Jag  minns...

Orgeltramparen och Lisa-Greta

När Terjärv församling anskaffade den fasta orgeln till sin kyrka år 1882 var det som Johan Byskata, i dagligt tal kallad Brännskata-Jock' erhöll sin tjänst som socknens första orgeltrampare. Denna tjänst skötte han plikttroget till sin död som inträffade på nyårsmorgonen 1904.

Då man i sin barndom satt som iakttagare i kyrkbänken och såg den var söndag återkommande promenaden genom kyrkan från sakristian, längs stora gången mot orgelläktaren - främst gick de imponeran­de gestalterna kantor K.J. Bergman jämte orgelnist A Fagernäs och omedelbart efter dem orgeltramparen, den lille mannen med det strålande ansiktet, glatt nickande åt höger och vänster - så har man fått bilden så insvetsad i minnet att man sent eller aldrig glömmer den.

Johan Byskata som mottog befattningen som orgeltrampare för sock­nens nya kykkorgel, var hemma i Björkviken. Tätt intill landsvägen vid Öskata bron låg stugan belägen, vilken till sin exteriör nog inte kunde stå som modell för en villa i våra dagars bygg­nadsstil. Stugan var nämligen beslagen med vanliga takpärtor och liknade mest . . ja, vad som helst - men stugan var ett hem och hemmet rymde två av Fortunas gunstlingar. Jock' och Lisa-Gret', som förstått att av de små möjligheterna som livet ger dem, skapa sig en existens som i framträdande drag gav uttryck åt förnöjsamhet, utöver det vanliga måttet.

Orgeltramparens årslön bestod av kyrkokollekt jämte en kaka bröd från varje hemmansägare i socknen. Brödet ifråga skulle ha en vikt av minst 1 mark ( 2 mark och 11 lod motsv. 1 kg).

Inkasseringarna av denna in natura lön reglerades efter årstiden. Under menförestider förrättades uppbörden i närmaste omgivning men blev det gott vinterföre kunde orgeltramparen ta sin välsnidade kälke med hög uppnäsa(”aissläda” - typ) och ställa färden mot de läng­re bort belägna byarna. Det kunde därvid hända en och annan rolig tilldragelse, som t.ex. då han kom till Kvarnbacken i Småbönders. En liten flicka sprang till fähuset med bud åt sin mor. - Mamma, jär er in tiddjar som int er förnöud  mä ein beta, än ha' ska' haa' hieila bröö. När värdinnan kom in, brast hon i skratt. Hon hade ju framför sig en av kyrkans egna tjänstemän som avhämtade sin rättmä­tiga lön.

Trots att stugan som orgeltramparen och Lisa-Greta bebodde var li­ten, så blev den dock ett söndagstillhåll för byns ungdomar och me­nige man. Och det förekom under skämt och glam, att någon spelkunnig drog till med ett hejdundrande purpuri och Jock och Lisa-Greta dansade första paret. - Det är att hoppas att vår herre såg förmildrande på denne sin tempeltjänare, väl vetande att det var endast den sprudlande livsglädjen, som sökte sig utlopp - högmodet var nog fjärran. Jock hade nämligen en gång i ungdomen gett sig i kast med högmodet med mindre lycklig påföljd. Under en stordans hade olika meningsut­byten uppstått mellan pojkarna och det blev gräl. Och det hände att den mest storordiga i hopen fick sig i mörkret tilldelat ett hugg mera än nödvändigt av ett blankt föremål.

-Jaha, täär gav ja a nu, sa Jock, som ville ha äran åt sig.  Det blev rättegång och Jock fälldes på sitt eget yttrande, fastän han ingenting hade att göra med saken och fick sitta någon månad i fän­gelse. Undra på om han för framtiden förlorade all håg att klättra upp för den vanskliga ärans branter. Han försökte i stället göra det rätta möjliga av sitt privata lilla leverne, hemma vid Öjskatabron. Hustrun Lisa-Greta hörde till den särtyp av människor, som fick vandra fram sitt liv på två runda klot, s.k. klumpfötter. Men om hon till sin yttre människa blivit förfördelad så var hon desto mera praktiskt anlagd. Hon var till yrket sömmerska, täckstickerska, abc-lärarinna m.m. (De äldsta nulevande i byn har hos henne inhämtat sin första insikt i bokläsning).

Inte så litet stolt var hon över sitt sömmerskeyrke. Hon sydde näm­ligen karlkläder - för hand - och skröt titt och tätt över att hon sytt brudgumskläder åt Fors-Matt, (Borgarheickas enda son).

Hon anlitades också bortom socknens gränser som sömmerska. Det kunde hända att man mötte henne då hon kom från grannsocknen Esse och då red hon till häst över "Krokvaihns bråta" längs en smal gångstig. Som minne från den tiden uttryckte hon sig: - Å ja som ha siti vi allas bolsändor.

Det var kanske inte så stor konkurrens på skrädderiområdet på den tiden och följaktligen överhopades Lisa-Greta av en växande arbets­börda. Och då Tolvmans Antas Maj kom och bad om att få ett täcke stickat så måste skräddaren tacka nej. Som prov på hur förrivärldens gummor bemötte varann i välvalda ordalag må anföras Antas-Majas svar till Lisa-Greta: - Alder behöver ja di te naa, svidi aali. Ja har Nabb-Sanna te rifäl å så tråklar ja ihop i sjölv.

I slutet på 1880-talet, då den vidunderliga symaskinen infördes kom handsömnaden ur modet och respektive utövare förlorade sina befattningar. Lisa-Greta ville dock vidmakthålla sin uppgift att ”bestå sovel till brödet" och då anskaffades tvenne kor. En jord­lapp runt stugan jämte ”arvejoolä Kaitås-klubbi med Sötkärrmåsa” stod till deras förfogande som sommarbete för korna. Vinterfoder arrenderades. Vid tillfrågan av grannarna hur de hade det svarade Lisa-Greta med sitt livliga lynne och sitt förnöjsamma tonfall: - Gudi vari lov, vi har bå söt å surt. Grantto målkar ein skjul å Spriiko halv ana skjulo.

- När man som liten gick in i Öskata stugan, för att vila ut efter en längre färd, kunde man finna Trampis Lisa-Gret sittande vid det lilla fönstret som vätte åt byn och med förnöjsamhet utbrista: - Jär sitär ja mä kyrtjo framfur ögo som in bruud bara.

Lisa-Gret överlevde sin man med några år och ett halvt sekel har gått sedan orgeltramparen och Lisa-Greta förenades i kyrkogårdens mull. Var de ett par av socknens original i tiden? Kanske. I varje fall två människobarn utrustade med ett rikt mått av levnadsglädje och människovänlighet - den nulevande gamla generationen minns dem som sådana.

Julius Björkbacka

Släkt och Hävd 9/1965