Sång- och musiklivet i Terjärv under 100 år
 

Det har allmänt ansetts att befolkningen i dessa trakter varit musikalisk och älskat sång och musik. Detta förhållande har också på vår ort genom tiderna resulterat i ett mångsidigt sång- och musikliv.

Det musikaliska inslaget inom kyrkan under gudstjänsterna inskränkte sig länge till den unisona psalmsången under klockarens ledning. Dessutom förekom mässor enligt dåtida gudstjänstordning. År 1881 fick Terjärv kyrka sin första orgel, vilket i hög grad bidrog till att gudstjänsterna berikades musikaliskt och “andakten höjdes”. Den första orgelnisten i Terjärv var Anders Simonsson Fagernäs. Terjärv har haft flera förtjänstfulla kantororganister genom tiderna. Den som måhända satt den mest kännbara prägeln inom Terjärv församlings musikliv var nog Otto Sundblad. Han kom att verka som kantororganist i Terjärv från 1910 ända fram till 1962. Han var en skicklig pianist och organist. Under 1920-talet verkade en andlig kör under ledning av lärare Alfred Fogelström. År 1925 firade kyrkan i Terjärv sitt l50-årsjubileum. Där uppträdde en 60-hövdad kör. Stommen av denna kör samt en del nytillkomna sångare bildade 1932 under Otto Sundblad den första kyrkokören i Terjärv. Denna kör har sedan dess haft regelbunden verksamhet.

Otto Sundblads ledning av kyrkokören och övriga körer med för den delen, kännetecknades av noggrannhet och omsorgsfullhet. Det var fråga om verkligt körarbete. Otto Sundblad efterträddes 1962 av Tor Lindén. För närvarande är Alice Wikström kantor i Terjärv.

I början av 1930-talet uppstod körer på olika håll i samband med väckelserörelserna. Det fanns EU-körer både i Kortjärvi och Småbönders. Dessa två körer har numera sammanslagits under Rurik Storbackas ledning.

 Ungdoms- och barnkörsverksamheten inom församlingen kan också noteras. Strängbandssången nämns redan bland hemvändande emigranter i början av 1900-talet. Man sjöng ur “Hemlandsklockan”, en sångbok, som också fann vägen till vårt land. De olika kristna föreningarna har haft strängbandssången som verksamhetsform i långa tider. Bland strängbandsledarna bör nämnas prostinnan Ethel Weckström. För närvarande leder Annika Flinck en lovsångskör.

Den folkliga musiken

Någon fortgående levande folkmusiktradition har inte funnits i Terjärv. Fiolspelmän har verkat i olika byar, men någon rörelse har inte uppstått kring dem. Protokoll eller annat som skulle dokumentera spelmäns verksamhet saknas ofta varför man är tvungen att ty sig till utsagor av äldre personer, som i sin tur fått uppgifterna av en tidigare generation.

Med risk att utelämna någon framstående spelman kan man endast nämnda några. Otto Sundblad verkade i över 50 år som kantor i Terjärv församling. Bland spelmän på 1890-talet kan nämnas bröderna Viktor, Adolf och Anders Wickman. De var anlitade både på bröllop och dans. En spelman av något äldre årgång var Kristjas Matt eller Mats Aspfors i Kolam. Det berättas att han bl.a. spelat på en Matsmäss-fest, d.v.s. en tillställning bara för sådana som hette Mats. Kristjas Matt har lämnat som ett minne åtminstone en folklåt: “Kristjas Mattas såtis”.

Vår namnkunnigaste spelman från denna tid var ändå Frans August Jansson. Urmakars-Frans. Han var känd vida omkring framför allt som fiolspelman, men man minns honom också. som kuplettförfattare, sångare, spexare m.m. Han var en verklig tusenkonstnär och otaliga var de bröllop och fester där Frans uppträdde och roade sin publik. Äldre människor minns honom ännu i ett längre programnummer som han kallade för Wörå-dsäsbo, där han bl.a. spelade med fiol på ryggen eller med stråken mellan benen. Han sjöng, berättade och spexade.

I Svenska Litteratursällskapets samlingar finns upptecknade ett trettiotal folkmelodier efter Frans Jansson av vilka den mest kända är en menuett också kallad “Terjärvmenuetten”. Denna vackra menuett har sedermera arrangerats för tre violiner av professor Johan Rosas.

Redan före första världskriget var “Lyttsback-pojka” Ture och Fride Fagernäs samt Albin Wickman kända för sina hurtiga toner på bröllop och andra tillställningar.

Bland spelmän från tiden före första världskriget bör ännu nämnas Hugo Bexar. Han var visserligen inte någon typisk folkmusiker. Han var notkunnig. Dessutom behärskade han läge spel i någon mån vilket, enligt vad han själv berättat, räknades som ett minus för honom i en spelmanstävling, men han var genommusikalisk och kom att betyda mycket för musiklivet i Hästbacka och Kolam.

Det verkar som om åren före första världskriget och under detsamma skulle ha betytt en något stillsammare period och det var ju helt naturligt. Folk liksom gick i väntan på någonting och man kunde inte riktigt leva ut. Vårt lands självständighet kom därför att betyda ett uppsving inom kulturlivet i allmänhet.

Nya spelmän trädde fram. I Småbönders hade vi “Ellas” Axel Storbacka, Manne Wistbacka m.fl. Den senare lever fortfarande och spelar alltjämt med bravur. Ett tiotal melodier har upptecknats efter Manne. Av dessa är “Mannes gånglåt” hans egen, åtminstone till största delen. I Högnabba fanns flera spelkunniga. Mest känd under 20—30-talen var nog Edvin Högnabba. Trots att han mest sysslade med kroppsarbete — han var jordbrukare och byggnadsarbetare — ägde han en anmärkningsvärd teknik. Han var “knapp” i fingrarna och hade en god stråkhand, någonting som kom till sin rätt, t.ex. vid polkaspel.

Som representanter för kortjärvisidan kan nämnas Hugo Rymbacka och Fride Sandvik. Ture och Väinö Åsbacka var också anlitade spelmän på denna tid. Väinö var dessutom en god sångare. Han skidade ofta från Åsbacka till övningarna i kyrkbyn, vilket vittnar om ett ovanligt livligt intresse för sång och musik. Av de spelmän som framträdde på 20-talet skall ännu nämnas Ragnar Sandell från Kolam. Han var en anlitad purpurispelman.

I samband med Karlebynejdens sång- och musikfest i Terjärv sommaren 1927 anordnades en spelmanstävling. Från Terjärv deltog Fride Sandvik och Väinö Åsbacka som båda erhöll 2. pris. Segern gick denna gång till “Smedas-Arne” Broända från Nedervetil.

Av senare tiders enskilda spelmän bör nämnas Onni Högnabba. Han lärde sig spela efter gehör “i lära” hos Edvin Högnabba. Av Edvin lärde han sig många verkligt krävande melodier som t.ex. “Haudanmaan polkka”. Onni kom senare att ta spellektioner hos Erik Fordell och lärde sig noter, men hans stil, hans sätt att spela sitter kvar. Hans hela och rena ton, hans osvikliga rytmsinne och hans teknik gör honom till vår främsta bygdespelman, kanske t.o.m. genom tiderna. Onni har också komponerat en hel del låtar med “motiv” från Terjärv, någonting som vittnar om en ovanlig musikalitet. Under 60-och 70-talen verkade Terjärv Spelmanslag, en kvintett som spelade folkmusik och annat gammalt. Där var Onni Högnabba den “tongivande”.

Åren 1979—81 var Ulla Tallgård lärare i fiolspelning i olika byar i Terjärv och detta resulterade i att ett spelmanslag bildades i Småbönders. Denna grupp verkar fortfarande. Som mest har spelmanslaget haft över 20-talet medlemmar. Småbönders Spelmanslag har som sitt syfte att insamla och sedan framföra folkliga melodier främst från Terjärv. Som spelledare verkar för närvarande Jan-Erik Granbacka. Den folkliga musiken begränsas i denna framställning till spelmansmusik. Den folkliga visan har inte glömts. En hel del gamla visor från Terjärv bl.a. insjungningar av Anni Storrank finns bevarade i Folkkulturarkivet.

I samband med spelmansmusik bör ytterligare ett namn nämnas, nämligen Torolf Furu. Utom att han själv är fiolspelman så har han gjort det möjligt för andra att utöva musik. Torolf har nämligen tillverkat ca. 150 fioler — en kulturgärning som inte tillräckligt värdesatts.

Stråkmusiken

I slutet av 1920-talet anställde Karlebynejdens Sång- och Musikförbund musiker Lennart Witting som lärare och instruktör i stråkmusik. Under vintern 1930—31 höll han en kurs i violinspelning i Terjärv. Elevmaterialet måtte ha varit gott och kursen effektiv eftersom den resulterade i en stråkorkester, den första egentliga stråkorkestern i Terjärv. Tidningsnotiser berättar att denna stråkensamble uppträdde på olika fester under 1930-talet.

Krigstiden kom att betyda ett avbräck i stråkmusiken liksom i mången annan verksamhet. I slutet av 1940-talet gjordes trevanden att få i gång stråkmusiken på nytt. En kvartett uppträdde ett par gånger, men något bestående ville det inte bli ännu.

I Hästbacka började Per Hästbacka med ett fruktbringande juniorarbete. På den tiden gnällde det i varje gård i Hästbacka som någon uttryckte sig. Per var en god lärare och frukterna kom när Verner Lindsjö samlade ihop en stråkorkester i början av 1950-talet. Stommen i denna orkester utgjordes av Per Hästbackas tidigare elever. Denna orkester verkade ända in på 1970-talet. Småningom uttunnades den främst genom ungdomarnas studier på annan ort. På senare tiden har endast sporadiska orkesterframträdanden förekommit, kanske mest beroende på att ledare saknats.

Körsången

Sång i kör har ljudit i Terjärv i 100-talet år. Mest har det varit fråga om blandad kör, men också manskör och damkör har haft en stadig förankring i vår bygd. I början av 1890-talet nämns om en blandad kör i Kyrkoby under lärare K. J. Sundells ledning. Från början av 1900-talet ledde Wiktor Granö Terjärv UF:s kör. I en notis från TUF:s månadsmöte 1902 nämndes bl.a. om att en liten välsjungande kör från Småbönders under lärare M.L. Björkqvists ledning medverkade.

När man tar del av protokoll och festreferat från denna tid märker man att körsången hade sin givna del i ett program. År 1910 besökte ungdomar från Terjärv Helsingfors med ett sång- och musikbetonat program i vilket ingick förutom körsång också folkdans och ett sångspel. En huvudstadstidning skrev med anledning av besöket att terjärvborna med sitt program visade att “de stod på en ovanligt hög kulturell nivå”.

Redan före frihetskriget hade lärarinnan Mimmi Sundell startat en damkör i Kyrkoby. Den fortsatte på 1920-talet. Vid något tillfälle nämns Alfred Fogelström som dirigent. Terjärv UF:s kör var långa tider utan ledare, vilket naturligtvis betydde att verksamheten låg nere. Först år 1934 åtog sig Otto Sundblad ledarskapet för kören. Efter krigen leddes Terjärv UF:s blandade kör av Allan Timmerbacka.

Den egentliga manskörsverksamheten i Terjärv tog sin början år 1932 med Otto Sundblad som kunnig och krävande dirigent. Under mellankrigsåren 1940—41 ledde ing. Stig Ingo tillfälligt manskören. Efter krigen återupptogs verksamheten igen med Otto Sundblad. Tor Lindén ledde också Terjärv Manskör under en kortare tid. Verksamheten låg nere en tid tills Sven-Olof Ray i mitten av 1970-talet åtog sig ledarskapet för kören. Under hans ledning har Terjärv Manskör nått en nivå, som är ovanlig för en amatörkör. Kören har idag ett 50-tal medlemmar.

Efter krigen grundades också i Hästbacka en manskör. Den leddes till att börja med av därvarande lärare Erik Granvik, senare av Allan Timmerbacka. Så småningom kom hästbackakören att uppgå i Terjärv Manskör.

Terjärv har för närvarande två välsjungande damkörer, Terjärv Damkör under ledning av Stig-Gustav Forsbacka och Småbönders Damkör med Marketta Vidjeskog.

Med tanke på återväxten bör även skolkörsverksamheten noteras. De olika skolorna ute i byarna har ofta haft välsjungande elevkörer. En livlig körverksamhet som den i Terjärv genom åren hade inte varit möjlig utan goda sångare. Många av våra körsångare har därför också stått sig som solister. Det vore vanskligt att här komma med en uppräkning, men ett namn kan inte förbigås nämligen Anna Fagernäs f. Wickman. I 60 års tid har Byskata-Anna vid olika festtillfällen ibland tillsammans med systern Astrid Nilsson glatt sina åhörare med sin sång. En verklig kulturgärning!

Hornmusiken

Inuvarande Kronoby kommun har hornmusiken ljudit i över 100 år. Sålunda firade Kronoby hornkapell sitt 100-årsjubileum år 1985. Nedervetil följde efter i början på 1890-talet. Närmare bestämt 1892. Då den första ungdomslokalen i Terjärv invigdes på heimsjöstranden annandag pingst 1895, inleddes programmet med musik av Nedervetil Hornorkester. Detta kan ha varit impulsen till att samma år startade en hornorkester i Terjärv sin verksamhet.

Den första ledaren för orkestern var August Alfred (Sågslamp) Strand (1868—1944). Han hade varit i kejserliga gardet i fem år som militärmusiker, tidtals också som kapellmästare. Förutom att Alfred Strand var en skicklig musiker var han instrumentbyggare. Sålunda gjorde han bl.a. ett orgelharmonium. När kaustbyborna hörde att man startat en hornorkester i Terjärv tog de genast kontakt med Alfred Strand och lyckades också engagera honom som ledare för en nybildad hornorkester i Kaustby.

Detta kom att bli Alfreds öde. Han förälskade sig i en kaustbyflicka och med henne reste han år 1898 till Amerika där de gifte sig och fick 12 barn. Samtidigt med Alfred Strand reste många andra till Amerika, bland dem flera hornorkestermedlemmar. Detta gjorde att hornorkestern kom att så att säga att halta en tid.

År 1901 blev det ny fart i hornorkestern. Till Hästbacka nystartade skola antogs som lärare Wiktor Granö (f. 6.2.1879). Han hade samma år utdimitterats från seminariet och var en kunnig orkester- och körledare, men liksom mången annan på den tiden insjuknade han i lungsot och dog år 1910, till stor förlust för sång- och musiklivet i Terjärv.

År 1907 deltog hornblåsare i den allmänna sång-och musikfesten i Helsingfors. Det har inte kunnat klarläggas om hela Terjärv hornorkester deltog, men enligt Viktor Bexar var representanter för Terjärv hornorkester under Wiktor Granö med på denna sång- och musikfest.

För hornorkesterns del betydde Wiktor Granös bortgång en klar tillbakagång. Några av de äldre blåsarna slutade. Andra återkom igen i andra sammanhang. Sålunda kom Hugo Bexar att bli dragare för en hornorkester i Kolam. Det har inte exakt kunnat anges när kolamorkestern startade, men början torde ha gjorts redan före första världskriget. Verksamheten inom orkestrarna gick i vågor, men hornmusiken tystnade inte helt. Som ledare för Terjärv hornorkester under kortare perioder bör nämnas Alfred Fogelström, Artur Sandell och Otto Sundblad. Av dem var Artur Sandell en flitig notskrivare. Han arrangerade en hel del andlig musik, som ännu spelas. Bland engagemangen från denna tid kan nämnas att Terjärv hornorkester anlitades till en sommarfest i Vetil år 1917. Bland åhörarna märktes dåvarande guvernören (landshövdingen) för Vasa län, Juho Torppa.

1920-talet kom i och med vår självständighet att betyda ett uppsving för allt kulturliv i vårt land och givetvis också på vår ort. Ett belägg för detta var att Terjärv tidtals hade hela fem olika hornorkestrar. Detta vittnar också om hornmusikens popularitet på denna tid.

Kolamorkestern var i full verksamhet, likaså ”bönhusorkestern”. År 1925 beslöt skyddskåren att instrument för en hornseptett skulle inköpas. Beslutet verkställdes också något senare.

År 1927 startade en ny hornorkester och den kom att bli den mest långlivade hittills. Den verkade ända in på 1970-talet med i stort sett samma manskap. Dragare för denna orkester var till att börja med Allan Timmerbacka. När han påbörjade sina studier till kantororganist utnämndes Runar Timmerbacka till ledare för hornorkestern. Närmast som ett kuriosum kan nämnas att blåsarna i Terjärv inte hade någon dirigent. Detta noterades i ett tidningsreferat från 1931 där det nämndes att Terjärv hornseptett spelade på en hembygdsfest utan dirigent.

I Kolam började en nybörjarorkester under Uno Knutar. Uno var en skicklig instrumentalist. Han hade nämligen liksom mången annan hornblåsare avtjänat sin värnplikt i militärmusiken.

Ytterligare en ny orkester såg dagens ljus i Kyrkbyn. Den kallades till åtskillnad från den tidigare för Terjärv nya hornorkester. Man kan med fog säga att denna tid var ovanligt “blå sig”.

Under krigstiden startade Elis Granholm en “juniororkester”, Många av dessa pojkar spelar fortfarande. Efter Elis Granholm fortsatte Magnus Granö med pojkarna. Magnus var en skicklig barytonist. Han rönte kanske inte tillräckligt erkännande så länge han levde, men man minns mycket väl hans fina ton och teknik. Det kan ännu nämnas att Magnus redan som ung pojke brukade “stämma” åt Urmakars-Frans. Han var verkligt musikalisk, men så var han av en musikalisk släkt.

Terjärv hornorkester har genom tiderna varit en tillgång för festarrangörer av olika slag. För närvarande har Terjärv blåsorkester, som den kallas, 12 medlemmar. Den leds av Jan-Erik Granbacka. Återväxten håller också på att tryggas i och med att elever i lågstadiet får undervisning i blåsmusik.

Som musikalisk aktivitet måste också uppförande av sångspel anses vara. Ända sedan Terjärv UF grundades har föreningen haft teaterverksamhet på sitt program. I synnerhet har sångspel varit omhuldade. Sålunda har t.ex. “Värmlänningarna” uppförts många gånger.

 Lärare Artur Hedlund, som sedan sekelskiftet haft tjänst i Helsingfors, vistades varje sommar i sin hemgård i Terjärv. Han var en framstående musikledare och under ferierna i Terjärv samlade han kring sig både äldre och yngre och övade in olika festprogram som sedan framfördes. Dessa program var alltid mycket musikbetonade och kunde omfatta t.ex. manskvartett, blandad kör och musikaliska tablåer. Det talas ännu om Artur Hedlunds “venezianska aftnar”. Senare tiders UF-revyer måste också åtminstone i någon mån anses vara musikaliska yttringar. De innehåller alltid mycket sång och musik och är vanligen välinövade.

Terjärv har genom tiderna fostrat framstående musikmänniskor, som varit tvungna att lämna sin hemort. Volmar Djupsjöbacka, Anna-Lisa Fordell, f. Jansson, Gun-Britt Ståhle f. Hansson, Leni Granholm, Karl-Johan Hansson, Ulf Hästbacka och många fler har med sina framgångar hedrat den bygd som sett dem födas.

Förr i världen dansades det t.ex. på stordanser till fiolmusik. Hornmusiken blev senare allmän som dansmusik. Först i början av 1930-talet uppkom de egentliga dansorkestrarna. Den första i Terjärv torde ha varit “Lolano” från 1931 med bl.a. bröderna Hästbacka.

Efterkrigstiden förde med sig bl.a. “Bel Ami” och “Star Swingers”. De mest anlitade dansbanden under senare tid har varit “Teri-boys” och “Husbandeth”. Ungdomarna är på alerten på detta område och nya band uppkommer titt och tätt.

Musiklivet i Terjärv har varit mångskiftande och rikt och kommer säkert också i framtiden att vara det till glädje och lyftning både för den utövande och den lyssnande.

Jan-Erik Granbacka

(Ur ”Hundra år för hembygden: Sparbanken i Terjärv 1891-1991”, utg.1992)