"Tiden stod stilla"

Avsnitt ur signatur "Neger´s" memoarer om en resa till Terjärv, juli 1934.

En vacker julimorgon äntrade jag en av Haldins bussar på Vasa torg och sade åt chauffören Hjärpe: Kör till Terjärv! Gärna det, sade chauffören, och förde handen till mössan.

Man måste ju en gång resa till ändpunkten av den omtvistade turistlinjen Vasa - norrut. I år ha kommunikationerna tack vare brobygget i Larsmo kun­nat utvecklas så fint, att man med start i Vasa kl. 7.30 på morgonen kan åka raka vägen till Terjärv, dit man anländer 1/2 5 på eftermiddagen efter en mycket underhållande och trevlig tur. I Gamlakarleby måste man visserligen byta buss, men det är bara ett nöje att få två timmars paus i skinn- och hästhandlarstaden, och Terjärv bussen väntar några meter från den plats där man stigit ur. Nog är det storartat att så snabbt kunna förflytta sig från Vasa till Terjärv.

Svenskbygden norr om Gamlakarleby var nytt land för mig, så att jag be­steg med stort intresse den väntande Terjärvbussen. Chauffören heter Sand­vik och visade sig vara en mycket glad prick. Folket i karlebynejden är ju liv­ligt och pratsamt, och Sandvik var en särdeles trevlig representant. Han prata­de med alla om allt, och tack vare hans goda humör blev det rum i bussen för flera och flera passagerare, ehuru den för länge sedan var fullsatt. Slutli­gen slängde han sin kompanjon - en ung man med glasögon så lik spjutkas­taren Matti Järvinen att jag måste skratta - högst upp på tornet av varor, och så blev plats för ännu en passagerare.

Klockan var 3, det stod också i tidtabellen, men Terjärvbussens klocka var 1/2 1. Hon har nu varit 1/2 1 i flera veckor, sade Sandvik lugnt, men det gör ingenting. Tiden spelar så liten roll i Terjärv, och inte är det någon som an­märkt. Jaha, tänkte jag, då är det bäst jag är tyst också, man skall taga se­den som den är. Terjärv är visst ett fridens hemvist.

Så gick färden genom den fagra nejden. Sandvik pratade genom fönstret med hela världen, och under pausen i Nedervetil kastade han klocka med en okänd man, tydligen nöjd med bytet. Av Nedervetil såg jag för övrigt inte just mycket från bussfönstret, men i kyrkbyn antecknade jag Café Venus, vilket namn jag varken förr eller senare sett på något café. Nedervetilborna sakna tydligen inte fantasi.

Bussen stannade i Terjärv city, i kyrkbyn, där livet gick i sjudande fart. An­delshandeln har nybygge, ungdomshuset strax bredvid fördubblas likaså genom tillbygge, så det var hej glada livet. Mycket folk var i rörelse, och Terjärv gjor­de sålunda från första ögonblicket ett gott intryck. Heimsjön blixtrade glatt i so­len mellan ungdomshuset och sparbanken, vilken sistnämndas pampiga och stabila byggnad genast tilldrar sig främlingens uppmärksamhet. Att ledningen har ordning med sig såg jag av följande skylt på sparbankens plank:

”Att fästa hästar vid planket är förbjudet"

Det blev paus medan bussen lossades. Sandvik pratade med alla och alla hade ärende till Sandvik. Genom ett fönster stack en kvinna ut huvudet och skrek åt honom:

- Jär ha du sex mark för häte Hästbackas pakette, som du hadd i kväis.

Småningom blev bussen lossad, och jag fördes i ensamt majestät vidare fram till Terjärv pensionat, som ligger förtjusande på en hög udde vid Heimsjöns strand. På trappan stod fru Byström och bjöd mig välkommen, och snart var jag installerad i ett av gästrummen i gårdens övre våning.

Terjärv är vackert. Vad skulle jag annat säga då jag stod på Nabba udden och blickade ut över Heimsjön. Terjärv är en underlig socken i Svenska Österbotten, terrängen kuperad som ett inlandskap och sjö ligger vid sjö. Jag fråga­de huru många sjöarna äro och fick varje gång olika svar: en sade 70, en an­nan 63, en tredje 36 o.s.v., men slutligen svor en inföding på att 63 är den verkliga siffran. Det är många sjöar i en kommun på 3.400 själar. Heimsjön är Terjärvs allt i allo. Den ligger som en rund spegel inramad av grönskande branta stränder, bebyggda med välplanerade, väl målade och av allt att döma välmående bondgårdar: Tolvmans, Fagernäs, ( överstens hem ), Wickmans, Petas och vad de heta. Vidare ligga där läkarbostaden ( Heimdal),Hästbackas palats, prästgården och kyrkan, som vid första anblick ger ett sällsamt intryck av den vanliga rysskyrkostilen med glänsande kupoler, vilket man dock inte lär få an­teckna, huru sant det än är.

Allt rör sig kring Heimsjön, och det gjorde jag med. Jag rodde över den med båt (den är 2 km lång och 1 km bred och har en enda holme, prästholmen ) jag snurrade runt omkring den med båt. Jag beundrade den i strålande mid­dagssol, och i aftonsolens milda sken, i morgonsolens våldsamma färgprakt, och jag måste säga att jag nu förstår alla dem som lovsjungit Heimsjön och föraktat mig som inte sett den förr. Ja, jag blev så betagen, att jag en kväll satte mig vid sjöns strand och skrev en dikt. Ingen sjö har någonsin förut in­spirerat mig till att skriva vers, varför det måste vara något alldeles särskilt med Heimsjön

Snillefostret lyder så här:

En ädelsten på furstlig barm  
är Heimsjöns silverglans,                         
när bygdens gröna sommarkrans           
den famnat i sin arm.                               

Jag satt vid Heimsjöns milda strand
en solig julikväll.                        
En frid och ro rent himmelsk säll         
låg över sjö och land.         

På en balkong vid vattnets rand
jag var en tacksam gäst,
och kvällen blev en enda fest,
en blixt på minnets band.
 
Så  hören mina värdar då:
En kväll vid Heimsjöns våg
går aldrig utur gästens håg.
Stor tack ni månde få.

Följande morgon trodde jag att jag var i himmelen. Jag återkom till medve­tande uppfylld av en ljuvlig sensation, som jag icke genast kunde klargöra, men slutligen förstod jag att det var orgelmusik. En gång förut har jag upplevat ett lika härligt uppvaknande - det var i Köpenhamn, där jag en morgon vaknade i Palatshotellet av det melodiska klockspelet från rådhustornet. Nu låg jag på Terjärv pensionat, klockan var 1/2 9 på morgonen, och det var fru Byström som så angenämt väckte sina gäster med orgelkora­ler från salen i bottenvåningen. Sedan vi väl vaknat ordentligt kom den tjänan­de anden med morgonkaffe. Fin regi!

Även annars var pensionatet bra. Rent och snyggt i högsta grad, god mat, diskret och hyggligt värdfolk. Man har bara att lära sig att väggarna i gästvåningen äro av fanér, så går allt bra. Annars så höra grannarna varje minsta ljud - även sådana som inte bruka vara avsedda för andras öron, så man får iakttaga yttersta försiktighet. Men vad gör det. Man reser inte till Terjärv för att slamra och väsnas, utan för att vila ut i den stora friden.

Ja, det låg verkligen en påfallande frid över det fagra Terjärv, om man un­dantar nybyggena i kyrkbyn. De dagar jag tillbragte på pensionatet och på Heimsjön stränder föreföllo som en enda lång sommarsöndag. Människorna ta­lade tyst och vänligt, och jag kan förstå att det är ett mycket religiöst folk som bor i socknen.

Jag företog även utflykter åt alla håll i socknen. Den ena sjön följde på den andra, och alla namn slutade på - backa: Hästbacka, Hässjebacka, Bred­backa, Bråttbacka, Flakabacka, Djupsjöbacka och en massa andra backar. Min vän Hästbacka var nog oartig att resa bort innan jag hann till hans backe, men vi möttes i telefon och han gav mig öppen fullmakt att ofreda hans hem, vilket jag icke heller försummade. Jag har alltid inbillat mig att Hästbac­ka var ungkarl ( han som jämt är i Helsingfors och gör politik och järnvägar) och blev därför ytterligt flat då jag mottogs av hans vänliga fru och ståtliga dotter, som lotsade mig genom palatset fram till hans allra heligaste - biblioteket med väggarna täckta av tungsmält litteratur, betänkanden och pro­positioner, som höra en politiker och ekonomiskt intresserad person till. Särskilt fäste jag mig vid hans omsorgsfullt ordnade tidningshylla - sådan ordning med tidningarna har jag icke sett förr i någon privatpersons hem. Men Hästbacka måste ju alltid vara beredd för polemik! På hans skrivbord intogo en mängd stenar en dominerande plats -- det var prov från Djupsjöbacka, där man som bekant väntar finna ett österbottniskt Boliden. Och varför skulle det inte kunna finnas ädla metaller här på sidan, då bergen på andra sidan Botten­havet äro så rika? Av proven att döma har Hästbacka inte så orätt i sin sto­ra metallurgiska optimism, som särskilt i sommar lär ha fått ytterligare bekräftelse av vetenskapen. Lycka till god fortsättning, broder Hästbacka! Blir det Boliden i Terjärv, så skall jag med liv och själ understöda dina järnvägs­planer. "Grusbanan" var ingenting att komma med, men bjuder du på silver och gull kistorna full, så må du få t.o.m. en dubbelspårig bana till ditt kära Ter­järv. Tills vidare kan du vara nöjd med den massa vägförbättringsarbeten du lyckats få lös för din socken. Jag hörde infödingarna i bussen prisa dig redan för dem.

Så nu har jag fyllt den vita fläck i min geografiska bildning som utgjordes av Terjärv. En fin och förmögen socken med Heimsjön, två riksdagsmän, en bussig sparbank och andra banker, idrottsplan, ett kafé med takterass, en verklig pampig åländsk prost och mycket annat, som jag inte haft en aning om. Pensionatet kan taga emot minst 15 gäster, och jag kan vittna att den som vill uppsöka ett verkligt fridfullt ställe, där han får vara sig själv och rik­tigt på bondlandet, men ändå har det bra, inte ångrar en vistelse på Byströms pensionat. Det är en mycket god ändpunkt på turistlinjen från Vasa norrut, och längre behöver man inte fara. På en dag är man bekvämt hemma i Vasa igen.

Det är mycket uppfriskande att vistas några dagar eller veckor i en socken, där tiden står stilla. Klockan i Sandviks buss var nämligen fortfarande halv 1, då jag reste hem.  Det är mycket lugnare att resa med sådana bussar.

Bakom signaturen Neger fanns redaktören Einar Hagman (1887-1963) på Vasabladet, där han skrev sina krönikor och kåserier.