"Vem ska nu dö i släkten"?

Redan som en ung pojke var jag med om en händelse som etsade sig in i mitt medvetande för hela livet. Årtalet var 1927 och tid­punkten några dagar före jul, eller den mör­kaste tiden av året.

Jag vill till först ge en kort återblick över förhållandena i vår by vid den här tiden. Vi fick elbelysning år 1921 från Grundfors kvarn och som framgår av namnet var det fråga om en kraftkälla av mindre format. När vattentillgången var liten mitt i vintern så uppstod det ofta problem. Det gällde att spara så att alla skulle få en liten del. Vi var ju flera bygrupper som hörde till. Det var Kortjärvi, Djupsjöbacka, Sandvik, Peckas, Högnabba, Dahlvik och Emas.

Ingen fick ha någon utelampa, så den här dagen var byn ovanligt mörk. Vi hade jul­fest på folkskolan i Högnabba som låg på andra sidan av Peckas sjön. Festen började kl. 16 på eftermiddagen och räckte till kl. 20. Redan på ditvägen regnade det och blåste ganska friskt och under kvällens lopp ökade både regnet och blåsten, så när festen var slut var det full storm och regnet piska­de oss i ansiktet när vi startade från skolan. Marken var bar, så det var mörkt som i en säck. Som tur var så hade min farbror Oskar och hans hustru Sofia sin vana trogen tagit en stormlykta med. De brukade göra så alla gånger när det var fest på skolan eller böne­huset kvällstid.

När nu festen var slut var det en grupp på över 20 personer som slog följe med oss. Vi hade ca två km väg att gå runt Peckas sjön. Vägen var smal ännu den här tiden, kanske 4 meter och trafiken var ringa. Det fanns bara några enstaka bilar i Terjärv den här tiden så vi kunde lugnt gå mitt på vägen. Vi stretade i väg mot regnet och blåsten och var snart genomvåta. Efterhand som vi passerade gårdarna i byn så blev gruppen min­dre. Vi hade just passerat alla gårdar samt en riebyggnad. Vi barn brukade vara hemskt rädda för dessa byggnader, ty när folk dog brukade de placeras på ett såkallat likbräde i rian i väntan på att kistan skulle bli klar. Det var ju vissa gubbar i byn som brukade snickra ihop kistorna. De äldre brukade berätta om hur det spökade i riorna, så det var nog vanligt att springa förbi dem i mörker. Den här gången kände jag mig ganska trygg, ty min mor höll mig i vänstra handen och min faster Selma i den högra. Vi hade nu skogen till vänster och en hög stenmur till höger om vägen. Vi hade fått ett 20 meters försprång till de andra, ty mamma och Selma hade båda två korna att mjölka, så de skyndade på, fast de knappt såg handen framför sig. Vi hade kommit helt utanför ljuset från stormlyktan. Plötsligt såg jag konturerna av två perso­ner, en vuxen och ett barn i ljusa kläder komma emot på högra sidan. Selma stanna­de upp och frågade på gammalt folks vis: "Vem är det som är ute och går i detta oväder"? Men hon fick inget svar. De bara gled undan och försvann. Vi fortsatte en bit men så stannade Selma upp och vi inväntade de andra. Nu frågade hon: "Kände någon av er igen personerna som ni mötte"? De andra blev förvånade och sade att de inte hade mött någon. Nu vände sig Selma mot mig och frågade om jag sett någon komma. jo visst såg jag två personer, en vuxen och ett barn i min egen storlek och de var klädda i ljusa kläder. Samma sak berättade också min mamma. Nu begynte Greta och Anna, två kvinnor i tjugoårsåldern, protestera häf­tigt. De hade gått vid högra vägkanten och sade att det var absolut omöjligt att någon kunnat gå förbi dem osedd. Dessutom fanns en hög stenmur längs med vägen, så ingen hade kunnat slinka undan.

Förutom de två nämnda kvinnorna bestod gruppen av följande personer, alla i åldern 45-56 år: min farbror Matts, Oskar och Sofia som gick med lyktan och drängen Gustas Anders med sin hustru Fina. Där stod vi nu i regnet och visste varken ut eller in. Det var med blandade känslor som vi fortsatte hemfärden. Både mamma och Selma var nog ganska upprörda.

Så fort Selma blev klar med sina morgon­sysslor följande dag så kom hon över till oss. Hon sade att hon inte fått en blund i ögonen på hela natten vid tanken på det som hade skett föregående kväll. Samma sak var det också med min mamma. Selma grämde sig mest över att hon inte hade sträckt ut han­den vid mötet med barnet, så att hon hade fått reda på om det var av kött och blod, när hon ändå var så nära. Men så gör man ju inte, fast man möts i mörker. Både mamma och Selma var personligt troende kristna, och hade inga tankar på spöken och vidske­pelse. Men att det var frågan om ett Varsel om något som skulle inträffa inom släkten i en nära framtid, var de båda fullt eniga om. Hur rätt de skulle få, kunde väl ingen av dem ana.

Som jag redan nämnde passerade vi en riebyggnad, just förrän vi mötte de två. Där gick en väg upp till en gård, där min morbror Joel bodde med sin familj. Frans hustru Maria väntade ett barn till i mitten av febru­ari. Själv var Joel i full gång i skogen på dagen och som skomakare på kvällarna och in på natten. Ännu i februari fortsatte han med skogsarbetet, men i samband med att hustrun födde en pojke i mitten av måna­den började han få magplågor. Han trodde först att det var fråga om magkatarr. Men när smärtorna tilltog for han till läkaren i Vetil som sände honom vidare till Malmska sjukhuset i Jakobstad. Men det var redan för sent.

Han hade levercancer och de kunde ing­enting göra. Efter några veckor kom han hem och dog redan följande natt den 2 april 1928, endast 43 år gammal, sörjd av hustru och fem barn, varav det äldsta 11 år gam­malt.

Till råga på eländet insjuknade lillpojken häftigt och dog i tarmvred, innan de hann med honom till sjukhuset i Jakobstad.

Båda två kom således att ligga på likbrä­det i rian som den tidens sed var i avsaknad av gravkällare vid kyrkan. Gravkällaren fick vi först i slutet på trettiotalet. På tal om riebyggnader, så hade vi den här tiden 16 st. på vår sida av Peckas sjön, en husgrupp på 10 gårdar. Nu är de borta alla utom en.

Någon godtagbar förklaring till de här händelserna har jag inte fått. Selma sade nog efteråt att de mötandes rörelser på något vis var främmande. De kom så tyst och snabbt. Men å andra sidan, så förtog nog stormen och regnet allt annat ljud. Vi såg dem mest som skuggor i mörkret.

Själv var jag ju bara 7 år vid detta tillfälle, men den goda minnesbilden av händelsen har jag på grund av all den uppståndelse som saken väckte hemma hos oss.

Nu efteråt har jag nog min egen åsikt om varför just jag var en av dem som fick se de mötande. Det kan verka lite invecklat för en utomstående men jag skall förklara så gott jag förmår. Min far och hans syster gifte sig 1909 respektive 1916 med ett annat syskon­par. De gjorde således syskonbyte. Barnen blev sålunda dubbla kusiner. Men inte nog med det. När jag och min kusin 21 år efter den här händelsen, gick och gifte oss är det inte mera någon reda på släktskapet. Min faster är min svärmor, min morbror är min svärfar. Min hustru har sin morbror till svärfar och sin faster till svärmor.

Varför det blev såhär kan jag inte heller förklara. Det är väl en mening i allting som vi inte för- står.                              

Frans Skytte