Folkmålen 2 (2)

Allt det som nu sagts om de finlandssvenska dialekterna gäller mer eller mindre om dem alla. Det är dock klart, att de till följd av den stora geografiska utbred­ningen inte kunna vara i detaljer ensartade. Och i själva verket äro de så starkt varierande från ort till ort, att en man från Nyland har svårt att förstå genuin åländska eller österbottniska och tvärtom. En man från södra Österbotten har möda med att begripa allt vad en person från mellersta eller norra Österbotten säger. Dia­lektsplittringen har sålunda gått ganska långt. Orsakerna därtill kunna i huvudsak anses vara av två slag. Dels får man räkna med mycket gamla dialektskillnader, som medförts av de ursprungliga invandrarna. Såsom en sådan kan exempelvis nämnas en egenhet som utmärker västra Nyland samt Eckerö och Föglö i Åland och som består i att h saknas i början av ord, där det borde finnas, men förekom­mer i början av ord, som i högspråket börja på vokal. Denna genom Albert Eng­ströms historier välkända Roslags-egenhet är av urgammalt datum och förekom­mer på uppländska runstenar från 1000-talet. Det är högst sannolikt, att den västnyländska och åländska motsvarigheten medförts från Sverige och sålunda är av samma ålder. —

Dels ha vi det vanligaste slaget av dialektbildande orsaker: umgänge och gifter­mål med personer från ett annat språkområde, språkblandning. Allt detta bidrar till att aktivt söndra språket och klyva upp det i underspråk, liksom isolering bidrar till att hålla det på ett äldre utvecklingsstadium. De dialektgränser, som upp­komma på detta sätt sammanfalla ofta med samfärdselgränser, ty en språklig före­teelse hejdas endast av sådana hinder, som innebära avbrott i kommunikationen med områden på andra sidan, det må då vara geografiska, politiska eller admini­strativa gränser.

De landskapsgränser, som sönderdela det svenska bosättningsområdet äro på samma gång geografiska gränser; Nyland skiljes från Åboland av en bred vik, som går djupt in i landet. Mellan Åboland och Åland ligger en ofantlig skärgård, som delas i tu av Skiftet. Österbotten ligger för sig långt uppe i norr. Landskaps­gränserna ha till följd av dessa omständigheter också blivit dialektgränser. Man finner dock lätt, att landskapen böra föras ihop parvis. Österbotten och Åland jämte Hitis och de sydligaste öarna i Korpo—Nagu skärgård samt Houtskär-Iniö bilda en nordfinländsk dialektgrupp, som är skild från den sydfinländska, bestående av större delen av Åboland och Nyland. Det förefaller, som om man hade att räkna med en urgammal bosättningsgräns såsom orsaken till den språkliga klyv­ningen, åtminstone mellan Houtskär och Korpo.

Åland har som naturligt är, med hänsyn till de livliga förbindelser det haft med Uppland och särskilt Stockholm, de i riktning från fornspråket längst hunna dia­lekterna i hela Finland. Åboland och Nyland bilda tvärtom som helhet det mest konservativa området med många ålderdomliga språkdrag. Österbotten intar en mellanställning; där finnas synnerligen konservativa dialekter men också mycket utvecklade sådana. Dessa förhållanden illustreras bäst av det sätt på vilket de gamla korta stavelserna behandlats i de olika dialekterna. I Nyland, Åboland och norra hälften av Österbotten är det fornsvenska stavelsesystemet bevarat, medan i södra Österbotten alla enstaviga korta ord förlängts. Åländskan har gått ett steg längre och liksom högsvenskan förlängt alla kortstaviga ord. Ungefär på samma sätt förhåller det sig i många fall. Man kan alltså med fördel studera vissa drag i svenskans utveckling genom olika stadier till modernt språk genom att iakttaga förhållandena i sydfinländska, österbottniska och åländska dialekter i nu nämnd ordning.

När man vill undersöka en viss given dialekts ställning till språket i omgivande trakter, kan man på en karta dra upp gränslinjer för ett antal språkliga företeelser. Man finner då, att det ofta är svårt att få fram skarpa gränser. Det ena språkdraget kan gå över i det andra utan bestämd avgränsning, företeelser från olika håll ha funnit vägen till det område man undersöker, varför gränslinjer korsa varandra, o.s.v. Det kan t.ex. hända, att ett dialektområde inte har några specifika egna språk­drag. Det är snarare en egendomlig blandning av egenheter, av vilka en del tillhör ett grannområde, en annan del ett annat, som utgör det karakteristiska för dialekten. Men i stort sett skall man dock finna, att starkare samfärdselgränser på samma gång bilda dialektgränser.

Dessa samfärdselhinder äro i första hand de administrativa gränserna, alltså landskaps-, härads-, tingslags- och sockengränserna. Dialektgeografien blir sålunda intimt förknippad med lokalhistorien. Medeltidens förvaltningsgränser ha satt spår i språkkartan lika väl som senare förskjutningar i dem. Gränsregleringar som ej ligga längre bakåt i tiden än 50 år, ha redan hunnit inverka på dialekterna. Allt detta måste utredas i samarbete med kulturhistorien, som kan ge nyckeln till problem, vilka annars synas olösliga.

De mindre grupper av sockenmål som kunna urskiljas äro följande.

Längst i norr bilda socknarna från språkgränsen i norr till Nykarleby-Jeppo-trakten i söder ett komplex, norra Österbotten. Sydgränsen för detta är ej så lätt att bestämma. Vissa gränslinjer följa den medeltida rån mellan Pedersöre och Mustasaari storsocknar, vilken ungefär markeras av Jeppo-Nykarleby socknars sydgräns. Norr om denna gräns påträffa vi t.ex. böjningstypen hästn, gentemot mellersta Österbotten hästin. Andra dialektgränser följa den nutida södra härads­rån från Pedersöre härad, vilken löper utmed Nykarleby-Jeppo socknars nord­gräns, så t.ex. sydgränsen för bortfall av n i slutet av ord och böjningsändelser, för bibehållandet av d framför j i början av ord (dzur 'djur'), för övergången av v till u i ord som haura 'havre', kaula 'kavle' etc. Vi kunna med skäl antaga att de nordösterbottniska dialektegenheter som ha nått fram till den medeltida socken­rån äro äldre än de som i sin utbredning stannat vid häradsgränsen. Nykarleby blev pastorat i början av 1600-talet med bl.a. Jeppo som kapellförsamling. Det är svårt att avgöra vilken gräns som bör anses viktigast. Rättast är väl att betrakta Nykarleby-Jeppo och Munsala som övergångsområde mellan Vöråmålen och Pedersöremålen. Vörågruppen, som utom Vörå omfattar Oravais och Maxmo, kan av­gränsas från ett typiskt övergångsområde i söder, omfattande Kvevlax, Replot, Korsholm och Solv. Vörå-målen karakteriseras t.ex. av diftongeringen u > yu (finnes också i Replot), pluraländelsen -ur hos starkt böjda femininer, t.ex. bjärkur 'björkar', agnur 'agnar' m.m.

I Vasatraktens mål finna vi bl.a. ett u-ljud som står på gränsen till y. Framför m och p har det blivit rentj y: skym 'skum', syp 'sup'. De talrika gränslinjer som genomskära området äro till stor del sådana som beteckna nordgränsen för söder­ifrån komna språkböljor. Det forna Stor-Närpes har nämligen varit ett expansivt nydaningsområde., varifrån en mängd språkförändringar utgått, som i norr stan­nat på olika linjer. De flesta av dessa novationer ha nått och passerat Malax, var­för denna socken bör föras till den sydösterbottniska dialektgruppen. Lands­vägarna från söder och norr till Vasa ha helt säkert spelat en viktig roll vid sprid­ningen av språkegenheter, ty såsom residensstad och handelscentrum måste staden ha dragit till sig en förhållandevis livlig trafik.

Bland sydösterbottniska dialektdrag må nämnas de sekundära diftongerna som gått ända upp till Solv i norr t.ex.fein 'fin', smied 'smed', stour 'stor', höus 'hus', föyr 'fyra', uåkär 'åker', syöt 'söt', uäl 'öl'. Diftongering av e, å, ö karakteriserar även Kvevlaxmålet. Lika långt har bortfallet av slutvokalen i ord som backe, fena (utt. bakk, best. f. bakkan, fien, fenun) nått. Utstrålningscentrum synes ligga i Närpes-Övermark.   Lappfjärd (med Tjock och Sideby) som 1607 avskildes till egen församling, har i vissa fall icke nåtts av novationerna norrifrån. Dialekten ansluter sig dock klart till Närpesgruppens mål, liksom också språket i den svenska delen av Sastmola, strax söder om landskapsgränsen mot Satakunda. Vittisbofjärd söder om Sastmola hade ännu för ett par, tre årtionden sedan en liten svensk minori­tet, vars dialekt i vissa avseenden skilde sig från de nordligare socknarna. Så t.ex. hade fornsv. dh övergått till g efter vokal (slägamäig 'slädmed'); bestämda artikelns n hade bortfallit (stäini 'stenen' etc); k och g uttalades »hårda» framför lena vokaler (känn 'känna', hsv. uttal tjänna).

Vad Åland vidkommer fäster man sig främst vid den förut omtalade förläng­ningen av alla korta tryckstarka stavelser. Detta är åländskans särmärke i för­hållande till de övriga finländska målen. Vidare har i hela Åland långt y övergått till i, t.ex. bi 'by'. Fasta Åland har ett ganska ensartat språk utan större skiftningar. Det är starkt påverkat av högsvenskan och skiljer sig i många avseenden från skär­gårdsdialekten. Bl.a. har i östra delen av fasta Åland långt å-ljud i båt, nål o.a. ord, där det går tillbaka på fornsvenskt långt a, närmat sig o; man säger alltså bot, nol. Det yngre å-ljudet i råg, fåra o.s.v. uttalas med vanligt slutet å. Skärgårdens ösocknar uppvisa synnerligen rikt utvecklade dialekter, t.ex. det märkliga äldre språket i Kökar och det ännu relativt väl bevarade Brändömålet. Det är möjligt, atf sådana språkdrag som nu äro kända endast i ösocknarna en gång haft större utbredning och varit rådande över hela Åland, ehuru det starkare inflytandet från stadsspråket slipat bort dem i fastlandssocknarna. — Till de östliga målen ansluta sig i vissa avseenden dialekterna i Iniö och Houtskär. Bl.a. är pluraländelsen -år för -ar hos starkt böjda femininer, t.ex. gåsår 'gåsar, gäss', granår 'granar', gemensam för alla dessa mål. Öster om Kökar gå förbindelser till utskären, södra Korpo och Nagu samt Hitis.

I Åboland kunna vi särskilja två grupper, en västlig omfattande Korpo, Nagu och Pargas, som bl.a. ha hårda k och g-ljud framför len vokal, och en östlig, bestående av Kimito-nejden och Finby, som utmärkas av sekundära diftonger: såul 'sol' (även Pargas), sied 'säd', ryöd 'röd'. Gränsbildande ha här varit dels den gamla Kimito-socknens rår mot väster, dels landskapsgränsen mot Nyland. Skillnaden mellan åboländskan och nyländskan är dock ej så stor som man måhända tror, när man kommer till västra Nyland och lägger märke till det tunna l som finns i hela Nyland, och accenten och »halvtalet» (us 'hus', hösa 'ösa') som utmärka västra Nyland. Spår av den sekundära diftongeringen möta oss i hela västra Nyland. Särskilt utpräglad är denna i Sjundeå-trakten, som dock bör räknas till mellersta Nyland. Ett kännemärke för sistnämnda område är att k, g förbli »hårda» framför len vokal. Över huvud äro dessa mål fattiga på karakteriserande dialektdrag, men vi kunna dock följa den hävdvunna indelningen och räkna mellersta Nyland till Sibbo-Borgå. Här sprida sig gränslinjerna utan att samla sig till någon skarp gräns mot de östnyländska målen. Dessa förete en jämförelsevis rikare samling egenheter bland vilka må nämnas följande. Framför kk och pp står o (icke å, såsom i högsvenskan) i ord som stokk 'stock', kopp 'kopp'; i kortstaviga ord av typen mosa 'mossa', pösa 'påse' står likaledes o (icke å). Framför ursprungligt tjockt l + konsonant har å blivit ö, t.ex. golv 'golv', hölma 'holme'. Inskränkt huvudsakligen till större delen av Borgå socken är egenheten att säga i för y  (tig 'tyg', grin 'gryn') och e för ö (bredär 'bröder'). Längst i öster skiljer sig Pyttis och angränsande del av Strömfors i vissa avseenden från de västligare trakterna, bl.a. genom att målet här uppvisar liknande sekundära diftonger som vi funnit längre västerut, t.ex. i Sjundeå och Kimito.

Som prov på finlandssvensk dialekt i sammanhängande tal meddelas här till sist en historia från Korsnäs i Österbotten.

tu frågar me va som a vuri e roliast som ja a vuri me om. ja, tå måst ja säi — he va nou hon gangon tå Liena å ja va ut in misåmaskvield. vi four me boåtin jinom e rikti vakat soånd. å opp på himelin så reist in målngåbb å i sånde va i einsamt par såm semd å di låkka på varar å skåda på varar å ti ha nu så innälit roulit — täide. kå-kå-kå-kåm-tan, sa in tupp på lande åt hönon sin. å tenn i vassvitjin så skvett jeddår å mörten å abburen å all slaks fiskar, ja tå sku ni si, väit ni, tå va e två abburar såm kåm opp å så sätt di nousan i houp (smack) liet e å så skåda ja opp på Liena. tjäleitjin jieg jinom me presiss såm lektrisstryömin. ja a fläir oår elska honde Liena men ja int a våga sakt na åt on. men tå va e såm Liena sku a buri skoåd på me å så drou on på monin å så burja on sjong, å ja kan nestan sjong onde vison än fast e så lieng sedan, »e brindär å brändär i bröste, in eld så innälit häit, men vem såm a tend hände eldin, ja int he nu väit.» väit du int he Liena, sa ja, si du he ja he. å så jie ja et bakstamnin å så tou ja on i knie oå me — å he va he rouliast ja vuri me åm.

Olav Ahlbäck

Ur ”Den svenska folkstammen i Finland” - 1940