EMIL STOREDE, FLOTTARE MED FÄRG

- EN AV DE SISTA

Emil Storede från Terjärv, Storeide rätt och slätt kallad - utan förnamn, var den typiska representanten för en färgstark numera utdöd yrkeskår. Storeide var en särling och ett namn med klang i stockflottarkretsar, känd överallt där flottargängen drog fram, allt från finnsocknarna i inlandet ned till älvmynningarna och hamnarna

Storeide var en yrkesarbetare om någon. Största delen av året låg han hemma i sin avsides belägna stuga vid åstranden, vantrivdes och gjorde mest ingenting. När flottningssäsongen var slut började hans längtan till våren i Terjärv - flottningen var hans liv.

Lyckligtvis behövde han aldrig uppleva den tid när stockarna och propsarna inte mera virvlade ned för forsarna och ibland bildade bröten som krävde snabba ingripanden av erfarna flottare, personer som visste orsaken till anhopningarna och även visste var stöten skulle sättas in.

Det är ett tiotal år sedan flottningarna upphörde i Terjärv-Kronoby å. I Purmo och Esse åar fortsatte man några år till, men nu är det slut även där med flottarromantiken, lastbilarna har övertagit virkestransporterna. Detta är säkert mera praktiskt. Men tyvärr ryms därvid inte färgstarka typer som Storeide med.

När åarna var isfria och det blev dags att kasta ut virket i strömdragen drog Storeide iväg till inlandssocknarna där flottningen började. Så följde han med tills virket nått havsbandet, det var hans årligen återkommande program. Hur många gånger detta upprepats visste han inte, det bara fortsatte år efter år.

När stockelden flammade på åstranden och flottargänget satt runt omkring och ljög, då var Storeide i sitt esse, han var en godmodig och glad person och skrattade ofta och länge. Skrattet övergick vanligen i en torr och rostig hostattack, han besvärades alltid av en ihållande hackhosta, antagligen en följd av pipsnuggan som alltid hängde i mungipan.

När historierna kom igång vid stockelden satt Storeide i en besynnerlig nedhukad ställning, berättade själv och hörde andra berätta mustiga flottarhistorier, skrattade, hostade och stortrivdes. Hans historier rörde sig enbart om flottarbravader och om starka karlar. En karl som hade svag fysik och inte begrep sig på flottning var det inte mycket bevänt med. Lika mycket som han beundrade framstående stockjunkare, lika mycket föraktade han dålig sådana, särskilt kvartersmän. Detta fick de även veta i försåtliga och ironiska kommentarer, ofta bakom ryggen på dem.

Storeide föll s.a.s. på sin post. Några år före krigen fick han foten i kläm mellan två stockar. Det blev blodförgiftning och förgiftningen ledde till döden.

Artikel  Hbl./ Byfält 1972