpens platser. Här föl­jer en lokalisering av Terjärvtorpen. Namnen torde vägleda till platserna på ort och ställe.

Torp N:o 36 omfattande 27 kappland åker, torpet i Snåre i Kronoby, men har Drycksbäck, Åsbacka och Djupsjö del i det­ta.

Torp N:o 37 omfattande 1 tunnland 4 kappland åker, tor­pet i Kolamby, Terijärvi Capell sk. Ch, (skattläggn. Charta) N:o 193, Storflakabacken.

Torp N:o 38 omf. 1 tunnl., 4 kappl. åker, torpet i Kolamby sk. Ch. N:o 198, Storflakabac­ken.

Torp N:o 40 omf. 1 tunnl., 4 kappl.  åker,  torpet  i  Kolamby sk. Ch.N:o 217, Bredbacken (Storejde).

Torp N:o 41 ornf. 1 tunnl., 1 kappl. åker, torpet i Hästbacka sk. Ch. N:o 290, Långbacka.

Torp N:o 42 omf. 23 kappl. åker, torpet i Hästbacka sk. Ch. N:o 370, Stormossbacka.

Torp N:o 43 omf. 28 kappl. åker, torpet i Hästbacka sk. Ch. 370, Stormossbacka.

Torp N:o 44 omf.  1tunnl., 4 kappl.  åker,  torpet  vid  Lillabborvattensbacka sk. Ch. N:o 412.

Torp N:o 45 omf. 1 tunnl., 4 kappl. åker, torpet vid Bjölasbacka, sk. Ch. N:o 353.

Torp N:o 46 omf. 1 tunnl., 4 kappl. åker, torpet vid Falk­landsbron, sk. Ch. N:o 437.

Torp N:o 47 omf. 1 tunnl., 4 kappl. åker, torpet vid Bjölasbacka, sk. Ch. N:o 353.

Torp N:o 48 omf. 1 tunnl., 4 kappl. åker, torpet på Skarp­klubben (Timmerbacka) sk. Ch. N:o 427,

Torp N:o 49 omf. 1 tunnl., 4 kappl. åker, torpet på Lytts, sk. Ch.  N:o  428.

Torp N:o 50 omf. 1 tunnl., 16 kappl. åker, torpet ä Träskstrand (Kaitnabba) sk. Ch. N:o 582.

Torp N:o 51 omf. 3 tunnl., 24 kappl.  åker,  torpet vid Fröjdö.

Torp N:o 52 åker härstädes. Torpet vid Långbacka, Kortjärvi, sk. Ch. N:o 634.

Torp N:o 53 omf. 2 tunnl., 15 kappl. åker, torpet å Nitopalunabban vid Tverasjön.

Torp N:o 54 omf. 2 tunnl., 8 kappl. åker, torpet vid Svartsjö, sk. Ch. N:o 843.

Torp N:o 55 omf. 3 tunnl., 16 kappl. åker, torpet vid Sunde, sk. Ch. N:o  987.

Torp N:o 56 omf. 3 tunnl., 16 kappl. åker, torpet vid Sunde, sk. Ch. N:o 987.

Storbacka och Vidjeskog sol­dattorp i Småbönders är inte upptagna i ovanstående num­merför- teckning och de hade troligen upprättats i ett något senare skede.

Indelningsverket upplöstes vid fredsslutet med ryssarna år 1809. Det återupprättades 1854 med samma grunder som 1733 års indelning. Men denna indelta militär upphörde efter 14 års tillvaro.

Detta med soldattorpen och deras inbyggare ger vid han­den att vi här har ett område, från vilket rätt mycket står att framhämta — vetande som i många fall berör våra bygders liv och släktförbindelser i gån­gen tid.