Guldletning inom Pekkas sjö området
åren 1910-1935

De första undersökningarna som jag känner till är från åren 1910-1911. Samma år hade mina föräldrar byggt sitt egnahemshus här på Millansvedä, så min mor kom därför ihåg hur den tyske geologen Koppe rotade här omkring.

Han var här två somrar å rad. Han bodde vid Pållas, som var min fars föräldrahem. Sina under­sökningar gjorde han mellan Varinabba och Silverberget. Vad för slags instrument han hade till sitt förfogande är inte bekant. Han samlade i alla fall ihop en hel del lösa block med glänsande inne­håll. Senare tiders undersökningar är säkert en följd av hans arbete. Märkligt nog så följde de under­sökningar Geologiska kommissio­nen utförde 23 år senare nästan exakt samma gränser. Följande skede i undersökningen inträffade år 1925. Då var det professor Martti Saxén som började med fältarbeten. Han behövde en assis­tent som var snabb i vändningarna och klar i knoppen, som han sade. Det var då som Runar Björk kom in i bilden. Han var då endast 14 år gammal, men fick tjänstgöra som mätkarl, räknare och spring­pojke åt honom hela den somma­ren. Saxén bodde hos handlanden J. Vidjeskog eller Jock och Fia som de kallades i dagligt tal. Saxén var en i många avseenden märklig person. Han var mycket intresse­rad av Terjärv dialekten och sökte därför ofta kontakt med folk i byn. Han ville tala med bönder på bönders vis. Det berättades om hur han en gång kom in till Fia i köket. Hon höll på att koka och stod och rörde i grytan. Säkert luktade det lite egendomligt, han snusade lite och kom närmare. Vad är det som du kokar? frågade han. Skripo, svarade Fia. Brukar du ofta koka den där skreppo, sade han. Det var och är fortfa­rande lite svårt med uttalet av terjärvdialekten. Enligt Runar så blev det inga synliga resultat av de här undersökningarna.

Nämnas kan att professor Martti Saxén blev högsta chef för Geologiska forskningsanstalten i Finland lite senare under namnet Martti Sak­sala. Följande skede i undersök­ningarna inleddes år 1934. Det var den sommaren som geologerna Nystén och Vallenius uppenba­rade sig på orten. Nystén med familj bodde på småskolan de två följande somrarna. Vallenius jämte tre andra geologistuderande vid namn Sohlberg, Maijala och Poulsen bodde hos Julius och Helga Högnabba. Hos Emma Björk bodde Pehrman och Nils Holger Edelman. Den sistnämnde blev senare professor som setts före­komma i olika sammanhang i tidningsdebatter. Runar Björk kom genast med i arbetet, jämte flera andra pojkar från byn. Det var nog med stora förväntningar som man satte igång med arbetet. Enligt Runar Björk så trodde nog geologerna fullt och fast på att det skulle bli ett nytt Boliden. Orsaken var att man under årens lopp funnit så många lösa block med  spår av guld, att det nu bara gällde att hitta moderberget.

En sak som var bra i dessa depressionstider var att flera av byns pojkar fick arbete. Själv var jag för ung men en av mina äldre bröder, Helge, fick börja genast. Av dem som också fick börja kom­mer jag ihåg Olof Ahlsved, Runar Djupsjöbacka, Ingvald Storbacka, Gustas Herman samt Robert, Ed­vin och Leonard Högnabba. Föl­jande sommar kom Olov Granö och Eric Högnabba samt ännu några andra tillfälliga jobbare. Det var fråga om fältundersökningar och kartläggning av hela östra sidan av Pekkas sjön, ca 200 m nordväst om kasstenen, men där hade de inte möjlighet att borra följande år, med den tidens grejor. Liknande fältundersökningar gjordes sedan följande sommar vid Djupsjöbacka och vid Åsen i Terjärv kyrkoby.

Själva borrningsarbetena inled­des sommaren 1935. Eftersom arbetena skulle ske på Pekkasbacken, så ville de ha in­kvarterat arbetarna så nära som möjligt. Vi råkade ha ett rum le­digt, eftersom min bror Anton jämte några andra högnabba-pojkar samma sommar var på sillfiske till Island. De fyra gubbarna som kom var alla äldre karlar från Karelen. De hette Antti Keronen, Matti Ketonen, Toivo Huttonen och Jussi Piiparinen. Det första borrhålet kom nedanför Alice Skyttes vedlider, det andra nära vägen till Heimviken, det tredje bakom Oskars Röutabacka, det fjärde på andra sidan om Syningkärre vid vägen till Bäribacka samt det femte och sista vid Silverberget, en bit från nuva­rande Rani-Plasts villa. Nog var det spännande att se på när de lyfte och tömde kärnorna ur rörena. De hade ju speciallådor att sätta dem i och varje centimeter måste stämma. Det var annars förbjudet att komma nära och röra vid något, men Per-Olof och jag tyckte att vi hade förkörsrätt när de bodde hos oss, så nog hade vi svårt att hålla tassarna i styr och låta bli att försöka svänga på kär­norna, för att se hur de såg ut på andra sidan. Det var nog fråga om snälla gubbar, ty de körde aldrig bort oss, fast de säkert skulle ha haft orsak många gånger. Nästan alla hålen borrades till ett djup av 65-70 meter. Enligt senare utsago från sådana personer som tror sig veta, så borde man gått 20 meter till. Borrningen fortsatte senare på hösten vid Djupsjöbacka, så gub­barna flyttade dit.

Som jag redan antydde så var min broder Anton samma sommar till Island och fiskade sill. När han nu väntades hem så måste vi få rummet ledigt. De hade ju hört talas om honom men var intresserade av att få träffa honom. Vi kom sålunda överens om att när han kommit hem så bjuder vi på middag. De kom i söndagskläder och det var riktigt högtidligt när de satte sig till bordet. Anton kunde ju ganska bra finska och hade mycket att berätta om från resan. Höjdpunk­ten kom när Anton mitt under måltiden gick och hämtade en 3/4 dels liters romflaska och placerade den på bordet och bjöd dem ta för sig. Vi visste ju från tidigare att de var sådana gubbar som inte behövde bjudas två gånger. Nog var det ett gäng uppsluppna, glada och belåtna gubbar som for sjung­ande mot Djupsjöbacka i sensommarkvällen. Det blev ju inget Klondyke den här gången heller. Men det finns nog fortfarande sådana optimister som ännu tror att den tiden kommer när de hittar moderklyftan, ty förutsätt­ningar lär finnas. En annan sak är det däremot om det vore till någon lycka för bygden och dess folk.

Frans Skytte