HEM TILL JUL

Selma Lillvik

och den ambulerande skolan i Terjärv

Aldrig gör sig hemmet och barndomsbygden så påmind för den, som vistas på främmande ort, som i juletid. Kanske längtar vi även däremellan, men i december tar denna längtan en bestämd form: Hem till julen! Och då vi äntligen sitter på tåget, båten eller flyget med destinationsorten Hem, då är vår glädje fullkomnad!

Selma Lillvik, vår lilla, anspråkslösa ambulerande lärarinna från förra hälften av seklet, hon fick i dubbel bemärkelse komma hem till julen. Och vi alla, som kände henne, vi gladdes med henne. För en nyare tid är hon obekant. Men hon har betytt mycket i gången tid för de avlägsna byarnas barn. Dessutom var hon en sällsynt gedigen personlighet, som i många stycken kunde stå som föredöme för en ny tids mera självsäkra kolleger. Då kanske många av de närvarande haft förmånen att gå i Selmas skola, är det väl ingen som misstycker, om jag här erinrar om hennes liv och gärning.

Selma Lillvik föddes på Lillviken i Terjärv den 17 febr. 1886. Hon var faderlös från födelsen, en omständighet, som på den tiden betraktades som en stor olycka, och som hon led av i hela sitt liv.

Då Selma hade fyllt något år och, således hade spädbarnsåldern bakom sig, fick hon göra sin mor sällskap, då denna städslades som piga, först vi Masejsos, sedan hos Hedlunds. Det var gudfruktiga och bra människor, hon kom till, men ändå gråter det inom varje mor, då hon föreställer sig sina egna barn i samma situation.

Modern flyttade vidare och fick tjänst hos en änkeman i Småbönders, som hon senare gifte sig med. Men Selma stannade kvar i det Hedlundska hemmet,  tills det försåldes på konkursauktion, då var hon i skriftskoleåldern. Under denna tid blev hon även i tillfälle att besöka först Klockarskolan och senare den nyinrättade folkskolan i Kyrkbyn. Denna skolunderbyggnad var henne längre fram i livet till stor nytta. Men skoltiden var även en hård prövningstid för den ensamma, blyga flickan. Hon var av naturen ödmjuk till sinnes, men ändå gjorde det ont att jämföra sina egna, efter andra ärvda, avlagda plagg med bondflickornas gedigna klädsel. Men det var inte det värsta.

Barn har i alla tider varit obarmhärtiga, inte för att de velat vara det, men för att de, ännu inte upplevt smärtan själva. Och pojkarna i Kyrkoby skola var intet undantag från regeln. Då kvarten började eller 10-minuten, som den kallades, då försökte Selma göra sig så liten som möjligt, men alltid var det någon, som observerade den kuschade flickan, och då genljöd skolgården av ropet "Kläppi". Hur många tårar det namnet avlockat Selma, det har bara vår Herre räknat. Men timmarna gav ersättning för plågan under rasten. Då var det ingen skillnad mellan Selma och de besuttnas barn. Och det var en fröjd att lära. Efter skriftskolan tjänade Selma en tid på Bredbacka. Därifrån flyttade hon till Sågslamp, där ännu levande Alma Särs då bodde med sina barn under det maken Matts vistades i Amerika. Nästa haltpunkt på Selmas vandring blev handlande Granholms i Hästbackaby.

Hon anställdes som tjänarinna, men blev nästan familjemedlem i huset. Hennes försynta väsen och hennes villighet i sysslorna gjorde henne omtyckt överallt, skaffade henne många trofasta vänner och lindrade på så sätt känslan av hemlöshet.

År 1910 blev en vändpunkt i Selmas liv. Hennes kusin, Sandra Backman, som tjänstgjort som ambulatorisk lärarinna inom församlingen, sade upp tjänsten för att gifta sig. Selma blev hennes efterträdare. Hennes liv förblev lika ambulerande som dittills, men den fasta  avlöningen gav en viss säkerhet, om den också var i minsta laget. Fasta folkskolor fanns numera i de större byarna. Men den första undervisningen försiggick fortfarande i kyrklig regi och omhänderhades av lärarinnor, som arbetade några fastställda månader i olika byar.

Sålunda kom Selma att upprepade gånger tjänstgöra på Näse, Stornäs, Emet och Drycksbäck. Och ännu i min barndom höll Selma skola åtminstone på två ställen i Hästbackaby: vid Göstas och på Heimbacka. Fasta småskolor inrättades småningom i alla byar på frivillig väg, men de avlägsna gårdsgruppernas barn kunde inte ta sig fram till dem på långa obanade vägar i vinterkölden. De fortsatte att gå i Selmas skola ännu när jag anställdes som lärarinna vid Kyrkoby folkskola. Och vare det genast sagt, att hennes elever i vetande och kunskaper inte behövde träda tillbaka för barn från andra skolor. De var jämbördiga.

Mina jämnårigas och min egen första skolgång sammanföll med Selmas första år som lärarinna. Jag skulle gärna berätta något om tiden i Selmas skola, om de närvarande orkar höra på. Vi är ju inte samlade för att diskutera senaste bilmärket eller olika TV-apparaters för- och nackdelar, utan för att blicka tillbaka påänniskor och händelser, som alla på sitt sätt bidragit till, bildat underlag för utvecklingen i vår tid. Utan ett föregående skulle vi inte ha någon nutid eller framtid. 

För 50 år sedan stod vid Göstas i Hästbackaby två stugor i så tät vinkel, att de bildade en smal port in till gårdsplanen. Denna vår dessutom på övriga sidor omgiven av uthus och utgjorde sålunda en sluten enhet. I Mattas stuga bodde numera avlidna Matts Ravall med hustru Selina. De var tämligen nygifta och barnen ännu så små, att de aldrig syntes ute på egen hand. Göstas Nissas stuga stod för det mesta tom, sedan sonen Joel flyttat till svärsgården, Jakopas. Men nu var den för några månader uthyrd till skollokal för ambulerande skolan med Selma Lillvik som lärarinna.

Två klasser undervisades samtidigt, en äldre, mera försigkommen klass och så vår. Vi satt vid långa bord, där varje elev hade en plats för sig, sina böcker som inte var så många, tavlan och grifflarna. Barnens första bok hade gjort sitt intåg i skolvärlden, men den äldre klassen hade förmånen av en annan läsebok, en med blå rygg, där Topelius berättelse om farfar i vrån ingick. Jag antar de flesta i vår grupp kunde läsa förut, varför Barnens första bok med sina enkla bilder och i början enstaviga ord föreföll naiv. Då därför de äldre barnen i sin bok läste om Den trogna Musti och andra hjärteknipande berättelser, då var uppmärksamheten mera riktad på dem än på det, vi själva hade för händer.

På griffeltavlan övades stora och små bokstäver, stavelser och ord. På den skrev vi siffror och räknade tal. Grifflarna skrek till ibland, isynnerhet om de var av den svarta, hårda sorten, som vi helst använde, för med dem fick man så fina streck. Lärarinnan försökte förmå oss att köpa de ljusa, mjukare grifflarna, som man skrev tystare med, men som det inte blev lika fina streck med. Då tavlan var fullskriven och lärarinnan hade sett på resultatet, skulle den rengöras. Det snabbaste och effektivaste sättet var att spotta ett tag på tavlan och sedan hastigt draga med högra underarmen över den. I ett drag blev tavlan ren och färdig att användas på nytt. Men lärarinnan som redan med ena foten stod i en ny tid, rekommenderade en annan metod, som flickorna anammade med tanke på sina klänningsärmar: Från en med vatten fylld bläckflaska droppade vi några droppar på tavlan och torkade den sedan med egenhändigt tillverkade taveltorkare. Resultatet blev lika bra med denna metod, men den var onekligen mera tidsödande. Vattnet till våra flaskor liksom även dricksvattnet fick vi från en så, som stod under spisfönstret. Vattnet bars in av lärarinnan som också fick ha  ansvaret för eldning och städning av skollokalen. Visserligen hade vi våra städturer, men tror någon, att vi skulle mäktat göra det ensamma? Dessutom var det en smula kusligt att stanna sedan de övriga gått hem. Den förre ägaren, Göstas Niss, hade några år tidigare drunknat vid en simtur i ån nedanför, och denna ovanliga och tragiska händelse kastade liksom en skugga över stället, en skugga som inte förmärktes, medan skolarbetet pågick. Så lärarinnan fick nog till alla delar sköta sin lilla skola. Men hon var inte bortskämd. Då skolarbetet var slut för dagen, vidtog arbetet i det hem, hon var inkvarterad i. Hon hjälpte husmodern med småbarnen, hon ställde sig vid grytan eller gick med till fähuset, allt efter behov. Något eget rum eller ens en egen vrå av stugan hade hon sällan, ifall hon inte sov i själva skollokalen. När hon blev i tillfälle att ens sköta sin egen hygien, är mig en gåta. Men alltid var hon välklädd våra ögon. Och ren och proper var hon säkert i allas ögon.

Men skildringen av en skoldag i Selmas skola vore inte fullständig om inte morgonbönen fick plats i den! Varje dag inleddes med bibelläsning och bön av lärarinnan och sång av klassen. Ofta sjöng vi Bred dina vida vingar. Sedan läste lärarinnan ett kort stycke ur bibeln. Då texten var hämtad ur Gamla Testamentet, slutade den oftast med ordet Sela. Innehållet fattade vi knappast, betydelsen av ordet Sela var oss obekant. Men lärarinnans hela hållning, ansiktsuttryck och sätt att läsa gav vid handen, att det var ett möte med evigheten.

Det var helgd och allvar och trygghet över den lilla församlingen. Långt senare i livet hade jag lyckan att tillsammans med en grupp skolkamrater få stå på reserverad plats och på nära håll se svenska kungen tas emot i Helsingfors, vid det första kungabesöket efter vår självständighet och vi såg alla rikets president tas emot i Terjärv för några år sedan. Visst var det högtidligt vardera gången. Men så mycken vördnad kände säkert ingen av de närvarande, som vi småttingar gjorde det, då Selma Lillvik slutade bibelläsningen med det magiska ordet Sela. Vi hade varit i audiens hos Gud själv.  Sela var tecknet på att den var slut, och vi kunde återvända till skolarbetet.

Sådant är minnet, hon lämnade i våra hjärtan. Under Selma Lillviks sista tjänsteår förbättrades hennes villkor något. Sålunda hyrdes för hennes räkning ett rum hos Johanna Hägglund i Kyrkobyn, där hon kunde ta in under ferierna utan att behöva anlita släktingars och vänners gästfrihet.  Men det hårda livet i samband med det pressande arbetet blev henne till sist övermäktigt. 1938 var hennes kropps- och själskrafter i det närmaste uttömda och hon beviljades på ansökan avsked från tjänsten. Sedan levde hon många år under växlande hälsa på Gertruds vilohem i Larsmo. Hon möttes här av den stillhet och förståelse hon var i behov av, hon mötte människor av sin egen helhjärtade sort. Hennes tacksamhet över att bli omhändertagen som en syster i Kristus tog sig vackra uttryck. Varje skreva i urberget vid Gertruds ström blommade. Det var Selmas verk, intygade personalen. När hälsan ytterligare försämrades blev hon förflyttade till Solkulla, det gemensamma åldringshemmet för Pedersöre o. Larsmo. Ödmjuk tacksamhet mot Gud, och mänskor präglade henne till slutet.

En dag i advent kom Selma hem, just den tiden vi i skolan slutade arbetet för dagen. Hon hade "lyktat sina hemlösa år". Hon fick i sanning komma hem till julen!

Av många orsaker fick hon inte den uppvaktning vid graven, som hon gjort sig förtjänt av. Vi människor har så lätt att fabricera ursäkter. Låt oss inte skända minnet av en ödmjuk, helgjuten Herrens tjänarinna med tomma fraser. Det som brast i vår uppmärksamhet mot henne kunde kanske komma någon annan obemärkt och skymd människa tillgodo. Jag tror, det vore det tack, hon skulle värdera mest.

 

Tyra Sandberg

Ur "Släkt och Hävd nr 8 - 1964"