Tal av general Fagernäs på 50-årsjubileum

Skrivet av Uno Fagernäs

2007-07-08 11:58

FESTTAL VID 5O-ÅRSJUBILÉET ÖVER FINLANDS SJÄLVSTÄNDIGHET I TERJÄRV DEN 6 DECEMBER 1967

ÄRADE FESTPUBLIK ,
ANFÖRVANTER OCH VÄNNER!

En bortglömd filosof lär ha sagt ungefär följande: En sorg som inte tar sej uttryck i tårar, den tvingar andra organ att gråta. Man kunde komplettera dessa visdomsord med att påstå, att en glädje som inte glänser som en gloria kring vår panna, den är oäkta. Om ni därför får syn på en ljusglimt i mina grånade hårtestar då vittnar denna ljusreflex om, att jag är glad att få fira självständighetsjubileet i min hembygd.

I stället för att stå här i stram och solenn attityd ville jag sitta och i all enkelhet ventilera gamla minnen.

Jag kunde berätta om hur det kändes att som blyg yngling vara pinkär i en sydtysk tonårstös och vandra omkring med henne i Zwingers världsberömda konstgalleri i Dresden. Både på tavlorna och tösen stod med osynlig skrift: se men inte röra. Eller att med rika kamraters pengar hyra en hel vinstuga i de sachsiska alperna och där framför en flaska champagne drömma om Finlands frihet. Om den stormande glädje som fyllde alla sinnen, då jag plötsligt mötte bröder och barndomsvänner på "det befriade Viborgs gator första maj 1918. Om den sällsamma sensationen att i dåtidens största flygplan sväva över Norra ishavet och se fartyg explodera och försvinna i den kalla avgrunden fullpackade med amerikanska vapen, destinerade till motståndare via Arkangelsk. Om den upphetsande skadeglädje som förunnades mej i pensionsåldern, då storskrävlaren Molotov fick sparken och Finlands argaste fiende Sjadanov förpassades till den röda underjorden.

Men inför självständighetsdagen och halvsekelminnet måste man dock hålla sej till den obligatoriska och allvarstunga texten. Jag gör det rätt motvilligt, därför att jag sysslat med detta ämne så många gånger, att det har blivit svårt att variera temat. Jag har emellertid förenklat min uppgift såtillvida, att jag vid detta tillfälle endast bemöter två stupida officiella påståenden. Jag ber på förhand om ursäkt för en del fräna formuleringar, men jag anser mej kunna vara en aning frispråkig här i min hembygd, där kulturradikalernas läror inte ännu hunnit slå rot, och där religion och fosterland åtminstone ännu har en nyans av oantastbarhet.

En av våra ministrar, som borde veta bättre, behagade nyligen i den ryska jubileumsyran deklarera, att det var bolsjevikerna som frälste Finland 1917 och att det var av idel dumhet och halsstarrighet, som vi inte föll undan för Stalins krav 1939.

Den värda ministern är tyvärr inte ensam om den åsikten. Han sekunderas i dag bl.a. av en växande skara gröngölingar och politiska protestsångare med sprucken röst som aldrig burit ansvar i ödesdiger tid, men som tror sej vara klokare än alla andra. Det finns en skägginramad pop-mentalitet, som en normal, och stadgad människa har vissa svårigheter att komma underfund med. Den som läst Sovjet-Rysslands officiella historia vet, att där gång på gång talas om det stora fosterländska kriget 1939-1945, alltså inbegripet även rövarräden mot Finland 1939. Men när vi vågar viska om, att fosterlandet kallade sina söner till försvar, då bräker våra bolsjevikrötägg om försoffad och förstockad konservatism. Dessa både vuxna och halvvuxna allvetare kliver i ur och skur upp på sina höga hästar och vädrar sin visdom. Man har lust att på dessa politiska konjunkturryttare symboliskt tillämpa en viss fältväbels drastiska uttryck: Sie sitzen zu Fferde wie eine vollgeschissene Giess-kanne.

Ministerns första påstående - det om Lenin som Finlands välgörare - har jag nyligen bemött i en artikel i Veteranen som var avsedd som en tankeställare inför självständighetsdagen 1947- Jag vet, att endast några halvblinda och mot graven stapplande krymplingar bläddrar i denna tidskrift. Men jag har trots detta varken lust eller möjlighet att citera artikeln i detta sammanhang. Jag tillägger emellertid följande:

Den mest enkelspåriga och politiskt röstberättigade person i vårt land - för att inte tala om de, som kånkar på en ministerportfölj borde veta - att det var marsrevolutionens män, som störtade tsarväldet och inte bolsjevikkoryféerna. Det var tsararméns sönderfall och den därpå följande svabodan, som vidgade möjligheterna för oss att vinna den frihet vi i dag firar.

Men var då alla de vackra löften som Lenin senare gav, fullständigt utan värde. Ja, och detta kategoriskt, trots ministerns politiska pladder. För dem som inte vet detta, finns det snart sagt hundratals hyllmeter dokument som bevisar, att Lenins prat om småfolkens och de enskilda nationaliteternas självbestämmanderätt från första början var ett simpelt propagandaknep. Senast har en av våra yngre forskare, docent Tuomo Polvinen i en nyss utkommen undersökning delvis på basen av nya arkivfynd på ett övertygande sätt bestyrkt detta. Också professor Jägerskiöld har nyligen i sitt förnämliga verk om Mannerheim framlagt bindande bevis med en elegans som inte är vardagsvara i vår historiska litteratur. Men innan händelserna och handlingarna hunnit avslöja Lenins hela lömskhet, väckte propagandafraserna i Ukraina, Kaukasien, Vit-Ryssland, Polen och delvis även i Finland vissa förhoppningar om en framtid i frihet. Dessa förhoppningar krossades snabbt och brutalt t.o.m. i den Ost-Sibiriska republiken, som knappast hann annonsera sin självständighet innan slaget föll.

Ingen vill bestrida, att en stor del av våra socialdemokrater ännu sommaren 1917 stödde vårt självständighetskrav. Vad som senare hände är en annan historia. Men Lenins propaganda var inte adresserad till detta skikt. Hans fraser var ett frieri till den drägg, som med råd och dåd eggades att störta vår regering och förvandla Finland till ett Sovjet-Suomi i intimt beroende av storebror. Det skulle kräva flera timmar att reda upp alla de åtgärder Lenin vidtog för att hjälpa våra upprorsmän och att citera alla de hätska och hånfulla uttalanden han fällde om vår lagliga regering. Som ett karakteristiskt exempel kan nämnas, att när Svinhufvud, Enkel1 och Idman reste till det dåtida Petersburg för att få vår proklamerade självständighet erkänd, då mottogs de efter flera timmars väntan i ett rökigt och överbefolkat förrum av en listigt smilande Lenin, som efter audiensen lät Trotskij och de andra pamparna förstå, att hans löften till vår regerings representanter var idel narrspel. När han nämnde om att han av misstag titulerat Svinhufvud Tavarisj, utlöste detta ett gapskratt. Trotskij försäkrade, och Lenin instämde, att Finlands kapitalister förr eller senare skulle komma att vänja sej vid denna titulering.

Detta är inga småborgerliga fantasier utan solklara fakta, som varje person kan övertyga sej om, om han eller hon i översättning orkar tröska igenom ryska dokument och tidningar från 1917. Utan att trötta er med andra detaljer konstaterar jag kort och gott, att vi i år och i dag har rätt att celebrera en självständighet, som frukter av kloka åtgärder och egen aktivitet under gynnsamma förhållanden och inte av inbillat
bolsjevistiskt frisinne.

Frågan om vi hade möjlighet att undvika vinterkriget har ett individuellt intresse för de flesta av oss. För de äldre därför, att mänga av oss mobiliserades även 1939 för att för andra gången värja vårt land mot kommunistisk expansion. För de yngre, som deltog i den gigantiska kraftmätningen var och förblir kampen en personlig och kollektiv bragd, som ingen småskuren efterklokhet kan förringa.

Det finns hos oss i dag en snusförnuftig falang, som med en axelryckning låter oss förstå, att Stalin inte hade några onda avsikter 1939. Många är redo att acceptera den officiella ryska versionen, att det var vi som framprovocerade konflikten, och att det var utländska militärexperter, som byggde den famösa Maginot-linjen på Karelska näset. Det är inte mödan värt att spilla ord på dylika infantila figurer. Man kan förstå, att ryska generaler och hävdatecknare så gott som undantagslöst med beaktande av den enorma prestigeförlusten under vinterkriget torgför slika paradlögner, men att det i vårt arma land finns folk som fallit offer för detta grova taskspeleri är obegripligt.

Men det finns även en massa andra människor som i samexistensens extas stirrat sej så blinda på dagens gynnsamma läge, att de mist förmågan att analysera gårdagens problem.

Alla är numera läskunniga i detta land. Därför borde t.o.m. de som saknar personliga erfarenheter av den dramatiska kampen ha möjlighet att få objektiva informationer. Vi har otaliga memoarverk och historiska undersökningar - både inhemska och utländska - som i detalj klarlägger händelseförloppet. Vi har till och med halvsanna vittnesbörd av halvärliga ryssar. Dessutom digra böcker av kominternskolade avhoppare av olika kulörer. Varken tanketröghet eller läslättja tycks hindra en medborgare att oförhappandes få fullmakt att styra detta land.

Det måste anses vara ett axiom, att en stormakt har samma rätt att tänka på sin trygghet som en småstat. Detta konstaterande gäller såväl det forna Tsar-Ryssland som dagens och gårdagens Sovjetunion. Men när trygghetskravet urartar till maktberusning och öppen aggression kan man inte mera tala om legitima anspråk. Internationell anständighet är visserligen ett vagt begrepp. Men när politiska förgrundsfigurer hos oss slänger omkring sej med historiska truismer och skolmästarmässigt upplyser oss om, att stormakternas rättsuppfattning inte är identisk med individuell moral och i samma veva låter oss förstå, att Sovjet med styrkans privilegium obehindrat måste få plocka vinterlingon i vår försvarsterräng, då är detta ett sofisteri av direkt oanständig art.

Jag vill inte enligt berömt mönster söka mej så långt bakåt som till de gamla grekerna och romarna. Men jag vågar påstå, att redan Peter den store knäsatte principen (doktrinen) en trygghet genom expansion. Denna princip (doktrin) blev sedermera normgivande för den tsarryska regimen. Man överföll sålunda hänsynslöst fredliga grannfolk i norr och söder, öster och väster. Ty dessa måste denationaliseras och pressas in i rysk språk- och kulturform för att bilda ett brett buffertbälte kring det "heliga" Ryssland. Varje person, som sysslat med historiska studier vet, att Stalin i ett tidigt skede började kopiera tsarväldets politik och diplomati, om man överhuvudtaget kan tala om diplomati i detta sammanhang. I början av trettiotalet var tendensen redan synnerligen utpräglad (markant).Det har både hos oss och utomlands - speciellt i Amerika och England - flödat tonvis trycksvärta för att försöka Övertyga oss om, att Stalin och hans drängar var medvetna om ett tyskt angrepp långt innan de började trakassera oss och balterna och att de därför i tid måste bygga ut ett effektivt flankskydd. Nu vet emellertid varje person, som har litet hum om historik och militär kronologi, att Barbarossaplanen (d.v.s. Hitlers anfallsplan mot Ryssland) var färdig i grov skissering först i november 1940.Denna storstrategiska plan hade många varianter och kombinerades ännu våren 1941 med en eventuell landstigning i England. Hur har Stalin då redan sommaren 1938 kunnat avslöja Hitlers lömska spekulationer. Våra allvetare tror sej sitta inne med nyckeln till hela hemligheten. De menar, att boken Mein Kampf, som Hitler skrev bakom galler redan 1924,var alarmsignalen, som måste ha trängt fram ända till Stalin där han i sin diktatoriska isolering satt och flyttade gränspålarna, som schackpjäser. Den som läst denna bok i originalupplaga vet, att profeterna far vilse. I Mein Kampf finns ingen fastställd tågordning, och verket var och är till 96 procent ett sammelsurium av anteckningar, som den arbetslösa Hitler gjorde i Wien under de föreläsningar, som där hölls av den österrikiska fantasten, munken frasmakaren Lauz von Liebenfels före och efter första världskriget.

Liebenfels prat om germanernas alltför trånga livsrum, om de renrasiga arierna, om det judiska avskummet och om Svastikan (d.v.s. hakkorset) som symbol för de av W-dan utvalda m.m. blev hos Hitler en fix idé, som Stalin nonchalerade. Detta svammel av år 1924 har ingenting att göra med en operationsplan 1941 som var baserad på radikalt förändrade politiska förutsättningar. Herr Nasser har också i decennier fantiserat om Israels utrotande, men om eller när det sker vet varken han eller andra. Om Stalin 1938, då de blyga kraven för första gången annonserades, varit övertygad om ett snart förestående tyskt angrepp, hade han inte i denna förvissning roat sej med att mörda sina arméchefer och arkebusera sina partipampar. Detta blodiga (makabra) nöje bidrog till hans fatala förluster och motgångar i början av vinterkriget.

När Stalins specialunderhandlare Boris Jartsev i april 1938 - alltså drygt l 1/2 år innan de första bomberna föll över Helsingfors - tog kontakt med vår utrikesminister, inleddes en diskussion, som visserligen formellt var hövlig och hänsynsfull, men som till innehållet från första början var alarmerande och illavarslande. Det framgick snart, att Sovjet skulle komma att ställa stora territoriella krav även på Finland. Med varje månad som gick skärptes tonen, och när Jartsev lämnade arenan och den smidiga och verserade Litvinov slutligen fick stryka på foten för den ohyvlade Molotov, urartade diskussionen småningom till en frän och hotfull monolog. Det var givetvis i ett bestämt syfte den kultiverade diplomaten blev utbytt mot ett politiskt råskinn. Efter utrikesministerskiftet ställdes snart fordringar, som var oförenliga med Finlands suveränitet. Molotov dikterade och deklarerade cyniskt, att Finland i Sovjetunionens intresse borde kunna offra delar av Karelska näset, öar i Finska viken och ställa stödjepunkter till förfogande väster om Helsingfors eftersom Åland och Hangö varit flottbaser under tsartiden och riksgränsen även tidigare gått väster om Viborg. Detta var fräckhet, bolsjeviklogik och hästskojardiplomati av stort format.

Vår regering var, som känt, i diskussionernas slutskede villig till avsevärda gränsjusteringår. Mannerheim - främst på grund av vår armés urusla beväpning - rekommenderade i fredens intresse betydligt större eftergifter. Men med de baltiska staternas öde för ögonen ville regeringens majoritet inte ge våra underhandlare fullmakt att slumpa bort våra existensmöjligheter. Vi hade verkligen orsak att frukta det värsta.

De förnumstiga må fabla om Finlands specialroll i Sovjets trygghetsspekulationer. De må i förbrödringens bröllopsglädje bestrida, att de makthavande i Kreml, efter misslyckandet 1918,hade för avsikt att bolsjevera vårt land 1939. De dokumenterande bevisen för en planerad sovjetisering är legio. Endast politiska blindpipor kan tro, att Finland skulle ha undgått Baltikums öde om Sovjet genom det planlagda blixtkriget hade lyckats ockupera hela vårt land. I dag är både Baltikum, Polen och Balkan sovjetiserade och bildar som osjälvständiga rådsrepubliker och mer eller mindre underdåniga satellitstater en systematiskt utbyggd röd skyddsmur mot Väst-Europa.

De felinformerade i går och de efterkloka i dag menar, att ett nordiskt försvarsförbund hade räddat oss undan vinterkrigets vedermödor. De försöker samtidigt inbilla folk, att inga allvarliga ansträngningar gjordes i detta avseende. Ingen borde dock vara omedveten om, att Sovjet i alla lägen inlade ett kategoriskt veto mot dylika planer.

Det var emellertid inte enbart det ryska njet som torpederade alla projekt. Mänga forskare och memoarförfattare har bevisat, att ett nordiskt försvarsförbund då och senare saknade all reell bas. Ur militär synvinkel kan detta reservationslöst bestyrkas. Planens militära målsättning har aldrig preciserats. Det har alltid stannat vid andfådda sympatimanifestationer, ett försvarsförbunds första (primära) förutsättning är en gemensam fiende. Denna har aldrig kunnat namnges. Finland befarade ett anfall från öster. Danmark fruktade Tyskland. Sverige spejade ängsligt både mot öster och söder. Norge trodde sej i skydd av sina fjäll och Atlanten vara utom all fara. Det officiella Sverige ville kämpa varken vid Hammerfest eller i Dybböl. För Finland har det alltid varit naturligt, att nordens alla vapenföra män i farans stund skulle rusa till Salla och Systerbäck. Det har varit en teoretisk blockbildning med taggar åt alla håll. Men igelkottsställning är en militär term, som tyvärr inte kan tillämpas på koalitionspolitik.

Ingen inbillar sej, att våra statsmän, våra regeringar och riksdagar både i nådens år 1967 och tidigare i alla lägen fattat felfria beslut. Även andra länders ledare har gjort sej skyldiga till hårresande och häpnadsväckande felkalkyler. Men här är endast fråga om vår ståndpunkt hösten 1939. Vinterkriget var enligt min mening oundvikligt, om vi ville bevara vårt demokratiska statsskick.

Men dagens kloka vet berätta både för folkskolebarn och gubbhemsinterner, att det var idel dårskap, att vi inte frivilligt klippte sönder taggtrådsnät och vräkte omkull våra tankhinder för att på ett belevat sätt kunna hälsa Vanja välkommen till Viborg. Detta därför, att den militära övermakten slutligen dock gav Stalin mer än han officiellt krävt. Inför denna överväldigande klarsyn blir man ordlös. Jag måste därför citera vår internationellt beryktade landsman Max Jakobson. "Finland hade förlorat kriget, hette det. Detta är givetvis sant, om man betraktar den finländsk-sovjetiska konflikten som ett traditionellt krig om territorium och gränser. Men sådan synvinkel fångar inte hela sanningen. Den väldiga sovjetiska slutoffensiven både 1940 och 1944 tvang våra trupper att retirera ända till Viborg, men där hejdades den. Våra linjer höll tillräckligt länge för att avvärja sammanbrott och kapitulation. Det var en mirakulös bragd av män, som stapplade av utmattning, men räddade landet. Ty våren 1940 behövdes alla sovjetiska divisioner för att möta Hitlers dåmera uppenbara hot och hösten 1944 för kapplöpningen till Berlin. På så sätt lyckades Finland höja priset för att bryta dess motstånd så kraftigt, att de sovjetiska ledarna inte ville betala det. Resultatet blev, att av alla de länder i Europa, som drogs med i det andra världskriget var Finland det enda som inte ockuperades av en fiende. Dess samhällsbyggnad bevarades intakt och kontinuiteten i dess politiska institutioner förblev obruten. I detta faktum, som är väsentligt för att man skall förstå landets nuvarande ställning som oavhängig nation, ligger en bedrift som faller utanför den konventionella innebörden av seger och nederlag. För en småstat, klämd mellan sköldarna, var det under andra världskrigets järnår en sällsynt triumf att kunna överleva."

Detta har sagts många gånger tidigare, men inte alltid i den skolade diplomatens förnäma formulering.

Efter denna något ampra protest mot ministerns och hans meningsfränders påståenden konstaterar jag avslutningsvis, att det i många avseenden är en välsignelse att vara född i Terjärv. Här har aldrig en ofri man vandrat över klöverfälten, eller bland vajande rågax. Här har klasskillnaden aldrig varit ett samhällsont värt att tala om. Inte ens någon av bygdens riksdagsmän har blivit storhetsgalen. Orden herre och dräng, piga och husmor, torpare och mantalsbonde har aldrig haft den fula klang och accentuerade betydelse som i feodala förhållanden. Till och med den tiden är förbi då män och kvinnor satt i skilda kyrkbänkar. Här bor en befolkning som litar på sig själv och inte tigger om allmosor. Guds ord och samvetets röst har varit rättesnöret både i helg och söcken. Här har helgen aldrig ringts in med oroligt vibrerande och häftigt svängande klockor, som påminner om städers jäkt, hets och stress. I stället med den lugna klangen i malmen som frammanar en känsla av frid och fred. Det verkar välgörande att få fira femtiårsminnet i denna miljö, att få fira frihetens jubileumshögtid i hembygden.

Senast uppdaterad 2007-07-08 11:58