GENERALEN FRÅN TERJÄRV 1(2)

av Helge Smedjebacka

Det fanns inte många tecken som tydde på att en blivande general hade sett dagens ljus, då Frans Uno Fagernäs föddes den 1 mars 1894 på Fager­näs hemman i Terjärv. Hemgården ligger på stranden av Heimsjön, ungefär där den gamla Keurkal-släkten anses haft sina bopålar. Farfa­dern Simon Fagernäs härstammade på mödernet från den kända släkten Granö. Fadern Anders Fagernäs var född 1857. I sitt första äktenskap med Maria Charlotta Kankkonen föddes dot­tern Maria Alexandra år 1884. Men redan den 27.2.1886 dog den just 22 år fyllda hustrun i lungsot. Den 25.6.1887 ingick Anders sitt andra äktenskap, nu med Josefina Mattsdotter Bred­backa (f. 1868), som kom från andra sidan Heimsjön, från en annan känd bondesläkt. I detta äktenskap kom Frans Uno att födas som den fjärde i ordningen, men barnskaran skulle med åren utökas till dussinet fullt, även om äld­sta dottern Maria dog redan i sitt tolfte levnads­år.

Det hemman som Anders brukade var unge­fär ett normalt skattehemman i Terjärv på den tiden. Mantalsstorleken kan kanske ha varit 1/6. Men han var därjämte musikalisk. I kyrk­boken anges han som kyrkosexman, vilket visar ett allmänt förtroende utöver det vanliga. I hem­met fanns både orgel och piano, vilket inte var vanligt i ordinärt jordbrukarhem på den tiden. Eftersom han kunde spela tjänstgjorde han tid­vis som kantor i församlingen. Uno fick tjänst­göra som hjälp de gånger orgeln i kyrkan var i olag, och fadern behövde hjälpreda för att kor­rigera stämmorna. Om detta skall vi låta honom berätta själv något senare.

Eljest finns det ej många vittnesmål om Frans Unos uppväxtår — ingenting om varför han sat­tes i skola. Synbarligen var han den av syskon­skaran som var mest begåvad då han sattes i lär­domsskola. Äldsta brodern Teodor fick utbilda sig till kantor och var förmodligen den som an­sågs bära de bästa förutsättningarna för detta arbetsfält. En yngre broder Matts Fridolf (eller Fride) genomgick senare en predikantkurs och blev känd för sitt enastående minne och förmå­ga att kunna tränga in i djupa teologiska resone­mang. I våra dagar skulle han säkert ha blivit teologiedoktor och professor med de förutsätt­ningarna.

Men en viss bild av Unos uppväxtår får vi dock genom att citera den skildring av sina upp­växtår, som han skrev i tidskriften "Kuriren" förmodligen nån gång på 1960-talet. Där berät­tar han i anslutning till en kommentar av Simo Tavities bok "Minun Isänmaani" (Mitt foster­land) om hur hans egen bild av fosterlandet i ti­den föddes. Vi låter honom själv beskriva det, på sitt oefterhärmliga sätt: — "Jag fick min "fosterländska fostran" som skolpilt i min beundrade hembygd. Där plockade jag blåklint i skyhöga rågåkrar och hjortron på milsvida mos­sor. Jag åt blodröda åkerbär på blommande di­keskanter och ljusröda smultron på svindlande backsluttningar. Jag drack sockermättat och skummande spisöl ur skopa på många tredagarsbröllop.

Jag har senare sett allt vad glada turister beundrar i vårt vackra land, men min fagra hem­bygd har alltid stått i särklass. Där är t.o.m. ogräset vackert. Där bränner inte nässlorna som på andra ställen. Rosenbuskarnas taggar sticker inte som i grannkommunerna! Min hembygd har ännu sin trollmakt kvar. Men där bodde också en trollkarl den tiden. Han hade tidigare varit lärare i min hemsocken men högre lärarlön hade lockat honom till Helsingfors. Där fick han också stipendier i flera repriser för att kom­plettera sin utbildning vid avancerade universi­tet i USA. Han kallades därför professor enligt amerikansk terminologi. Men hans älskade hembygds dragningskraft var så stark, att han varje sommar återvände till barndomens lek­platser. Dessa drog honom till sej som en mysteriös magnet. I sitt "sagoslott" på Heimsjö-stranden samlade han omkring sej kun­skapstörstande flickor och pojkar och öste över oss all sin visdom.

—  Han höll långa föreläsningar om Finlands forntid och nutid, och vi blev mycket klokare än andra flicksnärtor och snorvalpar i byn.

Han berättade ofta om Runeberg och Topelius i olika sammanhang. Vi fick den uppfatt­ningen att de var halvgudar som väckt Finlands folk till nationellt självmedvetande och lärt det att älska sitt fosterland. Han berättade också om det ryska förtrycket som upprörde äldre människor den tiden. Vi hade endast en dunkel aning därom. Men nu fick vi höra hårresande skildringar av en välinformerad som visste allt om detta...."

"... Jag hade tidigare läst "Fänrik Ståhls säg­ner", men mer eller mindre mekaniskt, utan att begripa innehållet. Men när "professorn" dek­lamerade "Sveaborg" färgade "ställföreträdan­de" skam mina kinder. Han deklamerade "Döbeln vid Jutas" så sensibelt att solen lyste över ett fritt Finland. När han långsamt läste den sis­ta sublima strofen med stark accent såg vi tårar i hans ögon.

—  Jag blev därför så stor beundrare av "säg­nerna" att jag kunde rabbla upp de längsta poe­men utantill lika ledigt som Luthers lilla kate­kes. Vår frivilliga fostrare var även en framstå­ende pianist. Han spelade Finlandia med sådan force att Finland mognade ur sitt tvång. Han spelade Sindings "Frühlingsrauschen" med så­dan elegans att frihetslängtans vårglädje vibre­rade i strängarna. Han spelade Chopins "revo­lutionsetyd" med sådan frenesi att vi hörde flå­sandet av ryska kasackhästar då de trampade omkull frihetsälskande polska kvinnor och le­kande barn.

—  När jag såg professorns smala och välvår­dade händer flyga som svalor över tangenterna kände jag avund. Jag drömde om att bli lika skicklig som han. I mitt hem fanns både flygel och orgel. Redan som knatting hade jag lärt mej att "hantera" dessa instrument. Jag hade t.o.m. lärt mej läsa notskrift. Efter några år spelade jag Bach på orgel och Brahms på flygel. Men jag blev aldrig så suverän som vår "professor". Jag blev dock så "avancerad organist" att jag kunde assistera min far då han stämde orgeln i kyrkan. Kyrkan var kall i vardagslag vintertid och orgeln var därför ofta i olag. I den tomma och ekande kyrkan brukade jag ibland spela "Björnebor­garnas marsch" med forteregistret utdraget. Tonkaskaderna brakade mot läktarväggarna och altarfonden som artillerisalvor. Jag inbilla­de mej att de nötta pedalernas knarr och knirk markerade det ärorika regementets taktfasta steg österut för att krossa våra förtryckare...

—  Professorn ville inte sitta inne soliga som­mardagar. Han förde oss ut i naturen där lär­korna drillade och där ängarna ännu stod i full blom. Där sökte vi och fann lämpliga sittplatser på gräsmattan mellan rödklöver och granngula smörblommor. Där började professorn små­leende lära oss latinska namn på liljekonvalj, le­jongap och liguster, på sparvar, "spärringar" och "sjöfula". Men vi hade svårt att lära oss det rätta uttalet. Tärjärdialekten bräker ä-ljudet som svältfödda får och ältar ö-ljudet som magsjuka kor! Dialekten har få likheter med Ciceros modersmål som saknar dessa breda ljud och även andra egendomliga oljud!"—

Av den målande skildringen framgår tydligt att Uno var mycket musikaliskt begåvad. Vid en intervju med sonen Ole (1989) trodde denne att fadern för det mesta spelade piano efter gehör. Beskrivningen ovan ger vid handen, att han lär­de sig notskrift i unga år, och förmodligen spe­lade efter noter, även om han med sitt fenome­nala minne, senare gav ett intryck av att spela enbart efter gehör. Synbarligen visste också hans underordnade under krigsåren om hans enorma intresse för musik, ty när han fyllde 50 år fick han ett piano i gåva, som hans mannar hade samlat ihop medel till! Av skildringen framgår att musiken var något han ofta drömde om. Även bröderna Ture och Fride blev goda amatörspelemän. Mången äldre minns ännu hur Ture kunde spela "Alte Kameraden" på orgel med bravur. Brodern Fride spelade violin och uppträdde t.o.m. solo på olika samkväm. Vid behov och i familjekretsen kunde man bilda en miniatyr orkester, som också uppträdde på mindre bröllop, ofta förstärkt med Albin Wickman från granngården, sedermera predikant och riksdagsman.

Men vem var den märklige mannen, som Uno Fagernäs beskriver som "professor" och som kom att ha en så pass stor inverkan på hans per­sonlighetsutveckling, som skildringen ger vid handen? Det är kanske inte omöjligt att spåra denna person, även om ingenting kan sägas exakt, då inga vittnen mera finns! I Terjärv ver­kade vid sekelskiftet, eller något tidigare tre lärare, vilka kunde ha varit förebild för den som Uno skildrar i nyss citerade artikel. Napoleon Vinell hette en av dem. Han verkade några år i Kyrkoby skola som lärare, men flyttade senare till Kyrkslätt. Men han återkom ej veterligen, ej heller har det berättats att han skulle varit en framstående pianist. Den andra som tanken går till är folkskolläraren Gustaf Alfred Fors (f. 1874). Han flyttade efter några års lärargärning i Terjärv till Pargas Malm. Hans hemgård var granne till Unos hemgård, men kunde knappast betecknas som "slott" utan en rejäl bondgård. Han var en av de ivrigaste medlemmarna i Ter­järv Ungdoms Förening. Däremot tyder allt på att det är folkskolläraren Artur Hedlund (f. 1875) som är Unos stora idol och förebild. Hed­lunds hemgård, var vid den tiden ett litet "slott" för Terjärv förhållanden. Han spelade piano och verkade som körledare och samlade ungdo­marna runt omkring sig. Han var bosatt i Hel­singfors, men kom varje sommar till hembygden och var då aktiv bland ungdomarna. Tydligen är det han, som för Uno var trollkarlen och så ef­tertryckligt kom att påverka hans karaktärsut­veckling i ungdomstiden.

SKOLGÅNG I JAKOBSTAD

Uno sattes i lärdomsskola i Jakobstad, det var rätt få ungdomar som på den tiden fick en sådan förmån. Han beskriver själv ombytet på följan­de sätt:

"— Jag måste "övergiva" min kära hembygd för att fortsätta min skolgång i Jakobstads real­läroverk. Där blev mina lärare förvånade över mina "litterära kunskaper" och även mina "in­sikter i flora och fauna". Då berättade jag med tindrande ögon om trollkarlen i Terjärv". I min nya skola blev jag snart god vän med min gymnastiklärare. Han hade endast eftermiddagssys­selsättning i skolan, men han måste dock kliva tidigt ur sin sköna säng för att ackompanjera sången under morgonandakterna. När han fick reda på att jag kunde vikariera honom slöt han mej leende i sin faderliga famn. Jag spelade därefter många av min favoritlärarinnas älsklingspsalmer för att göra henne lika lycklig som min gymnastiklärare".

"— I "läroanstalten" måste jag brottas med nya läroämnen. Med finska och franska, med tyska, engelska, och ryska, med logaritmer och rotutdragning — dock inte ur min rara skolflammas mun! Som lärare i ryska hade jag en stilig gardeskapten som vunnit sina sporrar i ett ryskt elitförband. Han lärde mej så mycket av Bobrikovs modersmål att jag kunde förbanna hans minne med ryska ord. Han var också min lärare i värj fäktning. Jag blev ingen mästare. Men när jag blev student var jag dock så skicklig fäktare, att jag lätt kunde ha mejat ned tsarens alla hatade hej dukar! Jag kunde inte ana då att jag tre år senare skulle döda tsarens soldater på tyska östfronten, inte med värja, men med ryskt gevär på rysk mark. Jag kunde inte heller ana att jag skulle möta min överlägsna motståndare i värj fäktning på samma plats och vid samma tidpunkt. När första världskriget bröt ut gick gardeskaptenen frivilligt i rysk tjänst för att bli befordrad. Han avancerade också i snabb takt. Men jag mötte honom inte som revoltör mot ryskt förtryck utan som kollaborator och kom­battant på fel sida. Ödets ironi och komik hade reglerat våra relationer så lustigt att han låg i Jakobstadt i Lettland som överste och intendent för en rysk armékår medan jag som simpel Gruppenführer i tyskt tjänst i Kurland vadade i Aa-flodens förpestade vatten för att få nödig frontutbildning." —

Så långt — Unos berättelse från skoltiden och om hans märkliga sammanträffande med gar­deskaptenen, vilken han råkade långt senare då denne var generalmajor i finska armén och Uno själv hade avancerat till kommendör för en gar­destrupp i samma armé och de möttes på en lyxrestaurang i Helsingfors. Ödets lek hade åter länkat ihop de fredliga värjfäktarna från hans skoltid.

STUDENT

Våren 1914 hade Frans Uno Fagernäs nått sitt första ungdomsmål —, han blev student från Ja­kobstads realläroverk eller Jakobstads samlyceum som skolan senare ofta kallats. Några uppgifter om hans studentbetyg föreligger ej, men man torde ej göra felbedömningar om man förmodar att det var gott. Vad skulle bli fort­sättningen? Under sensommaren 1914 eller den 1 augusti utbröt första världskriget! Föga anade den unga stundenten, att det närmaste året skul­le innebära radikala omställningar för honom! Han inskrevs i Helsingfors Universitet på hösten 1914, själv har han i sitt militära stamkort upp­gett sitt "civila" yrke till medicine studerande. Sonen Ole berättade härom, att fadern nån gång hade haft drömmar om att bli en ny Olivercrona! Man tar knappast heller fel, om man bedö­mer utsikterna härför vara för handen, ty hans långa fingrar var som skapta för kirurgens verk­tyg... Men också ett annat intresse fanns i hans sinne, musikens, även om utsikterna att slå sig på den banan kanske tycktes mera verklig­hetsfrämmande. Men det skulle i fortsättningen inte bli vare sig lakar- eller musikstudier, ty un­der vintern 1915 hände märkliga saker...

JÄGARE

Frans Uno skulle inte hinna med mera än knappt en termins studier innan hans foster­ländska intresse förde honom i kontakt med jägarrörelsen. Vem som förde honom till dessa kontakter, eller värvade honom till medlem är ej bekant. Kanhända var det via studentkåren eller via studiekamrater vid universitetet. Kanhända var det via kontakter med den ovanskildrade "professorn"! Alltnog — den 25.2.1915 inträd­de han i Pfadfinderkursens I kompani i Lockstädter Lager i Nordtyskland, jämte ett par hund­ra andra unga män, som på illegala vägar via Sverige sökt sig till Tyskland i avsikt att få mili­tärutbildning. Ja, som baktanke fanns ett hopp om att en dag kunna medverka till att frigöra Finland till en självständig stat. Från Terjärv ha­de han sällskap med åtminstone en, Bergström, Ivar. I slutet av året slöt sig två andra Terjärvbor till sällskapet — Gåsjärv Sigfrid, son till Leander Granö, Terjärvs mångåriga kommunal­kassör, och Ivar Bergströms broder Tyko.

Från tiden i Tyskland finns flera allmänna skildringar, men få som skulle belysa enskilda jägares öden. Några snabba avancemang gjorde inte Uno Fagernäs, eller så att han skulle väckt någon speciell uppmärksamhet. Däremot kon­staterade han att namnet Fagernäs var svåruttalat för tyskarna och begynte använda släktnam­net Fichte. Sonen Ole tror att detta också kan ha kommit av att han var en beundrare av tyske fi­losofen Fichte, (1762—1814).

I varje fall blev Uno Fagernäs Hilfsgruppen-führer i jägarbataljonens första kompani tillika med Olof Lagus och A. Sihvo. Gruppenführer blev han i början av 1916. Bataljonen kommen­deras ut till östfronten för att få stridserfaren­het. Där kom Fagernäs att deltaga i striderna bl.a. vid Misse, Rigaviken och Aa-floden. Ett tyskt järnkors av II klass talar om tapperhet i fält från den tiden. År 1917 deltog han också i den tyska krigsskolans A-kurs i Libau, vilket ty­der på att hågen till det militära hade fått näring under jägartiden.

DELTAGANDE I FINLANDS FRIHETSKRIG

Då det självständiga Finlands regering i ja­nuari tvingats att flytta till Vasa ställdes den in­för många problem. Den i all hast av skyddskå­rer och under general Mannerheims ledning "hoprafsade" vita armén begynte sitt befrielse­verk i slutet av januari. Ganska snart blev det klart att man mer än väl behövde de unga män som i Tyskland i Jägarbataljonen 27 erhållit sin militära utbildning. Jägarna kallades därför hem i skyndsam ordning. Redan den 11.2.1918 befordrades en del av dem till officerare i det självständiga Finlands armé medan de ännu be­fann sig på tysk mark. De som hade klarat sig bäst blev majorer. Uno Fagernäs hörde till den grupp som befordrades till kaptener. Det var ett raskt steg, även om det ingalunda gav nå­got bevis för att han var en kommande general.

Den 25.2.1918 landsteg jägarna i Vasa och gav det unga självständiga landet en strimma av hopp. Men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan jägarnas roll i den finska armén var klar, ty det gick inte utan svårigheter att in­ordna en aktiv jägarskara i en armé som leddes av officerare, som tidigare tjänat i den kejserli­ga ryska armén. Fagernäs blev i början kompa­nichef i I Jägarregementets andra bataljon, se­nare bataljonens kommendör. Den första större drabbning han medverkade i var striderna i Lempäälä, söderom Tammerfors.

Angående de fortsatta striderna, i vilka Uno Fagernäs deltog, finns i boken Finlands Frihets­krig, VIII bl.a. följande skildring: "II jägarba­taljonen (Fagernäs) inträffade den 23 april kl 8 e.m. framför Kämärä station och gick omedel­bart till anfall. Den nattliga striden varade till kl 5 f.m., men fiendens motstånd kunde icke bry­tas, utan de röda gingo till motanfall och för­stärktes med ett från Säiniö-hållet kommande pansartåg. Bataljonen led avsevärda förluster, 20 % i döda och sårade. Först vid middagstiden den 24 april kunde stationen efter artilleribeskjutning besättas. Fienden hade då frivilligt utrymt sina ställningar. Redan samma kväll marscherade bataljonen 15 km till Säiniö, där den inträffade vid midnatt. Efter endast några timmars vila skedde uppbrott och framryckning till Liimatta (5 km) samt gruppering och anfall mot Viborg, varvid förbandet utgjorde reserv. Nästföljande natt, den 25—26, samt nätterna den 27—28 och 28—29 var bataljonen insatt i främre linjen av de mot Viborg stormande trup­perna. Befälets energi och framåtanda, man­skapets tapperhet och uthållighet möjliggjorde dessa prestationer, väl värda beundran icke minst i betraktande av de värnpliktigas korta utbildning". Att Fagernäs hade blivit bataljons­kommendör var en följd av att tidigare kommendören, jägarmajor Olof Lagus den 20 april hade omkommit genom en olyckshändelse, var­efter chefskapet för II bataljonen överfördes till äldste kompanichefen, jägarkaptenen Fagernäs.

TIDEN EFTER FRIHETSKRIGET

Sedan frihetskriget var till ända ställdes spe­ciellt jägarna inför ett val, mellan att ta stam­anställning i det unga Finlands armé eller att återuppta avbrutna studier. Men eftersom åren hade gått, fann de flesta alternativet att ta tjänst som aktiv officer mera lockande, så också Uno Fagernäs. Jägarna skulle småningom bli den le­dande grupperingen inom armén, men där före­kom också många intriger. En kamp försiggick mellan jägarna och de officerare som hade er­hållit sin utbildning i Ryssland under kejsarti­den. Efter hand kom det att bli jägarna som in­nehade de högsta posterna, men även sinsemel­lan förekom det kamp med "armbågarna". Förmodligen var det också svårt att få platserna att räcka till. Detta var väl närmast orsaken till att Fagernäs först blev förordnad till tjänst som kompanichef i den enhet som bildade Jägarba­taljon 18. En annan omständighet som nu tog sig uttryck i "armbågande" var språkpolitiken, som visserligen blev än mera påtaglig under tju­gotalet och trettiotalets förra hälft. För att göra karriär i armén borde man helst ha haft ett finskspråkigt namn. Det fanns de som förfinskade sina namn. Ett exempel härpå var Hjalmar Strömberg, som blev Siilasvuo och under detta namn skördade sina lagrar. För Uno Fagernäs var detta som att uppge sin identitet. Även om han i Tyskland hade använt sig av ett främman­de släktnamn, skulle det aldrig ha kommit för honom, att han här på grund av karriärsjuka skulle ha förfinskat sitt namn! Sonen Ole menar vid diskussioner med honom, att fadern ogillade exempelvis Siilasvuos handlande i detta avseen­de, även om de i övrigt synes ha kommit rätt väl överens.

I slutet av år 1918 transporterades Fagernäs till I divisionen. Där blev han kommendör för Björneborgs regementes andra bataljon. Följan­de år befordrades han till major och blev små­ningom regementets underhålls- och ekonomi­chef. Denna vakans skötte han sedan ända till 1921, då han åter blev kommendör för regemen­tets andra bataljon.

ÄKTENSKAP

Det berättas att Uno Fagernäs i sin barn- och ungdom led av en kronisk snuva. Han var ofta snuvig och man kunde lätt upptäcka en droppe under näsan. Då han bl.a. läste finska för sin morbroder, prosten K.J. Berg i prostgården i Kronoby, kunde han inte undgå att lägga märke till prostgårdens ungmor. Prosten själv hade en gång uppmärksamgjort honom på att han ännu hade lediga döttrar, 'bl.a. Agnes, som skulle lämpa sig som partner för Uno. Då Agnes fick höra vad som diskuterats utbrast hon — "aldrig, aldrig kan jag tänka mej den snoriga Uno!" Men hur det nu var så förändrades hennes syn på den stilige officeren efter hand och den 20 juli 1920 samman vigdes kusinerna Uno Fagernäs och Agnes Berg. Svärföräldrarna, prosten Karl Johan Berg och hans hustru Maria (född Olander) hade ju ofta sett den blivande magen i sitt hus, inte bara för att han var en av prostens sys­tersöner, utan kanske lika mycket för att pros­tens egen son Rafael Berg också var jägare. Un­der jägartiden följdes de ofta åt, också i sin mili­tära karriär, ända till överste graden — men där stannade Rafael medan Uno trappade upp ännu ett pinnhål. Alltnog — för Agnes blev det att re­tirera från sitt "aldrig" — ofta sade hon sedan till sina barn, med anspelning härpå — det säger jag er, säg aldrig, aldrig — det har jag själv fått "äta upp"!

Familjen begåvades småningom med tre barn, sonen Karl Uno Thorleif föddes 1921, Karl Ole Gustav Adolf 1926 och dottern Harriet Agneta Maria föddes 1930.

MILITÄRA STUDIER

Att Uno Fagernäs var en begåvning är mångomvittnat. För att kunna avancera inom den mi­litära hierarkin var det därför nödvändigt att ut­över den utbildning jägartiden gett, skaffa sig fortutbildning. En del av jägarna skaffade sig den högre militära utbildningen utomlands. Se­dan en egen krigshögskola startats i Finland blev det lättare, då man kunde skaffa sig tilläggs­kunskaperna så att säga hemma. Uno Fagernäs inskrevs i Krigshögskolan år 1925. Därförinnan hade han genomgått två artillerikurser för gene­ral Nenonen 1923 och 1925. 1925—26 var han därtill I divisionens stabchef och befordrades 1926 till överstelöjtnant.

Samma år utnämndes han också till chef eller kommendör för 2 cykelbataljonen. Krigshögs­kolans slutbetyg erhöll han 1927 och var nu mo­gen att ta hand om högre befälsskap. Utnäm­ningen till generalstabsofficer kom först 1936, men därförinnan skulle mycket hända...

GARDESJÄGARBATALJONEN

I slutet av år 1929 kommenderades Uno Fa­gernäs till kommendör för Gardesjägar- bataljo­nen (GJB ) som då var förlagd till Vasa. Ralf Erik Klockars har i sin bok om GJB 1918—34 beskrivit denna händelse på följande sätt:

"Bataljonen får kommendör från egen bygd.
GJB:s stab, Vasa den 30.8.1929. Dagorder N:o 61. 

2. Republikens President har medels militär­order N:o 44/27.8.29 transporterat PPP 2:s kommendör överstelöjtnant Fagernäs till kom­mendör för GJB" Klockars fortsätter: "Den nye kommendören var ju en av GJB:s traditionsska­pare som kompanichef och t.f. bataljonskom­mendör och upplevde bataljonens tillblivelse ända till hösten 1918. Den bataljonen som han nyss övertagit var dock någonting helt annat än den han lämnade 11 år tidigare. "Fichte" som han kallades i Tyskland och även långt senare, hade ju rötterna djupt i den svenskösterbottnis­ka jorden och hade på detta sätt alla förutsätt­ningar att snabbt få ett förtroendefullt grepp om sina disciplar..."

Den nya kommendörens första årsdag, till minnet av jägarnas ankomst till Vasa, firades den 25 februari 1930 och refereras i Vbl på föl­jande sätt: "Gardesjägarbataljonen i Vasa fira­de sin årsdag i går med parad, kyrkogång och fester för officerare och manskap. Kasernbyggnaderna voro, liksom en hel del byggnader i sta­dens centrum, flaggprydda. Kl. 12.50 p.d. upp­ställdes för parad på kaserntorget, bataljonens första och andra kompani samt m.g. kompa­niet. Kommenderande officeren kapten Bo­ström anmälde trupperna för bataljonskom­mendören överstelöjtnant Fagernäs, som till ba­taljonen höll följande tal:

Gardesjägare! En person, som icke hyser akt­ning och respekt för sina föräldrar, är feluppfostrad och saknar de elementära betingelserna för en sund och nyttig samhällsverksamhet. Ett folk, som förnekar sitt ursprung och ringaktar fädrens gärningar, ett folk utan pietet för arvet från svunna släktled, saknar blick och förståelse för de kulturbringande faktorerna och kontinui­teten i den historiska utvecklingen. I vår mate­rialistiska och mekaniserade tid, som speciellt i detta land karaktäriseras av ett ofta hänsynslöst forcerat nydaningsarbete på samhällslivets olika områden, och vilket arbete mången gång avslö­jar ett cyniskt förakt för gångna generationers livsideal och rättsbegrepp, har vi skäl att då och då allvarligt begrunda traditionens makt som positiv faktor i det mänskliga livet. En sådan stund, helgad åt förpliktande minnen är för oss gardesjägare, denna dag, bataljonens årsdag. Det behövs inga djupa psykologiska insikter för att fullt förstå ärorika traditioners sporrande in­flytande och rika impulser på en truppenhets ambition och arbete. Vi veta det alla av egen er­farenhet.

Nu kan emellertid mången fråga sig: vilka tra­ditioner äger denna bataljon? Ha vi någonting att yvas över framom andra truppenheter, har vår årsdag någon reell bas för en stoltare attityd och stramare hållning, för en käckare honnör än andra truppårsdagar?...

Det finns mycket berättigat i den kritik som i dag riktas mot den truppdel, från vilken gardes­jägarbataljonen räknar sina anor. Det finns många sjuka punkter och föga vackra detaljer i jägarrörelsen som kunna leverera stoff åt en kritiklysten granskare. Enskilda av dess represen­tanter ha dessutom mången gång visat prov på en pösande stolthet av mindre sympatisk art, pockat på en respekt, som de som enskilda indi­vider icke ha skäl att tillgodoräkna sig. Allt det­ta skall villigt erkännas. Men denna överlägsna kritik träffar trots allt endast mer eller mindre obetydliga detaljer. Det väsentliga i rörelsen, dess bärande idé dess positiva mål och resultat går fri för en avog bedömares kitsliga anmärk­ningar. Den ampra kritiken träffar endast det bristfälliga instrument som förde den foster­ländska idén till seger.

En kritik som förbiser detta och subjektivt sysslar med enskilda individers mänskliga svag­heter, bottnar sist och slutligen i egen andlig fat­tigdom och framlägger bevis på en ytterst snäv historisk synvinkel hos kritikern.

En brinnande tro på idealens makt i livet, en stark förtröstan på egen kraft, djärva tag och höga mål, seg uthållighet och offensiv bered­skap i de mest kritiska situationer, allt detta fann ett sammanbitet, kollektivt uttryck i jägar­bataljonen 27. Då jag i dag ser mig föranlåten att påpeka detta, sker det icke enbart i egenskap av anspråkslös representant för denna bataljon, utan som kommendör för gardesjägarna och som försvarare av dess traditioner, för vilka jag på denna dag fordrar tillbörlig respekt! Arvet efter jägarbataljonen 27 besticker sig just däri, att vi ställt uppräknade egenskaper som rättes­nöre för oss. Ifall vi lystra till dessa paroller och förverkliga dem i vårt liv, då hedra vi även sam­tidigt den finländska krigarens ädlaste egen­skaper och vackraste minne från gångna sekler, då hylla vi bäst de stolta ideal, som nationalskal­den frambesvurit, ideal vars tändande och eggande kraft var ett av de blankaste och skarpaste vapnen i frihetskampens förberedelse och ge­nomförande. Men det är trots allt icke nog med att passivt mottaga ett arv och s.a.s. leva på dess räntor. Det gäller för oss att genom positivt ar­bete förkovra arvet och skapa nya traditioner. Må envar se till att gardesemblemen icke bli enbart en simpel dekoration, utan att vår uniform är och förblir ett garantimärke för verklig elit"!

Det är med intresse och beundran man läser dessa ord, talade av en österbottnisk överstelöjt­nant för snart sextio år tillbaka. Framställ­ningen är mästerlig. Av vår generalskår fanns det säkert blott få, som kunde åstadkomma en dylik analys av jägarrörelsen. Men talet säger också en hel del om Uno Fagernäs som person och hans sätt att tala till sina soldater. Observe­ra medgivandet till en berättigad kritik mot vissa av jägarrörelsens företrädare, men ändå vidhål­landet av den röda tråden i strävandena.

I ett tal senare, på arméns fanfest, går han till en svidande vidräkning med den i hans tycke icke realistiska fredsrörelse som svepte fram bland vårt folk under 1930-talet "Rotlösa ideo­logier utan kontakt med det verkliga livet, en­bart skada vårt söderpolitiserade samhälle". Men han klandrar också dem, som icke ville fo­ga sig i att åtlyda landets lagar, utan i ivern för­söka ta den lagliga makten i sina händer. Kan­ske var det kännedom om Uno Fagernäs inställ­ning och lojalitet till statsmakten och landets re­gering, som gjorde att han under Mäntsälä-upprorets dagar fick sig tilldelad en synnerligen vik­tig, men också känslig uppgift. Härtill kan ock­så ha inverkat, att Gardesjägarbataljonen som truppenhet hade ett gott anseende.

MÄNTSÄLÄ UPPRORET

Lapporörelsen som låg som bakgrund för Mäntsälä-upproret hade ju sitt starkaste fäste i finska syd-Österbotten. Mången av de officera­re som fanns på ledande poster i vår armé, var beundrare av Lappo-rörelsens ideologi. Andra var osäkra, och valde att stå med fötterna s.a.s. i båda lägren. Till dem hörde bl.a. den vite gene­ralen, som dels gav sitt stöd åt Lappo, men dels stod bakom landets lagliga regering. En del av officerarna gjorde sig oanträffbara, för att in­vänta ett avgörande i läget. På detta sätt förfor bl.a. garnisonschefen i Vasa, överste Juho Heiskanen, likaså cheferna i både Uleåborg och Seinäjoki. Inför denna situation erhåller gardes­jägarbataljonens kommendör Uno Fagernäs ett personligt telefonsamtal från president Svinhufvud. "Jag beklagar att jag måste vända mig till Er och Edra svenskspråkiga soldater och i denna situation på detta sätt bringa finnar till för­nuft!" Och vi låter general Fagernäs genom sina anteckningar berätta vidare om fortsättningen: "Det finns ett par hundra revoltörer i Jyväskylä, som gör sig beredda att resa till Mäntsälä för att stöda de upproriska där. Jag ger överstelöjt­nanten order om att avväpna revoltörerna i Jyväskylä", sade presidenten. Det blev bråda stun­der för GJB:s kommendör. Lappoanhängarna i Vasa försökte på allt sätt förhindra Fagernäs med sina trupper att få nödiga fortskaffningsmedel och resa iväg. De lade beslag på både bus­sar och bilar. Fagernäs beställde då ett extra tåg, men blev då hotad med att man kommer att spränga järnvägsbron vid Munakka station, mel­lan Vasa och Seinäjoki. Fagernäs lät utrusta sitt tåg, som ett litet pansartåg. Två kanoner place­rades i öppen vagn bakom loket. Tolv tunga ma­skingevär var skjutklar a i öppna vagnar i slutet av tåget. Och Fagernäs fortsätter: "När vi kom till Munakka var bron kvar och inga sprängare syntes till. Då vi anlände till Seinäjoki och sökte skyddskårschefen hade denne flytt. Då jag kom till distriksstaben hade vicechefen begått själv­mord. Expeditionen fortsatte sedan söderut. Då tåget senare passerade Alavus stod lokala skyddskårschefen där på perrongen och gjorde honnör. I Haapamäki klev jag upp på ett loko­motiv och for sedan till upprorsnästet (i Jyväskylä). Där kapitulerade trötta och skäggiga män utan motstånd. De visste då redan att spelet var förlorat!" — Så hade österbottniska trupper un­der ledning av en österbottnisk officer, medver­kat till att Mäntsälä upproret kunde kväsas i sin linda, redan innan det ledde till någon strid. Man kan förmoda att Fagernäs' anseende steg, både inför rikets ledning och övriga vilka var medvetna om hans viktiga uppdrag. Själv valde han att föra en låg profil, och uppgiften om hans säregna uppdrag, finns bevarad i de an­teckningar han lämnade efter sig. Dessutom har det funnits enstaka vittnen om den märkliga tåg­resan, av sådana värnpliktiga, vilka avtjänade sin värnplikt i Vasa och' medverkade i den enhet, som Fagernäs hade som attacktrupp men ej be­hövde använda annat än som säkring.

Tjänsten i GJB skulle småningom ta slut ty bataljonen upplöstes år 1934, men dessförinnan hade Fagernäs fått transport till Tavastehus som distriktschef för Tavastehus militärdistrikt. Nu följde några lugnare år. Den 6 dec. 1936 för­länades överstelöjtnant Uno Fagernäs generals­tabsofficers grad och vägen till de högsta befäls­posterna var faktiskt öppnad härigenom. Men troligen skulle han ha förblivit i mellanskiktet, om inte kriget hade kommit emellan. Kanske drog också familjen hem tillbaka till Österbot­ten ty den 28.11.1938 transporterades han till skyddskårs- organisationen och utnämndes till chef för Vasa skyddskårsdistrikt. I denna befatt­ning kvarstod han hösten 1939 då han av skyddskårsorganisationens chef generallöjtn. Lauri Malmberg förordnades till Vasa skydds­kårs distrikts krigstida chef den 10.10.1939.

 Forts. del 2>>>