Stockflottningen

Ordstävet säger: "Var människa är ett barn av sin tid!"

Det har sagts att vår generation har under sin livstid upplevt de mest skiftande förhållanden. Generationen före oss kan knappast mera komma ihåg den tid då vårt land tillhörde Ryssland och har svårt att bilda sig någon helhetsuppfattning om förhållanden som rådde då.

Tiden mellan 1919 och 1939 var en lång stabil tidsperiod med ett sakta och säkert uppåtgående. Ja, man brukade även kalla denna tidsperiod för De normala tiderna som avlöstes av de mest onormala tiderna eller krigstiden. Efterkrigsåren får vi minnas som högkonjunktur- och uppblomstringstider ända tills dagens lågkonjunktur bröt in. Man har även velat kalla nuva­rande tidsperiod för "Det förlorade hoppets tid". Om man ser tillbaka på förflutna tider så finns det säkert perioder som man med fog kunde kalla det förlorade hoppets tid.

Nu skall vi inte börja spekulera i nuvarande nedgångsperiod, utan förflytta oss tillbaka till de så kallade normala tiderna och försöka ihågkomma småböndersbornas livsvillkor och biför­tjänster såsom skogsarbetet med alla därtillhörande förgrening­ar. Skogsarbetet var en så viktig inkomstkälla för det överbefolkade Småbönders att vi har all anledning att ihågkomma detta och människornas hårda kamp för tillvaron.

Först vill jag berätta om en händelse som utspelades vid Jakopas eller Emil Storbackas, som jag aldrig kommer att glöm­ma. En vinterkväll var vi ett tiotal skogshuggare församlade - som sed var - vid Jakopas och helt naturligt kom dagens arbete med dess negativa sidor in i diskussionen. Emil ingriper på ett bestämt sätt och säger: "Det skall jag säga till er pojkar, att där som ni ser en bröstång överom dörren och en yxbänk överom döraramen och en porelasåg hänger i brödstången, där arbetar man ärligt lös sitt dagliga bröd". Utan att förhöja värdet på Emils budskap så måste vi alla erkänna att det gav en eftertan­ke, skogsarbetaren var värd sin lön.

I god tid på hösten förberedde man sig för vinterns skogs­arbete. Vissa år fanns det inte tillräckligt med arbete på nära håll, utan man måste söka sig till andra orter. Skogsbolagen delade ut ett skifte eller avverkningsområde åt var och en. I endel fall var avtalet att virket skulle vara färdigt vid stranden på våren.

Där kom nu den föraktade bågasågen från de första tagen i användning. Träbågasågen som sög alla krafter ur en mans kropp. Samtidigt bör vi komma ihåg att skogen haft en avgö­rande betydelse för Finlands ekonomi och att det i långa tider var just bågasågen som var det viktigaste redskapet när virket skulle avverkas. T.ex krigsskulderna blev i huvudsak betalade med Finlands gröna guld och då var det båga- eller porelasågen som spelade första fiolen. Även då Finlands välstånd bygg­des upp var det yxan och bågasågen som var det viktigaste redskapen, kedjesågen eller motorsågen kom först i slutet av 50-talet.

Det var inte ovanligt att folk sålde sina skogar "på slump" och i fröträds ställning. Så blev fallet med hela Forsbacka num­mers skog, på andra sidan av Manderbacka. När skogen skulle avverkas steg befolkningen på Manderbacka och man såg spe­lande och sjungande "Jätkä" i varje hörn. Som 9-10 årig pojke såg man detta livet intressant, ja till samma Jätkä-liv skulle man själv gå så fort åldern och krafterna det medgav.

I hela Forsbackaskiftet uppstod ett system av vägar som led­de till alla ställen där huggarna hade hopsamlat virket. Utdrivningsvägarna eller stockvägarna gick från sockenrån vid Paluharju över Regobacka och på det lägsta stället över Varisteins backa. - När jag i minnet ser dessa stråk ser jag den finska häs­ten, svettig och i rimfrost, komma dragande med ett stocklass. Och det var inte bara ett lass, utan lass efter lass, en dag påstod man att det var 32 hästar på vägarna. Med tre till fyra lass per häst och två till tre kubik i varje lass så blev det en hel del tillskott varje dag på uppsamlingsplatsen nere vid Farfarslindo.

Olyckor av varierande slag kunde även inträffa, som Valfrid berättade om. En dag var han i skogen lite senare än de andra, då han plötsligt hör rop om hjälp från Manderbacka bäcken. Vid framkomsten såg han att isen brustit under Axel Storback­as häst och hästen var hjälplöst ned i det djupa vattnet. Här kom snabba och kloka råd fram som Axel hade hört berättas i skogskämpär: Stryp hästen med tömmarna och den börjar flyta som en kork och drag den då hastigt upp på isen. Släpp efter på snaran runt halsen och hästen springer upp av sig själv. Så hade Axel hört berättas och därefter handlade man. Hästen förblev frisk och stark och levde i många år därefter.

I Småbönders hade man många av dessa tappra finska hästar, och vintertid var nästan alla av dem mer eller mindre i skogsköror. Vad vore Finland utan dessa trotjänare, som stått bi i lust och nöd. Vintertid såg man småbrukare lasta sina trosslass. Hö som skulle räcka två till tre veckor, några påsar havre med tillskott av råg, silplådan, en extra luncka, ett varmt täcke för hästen och en långhårig fårskinnspäls för hästkarlen. Så bar det i väg till Halso, Vetil och Perho eller Karstula. Så var livet för dem, vinter efter vinter, och då var det ett nöje att spänna i en god finsk häst.

Vid längre utdrivningsavstånd kunde man anlägga en så kal­lad isväg. Snön packades, hyvlades och vattnades tills man hade ett blankt spår för slädmedarna att löpa efter. Därigenom kunde lassets storlek tredubblas - å hä bara taldra i aisona sen man fick det i rörelse, sa Torkel.

- Hur var det den tiden med skogshuggarnas inkomster, tror jag att nån undrar. År 1932 avverkade man i Törvisbacka och då betalade man 13 mk, med 10 cm överhöjd, en meter lång prima barkad pappersved. Att hugga och barka två kubikmeter räknades som ett karladagsverke. Hur mycket fick man då av livets nödvändiga för 26 mark? Smörkilo kostade 24 mk, kaffe rå 26 mk kilo. Ett sågblad 12-14 mk. Kaffe med bulla 2-3 mk, en måltid från buffé 10 mk, en portion köttbullar med potatis 5-6 mk.

Men inte bara hästar och körkarlar, utan också unga arbetsvilliga karlar som såg att inga förtjänstmöjligheter skulle finnas på nära håll, såg emot verkligheten med jämnmod och sökte sig arbete på annat håll. I minnet ser jag sex män som står redo att möta vintern i skogshuggarens liv. Yxskaften sticker upp ur ryggsäcken, porelasågen är tagen i bitar under flyttningsfärden och inpackade i ryggsäcken tillsammans med smör och bröd, ett extra par strumpor och vantar och nödvändiga grejor för att hålla sågen och yxan i trim. Humöret var på topp medan man ordnade upp sig i skidled och resans mål var till en avläg­sen gård med namnet Lumppio mellan Vetil och Halso. En av dem ägde inga skidor, med mösskärmen i nacken lunkade han gladeligen efter de andra. Så kunde en förtjänstarbetsresa börja för många i de så kallade normala tiderna. Med en sådan pack­ning på ryggen var det en kraftansträngning från det första stavtaget, och hur många stavtag till skulle det inte bli innan man vare framme i Lumppio.

Inkvarteringen var på förhand ordnad. En liten kammare, la­gom stor för en eller två personer, men nu skulle sex personer trängas i det lilla rummet.

Hela dagen i skogen var fyllt av hårt arbete. Man grävde ner sina smörgåsar i snön så att de inte skulle frysa. Sen åt man dem till middag med hast, så länge kroppen var varm.

Den ena dagen var den andra lik. På dagarna arbetade man i den finska urskogen, sågade, kvistade och barkade "prima". Då barkades inte bara barken bort utan också en stor del av sista årsväxten från det frusna trädet.

Om kvällarna var man upptagen med att tillreda sin mat i ka­kelugnen, torka sina kläder och sova för att samla krafter för morgondagen. Sex eller sju jätkä i ett sådant rum var en garant för att värmen räckte till och blandad med överlopps gas från brödmotorer. Från andra sidan väggen hördes ett egendomligt rasslande. Visst diskuterade man om saken, men försökte ändå dölja sin nyfikenhet, tills en natt då en av huggarna var ute för sitt nödvändiga och i misstag går in i orätt kammare och ser en stor och kraftig karl fastkedjad vid väggen.

Så var livet på en av arbetsförtjänstresorna och många, många fler är oberättade. Långt tillbaka i minnet ser jag en mörk ruskig vinterkväll far komma skidande från Kolambyn med en blodig mössa och huvud och en uttröttad kropp. Det var inte bara tröttheten och det blodiga huvudet som berätta­de, utan också blicken talade om livets hårda lott.

Var det år 1933 på vintern som sex stycken friska män var i Emmes, Nedervetil vintern igenom i skogsarbete. De skidade dit på måndagsmorgonen och kom hem på lördagskvällarna. Vintern 1938-39 var arbetsadressen till ödemarken mellan Halso och Toholampi, en skogshuggarkamp. Där var ett antal körkarlar och huggare från Småbönders med. Dagen efter Domsöndagen påbörjades avverkningen och i mitten av april var de sista korshoparna färdigradade År 1938 var det första året som arbetaren fick betalt för Finlands självständighets dag, 35 mk var summan. Av det framgår att dagpenningen steg med ungefär en mark i året under 1930-talet. Det säger också sitt om varför vi kallar dessa år de normala tiderna.

Som av berättelsen framgår var de obesuttnas livsstil mycket nära en jätkäs. Så kan man gott säga att sen man fick tag i poreln så släppte man inte taget innan man svingade den över båtskanten på väg till fjärran land.

På våren var det att återgå till den samma - poreln - vid stran­den och göra färdigt det som lämnats obarkat på vintern. - Må ingen tro att ett så tungt och oaktat arbete fanns att tillgå hur mycket som helst. Nej, en gång luskade man genom fyra kom­muner innan man fann arbete för en 52 kilos arbetsvillig yng­ling. - På en barkplats kunde man få uppleva gemytliga stunder med barkbrasa och kaffepannan, men framför allt var man ute efter arbete.

Våren var en händelserik tid med islossning och flottning. Då skulle det virke som avverkats under vintern så fort som möj­ligt kastas i ån. Flottningen skulle följa med vårens högvatten ut till havet och det var en helt naturlig sak att småböndersbor skulle höra till flottargänget.

Men vägen till Sääksjärvi var lång och tung, i synnerhet om man skulle marschera den i flottarutrustning med packad rygg­säck och flottarstövlar. Nångång förbarmade sig någon över dem och kom med häst och kärra ända upp till Sääksjärvi. När det blev bilens tidevarv tog Granviks Oskar hand om sina flot­tare. -Ja, ända till Köuhäjoki och Kanas for man för att söka arbete, men fick återvända då ån ännu var frusen.

Men vi skall återgå till flottningen i Kronoby å innan vi åter­vänder till Perho å. Jag vill börja berättelsen i Köpare, ej långt från Sääksjärvi sjön, där jag började min första flottardag.

Där var vatten och snö överallt, både i skogar och över äng­ar. Båtarna räckte inte till, så man spikade i hop små flottar och inom ett par timmar seglade man omkring på vattnet och skuffade virket ut till strömmen. Det var inte ofarligt, vad skul­le hända om man kom i sjönöd? Med de kläderna och långskaftade gummistövlar skulle man ha sjunkit som en levande hovtång. Eller vad skulle bli följden om man hamnade i det iskalla vattnet i denna ödemark? Snart fick man lära sig förhållningsregler för sådana fall. En av de nyförvärvade kam­raterna föll pladask där landvattnet var över ett dike. Den man­nen hade vanan inne att klara sig själv. En yxa och torra tändstickor var enda hjälpmedlet han behövde. Om en stund brann den bästa flöjtarbrasan. Kläderna kastade han snabbt in i elden och ryckte dem lika snabbt tillbaka. Det var den första snabb­torkning jag beskådat, där både rök och ånga steg upp ur eld­flammorna.

Flottningsarbete ovanför Furu fors cirka 1935. Fr.v.: Kaffekocken från Sääksjärvi,
de övriga torde vara Valde Pihlajamaa, Torkel Furu, Elis Widjeskog, Albin Drycks-
bäck, Åke Furu, Paul Furu, Nils Emas, Martin Wistbacka, Alvar Emas, Runar
Widjeskog samt Oskar Emas som var flottarbas.

Den första flottardagen var snart till ända - men var skulle man få vila sin trötta kropp och mätta sin hungriga mage? Här gällde det att följa lydigt efter och studera och samla erfaren­heter så mycket som möjligt. Nu var det ju inte några första resans gossar som var färdledare. Stigen gick till en bondgård.

Tolv män och jag gick i rask takt upp till trappan, där man stannade och inväntade förhandlarens bud om vi skulle få övernatta eller ej. Stugogolvet såg inte så inbjudande ut för en som varken var varm eller torr, men det skulle bli annat av! Fyra flottare gick till rian och kom tillbaka med fyra halmskärvar och bredde ut dem på golvet till en stor härlig flottarbädd. Mjölk och okryddade smörgåsar fick vi mätta våra magar med och sedan krypa i halmen till Nukku-Mattis värld.

Tidigt på morgonen radade husmor ut en lång rad av kaffe­koppar, och det blev ett minnesrikt morgonkaffe. Händiga flot­tarhänder ordnade sen upp halmen tillbaka i kärvar och bar dem till rian igen, och en av flottarna fick tag i en stor björk­kvast som han sopade golvet med. Sedan återstod inte något annat än att betala för sig och tacka, och en ny dag stod för dörren.

Förberedelserna för en flottning tog lång tid i anspråk. Benslar skulle huggas och vridas, och det var ett skådespel för sig. Råmaterialet till en bensil var en granplanta, två och en halv till tre meter lång, som kastades in i en het bastu, med okvistade toppar. Efter ett par timmar i värmen var den klar för vridningen och då kom Storback Robert in som expert. På utsidan av bastun var en stadig stolpe placerad just för detta ändamål. Den okvistade ändan placerades mellan stolpen och en fastspikad ribba och så började själva vridningen som mest liknade en dans med armar i olika ställningar. Varje dag efter skolan stannade vi och beundrade vridandet och dansandet. Men Robert berättade nu om hur granplantan hade blivit en bensil. Dess uppgift var att binda två bomstockar tillsammans och sen en efter en tills det blev en stor flotte med virket på insidan som sedan kelades över Pekkas sjön.

Dessa bommar behövdes på en hel del ställen som lednings­bommar, för att hindra virket från att drivas upp på landvattnet och överom forsar, de reglade virket att flyta mjukt och behag­ligt.

En flottningsledares uppgift var inget latmansgöra, sade Stor­back Alfred. En gång om dagen, fram och tillbaka, gående längs åliden i djupare vatten och grundare vatten, för att hela tiden ha en överblick över situationen. Undra sedan på att Al­fred blev betraktad som en mycket driftig "Pomo".

Vid Sund Nabba pågick förberedelsearbetet långt innan sjön hade kastat sitt istäcke. Det var samma erfarna karlar där år efter år som band bommar med de tidigare nämnda bensila, en lång rad av bommar, åtminstone för två, tre flottar. Pontonen byggdes av stadiga stockar, sammanbundna med bensilar, spi­kade tillsammans höll inte. Kelo eller vinschanordningen var placerad mitt på pontonen. Ett stort ankare, med lång varpa i, roddes ut och kastades i sjöbottnen. Andra ändan av varpan var fäst vid vinschen på pontonen. Så började långdansen med fyra man med brösten mot varsin träpåk och så tvingade man vinschen att gå runt, runt och en femte man hade till uppgift att ordna upp "höidet". Samma arbetssystem upprepade gång på gång, både under nedfärden med flotten och uppför den med bommarna.

Men var fanns då den omtalade flottarromantiken? Jag fråga­de och fick till svar: Den fanns endast i fantasier!

I flera år hände det sig att flottningen i Småbönders var i full fart på 1 maj. Då tändes flottarbrasan och 1 majbrasan gemen­samt på Forsnacka och byns ungdomar samlades till gemytligt umgänge med sång och ringdanser, och då grodde kanske flot­tarromantik i de ungas hjärtan.

En söndagseftermiddag då folk var samlade på Furus åbron var där ett par flottare som gav uppvisning och seglade på en stock ned för strömmen.

Vi som hörde till det så kallade upprensningsgänget kunde emellanåt ha våra trevliga stunder, en stor kaffepanna som vi samlades omkring flera gånger om dagen. Vid en sådan sam­ling på den lilla holmen just uppströms från åbron i Kronoby, hände sig att ungdomen från dansen infann sig som åskådare på broplattan. Men vi hängde vår kaffepanna och korgen med kaffekoppar i på keksskaftet, med en flottare i var ända som bärare, och marscherade rakt igenom publiken och romantiska blickar varken gavs eller togs.

Men vi skall återvända till den praktiska flottningen som hade tillräckligt av sina motigheter och en bland dem var en stark motvind. Att då fara med någon flotte över Pekkassjön eller Räkäjärvi var otänkbart. (Tidigare for man med flottar också över Petosjön). Även i ån drev virket mot land och kom ingenstans. Ett sådant tillfälle fick vi beskåda i Kortjärvi sjö. Upp­rensningsgänget kom och såg sjön full med virke, en nordan­vind var rådande. Flottarna drog sig tillbaka för att sova, en hop hit och en annan dit, vi var uttröttade. Knappt hann vi falla i sömn på Bodbacka vind innan larmropet kom från Byggningsbacka, att flottarna skulle tillbaka i arbete! Vinden hade vänt till syd, och vi fem flottare som hört larmet arbetade vårt bästa, medan Alfreds kommando ekade över byn Kortjärvi. I gryningen då resten av flottargänget återvände var hela sjön rensad.

Det var sista året som "flottarnas nestor" Emil Stor-Ede ak­tivt deltog i flottningsarbete. Jag minns hur den gamle mannen envist gjorde sitt bästa, trots smärtor från skavsår som han fatt från sina flottningsstövlar. Efter slutat arbete och ett läkarbe­sök gick han till sitt hem på Storeide och där avled han några dagar senare i blodförgiftning. Han var av den gamla stammen, en fridens man som inte högljutt ropade ut sina livserfarenheter men som nog var redo med råd om man så begärde. - Jag minns ett tillfälle överom Lillhakosk, där virket hade trängt sig upp på en äng i högt vattenstånd. Nu hade vattnet försvunnit med virket var kvar på torra land. Bolaget kom med ett ackordförslag, ett antal timmar för upprensningen av hela ängen. Saken var svårbedömd och svaren svävade mellan nej och ja. Två flottare från Sääksjärvi, Emil och Oivar, vänder sig till Stor-Edes Emil och begär hans åsikt. Lugnt suger Emil på sin pipa och ger råd. Vi skall säga ja, börjar Emil försiktigt. Sen far två karlar och fäller två granar över strömmen och dämmer upp vattnet. När tillräckligt med vatten är över ängen öppnar vi fördämningen och med lite hjälp försvinner virket från ängen. Så resonerade Storreids Emil och alla trodde och lydde och resultatet blev gott.

Jag nämnde också två flottare, Emil och Oivar, de var två riktiga karlakarlar, stora och starka samt kunniga. Summan eller ackordet överom Lillhaakosk var utfört, och i samma hårda tempo planerade vi att rensa själva forsen, då en olycka inträffade. En av båtarna kantrade i övre ändan av forsen och en av männen drogs handlöst med strömmen in i en vattenvir­vel nedanom forsen. Alla såg vad som höll på att hända men Iso Emil, som han kallades, var den första som reagerade - som ett yrväder med en väldig kraft från forsens ström, och Emils kraftiga armar, drevs båten fram i ilfart och rakt till den nödställde. - Femtio år senare berättade Reino, den nödställde, om händelsen att han aldrig varit så nära döden som han var i sina långskaftade flottarstövlar i Lillhaakosk vattenvirvel.

Att få ett mål mat och någon plats att luta sitt huvud mot var ett bekymmer som återkom varje dag. Någon gick på förhand och försökte med övertalningsförmåga få ett mål mat ordnat. Vanligen visste de erfarna ungefär var det var lönt att försöka. Näse Grannas fick berömmande ord för sin gästvänlighet. Någon liknande gästfrihet fanns inte, varken vid Perho eller Kronoby å. Denna gästvänlighet tog ej slut fast man vistades där i veckotal, dörren stängdes inte till natten och mat, mer eller mindre, fanns alltid till hands. Så olika kunde folk vara, det fanns ställen där husbonden och hunden öste ovett över flottarn om man kom för nära huset. - Jag måste berätta om hur vi blev bemötta på ett annat ställe i Kronoby. Sydänmaa mellan Kolam och Kronoby hade vi tillryggalagt på kaffe och smörgås till den punkt då flottarna med en mun sa att "vi måst få mat". Jag blev utsedd till den som gick som en förelöpare för att försöka finna ett sådant ställe som flottarnas minnesvers berättade om: En stor bondgård med mycket folk, i synnerhet kvinnfolk så att husmor hade all hjälp. Nån finhet skulle det inte vara. Vid den tredje gården stämde allting in med minnes­versen och husmor sa genast "jå". Detta höll hon fast vid även när jag nämnt antalet flottare, 18 stycken. Vid ett långt bord, fullt med mat fick flottarna placera sig och 18 hungriga magar blev mättade medan gårdsfolket var glada och vänliga. Dem minns jag varje gång jag far förbi Märjärv.

Efter det att Kronoby ås flottning var till ända ropade man på hjälp från Perho å. Där kunde man se nånting som närmast var en flottningskatastrof, torra stränder fulla med virke. I fyra veckor höll vi på och levde på ärtsoppa och kaffe. Alla skulle vi sova i samma hölada, annars kunde man sova dagarna i ge­nom. Det blev en midsommar som man ej skall glömma och den gav samtidigt en besk krydda åt mina flottarminnen. Mid­sommaren var just för dörren och vem skulle inte vilja fara hem den helgen. För att arbetet inte skulle avstanna bjöd bola­get dubbelt upp åt den som arbetade över helgen. Vi var en liten grupp som arbetade troget för de extra pengarna och för bolaget. Men den extra inkomsten, den fick vi aldrig. Så kunde det gå på den tiden när fackföreningar inte fanns. Det blev en kall bister midsommarnatt det året och till råga på allt föll jag i den beryktade Kaitforsen. Det var en av mina sista flottarnätter och då kom jag väl i håg min första flottardag, då en av mina nya kamrater stod och torkade sig vid flottarbrasan i ödemar­ken. Nu var det min tur att gå igenom samma köld- och vär­mebehandling lite mer än ett år senare, på själva midsommar­natten i Nedervetil.

Efter detta dopp på midsommarnatten kunde det ha varit lämpligt att överge alla propsar och stockar, men om man skulle vara trogen så måste man vara det ända fram till båtsliden.

På den tiden exporterade man mycket rundvirke till utlandet, Finlands industri var ännu efter i utvecklingen. I början av 30-talet var lastningsarbete i Möllersviken och Yxpila eftertraktat och ett stort antal småböndersbor försökte vara med. Allting var så obestämt, när båtarna skulle komma eller fara, och sjögången kunde ställa till med besvär när det gällde att få flot­tor med virke ut till båten.

Det var ett enda cyklande fram och åter, i synnerhet till Möl­lersviken. Lastning på båtar var ett tungt och farligt arbete. Vid långsidan av fartyget fanns en lastningsponton för varje lastrum. Virket flöt i vattnet runt omkring och därifrån fick man på bästa vis försöka få det i ett mått, som kontrollmättes och övervakades. Det var tre man på varje ponton, två slog i måttet och den tredje skaffade fram virket. Det fordrades både kraft och vilja när man hanterade de nästan tre meter långa och våta propsarna. Den arbetsformen höll på sitt sista under min tid, men visst försökte man vara ända till Toppila hamn utanför Uleåborg när det begav sig.

Var människa är ett barn av sin tid, så var det som ordstävet sade. Vi var ett barn av den normala tiden. Att vår generation skulle ha upplevt de mest skiftande förhållanden under vår tid är inte till oss att bedöma. Vi var av den tiden då egen hjälp var den bästa hjälpen. Vi var av den tidens barn som hade res­pekt för andlig fostran. För hem, tro och fosterland respektera­de vi, och var redo att strida för dess värden Då fosterlandet kallade oss, att försvara dess gränser, var vi ett enigt folk och inte en enda vänsterman eller -kvinna fanns i Småbönders. Man har påstått att vi nu lever i det förlorade hoppets tid! Barn av den normala tiden har upplevt försakelsen och hoppet så starkt att vi ej haft råd att kalla någon tidsperiod för "det förlorade hoppets tid"

Hilding Widjeskog

Ur ”Storbacka och Manderbacka” - 1997