K O L A M - 2 (2)

Nu se vi på socknens äldsta by och dess folk i 1880-talets ljus, sådant detta lyste, innan, »far köpte lampan».

Märkesmän och original i den gamla byn. Anders Mattson Kolam, Pappas-Anders kallad, är inte blott byns, utan ock en av socknens styvaste bönder. Medan alla andra ungdomar kalla sina föräldrar dadd'n och nennå, brukar Anders tilltalsorden pappa och mamma; därav får han heta Pappas-Anders. Han är en diktatorsnatur, själv­ständig och härsklysten, manhaftig och energi- mättad, flitig och girig. Han är van att styra, leda och befalla. Ingen vill gärna motsäga honom, än mindre trotsa honom. Han tål intet slarv, vare sig ute eller inne. Vedtravarna skola radas pilraka, skylarna stå i bestämda rader, inga ax få bli kvar på åkern, ej heller en potatisknöl i jorden. Stubbar och stenar måste noggrant avlägsnas från kyttland och åkrar . Framför ri- och ladudörrar få varken boss eller hö förråda något slarv. Sådant tolereras endast hos Eirikas och Kristjas, men inte på Timmerbacka.   Ty här är Pappas-Anders husbonde.

Hans makt och inflytande sträcker sig vida omkring. Torparna på Pilkabacka få känna därav. De bygga och bo utom bygränsen, på Kronoby bönders utmärker, men de måste färdas över Pappas-Anders odlingar och skogsmarker för att komma till och från byn. Därvid ha de att noga följa ut­stakade vägar, annars få de veta hut. Utan hästar, som de äro, bli de alltid beroende av den dragkraft, Pappas-Anders har till hands, och därför få de lov att finna sig i den tukt och förmaning, han värdes bestå dem. Värst har han att få bukt med Trimpus-Ant, en lat och illmarig torpare, som försummar sin jord och sina husdjur, men i stället älskar allt som flyger och far: himmel ens fåglar och markens harar, lättsinniga flickor och nästans gods. Lätt och smidigt smyger han sig över stenar och stockar, trippar som en stenskvätta och kryper som en vessla. Soliga vårmorgnar smyger han sig ut i lövskogs­dungar, placerar en sjungande burfågel på lämpligt ställe, gillrar ett nät däröver, lägger sig själv i ett snår och inväntar besök av en älskogskrank grönsiska. När så den påpassade fågeln kommer, rycker Ant i snöret, och nätet faller över fågelparet. Den infångade placeras i buren tillsammans med lockfågeln, och Ant är en fågel rikare: varje ny grönsiska gör honom 25 pi rikare. Men Trimpus-Ant fångar även andra och större fåglar, i fällor och snaror, som gillras runt omkring i alla skogar. Katsor och nät lägger han ut i sjöar och bäckar, och när inte egna giller och bragder ge en tillfredsställande fångst, vittjar han gärna andras. Och när hustrun, koppar­käringen, kvider över brist på bröd, smyger sig Ant en mörk natt till Pappas-Anders spannmålsbod, borrar ett hål genom golvet och låter gudslånet rinna i säcken, som följande morgon föres till kvarnen, där Mjölnar-Matt målar mjöl åt Ant och Lovisa, ja, också åt deras ko, får, kilor och bockar, då så behöves. När fodret tryter och korna rårna av svält, söker och finner Ant sådant i böndernas lador och rior på Lång­backa. Spåren förråder tjuven ibland, och då vankas det stryk. Pappas-Änders är tuktomästaren, som inte sparar sin käpp. Så länge Ant känner svedan i kroppen, är han villig att följa hederns lagbud, men så snart plågan är över, säger Anden: »Kom!» och Trimpus-Ant fortsätter att synda på nåden till sin ändalykt, som blir ett slut med förskräckelse för alla, som vid dödsbädden stå. Annat är ju inte heller att vänta för den mannen, vars valspråk varit: »Tå ja får va ja vill å väl he, å ar får va te vill å knappt no he, tå ä ja nöjd.»

Öknamnen givas och bäras för den minsta orsaks skull. Så får en annan av de på Pilkabacka boende sju torparna heta Snicko, därför att han som pojke i tiden drack ur gräddsnäckan. Namn sådana som Lall-Matt, Palt-Maj, Lang-Heick, Stäcko-Juck och Frosi-Matt tala för sig själva, Ryss-Jepp och Döv-Kalle likaså. Den sistnämnda, en utböling på Kovas, är en skicklig spinnrocksvarvare, som bostavligen försöker flyga högre än vingarna bära. Som den mediterande man han är, har han svårt att förbliva vid sitt yrke på jorden; han vill flyga som fåglarna under himmelen. Han har studerat »nålstjeros» (läderlappens) flygredskap, och med ledning därav gör han sig ett slags vingar av kalvskinn och enribbor. Med särskilda stroppar fäster han vingarna vid armar och ben och med stalltaket som startbana springer han ut i fria rymden. Men motorn var ännu inte uppfunnen, glidflygningen misslyckas och den första flygaren på orten måste nödlanda på gödselstadens smutsgröna ävja. Dess bättre var olycksfågeln inte så ovan vid den odören, som nu med latrinen omgöt hans lekamen, ty bekväm, som han var, brukade han förrätta sitt tarv i sin verkstadsfarstu, där en ur väggen utstickande stockända utgjorde en naturlig sittplats. — »Färgan», sa' Döv-Kalle efter sin misslyckade flygning, »når så ja glömd ti djära hede stjärte!»

Ryss-Jepp, en bönhasare i skomakaryrket, var en frukt av illegal förbindelse mellan en inhemsk kåbbå (ogift äldre kvinna) och en rysk soldat. Kläppen fick därför hela sitt liv bära detta öknamn. Tre gånger var han gift, men ingen stodå (flicka med ensam arvsrätt) hade velat dela säng och säte med Jepp, fastän han var manhaftig, axelbred och ljuslätt. I sina upp­repade frierier till bonddöttrarna hade han ingen framgång, ehuru han lät dem förstå, att ifall han fick kalvskinnet (korgen), de hade utsikt att bli kobbor. »Hä sejr ja bara, ät tå ja sku vara stodo, så int sku ja is val ti kåbbå», sa Jepp och gick. Men pigor lystrade likväl till Ryss-Jepps giljande, fastän han söp som en ryss och svor som en turk, ty han var grann under ögonen och dansade väl.

Vid danserna förde den vindögde torparen på Lillbjörkbacka, Johan Kolam, stråken på första fiolen, medan Matts Aspfors, bonden och urmakaren på Kristjas, skötte andra fiolen. Båda anse sig vara den skickligaste. När de försöka stämma fiolerna, ha de därför svårt att komma sams. Matts dräglar och skrävlar och Janne skruvar och knäpper, men det vill inte bli någon samklang. Först när Janne också får en tår på tand, finner han, att spelet går ihop, och då drar han på alla fyra strängar, glor med ena ögat på de dansande paren, medan det andra vilar på de vibrerande fingrarnas krumsprång på gripbrädet. Då har Matts också kommit i sitt esse, stampar takten och för stråken så kraftigt, att stallet springer under de spända strängarnas tryck. Janne faller något ur rollen, men Matts skriker: »Spel ut bara, no stampar ja, jär ska he spelas och dansas, fast heila stögå sku rambäl!» Och så narras den mjäkige Janne att spela tills ungdomen får nog och spelmannen belönas med 25 pi och några supar.

Årstidernas växling. »Fattigdom eller rikedom giv mig icke, men låt mig min enskilda del av spis få», är emellertid menige mans bön och levnadsregel. Genom spann­målsodling och kreatursskötsel, tjärbränning och fiske får bybefolkningen sitt dagliga bröd. Detta förvärvas genom ihär­digt arbete, som följer årstidens och väderlekens växlingar. Arbetstakten är målmedveten, rytmen lugn och värdig ett kyrksamt folk. Veckans sex arbetsdagar utnyttjas för idogt arbete på åker och äng, i ladugård och arbetsrum. Våren, livsbejakelsens tid, är det mångskiftande arbetets tid. Över gnistrande skarsnö forslas hö och halm från ännu otömda lador och rior. Längs vägar, som lagts härs och tvärs genom byn, köres gödseln ut till avlägsna åkertäppor. Den på vintern utkörda leran utbredes på kyttland, där den skall nedplöjas med gaffelplog, medan tjälen ligger i jorden, så att denna bär hästen. Eriks­mässan, 18 maj, släppas korna ut, och i vårsolens glans blir det en vild dans, där pigor och vallpojkar ha brått att göra slut på de nackstyva tjurarnas och de yrvakna nötens glädje­språng. När vallpojkar och -flickor återvända med korna på eftermiddagen, skall det lyckas bra, om de undgå att få ett ämbar kallt vatten över sig, ty seden fordrar att kohölingar sköljas för kreaturens trevnads och trivsels skull. Såningstiden för havre och korn går in med en torr och kylig nordan. Men sår man i pälsen, så får man skörda i skjortärmen. För potatissättningen inväntar man likväl en blidare vårdag. Efter sådden få hästarna sytning; de föras på bete, därifrån de häm­tas endast när trädan skall plöjas och harvas, eller när det gäller en stadsresa eller kyrkfärd vid någon större högtid.

Annars går man nästan varje söndag den milslånga vägen till kyrkan, sommar och vinter. Tidigt på våren hatar (ska­lar) man tallar för blivande tjärdalar, pojkarna kåta och vässa »stavra» och karlarna klyva gärdsel för de otaliga gärdes­gårdarna, som fordra en ständig tillsyn och reparation. Grann­sämjan fordrar skarpa rågångar och starka »sjiligåla». Efter sådden repareras eller omläggas ladutak, slädar och kärror dras ut ur sina förvaringsrum, repareras och tjäras. Vid bäckar och vid ån puttra kvinnornas bykgrytor, den stora årtvätten kräver arbete och omsorg. Räfsorna tinnas och tjäras, liarna klappas, bindas på arvet och slipas. Höbärgningen börjar ett par veckor efter midsommardagen. Utängarnas fräken och starr skördas först. Med måsaandra på fötterna svänga karlarna sina vassa liar, kvinnorna räfsa ihop det slagna gräset, som mångenstädes måste dragas upp att torka på högre belägna ställen. I träsken, där man ofta måste »håla» i vattnet ända upp till midjan, blir bärgningsarbetet särskilt mödosamt, och mångens hälsa undermineras därav. Allt efter som växtlig­heten framskrider, går liemannen fram över ängar och backlindor. Det är en fröjd att se en duktig liekarl, böjd över arvet, svänga sin 12—14 kvarter långa lie, så att gräset hopas i raka, jämna strängar. När Pappas-Anders, klädd i lätta skor, hurstskjorta och -byxor, i spetsen för sina magar, söner, drängar och dagakarlar drager fram över de daggvåta lindorna i arla morgonstund, då lägges där med jämna mellanrum ett dussin­tal sådana strängar. I denna idrott vill heller ingen vara sämre än den andra; därför »kappas» man att slå. Kvinnorna breda ut det avmejade gräset, som efter hopning på kvällen och ny utbredning följande dag med svegor bäres till ladan. I skär­sommartid går arbetet flott undan, men i duven och regnig väderlek blir det tålamodsprövande. Då är det inte nog med kopning och marktorkning; då måste höet röras och vändas, »bölas» och hässjas och till sist saltas in i ladan, dit allt bäres på ryggen. Misslyckas »bölningen», så att höet rinner ut ur svegan och blir ti] 1 vaggboss, så varslar detta om ett stundande lönskaläger med ty åtföljande kläpp för det oaktsamma paret. Den man, som »smeitar» sin lie så oförsiktigt, att han därvid skär sig till blods, mister liosten, sötosten, som matmor bjuder på vid slåtterns slut. Samma straff drabbar den, som under skörden hanterar skäran så illa, att han skär sig i fingrarna. Han får ingen »sjärogröit» vid skördedagarnas ända. Havren och kornet skär man för hand, men rågen slår man med en kort lie, vars ärv är försett med en s.k. svepa, som sveper rågstånden samman i en lutande ställning, därifrån de av en efterföljande kvinna upptagas och läggas i kärvar. I regel sås rågen vid tiden för Bertilsmässan den 24 aug. och med sparat utsäde, varefter skörden slutföres. Skördefest firas med gryn­gröt och kaffe med bulle av »nytt åv åkers».

Allt efter som skylarna torka på åkern, bäras de in för torkning i rian. Inte mindre än 18 torkrior finnas för detta ändamål på vitt skilda ställen. I dem tröskas all spannmål med slagor. Det ångar från den heta gråstensugnen, när arbetet börjar i den nerrökta rian långt före hanegället. Par om par svänga män och kvinnor sina slagor i ria och loge, så att dam­met står som en molnstod omkring dem. När säden är uttröskad, fylles rian ånyo med skylar, som kärv efter kärv reses upp på »passan», torkstängerna under takåsen, medan säden med kastskoveln skiljes från agnarna i logen. »Dråsan» dryftas ytterligare, och säck på säck fylles med stridsäd, som räddar livet för dagar och år, som stunda. När sista rian vid Mickelsmäss är tröskad och rensad, tvättar man av sig rikolet i ångande bastubad, tröskanpryln drickes och allt folket fröjdar sig i Herranom. Det egentliga inbärgningsarbetet avslutas med potatisupptagningen. Allt ordentligt folk skall ha sitt under tak, förrän frosten biter jorden.

Slaktmånaden går in med diverse arbetsuppgifter, såsom röjning, dikning och gräftning, sten- sprängning, hamprötning och -torkning. En kall oktobermorgon uppträder mästerman­nen med en blank och blodig kniv i handen; ur en äldre ko eller tjur och ett 10-tal får har han tappat ut livsblodets röda saft. Beskäftiga kvinnor röra mjöl i den röda smeten, tarmar rensas, korvar stoppas och stekas och avsmakas. Köttet nersaltas för att sedan palvas i bastun, hudar och skinn utspännas till torkning för att sedan nedläggas i barklagen och garvas. Visthuset fylles med läckert nötkött, fett och mört fårkött och goda blodkorvar. Husets behov av torrskaffning är fyllt. Allhelgonadagen firas som en stor tacksägelse- och åminnelse­dag; man lever i minnen från hänsovnas dagar.

I november går vintern in med hampbråkning och - skäftning, blårspinning, vedhuggning och torvupptagning. Där­emellan fylles gödselstaden med granris och kärrmylla, boss och myrstackar. Medan kvinnorna karda och spinna, slöjda och smida karlarna allt vad huset behöver för folk och fä, från hästskosöm och koklavar till nattstol och brudsäng. Terjärvbon är en träkarl, säges det, och han gör skäl för nam­net, så till vida att hans laggade träkärl avyttras mot klingande mynt på köpstadens torg. Dit söka sig ock alster av kvinnospånad såsom mattor, halvylletyger och vadmal, lärft- och hurstväv, som knåpats ihop både vid skenet av aftonbrasan och dagens sol.

Julfirande. Adventstiden avbryter kvinnoslöjden, ty julen, årets stora högtid, kräver särskilda förberedelser. Det maltes och brygges, bakas och pyntas, ljusen stöpas och ostar gräddas. Bitti och sent är man i farten, städning och tvätt tar en rundlig tid i anspråk. Julgrisen slaktas, gödda kalven likaså, ty här skall firas ett lustigt kalas med feta rätter och mäskstarkt öl. Däremellan företager man tankeresor till julottan, ty i den vilja alla taga del, både barn och vuxna. Därför måste karlarna ställa i ordning slädar för alla hästar, förse seltyg och rankor med bjällror och klockor och förvissa sig om att skorna sitta stadigt under hästarnas fötter. Julafton vankas det skinka med potatismos, julöl och, som en stor raritet, risgrynsgröt. Kl. 4 på julmorgon purras alla, som ämnat sig till kyrkan. Efter en sup ur toddyskålen intages en hastig frukost, och så bär det av till julottan.   Det är liv på vägar och stigar i det täta julmörkret, men ljusen glimma här och där och bjäll­rornas klang blandar sig med kyrkklockornas kallande toner. I det kalla templet stiger andedräkten som ett rökoffer mot höjden. Det blir trångt och varmt både andligt och lekam­ligt. Värmda av Ordet och varandra skynda sig de fjärmare ut, när prästen sagt Amen, ty det gäller att komma hem så fort som möjligt. Ju förr man kommer hem, desto bättre äring och lycka har man att vänta nästa år. Varje väg är då en tävlingsbana för tidens travsport.

Efter en stadig julmiddag med måltidssup, kalvstek och potatis, ugnsgröt med russinsoppa, följer en stilla eftermid­dag, ägnad vila, läsning och meditation. Annandagen, Staffansdagen, göres besök hos grannar, som bjuda på hembryggt julöl, ost, bröd och brännvin. Närmaste släktingar gästa varandra i dagar tre, och liknande svarsvisiter företagas vid nyår och trettondag. Allt vad huset förmår i matväg och dryck bjudes och njutes i rikt mått. Vänskap och släktskap befästes genom gåvor och gengåvor.

Mellan helgdagarna flyter livet lugnt, tid- och formlöst. Men efter tjugondagen, då julen går ut blir arbetsordningen en annan. Timmer fälles i skogen, stockarna bilas eller sågas, toppar och vindfällen köras till rior och vedbacke, huggas och travas för kommande behov. Pärtor spjälkas, korgar bindas och träkärl laggas. Gödselstaden, bondens guldgruva, tarvar åter tillskott av hackelse och torv. Den skall ägnas omsorg, så att den fås att brinna. Kyttlanden fordra lera, som nu upphämtas ur djupa gropar och köres ut över mossbelagda tegar. Ännu en tid framåt surra spinnrockar, härvträn och nystkors. Den stora revstaven ställes upp mitt i stugan, och på den revar man upp ränning på ränning; både hurstväv och linneväv, halvylle och vadmal, mattor och vepor, bottentyg, ranor och fållåtan vävas vinter och vår. Husets beboare få sitt behov av garn och tyg och kläder genom eget arbete och av hemspunnet och hemvävt material. Bejlisskor och pjäxor, handskar och skinnmössor och pälsar tillverkas likaså av på gården berett material. Endast skomakaren och skräddaren äro främmande hantverkare, som anlitas, när det gäller helgdagskläder, »svasskostövlar» och kängor.

Livets högtider. Våren kommer med nya upp­gifter, mödor och fröjdeämnen. Påsken med sin kristna tragik och allvarsmättade mystik, sina glädjeeldar och trollpackor av­gränsar vintern och våren. Vid den tiden plägar ungdomen liksom djurvärlden gripas av älskogstankar, och ynglingens väg till ena pigo lägges i ljusan dag. När de så funnit varandra och enats om ingående av hjonelag, resa de fredagen före pingst till »brud­staden», där de som fästefolk byta ring, smaka på stadslivets sötma och proviantera för den äktenskapliga seglatsen på livets hav. Pingstlördagskvällen kommer fästmannen i schäskärra med bruden från stan, mottages av byns levnadsglada släkte, som dessförinnan blockerat vägen med rishögar, kullvräkta träd eller eldar, allt för att hindra fästmannen att slå sig igenom och undslippa ett påkostnade förlovningskalas. När ljudet av kärrskramlet bebådar de ungas ankomst, lossar vaktposten skott, och vid vägspärrarna rusa handfasta män fram för att gripa hästen vid betslet och leda den fot om fot till fästmöns gård. Är fästmannen »båjs» (högmodig) och vill han genom ett vilt körande förekomma ett fasttagande, lossas ett nytt skott, och så får han bereda sig på ett mera effektivt sätt från de maskerade männens sida. Spärr på spärr förstärkes, och till sist måste också den mest illsinnade se sig fången. Fäst­folket får lov att finna sig i att bli ledsagat och pressat att bjuda på både sött och starkt vid det förlovningskalas, som i hast anordnas på fästmöns hemgård i den ljumma vårnatten. Följande dag hänger brudparet i kyrktaket, för första gången förelyst till äktenskap. Två veckor efter pingst lyses det tredje gången, och då faller det ned i den äktenskapliga hamnen. Så snart som möjligt därefter knyta de unga tu hymens band på sätt, som är allom bekant genom Alex. Slottes odödliggjorda Österbottniska bondbröllop.

I skir hänryckningstid förlovar sig ungdomen i  Terjärv.

År efter år firar den bröllop i ljuvlig högsommartid. Lika regelbundet ser ett nytt släkte dagens ljus första gången vid tiden för Vår frus dag. Med en elak anspelning härpå säger man i moderförsamlingen: »Terjärboa fyller år, tå e byri tid i meidspåre». Men detta är dem till ära och ingen skam. Släktets framtid är säkrad för en tacksam eftervärld.

(1947)

Redigering 01.08.07: Elof Granholm