av Helge Smedjebacka

VINTERKRIGET

Men vinterkrigets utbrott förändrade situatio­nen både för Fagernäs och för många andra. Den 17.12.1939 förordnades Fagernäs till kom­mendör för ett nytt infanteriregemente IR/64, som sammanställdes av manskap från mellersta Österbotten. Regementet beordrades i skynd­sam ordning som förstärkning till de grupper som under dåvarande översten Hjalmar Siilasvuos ledning hade till uppgift att bromsa den rys­ka anfallskilen som via Suomussalmi hade till uppgift att skära av Finland vid dess smalaste avsnitt. Läget var hotfullt och vi låter gen. W.E.Tuompo i sin bok "Sotilaan tilinpäätös" berätta bl.a. följande: "Namnet Suomussalmi är förknippat med världsrykte och ära, men i bör­jan av kriget beredde det mig de svåraste bekym­ren och sorgerna (Tuompo var chef för norra Finlands grupp — avsnittet från Kuhmo till Petsamo). För att försvara denna vidsträckta öde­mark fanns till förfogande en enda gränsbatal­jon utan en enda kanon och pansarvapen (alltså Suomussalmi avsnittet). Trupperna hade i all hast hunnit bygga några fältbefästningar vid den s.k. Purasjokilinjen, halvvägs mellan Raate(gränsen) och Suomussalmi kyrkby. Försvars­krafternas huvudstyrkor hade sammandragits hit, till den som man trodde enda anfallsrikt­ningen. För de vidsträckta områdena och öde­markerna norrom Suomussalmi och Kiantajärvi räckte inga andra styrkor än patruller och en­skilda vaktposter! I Juntusranta by norrom Kiantajärvi fanns en enda pluton!

Från Suomussalmi kyrkby leder en landsväg rakt norrut till Kuusamo. Trettio kilometer nor­rom Suomussalmi grenar sig vägen österut till Juntusranta by varifrån det inte är långt till gränsen. Vi hade vid krigets utbrott inte den ringaste vetskap om att ryssarna hade byggt en väg från Uhtua till Lonkala i höjd med Juntus­ranta. Denna väg använde de nu för att rikta ett anfall med två regementen, en spaningsbataljon, artilleri- och pansarvagnar norrom Kiantajärvi, på samma gång som övriga delar av 163 :e ryska divisionen anföll via Raate mot Suomussalmi, vars kyrkby sålunda blev föremål för ett våld­samt anfall från två håll! Och hela området försvarades endast av en svag infanteribataljon! Styrkeförhållandena kan man säga att var cirka en mot fjorton!"

Detta var sålunda utgångsläget i den hårda kampen om Suomussalmi. Den 7 december fick Tuompo ett besked som i någon mån lättade läget. Överbefälhavaren hade beordrat en bri­gad under överste Siilasvuos ledning att omedel­bart lasta för transport från Uleåborg per tåg till Hyrynsalmi, som förstärkning åt gruppen Nord-Finland som Tuompo kommenderade med Ka­jana som basort. Så pågick striderna nästan till jultiden. Suomussalmi måste uppges och ryssar­na fortsatte sina angrepp på ett hotfullt sätt. Och beträffande fortsättningen låter vi överste Siilasvuo själv berätta i sin bok "Striderna i Suomussalmi":

"Den 22 december erhöll jag order om nyor­ganisation av 9. divisionen. Till mitt förfogande ställdes två nya regementen JR 64 och JR 65 jämte nödiga specialtrupper. JR 65 var tillsvida­re bundet på annat håll. JR 64 var sammansatt av både rekryter från Finlands Vita Garde och Nordösterbottens regemente (Pohjan Rykmentti), samt av reservister från Tammerfors, Seinäjoki och Gamlakarleby-trakterna. Regementet ha­de uppställts i största hast och utrustningen var mycket bristfällig. Beväpningen var brokig. Till och med berdan-gevär var utdelade bland man­skapet. Några tält fanns alls inte. Regementets chef var överstelöjtnant Fagernäs. Han hade ta­git emot regementet två timmar innan det ryck­te ut till fronten. Huvuddelen av regementet an­lände på julaftonen en del först följande dag. Trots den bristfälliga utrustningen visade trup­pen rask hållning...

På julaftonen, då läget föreföll allra svårast, mottog jag från nordfinska gruppen en anfalls­order, baserad på en muntlig framställning som jag hade gjort ett par dagar tidigare. Enligt or­dern skulle jag annan dag jul angripa och slå de ryska styrkorna på Hulkonniemi. I norra delen av Suomussalmi skulle samtidigt en anfallsak­tion inledas av överstelöjtnant Susitaival, som med sina trupper befann sig på frammarsch mot Linnasalmi, ett trettiotal km från mina trupper. Genom hans f ramryckning skulle den försörjningsväg avskäras som de fientliga styrkorna på Hulkonniemi hittills hade begagnat sig av, och som via Linnasalmi ledde till Juntusranta och Lonkka. Emedan en betydande del av de mot­sedda förstärkningarna väntades till Hyrynsalmi först under juldagens förlopp, uppsköts anfalls­företaget till den 27 december. Med beaktande av att avståndet från Hyrynsalmi till uppmar­schområdet var ca 50 km, blev tiden för förbere­delserna alltför kort. Tyvärr medgav situationen inte något uppskov..."

Av tidigare erfarenheter att döma var utsik­terna för ett anfall mot Hulkonniemi gynnsammast om de insattes från Vuonaniemi. Den sträcka som trupperna hade att passera över sjön var ganska kort och uppmarschområdet förmånligt... Till mitt förfogande hade jag när­mast de under major Karis befäl stående batal­jonerna (Avd, Bat.15 och IV-Ersättn.batalj.) Dessutom lät jag med bilar överföra JR 64 utom III bat.) i och för uppmarsch bakom major Ka­ris trupper. Befälet över huvudanfallsgruppen anförtroddes åt major Kari, som befann sig på platsen och var den som bäst kände terrängen, och de fientliga ställningarna...

Annan dag jul utfärdades den slutliga anfalls­ordern. Major Karis grupp delades i två anfalls­kolonner, varvid den södra kolonnen som stod under befäl av öv.löjtnant Fagernäs hade till uppgift att från södra spetsen av Vuonaniemi rycka fram mot Hulkonniemi. Kolonnen hade till uppgift att rycka fram mot udden och förstö­ra de fientliga nästen och artilleriställningar som fanns på uddens södra del. Batteriet i Tolonen och ett granatkastarkompani stödde anfallet... (Se även bifogad kartskiss.)

Kolonnen under Fagernäs ledning nådde Hul­konniemi vid författaren Ilmari Turjas villa Turjanlinna. Villan hade varit inkvarteringsplats för ryssarna, men nedbränts cirka en vecka tidigare av våra patruller. Överallt på stranden påträffades ryska nästen som förstördes. Man påträffade t.o.m. en hel befästningsanläggning omfattande inemot 30 korsur. Men motståndet var hårt. Gång efter annan slogs våra trupper tillbaka. Efter att trenne gånger ha försökt den­na dag, var mannarna förbi av trötthet och några ytterligare anfallsförsök kunde ej företas den 27. 12. Fältköken forslades fram så att de stri­dande kunde få mat. Nattläger gav den vintriga drivan... Den första dagen medförde ej det öns­kade avgörandet. Samtidigt kom oroväckande rapporter från Raate-hållet. Vid middagstiden hade man konstaterat via vår luftspaning, att vägen från östgränsen var svart av fientliga ko­lonner, som tydligen skyndade den hotade 163 divisionen till hjälp. Det gällde att med alla me­del binda denna hotande fiende, tills segern var vunnen vid Hulkonniemi...

Tidigt på morgonen den 28 dec. inleddes en ny framryckning på Hulkonniemi. Överste- löjtn. Fagernäs kolonn kom småningom fram till landsvägen och begynte rulla upp de fientliga ställningarna mot söder i riktning landsvägsfär­jan. Redan vid niotiden bröts fiendens mot­stånd framför Fagernäs trupper. I små grupper lämnade ryssarna sina ställningar till en början och efter hand allt flera. Småningom samlades man i en kolonn på isen och en reträtt av väldiga dimensioner började längs den 35 km långa sjön Kiantajärvi i riktning mot Juntusranta, dock he­la tiden attackerad utav våra trupper. Också de fientliga trupper som fanns kvar i själva Suomussalmi kyrkby anslöt sig småningom till den retirerande kolonnen. Det är svårt att säga, huru stor del av fiendens 163 division som lyckades undkomma. En mycket stor del hade förintats i striderna, många gick också sin undergång till mötes på isen"... Den 27—28 december 1939 går till historien som en vändpunkt i striderna vid Suomussalmi, då den ryska divisionen fullstän­digt upprevs och en storseger vanns. Genom en skicklig disponering av trupperna, kunde denna vinst inkasseras. En viktig del i den anfallande delen utgjorde Fagernäs' trupper. Ett ansenligt byte erhölls som enbart vid Hulkonniemi utgjor­de 6 haubitsar, 6 pansarvärnskanoner, 15 fältka­noner, 11 stridsvagnar, 2 pansarbilar, 150 lastbi­lar, 350 hästar och omätlig annan krigsmateriel av olika slag, vilken kom våra dåligt utrustade trupper väl till pass. Antalet tagna fångar upp­gick till över 500.

Men striden tog ej slut i och med denna vinst. Efter en natts vila och en slutlig upprensning av de ryska ställningarna gällde det att ta sig an den division, eller den 44:e som längs Raatevägen skyndade den nödställda 163:e till undsättning. Genom ständiga attacker av finska skidlöparpatruller, hade dess frammarsch fördröjts eller av­stannat. Nu gjorde Siilasvuos styrkor ett anfall, från en söderom Raatevägen mot östgränsen le­dande skogsväg, dels längs frusna sjöar, rikta­des mot den ryska divisionens flank. Siilasvuos strategi var att hugga den ryska divisionen i bi­tar. Fagernäs fick med sitt regemente i uppdrag att dels skära av de ryska förbindelserna vid gränsen (avd. Lavi och dels med sin huvudstyrka riva upp de ryska ställningarna vid Likoharju och Purasjoki (se kartskissen). Efter sega strider som räckte ett par dagar kunde den slutliga se­gern inkasseras den 7 januari då de starka ryska ställningarna vid Likoharju upprevs och den ryska divisionen längs Raatevägen förintades. Också där togs ett stort krigsbyte som enligt Siilasvuo enbart vid Likoharju utgjorde bl.a. 5 stridsvagnar, 35 lastbilar, 10 motorcyklar, 20 ar­betsvagnar, 50 hästar och en synnerligen riklig beväpning i övrigt. Siilasvuo antecknar härom i korthet att "Fagernäs hade med ära slutfört sin uppgift"!

Genom den fullständiga segern över de ryska styrkorna som Siilasvuos nionde division vann, var det ryska hotet avvärjt vid Suomussalmi. Se­gern vann rykte över hela världen, men också avundsjuka. Segern har alltid många fäder — nederlaget ständigt föräldralöst — heter det i ett ordstäv.

Gen. Tuompo skriver i boken "Sotilaan tilinpäätös" följande: Fastän avgörandet skedde i söder, vid Hulkonniemi, där angreppet hade skett mot fiendens huvudstyrkor, hade fiendens förbindelsers brytande vid Palovaara haft en av­görande viktig betydelse för händelsernas gång. Redan kapt. Salskes sissiverksamhet vid Palo­vaara hade orsakat oro och oreda i fiendeleden och även medfört stora förluster för dem. Här­till kom att avd. Susitaivals framryckning här, med alla sina krafter till vägkorsningen, ledde till att fienden fullständigt isolerades från sina egna enheter. Den ryska divisionen stred ursin­nigt ensam, utan kontakt med sina egna och utan möjlighet till hjälp från annat håll än från Raate-hållet, och den avsedda hjälpen (44D) försenades. Segern var de gemensamma krigs­operationernas resultat, även om Siilavuos grupp, som huvudanfallsgrupp väl ledd och tappert, segt och tack vare skickliga operationer er­höll ett strålande slutresultat. Därför är det ska­da att Siilasvuo i sin i övrigt utmärkta bok om striderna, helt har lämnat bort (utelämnat) att berätta om den norra gruppens operationer och synbarligen avsiktligt berättar enbart om sina egna truppers verksamhet eller om dem som var honom underställda. Krigshistorikerna kommer säkert en gång på basen av officiellt material att slutligen klargöra detta. Suomussalmi segern är icke allenast Siilasvuos och honom underställda truppers förtjänst, utan hela denna operation el­ler i denna deltagande truppers gemensamma ansträngningars förtjänst".

Då man läser dessa rader av Tuompo, slås man av, att denne som hans överordnande tyc­ker sig ha fått ut för lite av glorian från segern vid Suomussalmi! Förvisso har han rätt i att vinsten inte vanns tack vare enbart Siilasvuos mannar, men det har Siilasvuo ingalunda heller påstått, men givetvis i främsta hand skildrat det som var det centrala i händelseförloppet. Men tydligen kom avundsjukan mot Siilasvuo att drabba inte bara denne, utan även hans närmas­te män, till vilka Fagernäs utan vidare måste räknas. Detta skulle under de närmaste kom­mande åren nog märkas, speciellt i Högkvar­terets behandling av dem, vilket senare i denna skildring skall beröras.

Pitkäranta striderna

De av Siilasvuo ledda trupperna vid Suomus­salmi skulle ej beskäras många dagars frist och vila efter den stora segern innan nya uppdrag väntade. Men enheten hölls ej samman, utan högkvarteret beordrade huvuddelen av 9 divisio­nen till Kuhmo, under Siilasvuos befäl, medan JR 64 under Fagernäs ledning kommenderas till trakterna nordost om Ladoga där läget var både rörigt och delvist även hotande, då det fanns tecken som tydde på att ryssarna längs Ladogas kust, sände ut krafter som skulle anfalla i ryg­gen på Karelska näsets armé.

Om färden till det nya frontavsnittet skriver Erkki Airas i sin bok "Pitkärannan miehet" bl.a. så här:

"Natten till den 15 jan. vaknade vi efter en till synes oändlig tågresa vid ett högt ropande och skränande. Tåget hade åter stannat men den här gången anade vi, att vi hade kommit till en änd­punkt. I mörkret är det omöjligt att se annat än silhuetter av människor eller skuggor. Stations­området är fullt av män och alla slags förnöden­heter. Med ficklampan granskas det man bär. Här och där tänds en tobak. På stationsbyggna­den finns ingen skylt, men någon har ryktesvis fått reda på att vi befinner oss på Leppäsyrjä station längs Suojärvi-banan.

Från stationen fortsätter vi till fots i ödemar­ken i riktning sydost. Inledningsvis möts vi av snöslask, men efterhand övergår väderleken i sträng kyla. Efter ett dygn har vi en temperatur om -43 grader! Vår marschriktning går via Syskyjärvi där en isande vind medför svåra köld­skador".

Efter ett drygt dygns marsch var man framme i Nietjärvi-terrängen och tog en paus intill by­vägen mellan Nietjärvi och Pitkäranta invid Tierisuo.

Håkan Mörne har i sin bok "Ärans vinter" skildrat regementets ankomst till frontavsnittet på följande sätt: "Men ytterligare en trupp an­länder till den nya krigsskådeplatsen. 64 infante­riregementet, som under sin begåvade och djär­ve kommendör, överstelöjtnant Fagernäs, varit med om den stora segern vid Suomussalmi hade ställts till general Hägglunds förfogande och di­rigeras samma väg som major Aho (en bataljon som tidigare anfallit) mot Pitkäranta. Överste­löjtnant Fagernäs' regemente förtjänade knappt denna benämning, så svårt som truppen hade decimerats, inte blott vid Suomussalmi, utan även under nedmarschen i Ladogaområdets råa luft och fruktansvärda köld, då köldskadorna vållade stor manspillan".

Airas berättar om samma fenomen, då han beskriver att av andra bataljonens manskap har ungefär varannan fått en av läkarens försedd tyglapp över näsan, som tecken på köldskada. Öv. Fagernäs kallade småningom sina batal­jonskommendörer till palaver och delgav läget: Längs stranden av Ladoga har väldiga fiendestyrkor trängt in, vars avsikt är att falla vår på Karelska näset stridande armé i ryggen. Två fientliga divisioner är omringade i Kitelä-Koirinoja terrängen i riktning sydväst. Fienden har grävt ner sig och ordnat' en stark försvars­ställning. Järnvägslinjen till Pitkäranta är starkt bemannad. Till Salmi och Pitkäranta har kom­mit nya truppenheter och nya väntar därtill i Salmi för att komma till undsättning.

Vår stridsavdelning KILPA har till uppgift att erövra Pitkäranta.

De tidigare styrkorna hade ej orkat forcera motståndet, frågan var nu om Fagernäs' styrkor skulle klara det.

Mörne skriver härom: "Men dessa män är dock i stånd att avbryta vägen och besätta kus­ten på en lång sträcka och samtidigt säkra sig mot de ryska styrkorna i norr, vilka därmed blir avskurna. Så tar kampen mot Pitkäranta vid. Här bildades en ny front med utsträckning i ter­rängen öster om Nietjärvi och samtliga trupper på detta avsnitt underställdes överstelöjtnant Fagernäs, vars hela styrka när den var som störst uppgick till sex försvagade bataljoner. Mot dem pressar tre ryska infanteridivisioner och en kavalleridivision, stödda av tre sektioner tungt artilleri- eller en hel armékår med hela sin tyngd. Den stora inringsmanövern var avslutad i slutet av januari, men stridens låga skulle länge brinna het och röd i spridda härdar över det vid­sträckta området från Syskyjärvi och Koirinoja i väster till Uomaa och Mantsinsaari i öster". En schematiserad skiss över Hägglunds storstila­de operation bifogas, som talande utvisar hur de olika enheterna opererade. Samma skiss utvi­sar hur de olika ryska enheterna kringrändes och bildade mottin, vars likvidering tog både tid och resurser i anspråk. Den stora mottin vid Ki-telä och Koirinoja hann inte ens slutligt lik­videras innan freden slöts den 13 mars 1940.

Vinterkrigets slut innebar att Uno Fagernäs hade varit med om tvenne drabbningar, som avsevärt höjde Finlands armés renommé såväl hemma som utomlands, d.v.s. Suomussalmi och Ladoga-Karelen. Han hade med framgång löst de uppgifter som hade förelagts honom och belö­ningen skulle inte vänta på sej. Armékårens kommendör W. Hägglund föreslog att han skulle be­fordras till överste. Framställningen härom lyder finsk språkdräkt sålunda: "(14.03.1940. Ehdotan, etta ev. luutn. Frans Uno Fagernäs ylennettäisin everstiksi hanen osoittamiensa johtajaominai-suuksien vuoksi jotka övat ilmenneet eritoten kajan ja sitkeän puolustustehtävän vaikeissa torjuntataisteluissa ylivoimaista vihollista vastaan Pitkärannan maastossa. IV-AK:n Kom. Kenr. maj. W. Hägglund").

Det berättas att överbefälhavaren Mannerheim även var medveten om Fagernäs insatser och hade önskat göra honom till generalmajor på samma gång. Huruvida berättelsen stämmer eller ej, har ej kunnat bekräftas, men tanken väckte enligt samma berättare motstånd i hög­kvarteret, inte minst för att Fagernäs var svensk­språkig. I varje fall befordrades han till överste enligt Överbefälhavarens dagorder nr 43/4.4.1940. Men därförinnan hade han erhållit Frihetskorsets andra klass den 18.2 och skulle ännu senare i april erhålla Frihetskorsets första klass den 25.4.1940 — kanske som en viss kom­pensation för den uteblivna generalsbefordringen.

Att Fagernäs insatser hade noterats kom även till synes på ett annat sätt. Tidigare hade hans truppenheter varit antingen bataljon eller rege­mente, men den 1.5.1940 förordnades han till 15:e divisionens kommendör. Detta var ett klart tecken på att han hade avancerat till att handha de uppgifter, som endast den högsta officerskå­ren anförtroddes. Från kommendantskapet för 15 divisionen omplacerades han senare under sommaren, närmast på grund av omorganise­ring inom försvarsmakten, till chef för Norra Österbottens militärlän och stationsort i Uleåborg. Militärlänets kommendör (hela Uleåborgs län) blev han den 1.3.1941.

FORTSÄTTNINGSKRIGET 1941—44

Det är sannolikt, att dessa utnämningar kom att inverka på hans uppgifter också under fort­sättningskriget. Eftersom tyskarna från och med hösten 1940 hade ett stort intresse för norra Fin­land kom Fagernäs i egenskap av militärläns kommendör i viss mån i beröring med tyskarna. Därtill kom, att sedan generalma­jor Hjalmar Siilasvuo hade förordnats till chef för V-armékåren (senare III armékåren) och denne sökte sina närmaste medarbetare bland officerare som han hade vunnit tilltro i vinter­kriget, kom Fagernäs att få en uppgift direkt under S, som divisionskommendör eller inled­ningsvis en av de huvudgrupper (gruppen F), som under Siilasvuos ledning hade till uppgift, att erövra Kiistinki och Uhtua (bild), för att därifrån sedan nå Murmansk-banan i riktning Kandalaxviken. Men genom att dessa trupper, åtminstone i början av fortsättningskriget ställdes under tyskt överbefälhavarskap, fjärmades också des­sa från den finska armén i övrigt. Då läget skulle ha förutsatt att Högkvarteret skulle gett för­stärkningar, i och för avlösningar, och trupper­na var utmattade av trötthet och hade lidit stora förluster — kom ej dylika, utan knapphändiga anvisningar om att man kunde vända sig till tys­karna — vilka själva hade all möda att klara si­na frontavsnitt, varför avlösningarna uteblev och försatte kommendörerna i både pinsamma och svåra situationer. Men mera därom senare.

Det finns inte direkta vittnesbörd om hur Fa­gernäs var inställd till det tyska anfallet, eller el­jest till planerna på samarbete med tyskarna. Förmodligen ansåg han, att det var Finlands en­da möjlighet, att undvika det sovjetryska tryc­ket, genom att sluta upp på Tyskland sida. Att han hade denna inställning kan man analysera fram på basen av de tankegångar han långt efter krigen gjorde sig till talesman för, ett försvar för verkställda åtgärder under krigsåren och ett kon­staterande av att Stalins avsikt, synbarligen var att ockupera och annektera hela Finland, även om han senare på grund av både allmänpolitiska och militärpolitiska orsaker ändrade hand­lingssätt.

Hur Fagernäs själv såg på det kommande kri­get kanske kan bäst belysas av hans ord till offi­cerare och underofficerare strax för fortsätt­ningskrigets inledning. I en palaver i Uleåborg framhöll han som sitt råd till dem, att lämna "Reglementet för inre tjänstgöring" kvar i ka­sernerna, men att i stället sticka ett litet Nya Testamente i bröstfickan, och om annan littera­tur ansågs behövlig, ta med sig Fänrik Ståhls Sägner! Här skymtar man framför allt det djupa intryck han tagit av den religiösa andan i hans födelsehem men här finner vi kanske också ännu spåren av hans i ungdomsåren avgudade "pro­fessor", som vi tidigare berört i denna skildring.

Det var den 10.6.1941 som han erhöll sitt för­ordnande till kommendör för 3 divisionen, en uppgift som han skulle ha ända till den 21.10.1943 då han förflyttades till kommendör för I divisionen på Maaselkäavsnittet... Det var ungefär vid samma tidpunkt som den finska ar­méledningen fick klart för sig, vilka uppgifter tyskarna förväntade sig av dem, enligt operati­on Barbarossa.

Siilasvuo avdelade Fagernäs division med vis­sa förstärkningar att anfalla från Juntusranta och Raate i riktningen Uhtua. Ursprungliga an­fallsmålet var staden Kemi vid Kandalaxviken och Murmansk-banan. Det skulle sedan visa sig att målen saknade realism, eller i förhållande till de styrkor man hade till förfogande, var oupp­nåeliga. Det är möjligt, att Fagernäs hade kun­nat nå de mål som han förelades men efterhand visade det sig att den tyska ledningen ville satsa mera på anfallsriktningen Kiestinki, där också Siilasvuo försökte uppnå ett avgörande. Till pri­set av stora förluster lyckades man nå ett etapp­mål som var ca 45—50 km från den berömda järnvägen, men efterhand ökade det ryska mot­ståndet. Ledaren för denna anfallsgruppering, överstelöjtnant Turtola, råkade med sitt rege­mente i motti, och endast till priset av väldiga förluster i stupade och sårade lyckades man slå sig ut. Under tiden plockades den ena enheten efter den andra från Fagernäs grupp — och man kunde snart konstatera, att också här måste an­fallet avstanna, efter stora framgångar i inled­ningsskedet. De 25 augusti föreslog Siilasvuo att överste Fagernäs skulle förlänas Mannerheim-korset. Det var nu andra gången som ett sådant förslag lämnades för Fagernäs' vidkommande, föregående gång var detta efter vinterkriget — men samtliga dessa förslag ledde ej till åtgärder. Denna gång tycker man att framställningen skulle ha vunnit nåd inför överbefälhavarens ögon. Men så ej — ingenting hördes förrän den 3 okt., då han förlänades Frihetskorsets I klass med eklövskrans. Det som däremot är märkligt, är att framställningen från Siilasvuo och III ar­mékårens stab, ej finns med bland de handlingar som högkvarterets kommandobyrå fört till Överbefälhavarens avgörande!

Efter hand som enhet efter enhet fråntogs Fa­gernäs, och sändes som förstärkningar till Kiestinki avsnittet, undanrycktes möjligheterna för hans egna trupper, att nå det utsatta målet. Det­ta var ju att först erövra Uhtua och därefter sta­den Kemi vid Murmansk-banan och Kandalaxviken. I början av september 1941 insåg Fager­näs det omöjliga i att fortsätta ett anfall, som ej hade utsikter att lyckas. Han inrättade därefter sina styrkor för försvar. Denna linje, som på vissa avsnitt var blott större stödjepunkter med stora ödemarker emellan, hölls sedan oföränd­rad ända till slutstriderna sommaren 1944. Man kan konstatera, att Fagernäs' trupper efter en lysande början, snabbt avancerat, men sedan på grund av att ett annat avsnitt (Kiestinki) av hans överordnade, både tyska överbefälhavaren i norr (Falkenhorst) och gen. maj or Siilasvuo, an­sågs viktigare, varför de trupper han behövt för egna operationer, fråntogs honom. Men det var kanske, trots allt en lycka för honom, att han i tid insåg sin begränsning. Han ställde ej trupper­na inför det omöjliga. Han besparades från att hamna i samma situation som Turtolas trupper där situationen var synnerligen kritisk, då Tur­tolas huvudgrupp råkade i motti, och endast tack vare hjälp av trupper som varit under­ställda Fagernäs kunde slå sig tillbaka, även om till priset av stora förluster. T.o.m. avsnittets chef öv.löjtnant Turtola stupade under dessa ödesdigra dagar.

Därefter följde en fredligare period om ca 2 år. Fagernäs kommenderade nu en division, som enligt hans eget vittnesmål, var den mest självständiga av alla enheter, i all synnerhet, se­dan Siilasvuos III AK indrogs. Under hösten er­höll han av överbefälhavaren Frihetskorsets I klass, nu andra gången, men denna gång med eklövs krans. Däremot dröjde befordringen till generalmajor, oaktat att 'Siilasvuo hade gjort framställning härom. Det skulle dröja ända till den 16 november 1942 innan denna befordring blev verklighet. Det berättas att Mannerheim på grund av kinkiga språkförhållanden inom hög­kvarteret, hade som princip att mot en finlands­svensk som befordrades till general, alltid ha minst två finskspråkiga! Då Fagernäs befordra­des var han emellertid ensam! Detta betraktas än i dag i viss mån som unikt! Överbefälhava­rens dagorder nr 80 lydde: "Jag befordrar till generalmajor, överste Frans Uno Fagernäs. För­svarsmaktens överbefälhavare, Finlands Mars­kalk MANNERHEIM, Kommandobyråns chef: gen.löjtn. W.E. TUOMPO".

Av hans kolleger hade Martola blivit general­major redan hösten 1941. Heiskanen, Hersalo, Paalu, Palojärvi och Snellman, som också var div.kommendörer hade fått sin befordran i april 1942. Man kan därför säga, att Fagernäs fick sin befordran för sent — men bättre sent än aldrig, för att travestera ett gammalt ordstäv.

FÖRFLYTTNING TILL MAASELKÄ-NÄSET

Under senhösten 1943 inträffade en förändring i befälsförhållandena som inte till alla delar var väntad. Gen. maj or Fagernäs fick från hög­kvarteret besked om att han skulle övertaga chefskapet för I-divisionen på Maaselkä-näset, medan gen. maj or Paalu som kommenderat den­na flyttades till Karelska näset och 18 divisio­nen, medan gen.major Pajad, som kommende­rat denna övertog Fagernäs' 3 division. Om by­tet skriver överste Halsti i sin bok "Aika vaati veronsa" så här: "År 1943 närmade sig sitt slut och vi kainuubor beredde oss på ännu en krigs­vinter. På samma gång följde vi med allt större oro lägets utveckling på Leningrad-fronten. Då berättades överraskande för oss att 3 divisionens kommendör (Fagernäs) och Pajari skulle byta plats. Generalmajor Fagernäs, som under hela fortsättningskriget kommenderat 3 divisionen skulle förflyttas till Aunus-fronten (det blev i själva verket Maaselkä-näset och I di­visionen) och från Näset skulle i stället komma generalmajor Aaro Pajari. Orsaken var enligt hörsägen, de dåliga relationerna mellan Näsets dåvarande kommendör gen.löjtn. Harald Öhqvist och Aaro Pajari. Fagernäs och Pajari var i alla hänseenden varandras absoluta motsatser. Den ena körde med strama tyglar och sträng dis­ciplin (Pajari), medan den andra (Fagernäs) ha­de kört med lösa tyglar och tillämpat rätt så fria förhållanden". Pajari krävde omedelbart en storstädning, och situationen höll på att bli kri­tisk, ty Fagernäs var, mycket omtyckt av sina officerare. Det blev Halsti, som fick gå emellan och i egenskap av divisionens nya stabschef jäm­ka ihop de motsträviga viljorna. Ty han skriver själv, att situationen krävde stor smidighet innan de fördomar 3 divisionens ledande officerare hade gentemot Pajari kunde övervinnas. Endast genom att Pajari hölls i bakgrunden kunde det hela små­ningom ordna upp sig. Angående förflyttningen berättar Fagernäs själv senare, "att jag tackar Gud, att Mannerheim inte skickade mej till Näset och 18 divisionen. Gen.major Paalu som fick den uppgiften råkade med sin division i stora svårighe­ter under den ryska offensiven. Divisionen upprevs till stora delar och led svåra förluster. Slutli­gen avsattes gen.major Paalu!" Här kan tilläggas, att detta inte bara var följden av divisionens ne­derlag, utan också på grund av motsättningar med armékårskommendören Taavetti Laatikainen, som var synnerligen kritisk mot Paalus sätt att leda sin division.

Fagernäs däremot beskriver ankomsten till Maaselkä och sin nya överordnade där, (Taavet­ti Laatikainen, råkade då ännu vara chef för II AK under vilken I divisionen hörde) som posi­tiv. "Jag fick en gammal vän, gen.löjtn. Taavet­ti Laatikainen till min chef. Han kallades vanli­gen för "pappa" och vi trivdes väl tillsam­mans.".

Men befälsförhållandena på Maaselkä-näset blev ej långvariga, ty redan tidigt på vårvintern 1944 omorganiserades chefsförhållandena på Karelska näset vilket i sin tur påverkade kom­mendörerna i Öst-Karelen. Laatikainen blev nu kommendör för IV AK på västra delen av Näset efter gen.löjtn. Harald Öhqvist. I Laatikainens ställe placerades gen.löjtn. Paavo Talvela som chef för II AK. Talvela var ju känd som en hetlevrad kommendör, men Fagernäs behövde ej ha honom som chef så länge, ty den 14.6 kallade Mannerheim gen.löjtn. Karl Lennart Oesch till kommendör för hela Näsets armé medan Talve­la fick efterträda Oesch som kommendör för he­la Aunus gruppen. Å andra sidan verkar det som om Fagernäs skulle ha åtnjutit ett speciellt förtroende hos Talvela, vilket senare under som­maren 1944 kom till synes. Kanske kunde man förvänta sig att Fagernäs efter Talvela hade bli­vit kommendör för II AK, men så gick det emel­lertid inte. I stället blev det gen.maj. E.N. Mäkinen som utnämndes till II AK:s chef. Mäkinen var en till tjänsteåren något äldre gen. maj or (några månader) men synbarligen en person som Fagernäs uppskattade.

Under den eljest lugna vårvintern 1944 fyllde divisionskommendören FAGERNÄS 50 år. På födelsedagen den 1 mars fick han som present bl.a. ett björnskinn och därtill ett konsertpiano. Synbarligen var hans stora intresse för musiken känt också inom hans nya division, och man vil­le på detta sätt betyga sin aktning och erkänsla för sin chef.

En till divisionens stab hörande pianist, Rönnholm, (som efter kriget blev polismästare i Mariehamn) fick i uppdrag att resa till Helsing­fors och anskaffa pianot samt ombesörja dess transport till divisionsstaben på Maaselkä-näset. Sonen Ole F. kommer ihåg, att instrumentet se­nare följde med familjen under många år, och att fadern ofta i hemmiljö spelade på det. Det såldes sedan då fadern gick i pension, och kan­ske behövde inkomsterna som en förstärkning till den urholkade pension som en njugg arbets­givare utbetalade. . .

Från tiden på Maaselkä-näset berättar också bonden Olof Bexar om ett sammanträffande, som han kom att ha med Fagernäs. Bexar var chaufför i ett artilleriförband och befann sig en kväll på en större lottakantin i närheten av divi­sionsstaben. Plötsligt kom ett bud till den grupp som Bexar tillhörde, att divisionskommendören hade frågat om någon av mannarna möjligen var hemmahörande i Terjärv eller Kronoby.

Jag är från Terjärv lät Bexar svara, och kal­lades strax därefter in till divisions- kommendö­ren, som befann sig i ett annat rum av kantinen, bland en mängd övriga officerare och deras säll­skap. . . Då Bexar gick fram till generalen fråga­de denne: "Vems pojk ä du?" "Ja e Kåvas Hu­gos pojk från Hästbackbye i Tärjär" svarade Olof. "Jassa — no tjännder ja ha", svarade Fa­gernäs — "å ja e Byyskata snoro-Uno från Tär­jär"! Därmed var den för Olof en aning stela in­ledningen förbi och han fick sitta en stund och samtala med generalen, innan festligheterna för vardera fortsatte på var sitt håll.

Det storanfall, som ryssarna inledde på Ka­relska näset den 9 juli 1944 skulle snabbt förändra läget även på de övriga frontavsnitten. Redan den 12 juni gav överbefälhavaren order till Maaselkä-gruppen, att vid behov övergå till up­pehållande strider, för att dra de finska trupper­na tillbaka till bakre, befästa ställningar. Det skulle dock dröja till den 20 juni, innan någon reträtt inleddes. Under tiden beslöt högkvarteret att förflytta två divisioner från Maaselkä-avsnittet till Näset. Fagernäs fick nu i praktiken med sin förstärka I division ta ansvar för försvaret av hela det s.k. Maaselkä-näset, en sträcka av ca 60 km från Poventsa i söder vid en vik av sjön Onega (Äänisjärvi), till sjön Seesjärvi i norr. Lyck­ligtvis verkar det som om den ryska offensiven inte skulle ha varit så våldsam här, att inte eva­kueringen skulle ha lyckats någorlunda. Det gällde ju att rädda vad som räddas kunde, få med stora förråd, vilka byggts upp för trupper­nas underhåll under ett över tvåårigt ställnings­krig.

Det ställde stora krav på både ledning och mannar. Återtåget skulle ske enligt en tidtabell, som passade för övriga delar av Aunus-armén. Det finns ej uppgifter, om att förhållandet mel­lan AK-kommendören och div.kommendören skulle knakat i fogarna på grund av spänning — utan synbarligen lyckades Fagernäs väl fylla sin uppgift.

Detta var dock inte fallet på alla håll — i all synnerhet inte nordost om Ladoga, där kom­mendören Paavo Talvela ofta förde häftiga dus­ter med sina underlydande, då de inte lyckades handla enligt hans order, eller deras försvar var tillräckligt effektivt. I sina memoarer, Sotilaan Elämä berättar Paavo Talvela om läget under de kritiska dagarna vid månadsskiftet juni-juli. Han ville nu bli av med en av sina underlydande, gen.major Tapola, som var kommendör för femte divisionen, eller ha honom utbytt mot ge­neralmajor Fagernäs. Han ringde därför upp högkvarteret och begärde att Mannerheim skulle bifalla hans önskemål. Fagernäs hade ju visat en utomordentlig förmåga att klara svåra situatio­ner under slutet av vinterkriget, och därför an­såg Talvela att han vore rätt man att ta ansvaret för fronten på Pitkäranta avsnittet. Men mars­kalken tillmötesgick inte hans önskemål utan lät via gen. Airo meddela, att Talvela hade fått ett "hugskott" (päähänpisto) — Fagernäs behövs på sin post i I divisionen och Talvela måste nöja sig med de män han tidigare tilldelats! Reträtten fortsatte men man lyckades stabilisera frontlin­jen och i slutet av juli stred Fagernäs' trupper längs linjen Kollaa — Tolvajärvi medan man i söder hade nått den s.k. U-linjen. Dessa ställ­ningar hölls tills vapenvilan den 4 sept. 1944.

Den 19 sept. slöts det slutliga vapenstille­ståndet med Sovjet. Det innebar hårda villkor för Finland. Hela Karelen gick ånyo förlorat, ty gränsen skulle följa 13 mars-fredens gräns (f.ö. samma gräns som man överenskommit om re­dan i Nystad freden 1721). Därtill tog Sovjet hand om Porkala-området, nära huvudstaden och hela Petsamo  gick  förlorat.  Men därtill skulle de tyska trupperna i Norra Finland för­drivas ur landet, allt medan armén på samma gång försattes på fredsfot. Till råga på allt satte de allierade in en kontrollkommission i Helsing­fors, som övervakade att stilleståndsvillkoren följdes. Fagernäs hörde ej till den grupp av offi­cerare, som fick i uppdrag att fördriva tyskarna ur landet. I stället fick han följa sin division, till dess hemtrakter i och kring Åbo, där dess manskap hörde hemma.

MILITÄRLÄNSKOMMENDÖR

Under senhösten 1944 hemförlovades hans mannar i I-divisionen och Fagernäs kommende­rades ånyo till chef för Norra Österbottens militärlän. Placeringen var denna gång Idensalmi, där man i ett par års tid bodde. Familjen fick hålla till godo med de barackbostäder man tillhandahöll för officersfamiljerna. Senare flyttades han till Vasa där han blev kom­mendör för mellersta Finlands militärlän, senare Vasa militärlän. Men därförinnan skulle man få vara med om ett händelseförlopp, som hade kunnat sluta med dramatiska skeenden.

Fagernäs var speciellt känd för sin foster­ländskhet. Han kunde inte heller till alla delar omfatta allt vad kontrollkommissionen hittade på.

Kommunisternas infiltrering på olika håll i statsmaskineriet följdes med viss oro på månget håll. Att man dessutom hade en kommunistisk inrikesminister, med chefskap över polisväsen­det ansågs synnerligen vådligt. Speciellt kritisk blev situationen under vårvintern 1948. Under­handlingar pågick i Moskva mellan Finlands representanter och Sovjet om slutande av en s.k. vänskaps- och biståndspakt! VSB-pakten slöts i april och skulle godkännas av riksdagen i slutet av månaden. Men det fanns krafter som syftade längre. I Tjeckoslovakien hade kommunisterna övertagit makten i samband med att motsvaran­de pakt hade slutits. Även hos oss, förde kommunisterna ett hotfullt tal. Inrikesministerns maka, riksdagsman Hertta Kuusinen lät i of­fentliga anföranden förstå, att hon ansåg att Finlands väg skulle bli densamma som Tjecko­slovakiens! Vi vet att försvarsmakten försattes i alarmberedskap liksom att polisen under kommen­dör Gabrielsson under några nätter förflyttade ett vapenlager, för att hindra att det skulle råka i händerna på eventuella kuppmakare. Det verkar som om själva planerna på en kupp skulle ha eb­bat ut av olika orsaker. Bl.a. skulle Leino själv ha tagit kontakt med försvarsmaktens kommen­dör gen. Aarne Sihvo och varnat för eventuella oroligheter. Men synbarligen fanns en bered­skapsplan på ännu längre åtgärder, för att beva­ra det självständiga Finlands förvaltning. Uno Fagernäs var en av dem som hörde till en inre ring av militärer som hade ett grundmurat för­troende hos rikets ledning. Hans uppgifter un­der Mäntsäläupproret bekräftar också detta. Sonen Ole Fagernäs berättar på tal om dessa ti­der följande: "En dag kom pappa hem, och be­rättade att man på högsta håll i riket hade för avsikt att byta ut landshövdingarna, åtminstone inom vissa län, för att den vägen få en bättre kontroll över poliskåren, som ej till alla delar ansågs pålitlig. Min far hade fått i uppdrag att söka ut en ny bostad i Vasa, ty han var ut­sedd att vid behov övertaga landshövdingens uppgifter där. Vi begav oss omedelbart iväg för att se på landshövdingbostaden — men lyckligtvis behövde ej planen förverkligas — ty det blev ingen flyttning, åtminstone i anslutning till denna plan!" Tanken på att det skulle ha funnits en dylik plan, har ej bekräftats tills vida­re. Men det är ett faktum att redan år 1930 för­ordnade presidenten dåvarande översten E. Heinrichs till t.f. landshövding för Vasa län, för att garantera en lugn utveckling i länet där Lappo anhängarna då var fruktade för att göra kuppförsök. Ett annat exempel på, att regering­en varit mån om att behärska polisen, är Mannerheims agerande som president hösten 1944, då han krävde att få gen.major A.E.MartoIa till biträdande inrikesminister för att den vägen ga­rantera ett pålitligare grepp om poliskåren!

De sista åren av sin militära karriär gjorde Uno Fagernäs som kommendör för Vasa mili­tärlän. Man ville också ha honom till generalsta­ben, och år 1952 förordnades han också att transporteras till generalstaben i Helsingfors. Men han anhöll, om att få bestrida militärlänets kommendörskap som t.f. till sin påtänkta pen­sionering — den 1 mars 1954, vilket också bi­fölls.  Härigenom behövde ej  familjen än en gång flytta — denna gång till Helsingfors! Men förmodligen uteblev befordringen till general­löjtnant, som helt säkert hade blivit följden ifall han skulle ha utnämnts till någon chefsfunktion på generalstaben.

PENSIONSÅREN

Den 1 mars 1954 beviljades Fagernäs på egen ansökan avsked från sin tjänst med pension. Han erhöll på ansökan även rätt att bära uni­form, vilket ej under de svåra efter krigsåren alla gånger beviljats avgående militärer. En epok omfattande mer än 39 år avslutades härmed. En glänsande period, som vid sitt slut trots det politiska läget skedde under speciella heders­betygelser. I hans stamkort står kort och lako­niskt följande: "Ej åtnjutit tjänstledigheter — ej bestraffad!" Att Fagernäs ej under sina sis­ta år, kom att få den betydelse inom generalitet, som hans förtjänster hade berättigat till, måste kanske också sökas i hans orubbliga inställning till poltitiska kastvindar. Den politis­ka ledningen ville ej i spetsen för försvarsmak­ten ha en person, som ej var tillräckligt mjuk i ryggen, för att vara den politiska ledningen till lags. Förmodligen ansåg man ex. K.A. Heiskanen, som blev kommendör för försvarsmakten vid denna tid, mera foglig, än vad exempelvis Fagernäs skulle ha varit. Kanske inverkade ock­så språkförhållandena, ty Fagernäs var en aktiv företrädare för den finlandssvenska språkgrup­pen.

Vid pensioneringen valde Fagernäs att flytta till Jakobstad. Härigenom kom han närmare hemknutarna, Terjärv och Kronoby. Men valet av pensionsort kan också ha påverkats av hans försök, att få en lämplig arbetsplats. Jakobstad — med sina industrier borde garantera detta, samtidigt som staden var relativt svenskspråkig. Den pension han beviljades var ej full, utan nag­gades i kanterna på grund av politiska och eko­nomiska beslut. Pensionen var helt enkelt inte tillräcklig för familjen, utan han behövde i viss mån en tillskottsinkomst. Men nu visade det sig svårt, att också i Jakobstad få arbete! Dels kan därtill hans militära grad ha skrämt, dels de po­litiska förhållandena. Första arbetsstället blev i stället att vara virkesmottagare för någon stuve­ri- eller agentfirma, som för utländsk köpares räkning lastade virke vid Alholmen. Senare fick han ett "halvjobb" då han av staden Jakobstads stadsfullmäktige valdes till politierådman, och nu i denna egenskap kom att deltaga flera år i samhällslivet på detta sätt. Men hans försök att få anställning hos Strengberg, Schauman eller Värtsila strandade. Efterhand förbättrades hans pensionsförhållanden och under de sista åren, var pensionen t.o.m. högre än den lön som hans efterträdare gen. Nuolimaa erhöll i aktiv tjänst!

Ett skötebarn, som han under pensionsåren, tog hand om var Frihetskrigarnas Vårdstiftelse, där han var verksam nästan intill sin död. Ge­nom dess verksamhet kunde han stöda och utverka hjälp till de gamla veterankamrater från 1918 som samhället inte i tillräcklig grad stödde eller som eljest behövde hjälp. Därjämte hade han som hedersuppdrag, att vid olika tillfällen framträda som festtalare. På sitt oefterhärmli­ga sätt gav han härvid uttryck för sin åsikt och övertygelse, vilken ej alla gånger gick i över­ensstämmelse med en officiellt uttalad linje. Bland dessa tillfällen kan särskilt nämnas, då han som högste överlevande officer av de vid Suomussalmi kämpande finska trupperna, efter då redan avlidne gen.löjtn. Hjalmar Siilasvuo, kallades att hålla avtäckningstalet då 20-års minnet av striderna vid Suomussalmi hölls år 1959, och ett minnesmärke av Alvar Aalto, avtäcktes. På sätt och vis fick han då en senkom­men erkänsla för en insats, som kanske tidigare undertryckts. Den 31 oktober 1980 vid en ålder av nära 86 år ändades Uno Fagernäs livsdag. Det var en stor menighet som följde honom till gravens ro, då hans stoft signades i Kronoby kyrka. Under för våra förhållanden sällsynta hedersbetygelser sänktes hans kista i graven un­der det att ett artilleribatteri sköt hederssalut. En stor son av vår bygd, en son som gjort en stor insats, hade slutat sina dagar. För efterkom­mande generationer hoppas vi att han skall framstå som ett ideal, med sina deviser: för hem, tro och fosterland!

KÄLLSKRIFTER:

Finlands Frihetskrig - (Holger Schildts 1922)

Ära — Fädernesland - (Nordiska Förlags Ab 1942)

Suomen Sota (I—X) - (Sotateos 1961)

Pitkärannan Miehet -  (Erkki Airas)

Ärans vinter - (Håkan Mörne)

Suomussalmi - (Hjalmar Siilasvuo)

Kenraali ja pahat linnut -  (Raimo Seppälä)

Sotilaan elämä I—II -  (Paavo Talvela)

Sotilaan tilinpäätös -  (W. E. Tuompo)

Gardesjägarbataljonen - (Ralf Klockars)

Aika vaatii veronsa -  (Wolf H. Halsti)

Mannerheimin Ritarit 1941—45 -  (Juhani Aromäki)

OTRYCKTA KÄLLOR:

Minnesanteckningar av gen.maj or F. U. Fager­näs (Levnadsminnen).

Intervjuer med Ole Fa­gernäs, Harriet Fagernäs, Olof Bexar.

Antti Pasanen: Esimies alaisensa silmiin.