KORTJÄRVI

Joel Granvik

Byn liknar en spetsig triangel. Basen är vänd mot NW, mot kyrkbyn. Spetsen tränger som en kil mot SO mellan Evijärvi och Vetil socknar. Baslinjen mäter c: a i o km från socken­gränsen Ö om Kortjärvi sjö till socknegränsen NW om Stor-Emas. Höjden från Pickrisbacka till sydostspetsen bortom Långfors är c:a 15 km. Enligt denna frihandsberäkning skulle Kortjärvi by omfatta en areal av 70—80 kvadratkilometer.

Landskapet är småbackigt och skogrikt. Ett 20-tal mindre insjöar och träsk finnes i byn. De flesta bilda en samman­hängande stråt. Gårdarna och odlingarna ligga utmed vatten­dragen.

Bebyggelse. Bebyggelsen kunde lämpligen indelas i tre delar: Kortjärvi gårdarna längst i NO, Högnabba i mitten och Småbönders längst i SÖ. Småbönders by ligger drygt 60 km öster om Bottniska viken. Så djupt in i landet ha svenska österbottningar inte trängt på något annat ställe.

I början av 1900-talet fanns det i hela Kortjärvi by ett 80-tal bondgårdar och dessutom ett antal mindre hantverkarstugor och torplägenheter. Nästan varje bondstuga var röd­målad med vita knutar och hade sex boningsrum: storstuga, framstuga, framstukammare, dörrkammare och två ändkamrar.

Alla hemmansnamn och nästan alla ägonamn voro rent svenska; däremot hade flera träsk och insjöar finska namn. I den egent­liga Kortjärvi-gårdsgruppen sluta nästan alla hemmansnamn på -»backa», såsom Byggningsbacka, Storbacka, Bodbacka, Österbacka, Söderbacka, Djupsjö- backa och Långbacka. På samma sätt är det i Småbönders. Där finnas Manderbacka, Vistbacka, Storbacka, Långbacka, Kvarnbacka och Heimbacka. Men i Högnabba gårds­grupp finnes det inte alls något hemmansnamn med efterleden backa. Där finnas utom Högnabba Grannabba, Sandvik, Skytte (Pållas och Simjos), Dalvik och Granvik. Där finnas nog Rym­backa, Bäribacka, Skallobacka och Snårbacka, men alla dessa äro torpställen.

Husen voro förr byggda i fyrkant med en kvadratisk gårds­plan i mitten. Sällan fanns det fyra boningshus i en sådan gårdsgrupp, men ofta tre, och på den fjärde sidan fanns då ett häststall med loft och ladusvale. Kostall eller ladugård byggdes inte så nära boningshusen.

I kortjärvigårdarna bodde vid sekelskiftet ett stilla och gudfruktigt släkte. Där funnos många skriftlärda, som med sin lärdom kunde sätta gamla präster på det hala. I Högnabbatrakten och i Småbönders har det sedan gammalt bott ett mera oroligt släkte, som visserligen varit mera framåtsträvande och mindre konservativt än det förstnämnda, men samtidigt haft en liten dragning till gillen och dryckeslag.

På Djupsjöbacka har det sen gammalt funnits en kvarn­industri. Där funnos vid sekelskiftet två mjölkvarnar, vilka anlitades av bönder långt utanför byns gränser. Vid Långbacka-forsen en km västvart fanns det en tredje mjölkvarn. Mot slutet av 1800-talet byggdes det dessutom en sågkvarn på Djupsjöbacka. Sågverket drevs med vattenkraft från en kanal, som man gräft från Djupsjön till åmynningen nära Kortjärvi sjö.

Väntande kvarnbesökare uppförde sig ibland allt annat än exemplariskt. En följd härav var spökeriet i och omkring kvarnarna. Vidskepelsen var vid sekelskiftet ännu ganska allmän i socknen. Litet varstans spökade det, i synnerhet vid dödsfall. Men på de platser, där man inte alltid levde i tukt och Herrans förmaning, där var spökeriet konstant. — En annan sådan plats var Pickvisbacka. Där var »tönten» bofast i närheten av »Busas-lindå» och kunde visa sig när som helst för vettskrämda resenärer . . .

Märkesmän och original. Bland byns märkes­män och kraftkarlar under i 8oo-talets senare hälft och i början av 1900-talet må nämnas Anders Gustav Skytte (Pållars Anders Gustav) och Karl Storbacka (Jakobas-Kalle). De voro båda stora, starka karlar, företagsamma och kloka också. Anders Gustav Skytte hade som ung emigrerat till Amerika och i Vilda Västern råkat ut för mångahanda äventyr, ur vilka han alltid klarade sig genom mod och styrka. När han talade om sina slagsmål, slutade han vanligen med orden: Bättre att slåss ensam, än att ha en »roko» (dålig) kamrat. På gamla dagar ägde han byns största hemman, som närde 25—30 kor och 4—5 hästar. Kommunala förtroendeuppdrag hade han också.

Karl Storbacka var också på lediga stunder en stor slagsbult. Men han sysslade även med nyttigare ting. Han var hela socknens lantmätare. Han skiftade skogar och ägor och räk­nade snabbare och säkrare än mången skolad ingeniör. Han höll även bouppteckningar och arvskiften. Hans skrivstil var prydlig, och även språket var klart och begripligt. Karl Stor­backa var farbror till ekonomierådet J. E. Hästbacka.

Bland de skriftlärda må särskilt nämnas Österback-Janne, som sysslade både med själens och kroppens läkning, och smeden Viktor Bygden, som brukade preparera skriftskolebarnen och göra skriftskolungdomen från Kortjärvi till sann­skyldiga bibliska ljus. Nog fanns det enstaka sådana män också i Småbönders och Högnabba-trakten. Man kunde nämna den stendöva, långskäggiga patriarktypen Matts Skytte (Simjos-gubben), som hade en liten bibelförklaring till hands när som helst, och bonden Viljam Vistbacka, som var en andlig väl­talare, fastän högsvenskan i början erbjöd honom vissa svårigheter. I denna by liksom i Terjärv över huvud har religionen städse varit en andlig kraftkälla.

Utöver de kraftkarlar som tidigare talats om, må nämnas några original, som folk inte så fort glömmer. Ett sådant var Nylands-Jock eller torparen Johan Dalström, som var så ordningsfull, att han sökte sin like. När han högg ved, sågade han vedklabbarna på millimetern lika långa och radade ved­travarna så jämnt, att de liknade väl putsade byggklossar. Och när han högg granrishackelse till strö under korna, samlade han hackelsen i myrstackliknande halvklot, som voro alldeles obegripligt jämna och runda. Han blev inte rik på sin ordningsfullhet, men han var ett gott föredöme för dem, som hade anlag för slarv. »Folk frågar inte huru länge det räckt att göra en sak, utan huru man fått en sak gjort så bra», bru­kade han säga. Han levde till hög ålder. Gick i kyrkan varje söndag, somnade genast, när han satte sig i bänken, men visste ändå, vad som passerade och kunde ännu vid hem­komsten berätta, vad prästen sagt.

Utom starka karlar fanns det även starka kvinnor i byn vid sekelskiftet. En av de många var Låta-Hanna (Hanna Dal­vik). Ehuru liten till växten hanterade hon en rågsäck på 60—70 kg lika lätt och ledigt som andra kvinnor röra ett dunbolster. En gång föll hon i en 7 famnars djup brunn och slog sig i fallet ganska illa mot brunnens stensättning. Gårds­folket sprang omkring och undrade, huru man skulle få upp »liket» ur den djupa brunnen. Men bäst de funderade, kom Hanna uppklivande och började lugnt tvätta blodet ur ansiktet. Hon var också av en stark släkt. Hennes bror Karl Dalvik d. ä. var mästerskytt och skogsvandrare. Ännu i 75-års åldern korsade han milsvida skogar och ödemarker och sköt med sin lodbössa pricksäkert utan glasögon. Dä prästen frå­gade, om inte hans höga ålder fordrade vila, svarade han: »Ja vilar tå ja gar».

Näringar. Vid sekelskiftet levde flertalet av inbyggarna i Kortjärvi by av lantbruk. Jordbruket bedrevs dock litet annorlunda än nu. Nästan ingen mossodling förekom. Sten­backåkrarna besåddes med korn och råg samt potatis. Åker­arealen växte varje år på skogens bekostnad. På de nygräftade oregelbundna åkerlapparna såddes rovor de första åren. Även hampa och lin såddes, men sällan eller aldrig vårvete, som nu är så vanligt i dessa nejder. Gräsfrön insåddes inte heller, utan det mesta höet skördades från lövängar eller s.k. alskogslindor samt från kärrmarker. Kornas mjölkproduktion var avsevärt lägre än nu, men i stället hade varje bonde flere kor än nu. Till följd härav kunde bönderna tillräckligt gödsla sina magra stenbackåkrar, fastän ingen konstgödsel stod till buds. Om något lägre beläget åkerstycke fick gå i vall, så besåddes det med hömodd, som man hopsamlade under gamla ängsladugolv. Ädlare gräsfrö förekom i allmänhet inte.

Under senare hälften av 1800-talet började man upphjälpa boskapsskötseln genom att inreda s. k. kallmejerier. Sådana funnos åtminstone på Högnabba, Djupsjöbacka och i Småbönders. De första tiderna skummade man på dessa kallmejerier gräd­den från mjölken med handskopor, sedan mjölken stått ett dygn i stora plåtkärl, nedsänkta i kallt vatten. Senare an­skaffade man separatorer. Grädden kärnades till smör i stora fyrkantiga träkärnor, vilka vevades för hand.

Skogsbruket gav bonden, utom ved och timmer för eget behov, framför allt tjära. Varje sommar brunno tjärdalarna i backsluttningarna vid sjöstränder och på andra icke eldfarliga platser. För tjäran fick bonden mera pengar än för smöret. Tjäran fraktades på bullrande hästfordon den 5—6 mil långa vägen till Gamlakarleby. I äldre tider fraktades tjäran ända till Nykarleby, dit vägen är dubbelt så lång. Inom Kortjärvi bys skogsmarker kan än i dag räknas åtminstone ett hundratal tjärdalar. Några äro ännu i brukbart skick.

Jakt och fiske gjorde ännu vid sekelskiftet skäl för namnet näringsfång. De många insjöarna och träsken, särskilt Stor-Emas sjö, voro rika på fisk. Och skogsfågel, hare och ekorrar fanns det gott om i skogarna.   Man fiskade med krok, nät och ryssjor samt katsar, för det mesta gjorda av videkvistar (språta-kassar). Mest fiskade man för eget behov. I större gårdar fick vanligen den svagaste sonen skaffa hushållsfisk och skogsvilt till gården. Man jagade med hemmagjorda lodbössor. Men det mesta villebrådet fick man med fällor (flakor och kintorer) samt snaror. På höstarna såldes ganska ansenliga mängder skogsfågel och senare på vintern ekorrskinn. I gårdarna funnos allmänt spetshundar; stövare med hängande öron voro den tiden okända djur i byn. Rävar fångades endast med sax på vårvintern. En mycket framgångsrik rävpytare vid sekel­skiftet var bonden Matts Storbacka (Abrahams-Matt) i Små­bönders. Uttern förekom ganska allmänt för en mans­ålder tillbaka och var på vårvintern föremål för tämligen omild klubbjakt i byns talrika bäckar och åar. Älgar funnos inga alls på den tiden, ehuru de förekommit både förr och senare. Enligt dr Jakob Chydenius funnos här i dessa nejder i medlet på 1700-talet både vildren och älg liksom även varg och björn. Mård och grävling funnos här också. Mården har till följd av skogsskövlingen försvunnit, men grävlingar påträffas ännu i vildmarksgryt.

Emigrationen gav redan under 1800-talets senare hälft ut­komst åt många i byn. Om hösten reste ungdomen till Amerika. Under vår och försommar kommo emigranterna oftast tillbaka till byn, med eller utan dollars, men alltid med nya idéer och nya sedvänjor. Slöjdkunnigt folk for även till Petersburg, Kronstadt, Viborg och Helsingfors för att som säsongarbetare förtjäna pengar under årets ljusare månader och återvända till hemmet vid jultiden.

Hantverkare. Hantverkare av olika slag fanns det vid sekelskiftet i byn. Av gammalt har det på Högnabba fun­nits goda smeder. Allmänna smeder fanns det även på Byggningsbacka i Kortjärvi och Långbacka i Småbönders. På V apas i Småbönders fanns en rocksvarvare, och bonden Henrik Gustav Vistbacka var både glasskärare och mässingsgjutare, som för­färdigade klangfulla bjällror och hästklockor. Socknens sista edsvurna tunnkrynare fanns på Storbacka i Småbönders. Den mest anlitade byskräddaren fanns också på Högnabba.

Matts Storbacka (Sytnings-Matt) jämte söner voro utmärkta yrkessnickare. Tidigare hade det funnits en yrkessnickare på Peto nära Svartsjö, men denna är för eftervärlden mest känd som en fantasirik fabulerare. Skomakare fanns det så gott om, att ingen riktigt kunde framträda vare sig som namnkun­nig hantverkare eller skomakarfilosof. —

Under Bobrikoffs tid rymde en mängd värnpliktiga yng­lingar från byn till Sverige. En av dessa, Oskar Granö (Skallo­back-Oskar) lärde sig i norra Sverige snickra utmärkta skidor av en ny typ. Efter hemkomsten förfärdigade han för hand talrika tävlingsskidor åt landets bästa skidlöpare samt skidor i hundratal åt vanligt folk.

I byn fanns det även tunnbindare, båtbyggare, garvare, gällare och jordegummor. De sistnämnda voro alltid villiga och pålitliga barnmorskor, vilka i lön knappast uppburo annat än mat och brännvin.

Sedvänjor. Många gamla sedvänjor fortlevde ännu i byn vid sekelskiftet. Just ingen kände deras ursprung och be­tydelse. Men de fortlevde ändå från generation till generation. När korna första dagen voro i bet på våren, skulle vallpojken eller vallflickan grundligt blötas med vatten. Det vanligaste var, att man lade sig i försåt om kvällen, när korna hördes vara på hemväg. Med ett fyllt vattenämbare gömde man sig bakom ladugårdsdörren eller bakom någon sten vid vägen och hällde vattnet över vallpojken eller -flickan. Stundom släpade man offren till ån eller insjön och doppade dem där, eller också kunde man stoppa dem i den vattenfyllda stora kokgrytan i ladugårdens värmhus. Skämtet kunde vara ganska hälsovådligt. — När korna, som betade ute i vildmarken, inte ville komma hem på kvällarna, borde man enligt gammalt bruk dra dem vid svansen baklänges in i ladugården. När korna om vintern svettades och mådde illa till följd av syrebrist i de trånga ladu­gårdarna, hämtade man tömmarna från häststallet, öppnade tömslingan och hade korna att gå genom tömslingan. Lyckades man härutinnan, red inte »maran» korna mer. —

Om de ogifta pojkarna på ett bröllop inte hade tur med flickor, skulle de offentligen skala potatis eller skära tobak. En förfärlig skam var det för en skriftskolegången pojke att ha »gålabeina», vilket betydde, att man inte fått ligga hos flicka . . .

När man var ute på mete, skulle man alltid spotta på masken, när man trätt den på kroken. Samtidigt skulle man säga en trollformel, som gav fiskelycka. Till exempel denna:

»Abborr, abborr Ant
ta uti min slant.
Ta du i tåten,
så drar jag dej i båten.»

När man gick ut på jakt, skulle man blanda krutet med brödsmulor, för att bättre få död på villebrådet.

Slagsmål voro ganska vanliga företeelser i Terjärv ännu vid sekelskiftet och litet dessförinnan. Ofta var det gamla slagsbultar, som narrade de unga att ta varandra i kalufsen. En gammal slagsbult på Högnabba brukade på stordanserna bära in en famn ved i danslokalen, kasta veden på golvet och upp­mana pojkarna att ta för sig tillhyggen. Träd och käppar voro de vanligaste tillhyggena. Tjärudaggar (en tjärad bandstump med spikar i) användes även. Till och med kniven tog man som tillhygge, om det var främlingar med i leken. Men ett mord ville man inte ha på sitt samvete. Därför brukade man vidtaga vissa försiktighetsmått. Man satte trasor eller kork på kniven, så att endast en viss del av knivbladet stack fram. Var det en stor och fet karl, kunde man lämna 3 tum av kniv­bladet obetäckt, men var det en spinkig karl, som man tänkte slåss med, så lämnade man bara 2 tum av knivbladet öppet . . .

— Det sista blodsbröllopet i byn, då både ung och gammal slogs med kniv, var på Låtas, då Nils Dalvik gifte sig med Lovisa Fors i slutet av 1860-talet. Då slog en evijärvifinne en målare från Småbönders så illa med kniv, att denne avled några dagar senare. En gammal gubbe, »Skäggen» från Skytte, försökte frälsa målarens liv genom att skära upp ryggen på mördaren ända från nacken till ryggslutet. Den dödligt såra­des unga vän Anders Mattsson Djupsjöbacka sprang då till när­maste gästgivargård för att med gästgivarskjuts hämta läkare från Gamlakarleby. Det var bråd höbärgningstid. Bönderna, som den tiden stodo för s.k. hållskjuts, hade inte infunnit sig med hästar till gästgivargårdarna. Ynglingen måste då springa ända till Gamlakarleby efter läkare. Då läkaren be­fann sig på sin villa en halv mil utanför staden, så fick ynglingen löpa drygt 60 kilometer. Det var ett »maratonlopp», som länge lät tala om sig.

Under de två första decennierna av 1900-talet började det gamla kämpalynnet ta sig uttryck i stor lust för idrott och sport. Då fanns det på Högnabba utmärkta idrottsmän, som vunno pris även utanför landets gränser. Slagsmålen upp­hörde då småningom. De mest berömda skidlöparna voro Axel Dahlvik, som stupade i kriget 1918, Artur Högnabba, Joel Högnabba, Julius Högnabba och Joel Skytte.

(1947)

Redigerat 01.08.2007: Elof Granholm