Folket på Viitavesi

(om K.J.Hagfors)

Viitavesi är Hagfors' fädernegård. Här föddes han den 17 oktober 1860.

Tast-Skog-Viitavesi ligger i Österbottens nordligaste svenskbygd i Nedervetil. Nedervetil var först blott en by i Gamlakarleby soc­ken, sedan kapell med egen kyrka och slutligen socken, vid sekelskif­tet med c. 2 000 invånare. Tast-Skog-Viitavesi, tre gårdar, som dock tillhörde samma släkt. Tast gård har en lång historia. Namnet tror man är en sammandragning av Tavast, således ett folkslags­namn; sådant var vanligt på 1500- och 1600-talen. Det första hem­manet som bröts ut från Tast var Skog, det skedde för över 300 år sedan, och då Skog i sin tur genom nyodlingar utvidgades, delades också Skog. Viitavesi avskildes år 1850. Från Tast till Skog är det 5 km, Skog och Viitavesi är rågrannar. Egendomligt är det finska namnet, ty alla åkrar, ängar och skogar på Skog-Viitavesi hemman hade svenska namn, såsom Kvarnåsen, Hemåkern, Oxängen. Bara tre små träsk bar finska namn, bland dem Viitavesi, efter vilket gården kallades. Språkgränsen gick alldeles nära, avståndet var 2—3 km. Folkmålet i Nedervetil visar huru intim kontakten här är mel­lan svenskar och finnar, det har upptagit en mängd finska lånord och talesätt. Men slakten på Viitavesi har alltid varit svensk, ingen på gården har enligt Hagfors talat finska.

Stora landsvägen som förbinder Gamlakarleby och Jyväskylä tange­rar Nedervetil by och till prästgården är det bara 5 1/2 km. Ändå låg Viitavesi isolerat. Man räknade 25 km till Gamlakarleby, med då­tida kommunikationer var det långt. "Pirttiniemi ligger dock värre bakom", skriver Hagfors skämtsamt till J. J. Huldén. "Där glömde man en gång veckodagarna och vandrade med liarna på axeln en söndag till ängen. Detta har inte hänt på Viitavesi."

Gården är nu omkring 170 år gammal och ändå ganska oför­ändrad. Själva gårds- byggnaden är något yngre, c. 155 år, men av gammal typ med två sidokamrar och krusverk under takkanten, röd­målad med vita knutar. Den ligger lite avskild från granngårdarna som bildar en klunga. Rönnar, aspar och häggar omger huset, de två björkar som Hagfors planterade som ung är nu höga, men högt över alla träd reser sig en stor knotig björk som mätte bara ett par meter då Hagfors' far var pojke. Nedanför åkrarna rinner ännu en liten bäck, som förr om vårarna svämmade över. Då var det som om en stor älv skulle flutit kring gården.

Förfädernas historia kan man följa ännu längre än gårdens. Några av släktens medlemmar är kända från Gustav Vasas tid, således snart 500 år tillbaka i tiden. Men man vet om dem blott vad de hetat och när de levat, de bildar en stor anonym skara, med namn utan kontakt med tiden och förhållandena. Dock kan vi förstå den stora möda de har lagt ned på fädernejorden, den sega uthållighet och kraft de behövt att bryta sten och röja ny mark, vi kan höra de många tunga steg de trampat för att öka åkertegarna. På 1600-talet väljer för första gången en av släkten ett annat yrke. Matts Jönsson Tast blir handlande i Gamlakarleby, får gott anseende och anförtros uppdraget att vara stadens riksdagsman. Sedan talar fä­dernas saga om huru stora och märkliga bondsläkter griper in i varandra. Märkesmän föds som gör en kommunal, politisk, ekono­misk och kulturell insats i hembygden eller i vidare kretsar. Bland framgångsrika jordbrukare och affärsmän skymtar sexmän, nämnde­män och riksdagsmän, en mindre del går studievägen, blir präster och lärare.   

Den 8 oktober 1744 gifte sig Anders Andersson Viitavesi med Margareta Jakobsdotter Granö. Han var 23 år gammal, hon 21. Granösläkten har gamla anor. Den äldsta kända medlemmen är en Olof Månsson som levde på 1500-talet. Han var en så förmögen bonde, att han ägde hela Granö by. Mest bekant är prosten Johannes Granö (1850—1913), lantdagsman år 1900, 18 år präst i Sibirien för de förvista finnarna i Omsk, där han arbetade för skolgång, fattigvård och nykterhet. Bekant är också hans son professor Jo­hannes Gabriel Granö (f. 1882), på 30-talet rektor för Turun yliopisto. Det intressanta är här att Granö, det finska universitetets rektor, och Hagfors, det svenska seminariets direktor i Nykarleby, hörde till samma släkt, Granö på fädernet, Hagfors på mödernet.

Margareta Jakobsdotter Granö flyttade till Viitavesi och blev mor till sex flickor. Den äldsta, Elisabet, gifte sig med gårdens dräng, Matts Mattsson Pulkis. Pulkis härstammade från Vetil och tillhörde en gammal bondsläkt i Salo by i Kaustby. Från Vetil kommer släktens mest kända folkrepresentant, kommunalrådet Juho Torppa. Redan som adertonåring blev han kommunalnämndens ordförande, 1917 t.f. guvernör i Vasa län. Avståndet mellan Salo by och Viitavesi var 5—7 km. Ängarna på Lill-Salo gränsade till Viitavesi. Matts Pulkis var därför inte okänd, hans släkt var jäm­bördig med Tast-Skog-Viitavesi. Matts Mattsson Pulkis var 22 år när han anlände till gården, 25 år när han gifte sig. Matts Matts­son Skog-Viitavesi — så hette han efter sitt giftermål — arbetade med svärfadern i 30 år, till år 1795; då dog Anders Viitavesi. Matts var då 54 år gammal. År 1815 delade han gården mellan sina söner Anders och Jakob.

Jakob Mattsson Viitavesi, f. 1774, d. 1828, var Hagfors' farfar.

Om honom vet Hagfors egentligen ingenting alls. Hagfors' far visste inte heller mycket om honom, ty vid sin fars död var han endast 14 år gammal. Men farfadern är intressant i släkthistorien, emedan genom honom en ny stor ansedd släkt, en av de mest be­tydande i Nedervetil, knyts till Viitavesifolket. Tjugutvå år gam­mal gifte sig Jakob Mattsson Viitavesi med den 19-åriga Margareta Mickelsdotter Slotte. Margareta Slottes farfar var nämndeman, hen­nes bror var det också, och hennes syster var gift med nämnde­man Johan Mårtensson Brännkärr. Hennes hemgård kallades ännu på 1880-talet "Tolvmans". Den märkligaste mannen i släkten var dock C. J. Slotte, en mångfrestare: kommunalman, häradsdomare, stockflottare och jägare. Han var också en föregångsman: han införde nya jordbruksmaskiner, byggde kvarnar och mejerier, grun­dade mot kommunalstämmans vilja socknens första folkskola — på egen gård. Trettiosex år gammal hade han redan så stort an­seende att han invaldes i lantdagen och där representerade han bondeståndet i 36 år, till år 1900. Som bondeståndets talman drista­de han sig vid lantdagens öppnande år 1891 ensam bland talmännen att tala om folkets oro inför det ryska hotet. Han var klok och omutligt rättrådig, men oerhört häftig och processlysten, storväxt och stark. J. J. Huldén berättar i en av sina tidningsartiklar en episod, då den gamla Slotte med tung hand agade ett marknads­följe som hade stört nattron utanför hans hem. På mödernet här­stammade Margareta Slotte från Gamlakarleby, från en storbondesläkt. Margareta födde sju barn, fem nådde vuxen ålder. Den yngsta, Jakob, f. 1814, blev Hagfors' far. Då hans hustru dött, gifte han sig år 1847 med den tjugufyraåriga Brita Kajsa Kaino, Hagfors' mor. Till Kaino, moderns hem, var det 5 km från Viitavesi.

Moderns släkt kan inte följas så långt tillbaka i tiden som faderns förfäder. Hagfors minns morfadern, Erik Olov Kaino, som en gam­mal vänlig man med grått hår. Morfar var bonde liksom farfar, men det är möjligt, säger Hagfors, att det växte tistel bland hans korn, för han tänkte mindre på grödan än på jaktlyckan som var fan­tastisk. Han var också skicklig fiolspelare och långväga eftersökt, tackade aldrig nej då man bjöd honom ett glas, och blev därför ett varnande exempel för gårdens barn. "Kom ihåg morfar", så hette det ständigt. Men alla höll av honom, med honom följde alltid glädjen. Mormor skötte om gården, hon spann och vävde, var en snäll gumma, men hade inte samma charm som morfar.

Vilka var då släktdragen och arvsanlagen som Hagfors i sina släktböcker så ivrigt forskade efter?

En släkt som bestått i århundraden måste vara sällsynt livs­kraftig och livsduglig. Dess medlemmar hade vant sig att använda spade och plog, yxa och hammare och deras hand och sinnelag hade formats därefter. Handen var stor och stark, sinnelaget tåligt och oböjligt. De kunde vara hårda och häftiga, men också veka och rättrådiga. De var allvarliga och fåordiga, men också ett "Solskens­folk", redo till skämt och löje. De var sparsamma och försiktiga, vad de med stor möda samlat ihop, fick inte äventyras, och om de lämnade sin jord valde de oftast ett praktiskt yrke, som inte ford­rade dyrbara studier. De var konservativa och kände sig lyckligast som oberoende bönder. De kände sig aldrig som underklass. Huru högt uppsatta tjänstemännen än var, så stod de dock socialt i en lägre klass, ty de var löntagare. "Att du ids vara lektor, du som skulle ha kunnat vara en fri man på eget hemman", sade en släkting en gång till Hagfors. "När jag gräftar i Finnkroken, känner jag mig lycklig som en kung."

Av sådant virke var Hagfors.

Margit Åström

Ur boken ”K.J.Hagfors” 1972