Enligt ett föredrag av Henrik Ståhl, 1893   

Bröllopet hålles helst under den vackra årstiden strax efter mid­sommar och gärna på en söndag, för att vigseln må kunna ske i kyrkan. Förr var det vanligt att brudparet själv reste omkring och bjöd gästerna, men numera sker bjudningen genom biljetter.

Tiden närmast före bröllopet upptages av tillrustningarna. Det ba­kas och brygges. Från staden hämtas brännvin, kaffe m.m. Man lånar långa kalasbord och bänkar ävensom lakan för att täcka, dem och kläda väggar och tak i djäsbossaln, vidare stora speglar, dryckeskannor, tallrikar och skedar av trä.

Förut var det sed att kvinnliga vänner och fränder till brudparet förärade kryckpapper eller lyckönskor och manliga kryckpipor. Kryckpapper kallas en på tjockt papper präntad lyckönskan omgiven av en blomkrans gjord av kulört papper och skravelmässing.

I stället för pappers- och skravelmässingsblommor nyttjades kanske oftare på papperet målade blommor, vilka uppskjuta ur pokaler eller ymnighetshorn. Utom en gratulation till brudparet innehåller lyckön­skan gudliga betraktelser med avseende å det viktiga steg som kon­trahenterna nu ärna taga samt huru de sig i framtiden förhålla skola.

Kryckpiporna skänktes partals. En sådan utgjordes av en ända till tre alnar lång, fingerstjock, rödmålad käpp, desto längre ju mer giva­ren ville hävda sitt anseende. I dess ena ända fanns en snett ställd krycka. Längs käppen voro fäste, några kransar av konstgjorda blommor. Vid utpyntandet av bröllopssalen beklädas väggar och tak med vita lakan. På väggarna fästes de erhållna kryckpiporna parvis i snett ställda kors, och i mellanrummen kryckpapper och storspeglar. Mitt i taket samt ibland även i de fyra hörnen uppsattes brudhimlar av fransa­lakan, brokiga täcken, dukar och pappersblommor.

Omkring kl. 10 f.m. börja gästerna infinna sig. För varje gång en häst kör in på gården uppspela spelmän, förut två eller tre fiolspelmän, men numera helst hornmusikanter, en marsch. Gästerna emottagas av hövo- och brännvinsskaffaren, föras in och förplägas med en sup jämte tilltugg. Gårdsvärdinnorna framlämna därvid sina förningar, smör och bröd. Sedan man samlats, begiver man sig för att hämta bruden, vilken under tiden blivit klädd i någon annan gård ett par verst där­ifrån. På första hästen åka brudgummen och hans giftoman, så pällhaldaren i den ordning som bestämts, och därefter de övriga gästerna.

Gästerna hälsas medels handslag av bruden, som av brudklaskon (brudkläderskan) blivit utpyntad påästa sätt i hög krona och lös­lockar. Kronan uthyres av brudklaskon. Brudgummen får sig nu också en blomma av papper och skravelmässing i knapphålet. I skodonen hava brud och brudgum satt en silverslant för att motverka alla onda an­slag.

Härifrån åker man till kyrkan eller hem, om vigseln  skall för­rättas där. Vid vigseln användes viningklä eller päll, som hålles av viningkläshaldaren eller pällhaldaren. Deras antal var förr litet, blott tvenne par, men numera nyttjas ända till trettio  par.

Omkring kl. 3 e.m. börjar man placera gästerna till bords. Där­till åtgår tid, ty ord hjälpa ej, utan skaffarna äro tvungna att taga männen i armen och halvt med våld föra dem till bords för att få det första bordet, vid vilket brudparet sitter, besatt. Sedan männen en gång äro bänkade, göra ej hustrurna svårigheter, ty deras plats är alltid vid andra sidan av bordet, mitt emot respektive män. Vining­kläshaldaren sitta vid ett skilt bord.

Först gå brännvinsskålarna omkring, en längs vardera sidan av bordet, och man griper sig an med smör och smätabrö. Kniv skall varje gäst hava med sig (gaffel kommer ej i fråga), ty framför varje person finnes blott en liten trätallrik. Skaffarna bära omkring faten med kokt strömming eller kotol och nors simmande i sås. Fyra personer äta ur samma fat. Efter fisken gå brännvinsskålarna ännu en gång omkring, varefter soppa serveras, vilken för att uppfylla all rättfärdighet bör vara tjock och innehålla mycket ärter, kött och fläsk.

Sedan alla ätit, säger någon sångkunnig som blivit förut vidta­lad att sjunga från bols: " åm all ä välå ska vi tack gud fö mat", varpå han börjar en psalmvers och alla falla in.

Ännu får man dock ej stiga upp från bordet, ty först skall man lämna sin gåva till brudparet och de fattiga. De gossar som ha hållit föst å ana pari i viningklä gå omkring med brudfati och fatifati, brickor varpå gåvorna emottages. På brudfatet sättas allehanda saker, vilka kunna komma till användning i det nya hushållet, ävensom silver­slantar. På fattigfatet sättas blott kopparslantar.

Efter det borden utförts ur djäsbossaln vidtager dansen, först fyriroson, ett slags polonäs som dansas blott av viningkläshaldaren.

Ungefär kl. 7 börja gålvstandaren eller fåstorätten infinna sig. Så kallas objudna gäster vilka om aftonen pläga komma för att se bruden och få dansa. Vanligen iordningställes då åt dem en skild dansstuga. Förut var det vanligt att gålvstandarn dansade på pengan, dvs. ledde bruden vid handen några varv kring golvet mot en avgift av 25 eller 50 penni, varefter han förplägades med en sup.

Omkring kl. 2 på natten börja skaffarna släpa in matborden. Detta är för de gålvstandare som ännu ej begivit sig bort en tydlig vink att nu göra det. Till kvällsvard serveras fisk och risgrynsgröt.

Skålen vid avskedet från ungdomen kallas att dricka påjkan å flickona från se. Därvid ställer ungdomen upp sig i ring och brudparet träder därinom med stora silverbägare i händerna, dansa och svänga litet, varefter ännu en med sirapsbrännvin fylld pokal hämtas både åt bruden och brudgummen, vilka gå omkring och skåla särskilt med var och en, därvid lämnande den fyllda bägaren åt den med vilken de skåla. Under tiden spelas och ofta även sjunges en vacker melodi i moll, var­till första versens ord lyda:

Jag bjuder eder alla en skål till att dricka,
En avskedsskål till var redeliga flicka.
O, sjungom nu kära vårt bröllop till ära,
Och hållen er glad.

Sedan hurras brudparet av ungdomen, varefter gubbarna skynda sig att klappa det och säga "välkomi i vån hop", vartill gossarna skämt­samt om brudgummen säga "ni får djän ta anté rovtjuvin". Så gå de  dansande till bords, skåla, hurra och äta litet. Under pojkdansen för­söka de gifta gubbarna göra förtret åt och driva med ungdomen. De för­kläda sig och ställa till varjehanda upptåg. Slutligen kl. 7 eller 8 påöker man vila och inkvarterar sig så gott sig göra låter i de närmaste granngårdarna.

Men kl. 12 är man åter på benen. Vid ankomsten till bröllopsgården bjudas gästerna på kaffe, brännvin och mat. Denna dag har bruden i stället för krona blott en krans. Dansen trådes åter med oförminskad iver. Efter middagen dvs. på kvällen dansa gobban å tjälngan och till deras dans hör alltid också en polska. Därvid pläga gossarna i sin tur göra förtret åt gubbarna.

Tredje dagen förlöper utan något anmärkningsvärt. På aftonen av denna dag höres icke liksom de föregående kvällarna den korta bjudningen "all såm a viri i da ska di vara i måron", varför gäst­erna taga avsked och begiva sig bort. Blott de närmaste släktingarna uppmanas att kvarstanna till följande dag.

En förut mycket vanlig följd av det långa frieriet och det för­troliga umgänget därunder var, att många unga par fingo tjira tjyrktatji eller plikta för otidigt sängelag, vilket tillkännagavs från predikstolen. Naturligtvis aktade sig vederbörande för att den sön­dagen infinna sig i kyrkan. En annan, men god följd därav, är den att få äktenskap kunna sägas bliva olyckliga.

Kommentar

Denna redogörelse för hur ett bröllop firades i Kronoby på 1800-talet är författad av fil.kand. Henrik Ståhl och utgör ett avsnitt av det föredrag "Frieri- och bröllopsseder i Kronoby" som Ståhl höll vid Svenska landsmålsföreningens i Helsingfors årsmöte den 6 februari 1895. Föredraget inleddes med en utförlig redogörelse för frieri­sederna.

I inledningen till sin berättelse säger Ståhl så här: "Vid af-fattandet af nedanstående beskrifning öfver frieri- och bröllops­seder har jag närmast haft för ögonen förhållandena uti Kronoby. Men framställningen har äfven sin tillämplighet på de angränsande sock­narna Gamlakarleby, Nedervetil och Teerijärvi. De uppgifter jag lyc­kats samla hänföra sig till de sex senaste decennierna. Det är naturligt, att under så pass lång tid icke oväsentliga förändringar inträffat. Skärskildt är detta fallet under de senaste åren. Jag har äfven i det följande försökt särskilja det, som blott tidigare var sed, och det nu brukliga."

Redan under sin studietid gjorde Henrik Ståhl sommaren 1889 upp­teckningar i Kronoby som Svenska litterstursällskapets stipendiat. Hans omfattande uppteckningar - sammanlagt över 700 sidor - omfattar framför allt visor av skilda slag, men också ordspråk och talesätt, ramsor och gåtor.

Ståhls uppteckningar förvaras i Folkkultursarkivet
(signum SLS 10 och SLS176).                                                                                                 

Henrik Ståhl var född i Kronoby, Påras 24.8.1865. Efter student­examen i Vasa studerade han vid Helsingfors-universitet, där han blev filosofie magister. Ståhl var verksam som folkskolinspektor i Helsingfors. Han dog 1921.   

Peter Slotte