Ärade festpublik!

Låt mig först tacka arrangörerna för att jag fått möjligheten att tala vid Terjärv hembygdsfest. Jag kommer fortfarande ihåg när farfar förberedde sig att delta i hembygdsfesten på 1960-talet. Vårt sommarställe fanns ju i Kronoby och utan bil och med dåtida transportmöjligheter var det inte så enkelt att komma fram.

Också för oss barn, som inte hade fötts eller bott i Terjärv, var det alltid då och då nödvändigt att bekanta oss med släktens ursprung och besöka Byskata vid Heimsjön. Som belöning fick vi en strut av Jakobstads glass vid kiosken. Fortfarande brukar vi stanna vid kiosken trots att man har slutat tillverka Jakobstads glass.

Kronoby fyller i år 400 år. Terjärv och Kronoby har en lång gemensam historia. Detta äktenskap bröts när församlingarna åtskildes 1868, men kommunerna slogs samman igen 1969. Man undrar hur Finland då såg ut. Kan man hitta några likheter mellan 1607 och 2007? Överraskande nog har jag hittat en. Någonting som i dag är väldigt aktuellt – nämligen klimatförändringen.

I början av 1600-talet var moderlandet Sverige på väg att bli en europeisk stormakt. Ett par faktorer bidrog till denna utveckling. Gruvindustrin i Bergslagen samt det exceptionellt varma klimatet som rådde största delen av seklet. Detta betydde mycket för den på jordbruk baserade ekonomin. På grund av detta kunde man också etablera utrikeshandel som gav exportintäkter. En upprustning av stormaktsarmén kunde sätta i gång.

För Finlands befolkning var resultaten av klimatförändringen inte lika lysande. Vi var en koloni i det stora Riket och fick överlämna både manliga och andra resurser till de krigförandes förfogande. I detta hänseende var 1600-talet svårast av dem alla.

Den ökade ekonomiska aktiviteten gagnade dock Österbotten. Speciellt kusttrakten gynnades av ökad trafik. Råvaror som virke och tjära blev småningom viktiga inkomstkällor. Till och med mina förfäder har av allt att döma ägnat sig åt denna aktivitet eftersom man i början antagit namnet Keurkal som påstås betyda Tjär Calle?

Om 1600-talet kostade mycket i form av värvning blev det ännu värre i början av 1700-talet när ryska armén bemannade hela Finland under den s.k. Stora Ofreden som pågick i sju år. Ockupationen drabbade också väldigt hårt Österbotten.

Men varje moln har en gyllene kant – som man säger. Nederlaget i kriget betydde dock ett slut på svenska stormaktsambitioner och därmed en lättnad för Finlands folk, även om krigsföringen inte helt tog slut förrän landet blev storfurstendöme under ryska väldet år 1809.

Det skulle vara farligt att dra slutsatsen att klimatförändringar bara kommer och går. Dagens miljöproblem är i sin utsträckning mycket större och global till sin natur. Om fenomenet – en uppvärmning av klimatet – säkert inte har förorsakats av människan i form av utsläpp av koldioxid, kan man med samma säkerhet påstå, att nuvarande utveckling är följden av vårt eget beteende.

Fortsätter den nuvarande ekonomiska tillväxten med samma takt ökar utsläppet av Co2 i dag med 55 procent till 2030. Detta skulle i praktiken betyda en temperaturhöjning på 2 - 4 grader, att havsytan stiger med 20 - 60 cm samt att värmeböljor och tropiska stormar blir allt mer vanliga.

Men detta kan fortfarande stoppas om vi reagerar tillräckligt snabbt. Utsläppen bör prissättas så att bruket av energiproducerat utsläpp blir klart dyrare. Emissionshandeln initierad av Kyoto-avtalet och tillämpat av EU, är som mekanism den rätta. Samtidigt bör innovationer i olika former av energiproduktion uppmuntras, energikonsumtionen effektiveras samt det allmänna medvetandet om frågans betydelse främjas.

Lika klart är, att ett globalt hot kräver en global lösning som täcker alla industriella länder inklusive Kina och Indien och vetskap om att de som hittills byggt sitt välstånd på utsläpp av koldioxid även bör betala för det.

Det händer sällan att man kan förutspå framtiden så klart som i denna fråga. För jägarna som år 1914 for till Tyskland för att på fiendens sida – Finland krigade ju som en del av Ryssland – bli utbildade till de första officerarna i en armé vars syfte var att befria Finland, stod ingenting klart. Juridiskt var det fråga om en revolt där det vanligaste straffet hade varit dödsdom. Inte heller visste man, om man skulle få återse sitt fosterland. ”Koko onnemme kalpamme kärjessä on” eller ”hela vårt öde finns i spetsen på vårt svärd” som man sjunger i jägarmarschen.

För min farfar Frans Uno gällde det samma. Av säkerhetsskäl kunde han inte berätta för sin mamma att han skulle åka till Tyskland. I tre och ett halvt år trodde mamman att sonen studerade teologi i Stockholm. Det torde ha varit en stor överraskning när farfar i slutet av februari 1918 i jägarkaptens uniform stod vid dörren på Byskata

Min farfar höll festtalet på hembygdsfesten i Terjärv för 41 år sedan, mitt under det kalla kriget. Talet kan läsas på Internet där det finns inskrivet. I sitt tal konstaterade han att ”världen förändras vilket den alltid gjort. Läget i dag är inte det samma som för 50 eller 35 år sedan. Jordens alla förslavade folk har vaknat och kräver frihet. Halvvilda folkstammar i Afrikas urskogar har blivit självständiga och deltar i Förenta Nationernas arbete. Denna frigörelse från främlingsväldet har även hos oss hälsats som en seger för förnuft och rättvisa. Att vi här församlade veteraner redan för ett halvsekel sedan var med då det förtryckta Finland genom ett värjhugg förvandlades till en suverän kulturstat borde lända oss till heder. Detta kommer också att bli historiens ojäviga dom, trots det snusförnuft som i dag flödat på många håll.”

Slutet var typiskt för honom, ett halvelakt stick till opponenterna.

Det är inte mycket som harmar mig i livet, men en sak gör det och jag vill framhålla det just här på denna fest. Jag lärde mig känna min farfar genom otaliga resonemang hemma hos honom i Jakobstad, på stadshotellet över en öl eller drink, och på släktvillan på Skatan i Hästö före han dog år 1980. Det faktum, att denna fosterländske kämpe inte hann uppleva kommunismens fall och befriandet av folken i Östeuropa bara nio år senare, upplever jag på något sätt som orättvist. Kunde jag, skulle jag gå till Kronoby begravningsplats och viska det i hans öra.

Jag har själv haft chansen att under de senaste åren aktivt vara med i affärslivet och göra investeringar i det forna östblocket, numera det Nya Europa, som jag kallar det. Det är glädjande att delta i byggandet av välfärd som så länge varit förbjudet för tiotals miljoner människor. Jag högaktar visheten hos ledarna i Europeiska unionen för att de har öppnat dörrarna för dessa nationer fastän de inte är lika välklädda som vi gamla medlemmar. Anpassningen har varit smärtsam, men den har varit nödvändig.

Vi i Finland välkomnar utan tveksamhet dessa länder till vårt gemensamma Europa. Men vårt förhållande till Ryssland har varit mera komplicerat. Vi har bakom oss 700 år av krigförande men samtidigt av ekonomisk nytta och samhälleligt samförstånd. Trots det har relationerna ofta präglats av fördomar som växer ur kulturella skillnader. Här är vi inte ensamma i världen.

Vi kan och har delvis rätt till att kritisera det politiska livet i Ryssland – speciellt vad som gäller de mänskliga rättigheterna. Men att tro, att vår östra granne bara kan överföra den västeuropeiska demokratimodellen utan sina egna säregenskaper, är enligt min mening fel. De demokratiska traditionerna i Ryssland är väldigt unga. Jeltsin tid, som kan beskrivas närmast som ett slags ”crisis management” krishantering eller tecken på dåtida rövarekonomi, kan inte tas som något gott exempel.

Putins Ryssland känner en nyfödd stolthet och ökat självförtroende tack vare den ekonomiska framgången under detta decennium. Den visar sig speciellt i form av villighet att bevara naturresurserna i egna händer och eventuellt använda dem som ett trumfkort i förhandlingarna med resten av världen. I detta finns det i och för sig ingenting skumt – alla har ju alltid spelat med sina triumfkort.

För mig som granskar Ryssland genom en företagsledares glasögon, representerar landet en möjlighet mer än en risk. Vi finländare har lärt oss av historian, att när det går väl för Rysslands ekonomi går det också bra för Finland.

Positivt för näringslivet är, att man har under Putinregimen kunnat åstadkomma en bättre ram för företagen och för utländska investeringar. Det gagnar i synnerhet den små och medelstora företagsamheten, som inte befinner sig på områden som kan tolkas som strategiska och därmed politiskt intressanta. Det faktum, att nätverk, vinstfördelning, affärsrisker samt tuffa motparter präglar verksamheten är realism, eller något man får leva med. Detta bör ju företagarna kunna.

Ryssland kommer att förbli en marknadsekonomi – egentligen är den mera utpräglad än i många västländer. Mannen på gatan har lärt sig, att det inte är fråga om att dela den existerande kakan, som alltid har varit en doktrin för socialismen, utan att låta kakan växa så alla får mera. Ekonomiskt beroendeskap är också största garantin för fred. Det är också därför viktigt, att stora ekonomier deltar i integrationsprocessen som täcker hela världen.

Till slut vill jag återkomma till mera vardagliga frågor. Det skulle vara märkligt om jag inte sa något om ett problem som lyft fram Terjärv i medierna på ett synligt sätt. Det gäller måsarna! Man kan undra om frågan om människans eller det man kallar det allmännas intresse är underställt människans eller djurens? Det är inte fråga om en smaklös vits, utan en grov sanning.

Jag tar ett annat exempel. Skyddandet av flygekorren och de otaliga besvären kring detta har lett till att byggandet av en av norra Europas viktigaste trafikled är försenat med flera år. Detta har förorsakat flera dödsoffer på en farligt trafikerad väg. Kanske det i samband med förhandlingen om EU-avtal var miljöfrågorna samt regleringen av olika djurslag blev för mycket omhändertagna av miljöfolk. För att inte att tala om en försummelse av en allmän debatt.

En större nationell och lokal reglering torde vara genomförbar, om viljan finns. Om inte, så återstår den obehagliga tanken, att man inom EU ursprungligen ansett, att Finland representerar ett reservat av olika djurslag i det annars artfattiga unionsområdet.

Peter Fagernäs är företagsledare och välkänd i bank- och finans- kretsar. Han är VD och aktiv ägare i Oy Hermitage Ab samt styrelseordförande i energijätten Fortum Abp.