LANGBACK TONTIN

I Hästbacka by i Terjärv finns ett ställe som i vardagligt tal kallas för Langbacka. Redan före sekelskiftet fanns här en gård strax nedanför den långa backen, en bit från landsvägen. I den gården utspelades något som kom att bli omtalat vida omkring och som ännu lever kvar i äldre människors minne. Här fick gårdsfolket uppleva spökerier av ovanligt slag. Ännu i dag kan man få höra talas om "Langback tontin". Att där hände saker som är omöjliga att förklara, ja därom råder inget tvivel.

Som ung pojke kom jag att bli åhörare när min far Albert och hans farbror Alfred kom att diskutera spökerierna. Till saken hör att denne farbror som ung tjänat som dräng i gården och därigenom kom i direkt berö­ring med spökerierna. Min far bad honom berätta om vad som verkligen var sant och vad som var lögn av de rykten som cirkule­rade i bygden och som bara visade tenden­ser att växa till sig. Alfred blev smått förnärmad över frågorna och utbrast: "Tror Du att jag skulle sitta här och ljuga för Dej. Men det är ju så att folk gärna vill breda på och förstora upp saker och ting. Det vet vi ju av gammal erfarenhet. Men att det jag fick uppleva där är någonting som inte går att förklara, därom råder inget tvivel."

Spökerierna tog en mera allvarlig vändning en höstnatt då gårdsfolket låg och sov i sina sängar. Uppe på ett par stänger nära spiseln, under mellantaket hade husbon­den placerat laggvirke för torkning, avsett för tillverkning av träkärl. Så helt plötsligt mitt i natten ramlar laggvirket ner på golvet och åstadkommer ett himla oväsen. Husbonden kommer utrusande från sin sängkammare och beskyller Alfred, som har sin säng nära intill, att han med sina långa ben sparkat ned virket. Alfred bestri­der detta, plockar upp virket och sätter det tillbaka, varpå han lägger sig, för att fortsät­ta sovandet. Men han hinner inte somna in förrän virket på nytt faller ner på golvet.

Nu blir Alfred riktigt arg. Han plockar in laggvirket mellan spismuren och väggen och försöker kila fast det så bra som möjligt medan han småsvär över att inte virket skall få torka ifred. Han lägger sig på nytt med orden: "Nu skall man väl få sova ifred". Men efter en stund - när han hunnit slumra in på nytt - så brakar det till och virket flyger ut på golvet, så att en del murbruksbitar lossnar. Men nu inser Alfred att han har med starkare makter att göra, som han inte rår på. Virket får ligga kvar på gol­vet till morgonen.

Men spökeriet fortsätter. En dag när Alfred går in genom stallsporten, så kom­mer helt plötsligt en s.k. "skakulkäpp" nedflygande från stallsvinden. Alfred griper tag i skakulkäppen och kastar den tillbaka. Men efter en stund kommer den nerdansande på nytt. Han blir arg och tar i käppen och slänger upp den på nytt, medan han ropar: "Orkar du kasta ner, så orkar jag nog kasta tillbaka!" Men då kommer en s.k. pinnharv nedflygande och landar strax intill Alfred, som nu finner för gott att rymma fältet. Han springer snabbt ut genom porten.

Nästan varje dag eller natt händer det något oförklarligt. Man hör ljud som av fot­steg, från vinden och i trapporna. Spöket ställer också till med otrevligheter för hus­folket. Modern har nyligen fött ett litet flickebarn, som sover i sin korg. När modern tar upp barnet för att amma det så händer det att korgen av osynliga händer, lyfts upp och svängs upp och ned, så att sängkläderna faller ur. Men det sker aldrig när barnet ligger i korgen.

En lördagskväll lägger matmor upp gry­tan i den öppna spiseln, för att koka ris­grynsgröt för söndagen, som hon vanligen brukar göra. Då helt plötsligt lyfts grytan ned från kroken och av osynliga händer förs den ut på golvet, där den dansar runt på det nyss skurade vita plankgolvet. Matmor är förtvivlad, men de kan ingen­ting göra. Det blir dubbelt arbete med att skura bort de många breda svarta ränder­na, som den sotiga grytan lämnat efter sig.

Ibland kunde också matbordet röra på sig genom att hoppa upp och ner. Matmor hade en dag tänkt koka klimpsoppa, men mjölken träffade vara sur, så det blev till ostmassa. Den tiden var det ont om maten. Då bordet begynte röra på sig sprang drängen fram och kramade osten ur fatet, medan han ropade: "Osten skall jag ha, men vasslan får du ta"!

En släkting som besökte gården fick sina galoscher avhuggna. Bilan lyftes ur yxbänken ovanför dörren och klippte av dem, där de stod placerade invid dörren. En flicka som hade varit på dans tog av sig skorna och satte dem invid sängen. Helt plötsligt började skorna hoppa och trippa, utan att någon rörde vid dem.

Spökeriet fortsatte och kunde ibland vara rätt så lekfullt. Föremål kastades omkring av osynliga händer. Skinnrocken surrade och vävstolen dunkade. Drängen vande sig vid spökandet, men husmor var ibland dödligt rädd och ville inte vara ensam hemma. Man kallade på prästen. Han skul­le försöka fördriva spöket genom att anord­na gudstjänster. Men det hjälpte inte. En del modiga män försökte få klarhet i vad och vem som spökade. Men någon klarhet fick man inte. Händelserna var och förblev ett mysterium.

Församlingens kantor i Esse församling kom gående den långa vägen för att bege sig till Långbacka. Han kom in till mitt hem för att vila sig. Mormor kokade kaffe åt honom. Han hade hört berättas om spöke­riet. Han ville nu på ort och ställe med egna öron och ögon övertyga sig om vad som var lögn och vad som var sanning. Efter vad han sade hade han alltid varit intresse­rad av övernaturliga händelser. Mormor bad honom att på återvägen titta in och berätta om sina iakttagelser.

Följande dag på eftermiddagen kom en mycket allvarlig kantor in till morfar och mormor. Nyfikna som de är börjar de genast utfråga honom. "Ja", säger han fun­dersamt, "jag har aldrig fått uppleva något dylikt tidigare i mitt liv. Jag såg döda ting­estar kastas hit och dit. Jag hörde fotsteg i trappor och på vinden. Men ingen mänsk­lig varelse syntes till. Så nu vet jag och tror att det verkligen finns övernaturliga krafter som kan spöka."

Men man frågar sig vilka krafter det var som åstadkom allt det oförklarliga. Det påstods att en dotter i huset skulle ha blivit förfördelad i en arvsfråga och då svurit en dyr ed på att hämnas. Det berättades även om att en son i huset i misstag skulle ha huggit av sig ena handens fingrar och grävt ner dem invid eller under trappan. Han skulle sedan efter sin död ha åstadkommit spökerierna när han sökte sina fingrar. Eller kan vi söka största sanningen i vad en äldre man yttrade, när man i ett sällskap diskute­rade spöken och gengångare: "Det finns mer mellan himmel och jord än vad vi van­liga dödliga kan tänka eller förstå". Jag tror att han hade mycket rätt i sitt uttalande.

Men Langback tontin han fortsatte att spöka och oroa gårdsfolket på olika sätt. Till slut var man tvungen att riva gården och flytta den till en annan by i kommunen för att få fred och ro. Enligt vad som senare framkommit skall spöket icke ha följt med till det nya stället.

Men historien lever kvar bland äldre människor. Spisgrunden finns också ännu kvar efter spökgården, en bit från landsvä­gen. Men sedan gården flyttades bort har inte spöket visat sig där.

Att drängen Alfred talade sanning vill jag inte heller betvivla, även om han kanske överdrev en del. Han besökte senare i sitt liv som emigrant både Amerika och Australien. Han återvände hem och bygg­de åt sig och familjen ett egnahemshus uppe på Langbacka cirka 350 meter från den omtalade spökgården. Han var som sagt min fars farbror och en trovärdig män­niska.      

Fjalar Zittra