Dråpet vid Kåvas

Helge Smedjebacka

Det var på kvällen den 10 februari 1915. En kall och blåsig februariafton. Gårdens piga Hilma Widjeskog hade just kommit in från ladugården och begynte tillreda aftonvarden. Med henne i stugan fanns hennes dotter Maria som just hade fyllt 17 år och drängen Yrjö Apraaminpoika Metsälä från Keuru.

Husbonden Viktor Andersson Bexar, han som kallades Stor-Viktor dröjde ännu i ladugården och stallet med de sista omsorgerna om kreaturen, innan han var redo att som den siste, avsluta dagens sysslor.

Plötsligt dunkar någon i farstun. In träder en okänd främling som ser trött ut. Sin väska eller ett knyte kastar han i ett hörn nära dörren, samtidigt som han på finska frågar om han kan få nattkvarter för den kommande natten. Hilma skyndar sig att svara, att eftersom gårdens husbonde ännu är ute, vågar hon inte lova något - det är han som bestämmer.

Viktor  Andersson  Bexar,  Kåvas stor-Viktor,  under vistelsen  i
Michigan. Blev bonde på Kåvas, men mördades i februari 1915.

Efter en stund inträder Viktor. Han blickar lite förstulet mot främlingen men säger ingenting. Nu upprepar främlingen sin fråga, biträdd av pigan, som skyndar sig att förklara att hon inte lovat något, då det av främlingens fråga framgick att han fått ett halvt löfte om nattkvarter! Något motvilligt samtycker dock husbonden till att främlingen får stanna över natten.

Småningom blir det tid för denne att bege sig till sin kammare och reda sig för nattens vila. Hilma gör en bädd på golvet vid bordsändan åt främlingen, medan de övriga har sina bestämda sovplatser i sidosängarna som finns i storstugan, där de sålunda skall dela sovrum med den okände. Då husbonden gått in i sin kammare kommer främlingen småningom till bordet. Han är dyster till sinnes och man hör honom mumla något som pigan och drängen uppfattar som: "tänä yönä tulee ruumis" (denna natt kommer ett lik). Lite senare hör man honom säga "sinutkaa itseänne viimestä kertaa" (välsigna eder en sista gång).

På grund av de hotfulla orden blir dottern Maria orolig och grips av rädsla och skyndar sig till husbondens kammare. Där berättar hon för Viktor, vad främlingen yttrat och bad om hjälp.

Viktor kommer in i storstugan och riktar sig till främlingen, mot vilken han knyter näven och säger: Då du har fått bädd, så sov!

Vidare ordnar han om så att Hilma och dottern Maria kan sova i hans säng, medan han sover i deras säng i storstugan tillsammans med drängen Yrjö och den okände främlingen.

Natten förflyter emellertid lugnt. Hilma inleder dagen lite före sex-tiden med att sätta eld i spisen där hon skall värma vatten och koka morgonmaten åt gårdsfolket. Viktor är också som vanligt tidigt uppe och då han ser att främlingen sover säger han till denne att stiga upp. Men då ingenting händer, beger han sig till platsen där denne ligger på sin bädd och sparkar till denne i baken, samtidigt som han säger: Det är tid att stiga upp och bege sig iväg!

Främlingen springer hastigt upp och ropar: "Kyllä mina sulle perkelee näytän" (Nog skall jag för Satan visa Dej!) Samtidigt ser han en nyslipad yxa i yxbänken mellan dörrarna och river denna till sig och riktar ett dräpande slag mot husbonden. Slaget träffar denne ovanför nyckelbenet, något på vänstra sidan och skär genom både luftstrupen och stora kroppspulsådern i ett sår som är 12 cm långt och 6 cm djupt. Efter slaget springer Viktor mot mannen, men faller över honom bredvid dörren. Hilma och drängen Yrjö har sinnesnärvaro att skynda till och lyckas få yxan ur dråparens hand. Denne flyr samtidigt ut genom dörren. Viktor har ännu krafter och reser sig, samtidigt som han utropar: "No e hä uuslit". Men slaget har gjort sitt - han vacklar till på nytt och faller, nu delvis hejdad av Hilma, som mildrar fallet genom att delvis hindra att han faller handlös. Drängen försöker skynda efter den flyende ogärnings- mannen, men han är barfotad och i bara underkläder och har inga möjligheter att fullfölja sin avsikt, i det skedet. Så snart han fått något mera kläder på sig, skyndar han till granngården och rapporterar om det skedda. Av vittnesmålen framgår att åtminstone Hugo och Adolf, brorson resp. bror till den dräpte, kommer in och ser att Stor-Viktor fallit för yxans slag. Enligt Hilma lever han bara en liten stund efter slaget.

Nu blir det brått att dels försöka följa efter gärningsmannen, dels alarmera polis och länsman.

Enligt rättsprotokollet är länsmannen på plats vid 11-tiden p.fm. I tur och ordning förhörs de närvarande vittnena. Berättelserna är likartade, det är blott smärre detal­jer som i viss mån skiljer sig. Enligt drängen Yrjö, var främlingen okänd. Hans uttal på kvällen innan hade varit nog så hotfulla. Dottern Maria hade uppfattat att han sade: "Siunutkaa itseänne, taiatte nukkua viimeistä yötä!

Det är inte uteslutet att hans vrede hade slutat i ett ännu större blodbad, ifall man inte lyckats vrida yxan ur hans hand. Här kom säkert den store mannens tyngd till hjälp, ty dråparen miste balansen och hamnade under den slagne husbonden, varvid det var lättare att ta bort det farliga tillhygget ur hans hand.

Tvenne detektiver upptar förföljandet efter den flyende. I första hand är det lätt att spåra honom. Stegen leder ut till gamla Kolamvägen och Krasslandet. Där har han gått in på den s.k. Vetilvägen och nu är det svårare att veta vartåt han tagit vä­gen. Så långt hade också granngårdsfolket lyckats följa honom, men då tappat möj­ligheterna att gå vidare (enligt Hugos vittnesmål).

Men detektivernas medhavda hund leder vidare till Kronoby. Där får man be­kräftelse på att han setts, och sedan dragit vidare åt Pedersöre hållet.

I en gård i Pedersöre Forsby hinner man fatt mannen följande dag. Denne igen­känns också på att han har stora blodfläckar på sina kläder, vilka han fått då Viktor efter slaget försökte få tag på honom och ramlade över honom. Dråparen medger också genast att han är den skyldige, men skyller inledningsvis på att han vägrades både nattkvarter och mat och att husbonden sparkat honom.

Mannen fängslades och det befanns att han hette August Arvid Heikinpoika Hellsten och var hemmahörande i Ahlainen. Han hade kommit via Kortesjärvi och Evijärvi till Lappfors och därifrån tagit sig till Terjärv längs vägen från Lappfors via Kavas.

Av det som vittnena berättade framgick att Hilma Vidjeskog hade tjänat hos Viktor som piga i över sex år. De första fyra åren i regelrätt förhållande med avtalad lön, senare utan att man avtalat om hennes förmåner. Hon hade sin minderåriga dotter Maria med sig. Hennes man hade före tjänsteförhållandets inledande rest till Amerika på arbetsförtjänst. Fadern Anders berättade att sonen, Stor-Viktor var mera stillsam men kunde vara en aning bångstyrig. Hans vittnesmål kan också tydas som att det fanns ett förhållande mellan Viktor och Hilma, även om han inte rent ut säger det.

Brottet vållade stor uppskrämdhet överallt i bygden. Då målet förehades inför häradsrätten i Kronoby i urtima ting den 9 mars 1915 yrkade länsmannen J. Wenelius på strängaste straff för den som hade förövat dråpet. Han intygade också i sin anklagelseskrift hur bygdens folk efter dådet levde i en känsla av fruktan för kring­strövande ogärningsmän.

Domen lydde på 12 års tukthusstraff. Hellsten hade suttit fängslad ända sedan han greps och förpassades efter rättegången till Vasa länsfängelse.

Kommentar:

Om man jämför de domslut som tidigare verkställts i trakten - mot Hans Åsbacka 1829, och mot Matts Mattsson Smedjebacka 1848 märker man hur straffen under årens förlopp hade liberaliserats. I de två första fallen ådömdes gärningsmännen dödsstraff - men benådades, Sibirien för Åsbacka, Sveaborg för Smedjebacka och livstids straffarbete, medan tukthus nu skulle sona brottet.