Tal av general Uno Fagernäs
vid hembygdsfesten i Terjärv
den 10 juli 1966

Riksdagens Herr Talman!

Mitt Herrskap!
 

Jag har fått i uppdrag att yttra några ord i egenskap av talman för de veteraner av äldre årsklass som sitter bänka­de tillsammans med Er på denna hembygdsfest. Jag gör detta delvis i skämtsam ton, men delvis även med ett stänk av all­var. Vi representerar hela Karlebynejden, de så kallade "norrbaggarna", och vår hembygd är därför en aning vidare än ramen kring Heimsjön.

Mången ser rött när man vågar tala om ett spirande välfär­dssamhälle hos oss. Man menar att detta enbart är en favorit­fras hos personer som fått en munsbit mer av livets nödtorft.

Ja, allting är som känt relativt här i vår bristfälliga värld, men varje realistiskt resonerande person borde kunna medge, att stora sociala framsteg gjorts under det senaste halvseklet. Och detta har skett under demokratiska former och med parlamentariska medel liksom i den övriga norden. Ingen folkgrupp har rätt att skryta med, att just den har haft avgö­randet i sin hand.

När jag för sexti år sen - den tiden rätt allmänt kallad Byskata snoro Uno - i mitt anletes svett "räppsa fräkne" i Steinbättsi och både fysiskt och mentalt utmattad knäade fram till "mata-laukko" för att få förnyade krafter, då bestod födan i regel av hårda brödkanter med "Wilsoninpinta" som tilltugg, det vill säga månadsgammal amerikansk svinsvål, som legat på diversehandlarns hyllor bland smorläder, mahorkaknippor, petroliumkaggar och terpentinburkar tillräckligt länge för att ha fått den verkligt aptitretande aromen. Som extra pålägg fick man med eller mot sin vilja blodstinna myggor och överdimensionerade bromsar, vars vingsurr förtonade mot tänderna som fullgod, modern pop­musik. Läckerheterna sköljdes ned med vatten- blandad surmjölk, som var lika blå som folkskolebrudens ögon.

Den tiden var vi alla nödtvung­na vegetarianer, ty kött vankades endast undantagsvis under höstslakten, när kniven sattes i strypen på en "rombäss" eller en "fargalt" vars marknadsvärde var diskutabelt.

Vetebröd till cikoriablandat, hemrostat kornkaffe var enbart för­knippat med hemmets stora högtid och alla goda gåvors fest och ljusbringare, julen. I väntan på juldagens under låg man halvvaken hela natten, och när man hörde det första gnisslet av "kåko" i spisvrån rusade man barfota fram till kaffekoppen. I dag är prima presidentblandning med så att säga sju sorter och åtta bedrövelser på bordet vardags­vara lite varstans i våra bygder.

Trots denna materiella misär bibehåller barndomsbygden sin säregna attraktionskraft. För en person, som cirka tretti gån­ger flyttat sina bopålar och aldrig lyckats slå rot på något annat ställe än i fädernetorvan, är barndomens lekplatser de käraste på jorden.                                                        

Avståndet både i tid och rum förskönar. Detta är ingen fras, utan ett faktura, som varje individ förr eller senare kan bekrä­fta. Det är därför som ingen musik för mej kan bli skönare än suset i häggarna vid "Sjoback lidä." Det är därför som sock­er- och sirapsötad "hembrygd kalja på Breidback djesbo" smakade bättre än den bästa champagne. Det är därför som t.o.m. klumpfotade Jockas Lisa-Gret och kutryggiga Klodd-nänno får ett stänk av rosenskimmer över sig, när jag i minnet ser dem knoga uppför Nystobacka mot Maseisos. Skådad genom barn­domsupplevelsernas för- trollande lins är hembygden den vack­raste vyn i världen.   

Ju äldre man blir desto kärare blir de stigar, där man som barn vandrade barfota och plockade blåklint och förgät-mig-ej. För oss grånade veteraner, som snart skall bäddas ned i hem­socknens signade jord, är därför högsommarsol över fosterbyg­den en ojämförlig kombination. Ty vad är egentligen - en smu­la elakt sagt - Lago di Como värd i bredd med näckrosprydda Kaitajärvi. Karpaterna i bredd med Kankobacka, eller det smäktande Wien - melodiernas Pratern och Lobán mot vitsippöversållade Sunabacka. Aldrig har Siciliens citroner eller Andalusiens apelsiner lyst så solvarmt gula som mogna hjort­ron på Höjmåsa. Och aldrig har Palestinas äpplen eller Maltas körsbär lyst så lockande röda som smultrontuvan på Häsibacka. Arkadiens legendariska idyll är simpel prosa i bredd med Seljesåsens magiska poesi. Rivierans reklamerade plager är smutsgula grusgropar i jämförelse med den vita sanden på Pelå-strandä, Golden Gate och Paris beröm­da broar är bleka kopior av Åköströmmen och Larsmovägens be­tongvalv. Miamis månskensvyer kan inte tävla med solreflexerna vid Hickarön. Partenons och Propyléernas vittrade ko­lonner stimulerar och eggar varken fantasi eller sentiment på samma sätt som de raka, vita björk- stammarna bland resliga furor i Knarkhaga.                                                        

Vi veteraner har även en hembygd, som omfattar hela vårt stympade land. Vi har dock inte för vana att bli patetiska i vardagslag. Men vi reagerar både medvetet och instinktivt mot vissa företeelser i dagens Finland. Hit hör bl.a. den ironiska accent, varmed man talar om traditionell, gammalmo­dig patriotism.

Man har sjunkit så djupt i nationell slöhet hos oss att man på allvar föreslagit, att själva ordet fosterland borde utmönstras ur vårt språkbruk. Detta har skett inte enbart i exklusiva studentkaféer och rökfyllda ölkrogar, utan också på offentliga möten och i seriösa skriverier. Man undrar bara om tjurföreningsområdet, eller barnmorske- distrikt vore ett adekvat uttryck för dagens tänkesätt. Patriotism anses vara en exponent för senil konservatism. Fosterländskhet leder en­ligt pacifistisk begrepps- förvirring automatiskt till chauvi­nism. En skarp markerad internationalism i allmän attityd och verksamhet är kantänka den enda räddande faktorn i en splitt­rad värld.

Varje tänkande människa medger, att det är nyttigt och nöd­vändigt att det finns enskilda individer och organisationer, som offrar sin energi och förmåga i hela mänsklighetens tjänst. Nationernas Förbund och dess ideella arvtagare har varit och är vägröjare i det praktiska fredsarbetet. Men en Alfred Andersson eller Petronella Pettersson, d.v.s. en vanlig vardags­människa utan hembygd eller fosterland är rotlös och saknar i regel ett högre mål att sträva till. Ty fredsvilja och alla goda ideers förverkligande börjar i hem, familj och foster­bygd och utvecklas den vägen till internationellt intresse. En dålig familjefar utan social ansvarskänsla kan aldrig bli en god och nyttig kosmopolit.

Det är på sätt och vis naturligt att en person som har fötts och fostrats i ett fritt land inte fullt kan uppskatta den nationella självständigheten. För honom eller henne är självbestämmanderätten mer eller mindre ett axiom och ett medfött privilegium, vars värde minskar i takt med politisk inflation och sjunkande samhällsmoral. Men en med sega anst­rängningar kamp och försakelser och slutligen med livets för­lust inlöst skatt, är alltid dyrbar.

Den som levat i flerårig landsflykt vet vad hemlängtan innebär. För den befolkning som trots tappra ansträngningar förlorat sin hembygd känns förlusten dubbelt smärt- sam.

Den som bott i Viborg, Terijoki, Raivola och Valkjärvi och beundrat Ladogas skönhet från varje klippkrön mellan Pitkäranta och Sordavala - som både 1940 och 1944 lidit med de karelare som förlorat hem och fosterjord vet, att en vårglad lärkdrill ovan hembygdens klöverfält är ljuvligare än pape­gojans pladder i Brasiliens regnskogar, att en av granatsplitter stympad karelsk "kelohonka" är vackrare än en kalifornisk rödfura.

Mitt herrskap!                                           

Jag ämnar inte besvära Er med mina synpunkter på dagens världsläge eller vår aktuella inrikes- och utrikespolitik. Endast några ord som tangerar problemen.

Jag är medveten om att många av er, efter att ha hört min textutläggning, anser det opassande och skamlöst att störa stämningen med politisk polemik. Som en mager ursäkt vill jag förråda, att jag hör till den innersta ringen av forna akti­vister, som tagit till sin ålderdomsuppgift, att både i lämp­liga och olämpliga sammanhang fungera som försvarsadvokater för våra frihetskämpar och att försöka få folk att förstå vad vårt frihetskrig innebar.

När vi veteraner och vapenbröder av yngre årgång annon­serar om en kamratträff för att uppliva minnen från flydda tider och dramatisk ödesgemenskap, då flåsar dagens fåniga protestsångare, att vi ruvar på revanschplaner. När vi efter bästa förmåga försöker stärka försvarsviljan hos vårt förslöade folk, medvetna om att total försvarsberedskap är viktiga­re i atomåldern än under klubbekrigets tidevarv, "då skriker pacifister som envisa boriekor, att vi är krigshetsare och fredens dödgrävare. Man mår illa, när folk slår sej för sitt bröst och salvelsefullt deklarerar, att de är fredsvänner. Vilken normal, människa är inte det! Den som genomkämpat fyra krig vet bättre vad krig och fred innebär än vindögda försvarsnihilister och skenheliga fredsapostlar.

Vi är tyvärr inte ännu så moraliskt högt utvecklade att vi i bergspredikans anda skulle älska våra ovänner. Men vi vå­gar försäkra, att vi aldrig hatat det ryska folket som så­dant. Tvärtom har vi lärt oss att akta vår motståndare som man i ledet. Men ledarskiktet för den - oberoende av poli­tisk färg -  som hotat vår frihet har väckt vår förbitt­ring. Dagens sovjetregering har vår högaktning, t.o.m. vår sympati. Principen för fredlig samexistens är en glädjekäl­la för hela vårt folk. Att denna princip nu är normgivande måste givetvis i främsta rummet räknas dagens makthavande i Kreml till förtjänst. Att läget var ett annat under Stalins epok torde ingen kunna bestrida. Inte ens Breznev el­ler Kosygin, ty de och deras kolleger var med om att demo­lera den röda tsarens piedestal. Jag har nyligen påvisat att vi har befogad anledning att betvivla halvguden Lenins ädelmod gentemot ett demokratiskt och parlamentariskt styrt Finland. Vi vägrar därför kategoriskt att blotta vårt huvud och stämma upp lovsånger inför de minnesplattor som pryder de platser, där Lenin och Stalin sökte och fann skydd hos oss, då de flydde undan sina förföljare, och då kampens mål, åtminstone formellt, ännu var gemensamt.

Vi hatar inte heller de frontmän, som enligt vår övertyg­else hamnade på fel sida 1918. I själva verket beundrar vi de överåriga forna rödgardister, som frivilligt fyllde bräsch­erna i vinterkrigets försvarsställningar. Det var endast upp­rorets fega ledare som väckte vår vrede och vårt förakt. Men inte ens dessa var alla av samma skrot och korn. En av de främsta och en av initiativtagarna till revolten blev se­nare, efter att ärligt ha medgett sitt misstag inkallad som hedersgäst till jägarförbundets årsmöte. Han borde ha något att lära de felorienterade och de politiska vederdöpare, som i dag försöker lysa med sin kvasivisdom.

Världen förändras såsom den alltid gjort. Läget i dag är inte detsamma som för 50 eller 25 år sen. Jordens alla för­slavade folk har vaknat och fordrar frihet. Halvvilda folkstam­mar i Afrikas urskogar har blivit självständiga och deltar i Förenta Nationernas arbete. Denna frigörelse från främ­lingsväldet har även hos oss hälsats som en seger för för­nuft och rättvisa. Att vi här församlade veteraner redan för ett halvsekel sen var med då det förtryckta Finland genom ett värjhugg förvandlades till en suverän kulturstat borde lända oss till heder. Detta kommer också att bli historiens ojäviga dom, trots det snusförnuft som i dag flödat på många håll.

Detta var förvisso en smula elakt sagt, men ni hembygdsfirare och immigranter av olika åldrar får förlåta oss grå­hårsmän, om vi ännu i dagens dynamiska värld är så förstock­ade, att vi fruktar Gud, hedrar våra hädangångna föräldrar och hyser aktning för fädernas gärning. Allt som hänt under vår mannaålder vinner inte gehör inför historiens domstol. Men inte heller alla som länkat landets öden under de senaste decennierna kan räkna med Klejos applåder. Man kan och har rätt att öva kritik i ett demokratiskt samhälle om man har för­nuftiga motiv. Men ett ständigt krevulerande på lösa grunder är föga meriterande. Att som dagens litterära frifräsare kas­ta alla gamla normer överbord och stoltsera med epitetet för­fattare om man lyckats knåpa ihop 200 sidor pornografi och annan smörja kan knappast rubriceras som en kulturbragd. Man pratar om författarens funktion som socialt samvete och me­nar, att allt som är naturligt offentligt skall beskrivas. Ja, - att äta och smälta födan är den naturligaste sak i värl­den, men man brukar inte ha en slaskhink under middagsbordet eller placera ett nattkärl på kaffebrickan.

Det skedde under betydligt anständigare former och fasoner då vi pubertetsgossar av den gamla stammen "bruka gaa ti byis på löödaskväldi."