K O L A M  - 1 (2)

M. E. Kulenius

»Var doftar en blomma så skön,
var porlar en källa så ren
som i min dal, som i mitt hemlands dal?»

Topografi och bebyggelse. Terjärv socken är ett Savolax i smått. Marken är mycket kuperad. Backe går upp, backe går ned, och däremellan finnas dalar och dälder med sjöar och träsk. Fordom var dalen kanske ett täckt sund mellan två eller flera insjöar. Genom den största dalen flyter nu ån i många bukter och slingringar. Från träsk och små insjöar i dälderna ökas åns tillflöden genom por­lande bäckar och utfall. Så är det ock i socknens nordväst­ligaste by, Kolam. Längst i S utgjuter Kovas sjö sitt vatten genom Rysslampen till Herrbarsforsflaga. Bäcken från Svartsjön rinner ut genom Mattashaga, Käldhaga och Måsahaga och för­enar sig på Bäckshaga med bäcken från Långsjö, längst i NW. I väster förenar sig Kolam sjö genom Lampsunde med ån vid Sunabackskata.

Byns västra del behärskas av Sunabacka, vars sydöstliga del kallas Dalbacka. Byns östra del domineras av Timmerbacka. Mellan dessa höjdsträckningar finna vi kärnan för byns be­byggelse: Grannasbacka med Kolam hemmansdelar i mitten, Knutars i S och Bexar i N. Den mellersta höjdsträckningen slutar i NW med Småskata och i S med Lädobackskata. Bortom dessa odlade dalar och bebodda höjder sträcka sig som en mörk ram omkring en ljus tavla de barrskogbeklädda Pilkabacka och Långbacka i Ö samt Kaddsisbacka och Storbacka i W. Mellan Kolam sjö och Vitsjö i SW utbreda sig skogsmarker ända ut till Esse floddal. Längst i N begränsas byn av Fulisbacka och Lytsmossbacka på gränsen till Kronoby. På vissa ställen stryker sockenrån utmed byns odlingar, och många utängar ligga inom moderförsamlingens sockengräns. I S skiljes Kolam by från Hästbacka by genom Herrbarsforsen, Lågbacka och Fuxas.

Näringar. Marken är hård och stenbunden. Sten­backarnas uppodling kräver ett strängt och mödosamt arbete. Från varje teg, som uppbrytes, erhålles så mycket stenar, att man därmed kan ingärda hela området. Ett tungt arbete är det att gärda med sten, i synnerhet då stenmurarna göras så höga, att man inte över dem kan se de innanför belägna åkrarna. Mångenstädes kantas byvägen av sådana höga, breda stengärden, resta till evärdeliga minnesmärken över ett idogt släktes flit och möda. Ett stort antal hällika stenar förekommer i back­sluttningar och i vissa dälder. I stenfoten till mången stuga finnas på kant ställda stenplattor, farstutrappan är ock gjord av dylika naturliga hällskivor, och själva brunnslocket är av sten med ett runt hål i mitten. På vissa ställen förekomma vidsträckta rullstensåsar med jätterös och gropar. Ingenstädes inom byområdet träder berggrunden i dagen. Här och där inne­håller gråstenen ett glimmande mineral, som tidvis lockat fåfänga skattsökare. Grusbackar och sandhedar äro överallt skogklädda. Byområdet rymmer många mossar, dels odlade och dels ännu väntande på odlarens yxa, gräfta och spade. Allt efter som torrläggningsarbetet fortskrider, brytas ur mossmarkerna rester av begravna trädstammar och rötter, kådrika stubbar, som kluvna och torkade i vintermörkret och kölden lysa och värma från mången stuguspis. Lager på lager ligger sådant vedförråd gömt under mosstorvan. Först efter tredje eller fjärde plogningen kommer den bördiga, på leran vilande kärrmyllan i dagen, och då har odlaren äntligen segrat i kampen mot ödemarkens mossvegetation.

Backåkrarnas mylla och sandblandade lera vila mången­städes på en grusalv, som gör att torkan sommartid ofta kom­mer fälten att tvina och vitna i förtid. Kärren och sump­markerna utgöra åter en fara för tidiga nattfroster.   Bonden går därför i en ständig ångest för dessa fiender till hans äring: torkan och frosten. Blir han inte av dem hemsökt, så får han i regel en god skörd. Bröståkrarna omkring gårdarna ge en riklig avkastning av råg och korn. Havren, som endast har fodervärde, odlas blott på kyttland och andra lägre be­lägna marker. Närmast gården byter potatisen ofta plats med korn eller råg. I askan på svedjeland sås rovor för barn och kreatur. Som en nödvändig spånadsväxt följer hampan endels potatisen i spåren, så ock ärter, medan andra rotsaker än så länge förbli okända rariteter. Från träsk och naturliga ängar bärgas fräken och starr, från backlindor tåtel och klöver. Med vass och löv utdrygas ungnötens och fårens foder.

Den vanliga växtföljden är: råg, korn och träda. Detta växelbruk följes mycket strängt på de större åkerfälten, såsom Lädobacka och Timmerbacka, där flertalet bönder har sina skiften inom gemensamma stängslen. På de spridda skiftena, som hävdas skilt för sig, tillåter sig den enskilde ibland en större variation. Gemensamt betas ock större samfällda marker, medan de små täppornas gärdesgårdar skilja Kolams kalvar från Knutars och våra nöt från Grannars. Sammanlagt hävda byns 19 bönder c:a 400 ha odlad jord, uppdelad på ett otal små skiften. Förutom ett 10-tal utängar har byns största bonde, som dock genom byte och sammanslagning av flera hemmansdelar lyckats erhålla flere större block, sin ägor fördelade på ett 50-tal skiften. Och likväl är hemmanet inte större än en knapp fjärdedel av byns två mantal.

En sådan olycklig jordfördelning tillåter ingen rationell och intensiv drift. Men tack vare befolkningens flit och om­tanke, ett jämförelsevis blitt klimat och jordens fruktbarhet är byn självförsörjande. Folk och fä ha sin bärgning av det, som växer och förädlas inom bysamhället. Allt, som till livets nödtorft och näring hör, har sin rot och uppkomst inom bondens rå och rör. De flesta förbruka själva vad de lyckats frambringa av livsmedel och beklädnadsvaror. Men de större bönderna kunna avstå av sitt överflöd, vad torpare och backstugusittare oundgängligen behöva. Åt stadens köpmän säljer bonden sitt smör för 1 mk skålpundet; korntunnan får bryggmästaren för 10—12 mk och tjärtunnan exportören för 16—17 mk. Plankor och bräder kör han lass på lass till Ny- och Gamla Karleby för 15 mk tolften. Skogen, uråldrig och reslig, mörk och trollbunden, har ringa värde. Den beskattas på byggnadsvirke, stängselvirke, bränsle och tyrve, den skyddar mot kalla vindar och binder fuktigheten vid jorden. Stort annat värde tillmätes den inte. Men aktas skall den som en ögonsten. Ingen tillätes skamfila den, ty man älskar rena konturer och skarpa silhuetter. Men ensamtstående träd tål man i regel inte; de suga ut jorden och hindra utblicken. Undantagsvis tolereras en rönn eller björk, som slagit rot vid stuguknuten. Har den däremot sökt fäste för sin rot på en plats, där den skymmer utsikten från storstugans fönster, så faller den förr eller senare för yxan. Den friborne bonden vill ha fri utsikt över sina och grannens domäner.

Byggnadsskick. Hellre tillätes grannen bygga sin stuga knut i knut, än att träden få kasta sina skuggor över gårds­planen. Denna kan likväl ofta vara nog så trång, kringbyggd som den i flesta fall är av två eller tre manbyggnader, en eller två stallbyggnader. Hos storbonden på Timmerbacka står gammelstugan utmed byvägen, i vinkel däremot reser sig nystugan, och mittemot ha gårdarna var sin stallbyggnad, så att gårds­planen bildar en kvadrat. Den i vinkel mot gammelstugan stående stallbyggnaden rymmer, förutom stall och foderbod, svalgången och tvenne vedlider. Den andra stallbyggnaden, som står i vinkel mot nystugan, har, förutom stall, foderbod och stallport, även en loftskammare med sovplatser för tjänstefolket under den varma årstiden. Öppningen mellan stallbyggnaderna utgör inkörsporten till gödselstaden, som med sina hemlighus befinner sig under samma tak som det av gråsten uppförda fähuset med foderlada som påbyggnad. På övre sidan om fähuset finnes i en och samma rad stejse (värmhuset), kalv­huset, fårhuset och svinstian. På fähusgården, mitt framför värmhuset, ha vi den 6 famnar djupa brunnen, ur vars botten den sista stenen sprängdes samma vårdag jag första gången såg dagens ljus. Smällen förnam jag knappast, men brunnens friska vatten har jag njutit i många former och från den höga brunnssvängeln ha rödstjärten och bofinken för mina öron sjungit toner, som följa mig livet igenom.

Utmed byvägen, till höger om manbyggnaderna, stå två ålderdomliga bodar med var sin rönn vid knuten. I dessa visthus förvaras mjöl och gryn, ostar, bröd och korvar; här vankas det ofta någon godbit, om jag följer matmor i hen­nes ärenden dit. Längre bort utmed samma väg ligger bastun och nedanför backen, på norra sidan om gården, ha vi spann­målsbodar med lårar, som sträcka sig genom två våningar. I backsluttningen väster om gårdstomten har smedjan sin plats invid källan med det kristallklara vattnet. Flerstädes springa källådror i dagen vid Käldhagaliden.

Den gamla storgårdens ålder känner ingen mera; man vet blott, att den flyttades hit från Kolam- backen på 1850-talet. Gården har riktiga proportioner, och krusvirket under tak­kanten är prydligt. Den har pärttak och gula väggar med vita knutar och fönsterbräden. Det är en präktig gård med mycket sol, med svängrum för stora och små, så långt hjärte­laget det medgiver.

Byggnaden mäter nio famnar i längd och fyra famnar i bredd. Över en trappa av gråstenshällar träda vi in i farstun. Till höger ha vi så trappuppgången till vinden och innanför trappan dörren till fram- eller främmanstugan. Vi stiga emellertid först in genom den till vänster ledande dörren och kommer så in i stor- eller dagligstugan. Den mäter 4 x 4,5 famnar, har två fönster åt gårdssidan och ett på spis­sidan. Genom det senare sprider morgonsolen sina strålar, väckande alla, som sova i de väggfasta sängarna, av vilka en dubbelsäng i två våningar finnes i vrån innanför stugudörren och två likadana i den diagonalt motsatta vrån på spis­sidan. Såväl nere som uppe ha sängarna färgglada fållåtan.

Mot den dubbla sänggaveln står, vänd mot spisen, mat­skänken med sin kärlhylla och skedbänk. Mellan den och spisen har grytbänken sin givna plats. Den väggfasta bänken åt gårdssidan rymmer även tvenne utdragssoffor, och på väggen mellan de två fönsterna finnes verktygshyllan. I vrån, där bänk med bänk i vinkel förenas, står ett grantmålat hörn­skåp, och mellan detta och dörren till bordsändskammaren står den vackert sirade Mora-klockan, mätande dygnets timmar, för gårdens folk. Mellan ändkamrarnas dörrar står det stora matbordet, omkring vilket gårdens vuxna folk bänkar sig vid de gemensamma måltiderna; barnen intaga sina måltider vid ett annat bord utmed den långa väggfasta bänken. På tvären halveras stugutaket av en väldig bärbjälk, vari tvenne spärrar äro upphängslade i stugans längdriktning. På dem vila fil­hyllan, brödstänger och pärtspänger. Den stora öppna spisen och den därmed förenade bakugnen är ej blott en värme- och ljusspridare, utan ock ett centrum — hemmets äril — en älsklingsplats för både gammal och ung, som i mörka vinter­kvällar önska se syner och drömma drömmar, gissa gåtor och berätta sannsagor. I bordsändskammaren har husbonden sitt enskilda rum med två sängar, en byrå, ett bord och ett par stolar och en kista. Det är ett heligt rum, dit ingen obedd gärna vill gå. Här förvaras gårdens värdepapper, eventuella dyrgripar och penater. Den andra ändkammaren, möblerad i allmänhet som husbondens, bebos av gårdens förstfödde son eller måg med familj. Ändkamrarna äro 2 x 2 famnar och ha två fönster. Mellan bakugnen och stugudörren leder en dörr till den s.k. dörakammarn, som jämte en inrankammare an­vändes som förrådsrum och mjölkkammare. Såväl under stor­stugan som under dörrkammaren finnes en källare med direkt ingång genom en lucka i golvet. Framstugan, 2 x 2,5 famnar stor, har två fönster och möblering i likhet med ändkamrarnas. Den bebos av den barnrikaste familjen, om flere familjer finnas i huset, annars står den reserverad för främmande. Vinds­våningen har ett större rum ovanför framstugan och inrankammarn, en kammare ovanom dörakammarn och tre rum ovanom storstugan och ändkamrarna. I dessa rum förvarar gårdsfolket kläder, säng- och gångkläder, som inte behövas i vardagslag. Varje hjonelag har sitt särskilda rum och tjänste­folket sitt. Under den varmare årstiden äro de vackert garne­rade vindsrummen en efterlängtad fridfull vilostad.

Timmerbacka. Husbonden, Anders Mattson, har förvaltat sitt pund så väl, att han kan lägga det ena hemmanet till det andra. Trägen och närig, viljestark och målmedveten, styr och ställer han med allt och alla, som bo under hans tak och skydd. Han är husbonden, vars vilja gäller som lag för alla i huset. Ute och inne äga alla rätta och packa sig efter hans befallningar. Två mågar och två söner med familjer fylka sig under hans spira. Ett par drängar och tre, fyra pigor tjäna honom år ut och år in. Trängseln tär visst mången gång på trivseln i detta 5-familjershem med aderton barn och ett stort antal tjänstefolk och daglönare, men man vet inte av något bättre. Mågar och söner arbeta utan självständig ekonomi, familjerna ha fritt uppehälle, man delar ljuvt och lett och hoppas på sin beskärda del av arvet. Drängen har 80—100 mk i årslön plus två par skor, strumpor, vantar och handskar, pigan £0—60 mk, ett par pjäxor, strumpor, vantar och någon mark ull. Daglönaren får 20—30 pi om dagen och gårdens mat. Förnöjsamheten är likväl stor på båda sidorna, anspråks­lösheten likaså.

Men av alla fordrar husbonden det mesta möjliga i arbets­prestation, kanske mest av sina närmaste. Bestående stor­verk utföras ock. Kyrkvägen flyttas på en sträcka av 1/4 mil för att lämna rum för ett bättre utnyttjande av ett par soldat­torp på Fuxasbacken och för att av den hårda stenbacken göra en sammanhängande åker. Kärren utdikas, ängarna rödjas, kyttland brännas och insås med havre och gräsfrö, lindor ansas, åkrar plöjas och gödslas, så att de ge foder åt 50 kor och 5 à 6 hästar, ungnöt och får samt dagligt bröd åt den fem-dubbla familjen. Strax efter det stora hungeråret 1867—68 lägges grunden till den dubbla nya stugan, som 1869—70 uppföres i två våningar, med 10 likadana rum i båda vånin­garna. De många familjernas tillväxt kräver med tiden ökat utrymme. Men innan stugan är fullt färdig, börjar emellertid utflyttningen. Den äldre magen flyttar till Hästbacka by, där han får Varg hemman som utlösen från Timmerbacka. Våren 1889 går husbonden till sina fäder, lämnande efter sig tre hemmansdelar, tre stora bondstugor, härliga skogsskiften, växtkraftiga ängar och bördiga åkrar, spannmål i myckenhet och pengar hos gäldenärer. För att utlösa den andra mågen sälja sönerna 500 tunnor spannmål, hälften korn och hälften råg, efter 15 mk tunnan, avyttra skogsprodukter och indriva utestående fordringar, varpå Timmerbacka hemman med dess underlydande Gammelgård och Borgas delas mellan sönerna. Men detta är en annan historia. Ovanstående har berättats blott för att ge en antydan om planen för och livet i varje bondgård i den gamla byn. Storleken på stugor och uthus växlar allt efter råd och lägenhet, men stilen, formen, utsmyckningen och planen äro i stort sett desamma, varför vi i all hast särskådar de skilda gårdsgrupperna.

De övriga gårdarna. På Aspfors hemmansnummer ha vi först och främst själva Aspfors, gården vid forsen med de många asparna, där byvägen slutar med en rankig åbro, bortom vilken ägovägarna leda till Brännbacka och Fulisbacka i N. Den fristående, rödmålade karaktärs- byggnaden har ett vackert läge med en jämn, mot ån sluttande gårdsplan, nedanför vilken uthusen äro placerade. Husbonden, Anders-Gustaf, är sexman och har som sådan bl.a. att vid läsförhören svara för ord­ningen och sedligheten i läslaget. På den högsta höjden i byn, »Storsvedä», reser sig Pellas dubbelstuga, hemgård för tvenne bröder, Karl-Gustaf och Juck, som markera sitt särgående genom att måla sina stugor i olika färg, gult, resp. rött. Förutom av den gemensamma karaktärsbyggnaden och den s.k. sytningsstugan kantas gårdsplanen av två stallbyggnader, och bortom dem ha fähus, lador, bodar och rior sina givna platser. Utanför ett av värmhusen reser sig en ovanligt hög brunnssvängel ; dess stång måste vara 12 famnar för att hinken skall nå vatten­ytan i brunnen. På västra sidan av Sunabacka, utmed vägen, som leder över Hackbacka till Gökbacka, ligger Kristjas vackert belägna, ensamma gård, en äkta typ för de gamla gårdarna i byn. Här har stallbyggnaden, som står mittemot karaktärs­byggnaden, ett dubbelloft med trappor upp till två svalgångar. De övriga uthusen med fägård ligga i en skild rad bakom stallet. Husbonden, Matts Kristiansson, är som urmakare mera intres­serad av bybornas klockor än av modernäringen. För honom får gärna allt annat stå, bara urverket går. — På Aspfors hem­mans marker finnas tvenne torp, Malmis och Kaddsisbacka, och tre backstugor. Utom bysamhället, 1/2 mil lägre ned i ådalen, ligger »Storede» med tvenne torp på Fors och Bred­backa hemmans utmarker.

Mittemot Pellas, på östra sidan av ån, ligga Bexar gårdar, bestående av en gammal tvåvåningsstuga med sidomkamrar och brutet tak, och ett nytt hus, i den sedvanliga stilen. Den förra är rödmålad och det senare gult. Till den öppna gårds­planen leder ett tåg, och mellan tvenne rader uthus kommer man över det s.k. skrumlet till Bexar husbehovskvarn. Ovanför Bexar-forsen, strax nedanför åbron vid Dalbacka, målar Kolam tullkvarn mjöl åt byns övriga befolkning. I samma fors, men på motsatta sidan ligger den gamla, spöklika sågkvarnen med sina två ramar och sin pärthyvel. Här är det liv och rörelse tidigt på våren, då allt vad byn behöver av virke skall sågas och pärtor hyvlas, medan vårfloden består gratis drivkraft. Forsen brusar och hjulen surra, stockkälkarna knaka och kättingarna slamra, medan sågbladen i de tunga ramarna svik­tande skära skåra på skåra genom de grova stockarna. Hela huset darrar och våndas under vattenmassornas tunga tryck. Norrom Bäckshaga har Bexar hemman tvenne torplägenheter, Fulisbacka, där bymjölnaren Matts Bexar har sin familj att slita och svälta, medan han själv dag och natt ligger bland råttorna i kvarnen. 1/4 mil från Bexargårdarna söderut, alltså i ådalen mittemot Herrbarsforsen och utmed vägen till Esse, ha vi på Bexar hemmansnummer två utgårdar, Kovas benämnda. Båda gårdarna, uppförda i tidstrogen form och stil, äro röd­målade. Liksom på det egentliga Bexar står även här stugu- byggnaderna i vinkel mot varandra. Från den vackra lummiga gårdsplanen med de välhävdade byggnaderna ser man i leende vattenspeglar bilder av skogklädda höjder och vajande sädes­fält.

Längre fram på vägen till Esse slår Vitsjöns klara böljor mot skogbekransade stränder. På dess västra strand, där by­vägen från Kristjas förenas med Essevägen, har Knutar hem­mansnummer tvenne utgårdar, Gökbacka. Som vanligt stå stugubyggnaderna på tre famnars avstånd från varandra och i vinkel. Gammelgården har, utom storstugan, sidokamrar och framstuga, men den nyare varken änd- eller sidokamrar. I den äldre bor Abba, bonden med de tre stodorna, åt vilka gubben i tur och ordning lovar allt vad han äger, om de bli gifta, tills de alla få sina män och arvet efter Abba delas jämnt. Janne, änkans son från Knutar, bebor granngården. I fråga om gårdarnas placering och byggnadernas inbördes läge ger det egentliga Knutars fullt skäl för namnet: knut i knut står här stuga vid stuga, hus vid hus. En rektangulär gårdsplan halveras av änkans stuga, som står på mitten av den gemen­samma tomten. Omkring denna stå två stugor på södra sidan och en på västra kortsidan. Norra långsidan och östra kortsidan flankeras av stall- och fähusbyggnader, bad- och bryggstugor, bodar och smedjor. Den traditionella formen och stilen prägla alla mangårdar. Ej blott från trappan utan ock från fönstren talar och ropar man in till varandra. Det är trångt i stugor, stall och fähus, och inklämd känner man sig överallt. Främlingen har svårt att hitta ut och in i denna labyrint av olika byggnader. Mattas, Äntjos, Lillstu och Nystu heta gårdarna. De äro alla rågrannar, med ett otal skiften och gärdesgårdar. Men på sämjan är det likväl intet fel.

Nästan lika villsamt är det på gamla Kolambacken, fastän tvenne bönder nyligen ryckt upp sina bopålar och sökt sig ut i en friare miljö. Tack vare deras med hem och härd före­tagna utflyttning har Eirikas husfolk åt väster fått en vackrare utsikt över den vida ådalen, som under vårflodstiden tar gestalten av en enda stor insjö med ängsladorna till hälften under vattnet och gärdesgårdarna påminnande om laxpator. Om utsikten västerut är fri, så är den så mycket mer begrän­sad åt motsatta sidan. Om man från den urgamla karaktärs­byggnaden med dess tvenne farstur och dubbla stentrappa, sido­kamrar och rymliga framstuga med blyinfattade gröngamla fönsterglas söker sig ut till Nygård eller de andra granngårdarna, så måste man passera genom stallporten, förbi fähusdörren och gödselhögen eller -gropen för att komma in i Grannas tåge. Till höger öppnas grinden mellan fähus och foderlada till Nygård, som också har en kringbyggd gårdsplan.

På var sin sida om tåget bor Kolams-Janne och Heddas-Anders, den förras gård åt söder och den senares åt norr. Stugorna stå i samma linje; de äro likformiga och lika stora och sakna ändkamrar. I övrigt likställas de ock genom sin röda färg och sina stentrappor. Nedanför gården ligga ut­husen, också de parallellt i samma linje. Utmed byvägen fin­nas även gårdarnas badstugor och smedja, bodar och rior. Från Grannasbacka leder byvägen över stenbron, med höga gärdesgårdar på båda sidorna, till Timmerbacka, tidigare skildrad såsom mall och mönster för den gamla byns bebyg­gelse.

När och hur denna påbörjades är en fråga, som faller utom ramen för denna beskrivning. Nämnas kan blott, att en sägen förtäljer, att den första nybyggaren, som bosatte sig här 3 mil SO från Kronoby kyrka, förde med sig en ko och ett lamm som den förnämsta egendomen. Därav fick byn namnet Kolam. En halv mil söderut bosatte sig en annan nybyggare, vars enda tillhörighet var en häst, varför socknens andra by fick namnet Hästbacka, varav Kolam by nu utgör blott en ringa del.

(1947)

Redigering 01.08.2007: Elof Granholm                                                                                                                    Forts. >>>>