När Jarl Hemmer skrev sin bästa bok

"En man och hans samvete" kom till på Haga i Öja

Det torde vara föga känt att Jarl Hemmer skrev 'En man och hans samvete' *)i Öja kommun i Österbotten. Orsaken att Hem­mer valde den lugna platsen på Haga står närmast att söka i att Hemmer ville undfly allt som lockade och drog för att få ar­betsro. Haga gård ägdes då av Hemmers ungdomsvän Igor Sand­man som tidigare bott granne med författaren i Vasa. Den ös­terbottniska skärgårdssocknen återspeglas också i flera av Hem­mers dikter.

Sista biten av vägen slingrar vårblöt bland droppande alar. Så blir det stopp, vägen är slut. Över den blåsvarta isen flyger skränande vitfåglar. Så bär det av till fots längs stigen mot skogen och över bäcken — enligt anvisningar.

En orrtupp blåser i gråsuget, trots att dagen redan är långt framskriden. I backen möter fis­karen och naturvårdaren Igor Sandman och det hörs på språ­ket.

Vid stranden har han sin sparksläde och det bär i väg över den bräckliga vårisen mot ön. Vi pratar om ditt och datt förrän jag går över till mitt ärende.

— Hemmer ja. Det var i ja­nuari 1930 som Jarl Hemmer kom hit till Öja. Han skrev och fråga­de om jag visste om någon plats där han kunde skriva ostört. Det var inte bara det att han ville ha arbetsro, han ville bort från allt som lockade och frestade. Det blev ingen blixtvisit. Hemmer stannade här till mitten av april.

Varje morgon drack han sitt kaffe på bestämda tider, sedan tog han en promenad eller skidade. Han arbetade flera timmar om dagen. Ofta gav han sig inte ens tid att äta.

Jarl Hemmer skrev 'En man och hans samvete' i en miljö som var fjärran från det brusande li­vet. Nära naturen som han dyr­kade som få. Den skänkte honom inspiration att slutföra arbetet på sin roman som fick en sån frätande aktualitet. Han begrav­de sig i sitt arbete men han gav sig ändå tid till att begrunda det vintriga skärgårdslandskapet som han så mästerligt här skildrat i sina dikter. Endast några få förtrogna visste var Jarl Hem­mer hade sitt tillhåll och han fick vara i fred i sitt vinteride. Jarl Hemmer var en passione­rad jägare och fiskare men han gav alltid villebrådet en chans. Bland hans jaktvänner från öjatiden kan nämnas förutom Sandman — Kyllönen, Pohjanpalo, Helsingius och Labbart.

I april hade Hemmer i det när­maste slutfört arbetet på sin bok. Han sade själv att han flyter som andra först när han fått sprit i kroppen och det var dels därför att han kände sitt alkoholmissbruk som han rymde fältet. Det var med stor självövervinnelse som han skrev sin bok.

Men det skulle åter en gång bära nedåt. När Hemmer hade sin bok färdig begav han sig till Gamlakarleby för att hälsa på sina släktingar. Han stannade borta flera dagar.

Händelsen kan Igor Sandman bäst skildra med egna ord.

— Jag visste att han hade svårt att komma tillbaka, så jag ringde till honom. Jag skulle be­ge mig till min fiskodling på Bässö där jag hade en stuga och jag frågade om han ville följa med. Jag mötte Hemmer med hyrbil, chauffören hade jag gett sådan order att när vi kom en bit på väg mot Bässö skulle det bli skenbart motorstopp. Vi gjor­de så och allt gick enligt planer­na. Jag sade då åt Hemmer som hade ett svårt bakrus, att jag skulle skida till stugan i förväg och koka kaffe, han skulle kom­ma efter så gott han kunde. Jag fick vänta länge med kaffet. När han kom till stugan frågade han till först efter gästboken. Jag tyckte att han inte skrev någon­ting men när jag såg efter i bo­ken hade han skrivit följande dikt:

"Hit har jag hasta
sorgen jag kasta.
Ut till den värld
som påsken tror.
Bäcken den risslar
staren han visslar
alarna prydas av
gröngranna flor.
Hit har jag hasta"

I denna dikt, som hittills und­gått publicering, återvänder den botfärdige till fadershuset, i detta fall naturen — "ut till den värld som på solen tror."  Han var nere i sitt bakrus och kände avsky för sig själv — "sorgen jag kastat". Han ville återvända  till  lugnet.

Det var på Bässö som förfat­taren mötte skärgårdsvåren och kom i nära kontakt med den.

— Ibland kunde det komma nå­got vekt över hans väsen, berät­tar Igor Sandman. Något dröm­mande och skyggt Det fanns stunder då han försjönk i grubb­lerier.

Det har påståtts att Jarl Hem­mer själv tyngdes till marken av sorgen som han kände när två av hans vänner med sina hustrur förolyckades genom en bilkata­strof i Borgå efter ett besök i Diktarhemmet. Ingen kanske vet vad som var grundorsaken till Hemmers tragiska slut. Igor men den skall inte beröras här. — Som människa och kamrat var Hemmer den bästa man kunde finna, säger Sandman.

Då Hemmer såg ut genom fönstret i sitt rum på Haga möt­te hans blick kala träds grenar och havets rytande hade förla­mats. Månens andebleka ljus för­klarar /jag är trött som du./ Stumt det vinterstela havet sva­rar:/ allt är fruset nu."

Rummet där Jarl Hemmer skrev 'En man och hans samvete' har bevarats i sitt ursprungliga skick. Gården ägs numera av Duvald Granqvist i Öja. Även en del möbler är kvar från Hemmers tid på Haga trots att gården bytt ägare.

Genom strandalarna sveper vårvinden fram som den gjorde det den aprilvår för trettio år se­dan när Hemmer vandrade ner till stranden. Han var upprörd av en stor längtan.

"Far genom det, du vårstorm, och sopa allting rent/Och värm det, sol som stiger. Än är det ej försent."      

Helge Englund

JT 14.05.1960

*) Utkom 1931 och anknyter till inbördeskriget. Han fick Stora Nordiska Romanpriset. 1933